Ja, jultomten var dryg i år.
Gröten var sur.
Nu är det bara nyårsraketerna kvar.
Vad kan då vara bättre än ett kort besök hos Ros-Marinas hemsida?
Har det hänt någonting sen sist? Några nya bilder?
Jajjamensan! Goa gubbar!
Fast det blir väldigt lite om Ros-Marina denna gången.
Desto mer om andra båtar och ställen.
Håll till godo!
Råkar du vara i Skoune och har lite tid och pengar över, tag i så fall färjan till Ven!
Det gjorde jag en tidig vårmorgon, och jag ångrar det inte än.
Gräset växer, sanden bleknar och de lyckliga de seglar omkring i paradiset.
Jag tittar på, högt från ovan och frustrationen tilltar.
Allt jag kan göra är att just titta på.
Så jag lägger mig i gräset och ringer rikssamtal, äter frukt och somnar.
Solen är judas och när jag återvänder så känner jag kyssen i nacken och ansiktet.
Hälften röd hälften vit, allt är ändå som det ska.
Precis som jag trodde (antagligen du också) och som var det egentliga målet med resan.
Denna snipa låg lite bakom hamnen och var precis under vårrustningsbehandling.
Luktade lack och terpentin.
Profilen.
Lite kuriosa eller hur det nu stavas.
För första gången ser jag snedställda spantändar. Lika så niten som förbinder spanten.
Skounsk specialitet?
Fanns ingen att fråga.
Är du från Skoune? Ring och förklara.
Cyklar man på den hyrda cykeln till andra sidan av ön så kommer man till en något större turisthamn.
Med slip, lekande barn och röda stugor.
Allt är som det ska.
Forntidens människor gör sig påminda genom stenarna som står resta högt uppe på backen.
Tydligen kände folket respekt för dem då de byggde kyrkan. Annars hade de suttit inmurade i kyrkväggen
som på många andra ställen.
Titta till vänster om stugan och scrolla ner.
Något nytt!
Vad är det frågan om här?
Märligt knubbig och stel i formen på något sätt.
Kan de vara någon slags livräddningsbåt eller något i den stilen?
Hur det än är så har den ju väldigt platt botten och är nog tänkt att bära mycket av någonting.
Ingen mer tjära på ön.
Vidare i hamnen har de en alldeles egen avdelning.
Solen gassar, barnen springer omkring och stojjar, folk dricker öl och och pratar.
Det luktar hav och är allmänt gött.
Gubbarna har obligatoriska blå kläder.
De vevar, skruvar och tar sig på magen.
Hur de än gör så får de inte igång den.
Livet är hårt, men vattenpumparna fungerar åtminstånde.
Intervallen är täta och skvallrar om inte alltför avlägsen sjösättning.
Jag längtar hem till min båt, och önskar att vi hade ett hav i utkanten av Alingsås.
Ja ja, man kan inte få allt.
Denna sommar fick vi mest sitta och dricka kaffe samt titta på båtarna som guppa upp och ned.
När det inte regnade..
En som seglade desto mer är Mikael ur och skur.
Det spelade ingen roll om det var regn, tidig vår eller sen höst. Han var ute i våtdräkten ändå.
Det visade sig att han efter alla år och ärr, fick tag på den båt han seglade som yngling.
Kunde inte somna om tidigt på morgonen.
Tog en sväng ner till klubben.
Det verkade ju vara fint ute i alla fall.
Ibland var det ju sämre väder.
I Landskrona, men det är ju Skåne det.
Förra sommaren fick vi kostern K6 Lasse-Majja till klubben.
Gubbarna var där och dividerade.
-Båten är alldeles för smal.
-Och kort.
Den blänkte väl för mycket helt enkelt.
Dags att avrunda med en Långedragsjulle.
Denna J10 har hängt i klubben i ett par år nu,
men ingen vet så mycket om den.
Gott Nytt År och en bättre seglingssommar åt oss alla.
Eller inte riktigt än.
Det var ju några bilder till, så här i slutändan på året.
En dag var det dags för lite äventyr.
Nog blir aldrig nog.
Så vi for till Fiskebäck och spanade lite.
Konst sade räven.
Varför skrapa när naturen sköter det åt en.
Ja vi syndade rejält i år också.
I klubbens plastbalja for vi ut och skvalpade bland andra.
Denna lilla båten ägs av någon slags skäggig person som inte visar sig så ofta i klubben.
Han körde dock ikapp och förbi oss.
Den här har fått det hela om bakfoten.
Eller så önskar han att han hade träbåt.
Hur det än ligger till så är saken den att det är rå linolja som han gnider in båten i.
Han har provat många knep, men likt förbannat så flammar färgen för honom.
Upp till bevis i sommar.
Eller kommer möglet att fästa i oljan?
Vad vore en uppdatering utan vrakbilder och murkna träbitar?
Gullet heter båten och är inskriven i någon slags bok med skärgårdskryssare eller A22:or.
Bevittnat med egna ögon.
Idag står hon längst bort på uppställningsplatsen och samlar lite regn och löv.
För dem som får tårar i ögonen eller vredgas i blodet kan jag berätta att hon idag står täckt.
Tanken är att hon ska epoxirenoveras och bli som ny igen.
Den som lever och återkommer till hemsidan får se.
Nu ska det vara Gott Nytt År!
I november månad år 2009 upphörde A22 Gullet att existera.