Kyrkolivsbeskrivning

En beskrivning av livet i församlingarna i Svenska kyrkan
av Teol. Dr. Jan Carlsson
Artikel skriven 1990 på uppdrag av Svenska kyrkans Församlingsnämnd.
Publicerad 1990 i skriftserien Mitt i församlingen
Analysen är dock fortfarande i högsta grad relevant för de som arbetar inom församlingar i Svenska kyrkan

Ett sätt att beskriva livet i församlingarna inom Svenska Kyrkan är att sammanställa aktuellt religionssociologiskt material. Ett omfattande sådant material har sedan 1887 framtagits och analyserats inom ramen för Projektet Kyrkolivsanalys (KYLA). En kort beskrivning av detta projekt ges i förordet till slutrapporten inom KYLA-projektet: Församlingsstrategier och den kyrkliga sedens styrka (Gustafsson och Pettersson 1990 s 5 f). Hela det inom ramen för KYLA-projektet publicerade materialet är relevant om man vill ha en bild av hur det ser ut i Svenska kyrkan i dag. I det följande kommer jag att lyfta fram en del resultat som jag ser som särskilt viktiga för förståelsen av de faktorer som påverkar Gudstjänstliv och församlingsarbete. Tonvikten har också lagts på resultat som också kan peka på möjliga åtgärder. För en utförligare beskrivning av hur respektive material insamlats och bearbetats hänvisas till de olika rapporterna. I ovan nämnda slutrapport från KYLA-projektet visar Gustafsson och Pettersson på en användbar uppdelning i fyra kategorier av de faktorer som påverkar den kyrkliga sedens styrka. Denna indelning erhålls genom att två dimensioner ställs emot varandra. Dels skiljer man mellan nationella och lokala influenser och dels mellan externa och interna influenser. De fyra kategorier som erhålls blir då:1) Externa nationella förhållanden, som t ex allmänt kulturklimat och ekonomiska och politiska konjunkturer. 2) Externa lokala förhållanden, som t ex ortsstorlek och lokal socioekonomisk struktur . 3) Interna nationella förhållanden som t ex Kyrkohandböcker och kyrkans organisation och teologi. 4) Interna lokala förhållanden som t ex lokala prioriteringar, personalförhållanden och lokal kyrkosyn (aa s 8f). Gustafssons och Petterssons studie inriktar sig på de lokala externa och interna faktorerna och använder sig av ett material som hänför sig till de 600 församlingar som har fler än 3000 invånare. Materialet innefattar uppgifter från kyrkostatistiken, demografiska och socioekonomiska uppgifter från SCB och uppgifter insamlade direkt från församlingarna. Måtten på den kyrkliga sedens styrka har varit gudstjänstdeltagande, konfirmationsfrekvens och barnverksamhetens räckvidd. För att kunna få fram den eventuella betydelsen av lokala församlingsstrategier har man också varit tvungen att ta hänsyn till de regionala variationerna i den kyrkliga sedens styrka. Dessa variationer är väl kända och väl belagda (För en exposé över hur dessa variationer beskrivits i svensk forskning under 1900-talet se avhandlingen Region och religion, Carlsson 1990, där även en aktuell regionindelning utifrån den kyrkliga sedens styrka efter det att strukturella faktorer konstanthållits redovisas). I Gustafssons och Petterssons rapport används en uppdelning på sex regioner. Man gör också en indelning i olika storleksklasser. Församlingarna visar sig vara mycket olika varandra. När det gäller besökare vid huvudgudstjänsten har de "bästa" församlingarna ett värde som är ca tjugo gånger högre än de "sämsta", för konfirmation 6 ggr högre och för barnarbetet 70 ggr högre. Det finns också en olikhet inom församlingarna mellan de olika måtten. Detta visar sig genom den låga samvariationen mellan de tre måtten på kyrklig sed (aa s 16).I nästa steg tar man bort påverkan av den lokala demografiska och socioekonomiska strukturen. Då visar det sig att skillnaderna mellan de olika regionerna i stort kvarstår när det gäller deltagande i huvudgudstjänsten. För konfirmationsfrekvensen minskas skillnaderna mellan regionerna. För räckvidden av det kyrkliga barnarbetet visar sig den regionala tillhörigheten "vara av försumbar betydelse". Församlingsstorleken visar sig ha en helt säkerställde betydelse för alla tre aspekterna av den kyrkliga seden.
