Någon påstod något om att allting är i en ständig förändring.
Enfaldigt upprepar jag det på denna sida.
Frågan om är om jag tror på det eller kör det som ett plåster..
Svårt att säga
Ärligt talat så kändes det jävligt konstigt att skriva denna annons.
Jag hade gjort ett försök året innan i all vrede strax efter sjösättningen mitt i lågtrycket...
Hur fan skulle jag lura nån krake till att ingå i ekonomisk förbindelse med mig över ett par sammanfogade träbitar?
En vacker bild med mättade färger kanske var lösningen..
Hon är nu klar och väntar.
Gudarna vägrar mig lycka, straffar med låga moln och tunga droppar.
Det är kallt, någon slags sommar och stressigt in i det sista.
Jag tar ett par kort och filmar båten. Är det den sista gången jag ser henne vid kranen i ASS?
Kolla på linjerna för fan, det är ju äkta långedragsjullelinjer!
Måtte människan glädjas över synen.
Vi har färdats färja, motorväg och mera motorväg.
Chauffören sov två timmar, därefter passerade vi Bayern i morgondimman.
Vad är nu detta? Ska vi över bergspass och grejer!?
Måtte båten hålla, håll i!
Ros-Marina över Alperna!
Killarna på plats drog och bände.
Cappucino, Italiano, lavore!
Ingen visste någonting längre och språkförbistringen var ett faktum!
Rätt som det var så kom det en och tryckte på knappen.
Upp, upp i taket med henne!
Kör fram lastbilen så vi får ur henne för fan!
Expressino! Bastardo, lavore Italiano!
Fjärilar i min mage...
Bergen är vackra och färgerna skimrar.
De lokala fiskarna såg inte lika begeistrade ut när de for ut för att lägga näten.
Ditt bröd min död.
I väntan på att den nya ägaren ska bestämma sig för om och när vi ska sjösätta eller istället
epoxirenovera båten så lämnar jag fältet och ger mig upp i bergen.
Fridfulla bergen!
Ack ej förlåtande..
Det är jobbigt, varmt och mer jobbigt.
Backen lutar samtidigt som blodsockret faller och jag undrar varför jag bestämt mig för att klättra istället för att ta linbanan.
Sitter på stenen, äter ost, bröd och dricker vatten.
Det är bara värt det!
Nordan vänder och säger ifrån bestämt.
Få båtar vågar sig ut i byarna och de vackra alptopparnas kyla sveper ner över oss.
Tiden går och jag driver längs Comos städer, dricker Rom Pampero och grubblar över situationen.
Makro, mikro, hur kommer valutakrigen sluta!
Vinden ger sig inte...
Eftersom vi inte kan styra över allt, och särskilt över sjukdomarna, även om vi oftast själva gjuter grunden för dem
så kom vi överens om att avstå från sjösättningen.
Det blir inte alltid som man har tänkt sig.
Svider i hjärtat, gör det.
Är det så det skulle bli?
Lämna henne i stark sol och hetta, sprickorna i borden, tiden vandrar och jag är snart inte här.
Svider i hjärtat, hon skulle ju i och vi skulle segla en tur eller två...
Lago di Como.
Vackert väder...
Batteriet är tomt men jag lyckas starta upp kameran i alla fall.
Kom igen en sista bild, se hur nära sjön men ack så fjärran..
Frustration, depression..
Mera rom!
När allt är som svartast så vänder ekonomin och guldet flödar över.
Utan fjärilshåven hade det aldrig gått.
Två länspumpar och en 230 voltare räckte inte till, aj fan!
Upp med båten så att allt vatten for ut, av med kläderna och ner i vattnet i bara kalesonger.