Indelningen av församlingarna i 6 regioner och 8 storleksklasser (dvs 18 församlingsgrupper) förklara i sig ca 50 procent av variationen i huvudgudstjänstbesöken, ca 25 procent av variationen i konfirmationsfrekvensen och ca 15 procent av variationen i räckvidden av kyrkans barnarbete (aa s 23). När man utöver indelningen i 18 församlingsgrupper också tar hänsyn till övriga lokala externa faktorer som t ex den ekonomiska och demografiska strukturen så förklaras ytterligare ca 10 procentenheter av variationen för vart och ett av de tre måtten. För att kunna undersöka de lokala interna faktorernas betydelse hade man genom enkäter insamlat uppgifter från både kyrkoherdarna och från någon på den ekonomiska sidan i de undersökta församlingarna. Detta material innehåller uppgifter som personaltäthet, personalomsättning, strategier och prioriteringar mm. (För en fullständig redogörelse för de insamlade uppgifterna se aa s 25, s 52 ff). Ett intressant och ur kyrklig synpunkt oroande resultat är att det visar sig att de lokala interna faktorerna har minimal betydelse för styrkan i de delar av den kyrkliga seden som här granskats (aa s 34). Ett annat också något alarmerande resultat är att ca 30 procent av församlingarna inte uppgav något prioriterat verksamhetsområde (Bland de församlingar som angivit att de prioriterat något område var Barnarbete, ungdomsarbete och diakoniarbete de mest förekommande prioriteringarna aa s 26).
Om det stora slutresultatet av undersökningen hade varit att endast de externa lokala faktorerna har betydelse för den kyrkliga sedens styrka och att åtgärden inom lokalförsamlingen inte har någon inverkan så hade det i sanning varit ett dystert resultat ur församlingarnas synpunkt. De avslutande analyserna i Gustafssons och Petterssons rapport ger dock en mer hoppfull och nyanserad bild av resultaten av den kyrkliga verksamheten på lokalnivå. Det visar sig nämligen att de församlingar som säger att de under längre tid satsat på något särskilt område har kvantitativt sett bättre resultat än de som inte haft några prioriteringar eller som satsat på ett särskilt område endast under kortare tid. Ytterligare kontroller pekar på att det verkligen föreligger ett orsakssamband med den riktningen. Det förefaller att inte vara så att församlingar som är bra på en sak också satsar vidare på den. Det är den långsiktiga satsningen på ett visst område som ger tydligt mätbara resultat. Resultaten av långsiktiga satsningar har undersökts för barnarbetet, ungdomsarbetet och gudstjänstdeltagandet (här samtliga gudstjänster ej endast huvudgudstjänster). Det är för de två förstnämnda verksamheterna som resultaten av de långsiktiga satsningarna syns. Så är inte fallet när det gäller gudstjänstbesöken. Enligt författarna kan det bero på att satsningarna på detta område är differentierade och att därför resultaten inte syns när man använder det grova måttet med alla typer av gudstjänster sammanslagna. Ytterligare ett viktigt resultat framkommer när man ser på kyrkoherdarnas uppfattning av den egna verksamheten. Att över nittio procent av kyrkoherdarna i församlingarna som tillhör den bästa tredjedelen av församlingarna i avseende på barnverksamhetens räckvidd eller för gudstjänstdeltagande upplever dessa verksamhetsgrenar som tillfredsställande är inte anmärkningsvärt. Det är det däremot att över sjuttio procent av kyrkoherdarna i de församlingar som i avseende på dessa verksamheter tillhör den sämsta tredjedelen också uppger att de finner respektive verksamhet tillfredsställande (aa s 43). Tabellen på sidan 43 i Gustafssons och Petterssons rapport är värd extra uppmärksamhet liksom författarnas kommentarer till den. Av betydande intresse är också de avslutande synpunkter (aa s 44) där författarna framhåller att det kan få en negativ effekt att så stor del av de som synbarligen inte har anledning att vara nöjda ändå är det. Dessa betecknas i rapporten som "de lyckligt ovetande". Dessas ogrundade förnöjsamhet minskar sannolikt deras benägenhet att satsa långsiktigt på sina respektive "lågområden". Undersökningen har ju också tydligt visat att sådana målmedvetna satsningar ger synliga resultat. Ett fördjupat studium av kyrkostatistiken skulle enligt Gustafsson och Pettersson kunna gör dessa "lyckligt ovetande" till "realistiskt missbelåtna". Detta skulle kunna utgöra en nödvändig förutsättning för en mer långsiktig planering. En annan förutsättning som framhålls av författarna är att man i dessa grupper som saknar medveten planering och prioritering får kunskap om pastorala strategier som "fungerat" på annat håll. Inte för att man skulle kopiera dem utan för att man genom dem skulle kunna få idéer. Kännedom om långsiktiga satsningar som andra församlingar gjort visar också på att det verkligen går att göra något åt situationen. Enligt Gustafsson och Pettersson är just insikten om att det faktiskt går att påverka den kyrkliga sedens styrka med lokala strategier och program det nödvändigaste redskapet av alla.
De slutsatser som Gustafsson och Pettersson dragit från resultaten kan endast betonas. Att man mer ska se på sina "siffror" och jämföra med andra är ju inte heller samma sak som driva en verksamhet som ger så synliga resultat som möjligt eller för att "bara" få bra statistik. Det är en blind statistikfixering som många värjer sig emot. Ett granskande av statistiken tillsammans med pastoralteologisk reflexion kan visa på nya vägar i församlingsarbete. De statistiska uppgifterna kan ju inte bara avfärdas som ointressanta "siffror". Även ett ökat "andligt" liv i en församling får i regel mätbara uttryck i t ex ökat antal deltagare i gudstjänsterna. Oviljan hos många präster mot kyrkostatistiken kan både jag själv och andra som i olika sammanhang presenterat sådant material vittna om. Man värjer sig mot det negativa och vill bara se till det positiva. Det är möjligt att det är lättare att vara positiv till den information som kyrkostatistiken ger i församlingar som är "högpresterande". I den lilla skriften Så ökade kyrksamheten i vår församling redovisas intervjuer med 80 präster i församlingar som under flera år uppvisat en ökning av gudstjänstbesöken. Svaren på frågan Vad betyder ökad kyrksamhet och statistik för dig? visar på en hos många i denna grupp av präster positiv inställning till statistiken. En del exempel på en mer ambivalent inställning som trots att den kan förefalla märklig inte är så sällsynt kan ges från denna skrift. En präst i Uppsala stift säger:"Att kyrkostatistiken i sig ökar är inte intressant, men det är viktigt att fler kommer till gudstjänsterna". En annan präst, också han verksam i Uppsala stift säger: "Besöksstatistiken är av underordnat intresse. Ändå är det väsentligt att få fler till kyrkan för att människor skall nås av det kristna budskapet, att de får sitt religiösa behov tillfredsställt". Och till slut en präst i Härnösands stift: "Statistik är något för sig, roligare är att se när nya nattvardsgäster kommer". Resultaten från Gustafssons och Petterssons undersökning visar också att ett accepterande av att man faktiskt har i förhållande till i övrigt jämförbara församlingar "dåligt" resultat för någon verksamhet inte behöver leda till resignation, utan att det går att medvetet förändra verksamheten genom långsiktiga satsningar. Det hela kan till en viss del sägas vara ett pedagogiskt problem: Att få de ansvariga i församlingarna, i synnerhet i de "lågpresterande" församlingarna att inse att det är möjligt med en högre ambitionsnivå. En väg till detta kan vara att hjälpa enskilda församlingar till ett konstruktivt studium av kyrkostatistiken. Att det inte är någon lätt uppgift finns flera indikationer på. Som ett exempel kan nämnas att en lättillgänglig presentation av varje enskild församlings kyrkostatistik i ett kontrakt utanför Lund under hösten 1990 utfördes av Göran Gustafsson inför biskopens visitation i kontraktet. Kyrkoråden tillställdes uppgifter som utgjorde enkla beräkningar utifrån deras egen kyrkostatistik. Kyrkoråden ombads sedan att svara på frågor ställda utifrån statistiken. T ex: "Ni hade förra året trettio kommunikanter under hela året. Har kyrkorådet några synpunkter på detta?". I åtskilliga fall där mycket låga resultat presenterats var kyrkorådets enda kommentarer ungefär att man inte såg något anmärkningsvärt i siffrorna och att man inte hade några övriga synpunkter. I ett fall var svaret ungefär: "Det är inte bra, men det är inte heller dåligt". Resultaten från själva visitationen indikerar dock att detta förfaringssätt med presenterande av "kalla fakta" kan om ytterligare stimuli utifrån kommer till utgöra en grund för vidare reflexion. Det räcker dock inte sedan med att reflexionen leder till handling. Ett entydigt resultat av Petterssons och Gustafssons undersökning är att endast målmedvetna satsningar över många år ger resultat.

Det hitintills redovisade materialet ger en lägesbeskrivning av församlingslivet som direkt pekar på möjligheten till positiva åtgärder. Man kan säga att dessa uppgifter hjälper oss att se svaret på frågan vad bör göras. Svaret kan då bli något förenklat uttryckt: Se på verkligheten som den är (studera det material som beskriver församlingens arbete), reflektera över det och planera och prioritera. Det räcker dock inte med att svara på frågan vad. Frågan hur inställer sig också direkt efter. Att reflexionen måste vara både praktisk och teologiskt, kan kanske betraktas som en självklarhet. Vi har tidigare också nämnt möjligheten att se på de som "lyckats" för att få tips och idéer. Ett svar på frågan hur när det gäller satsningar och prioritering har dock redan med stor emfas givits. Satsningarna och prioriteringarna måste genomföras konsekvent under flera års tid (definitivt mer än 3-4 år se Pettersson och Gustafsson 1990 s 39 tabell 11).
En lägesbeskrivning ur ett helt annat perspektiv ges i Jørgen Straarups rapport Kyrkoårets sekularisering (1990). Straarup genomför sin undersökning på ett litet material bestående av femton församlingar. Dessa är inte slumpvis utvalda utan praktiska skäl har avgjort att de är med. De ingick i forskningsprojektet Förortskyrkan vilket i detta fall innebar att ett jämförelsematerial från 1979 redan fanns framtaget (1990 s 8 ff). För dessa församlingar fanns uppgifter från 1979 om gudstjänstbesökare vid samtliga sön- och helgdagar under året. Samma uppgifter samlades nu in avseende 1988. Straarup granskar nu fördelningen av gudstjänstbesöken under respektive år och gör jämförelser mellan dessa fördelningar mellan de två åren. Att det har skett en tillbakagång i besöken från 1979 till 1988 betecknar Straarup som allmän sekularisering. Det är inte denna som han är intresserad av. Straarups inriktning är att beskriva det han kallar för kyrkoårets sekularisering. Straarups utgår från antagandet att "Kyrkoåret som temporal organisation har förlorat mark till verksamhetsåret. Den sekulära tiden, verksamhetsåret, har blivit tidsorganisation för människans deltagande i kyrkans år" (1990 s 16). De församlingsaktiviteter som bedrivs utanför gudstjänstverksamheten följer samma tidsindelning som skolan, föreningslivet mm och består enligt Straarup av höstterminsupptakt, hösttermin, höstterminsavslutning, jullov, vårterminsupptakt, vårtermin, påsklov, vårterminsavslutning och sommarlov. Efter att ha analyserat sitt material finner Straarup att hans antagande stämmer: En indelning av året enligt modellen verksamhetsår beskriver fördelningen av gudstjänstbesökarna under ett år bättre än en indelning efter de olika huvuddelarna av kyrkoåret. Detta kan också uttryckas som att verksamhetsåret förklarar en större del av variationen av gudstjänstbesöken under året än vad kyrkoåret gör. Detta förhållande har förstärkts från 1979 till 1988. Enligt Straarup är denna utveckling inte oproblematiskt. Jag instämmer helt i denna slutsats.