Yngvie Malmsteen
Lars Johann Yngve föddes i Stockholm den sista Juni 1963. Samma år hade The Beatles just dykt upp från Liverpool, England för att sätta en prägel i musik historien. Men det skulle dröja ytterligare tjugo år innan en till synes vanlig svensk med rakt långt hår och med hungriga ögon återigen skulle kliva in i musik världen för att sätta sin prägel i musikens historia. På julafton 1968. överlämnades Yngve 5 år ett paket lika stort som honom själv. Under omslagspapperet dolde sig en akustisk gitarr, men den skulle komma till att hänga på väggen, för något intresse för att spela fanns det inte alls. Det var inte förren den 18 september 1970 som Yngve råkade se ett program om den nyss avlidne gitarristen och helgonförklarade Jimmy Hendrix som en låga tändes. 7 år gammal såg Yngve med avund hur Hendrix överöste publiken med distade gitarrer och feedback och hur han tände på gitarren och offrade den i lågor. Den dag Jimmy Hendrix dog föddes den gitarr spelande Yngwie Malmsteen.  Yngve ville inte mycket annat än spela gitarr de kommande åren. Och mycket värre skulle det bli, mycket värre! 12 år gammal hade han plockat ihop sitt första band bestående av skolkamrater. Medan dessa mest spelade på lek var det blodigt allvar för Yngve. Att spela gitarr det kom att bli alltmer hans favoritsysselsättning. Ett par år gick och en dag hade gitarrspelandet stigit honom åt huvudet. Yngve hade just börjat åttonde klass när han konsekvent vägrade att gå till skolan. Han ville spela gitarr, inget annat! Yngve var helt inställd på att hoppa av skolan och göra sig en karriär som gitarist. Vid en ålder av 15 år så hade han redan gjort såna klassiska saker som att åka moped igenom skolans korridorer. Det var helt klart att skolan var inte någon plats för honom, så han hoppade av. Så han fick ett lärlingsjobb i en gitarrverkstad där han fick nytta av sina trä färdigheter som kom väl till pass. Det var där som han upptäckte den urgröpta gitarrhalsen för första gången när en 1700 tals Luta kom in till affären för reparation. Yngve plagierade lutans urgröpning på en gammal gitarr i liknande skick och vart imponerad nog för att pröva det på en av sina bättre gitarrer. Den urgröpta halsen var något svårare att spela på än en normal gitarr man hans kontroll över strängarna vart förbättrad så han adopterade det som ett permanent alternativ till hans gitarrer. Så utan avgångsbetyg från grundskolan. Hur skulle det gå? Jag klarar mig, sa Yngve självsäkert. Och det var just vad han gjorde. Även om oddsen länge såg tveksamma ut. Men genom att med gitarren öva åtta timmar om dagen i fem år kom Yngve att utvecklas till ett fenomen på  nämnda instrument.  Ingenting kunde rubba hans inställning att göra sig en karriär som gitarrist. När han fyllde 18 år så försökte armen rekrytera honom till att bli officer baserat på hans höga test resultat. Men genom att spela och framstå som helt galen"vilket han är otroligt bra på att göra" höll han en pistol mot sitt huvud och skrek att han hellre skulle dö än att tjänsgöra i det militera. Så han fick ganska snabbt en order att packa sin väska och åka hem. Väl hemma i det trygga Stockholm och replokalen bildade Yngve Rising Force ett hårdrockband som kom att få viss berömmelse i Stockholmstrakten.  Gruppens namn hämtades från målningen som pryder omslaget till Uli Roth-LP:n Earthquake. Roth och Blackmore är gitarrister som betytt mycket för Yngve. Rising Force växte ur powerhouse, en konstellation Malmsten hade under en kortare tid. Rising Force var helt och hållet Yngves band från början till slut. Medlemmarna hade bara att inse det. I annat fall, sparken. Ty Yngve inte bara lät som Blackmore, han handlade även som Rainbowgitarristen. Krävde att de övriga skulle rätta sig efter hans vilja till 100%. Tyckte att alla utom han själv övade för lite. Allt under åtta timmar om dagen gillade han inte. Det gjorde att medlemsbytena kom att bli många. Alla stod inte ut med den fullständigt dominerande gitarristen. Egentligen var det bara en som fanns med en längre tid vid Yngves sida och accepterade att denne var ledaren, det var basisten Marcel Jacob. Marcel hade samma "skolan är skit" inställning och övade oftast tio timmar om dagen med Yngve. Men i längden tröttnade även han på att dansa efter Yngves pipa så han slutade. Yngve är inte svår att jobba med så länge man inser att det är han som bestämmer. Han kan även tänka sig att godta dina ideer, men då måste det vara ideer som faller honom i smaken. Nästan aldrig tyckte Yngve att de andras uppslag var något att komma med. Envis och målmedveten, där har ni Yngve Malmsten i ett nötskal. Bandet startade omkring 1978/79 men gjorde inte live debuten förrän i augusti 1981. Det skedde på kulturama i Stockholms innerstad och uppmärksammades då förvånansvärt nog av både Expressen och Dagens Nyheter. Ryktet om gruppen med den extraordinäre gitarristen spred sig och Rising Force blev ett av de mest publikdragande banden i Stockholm med omnejd. Trots det hade inte gruppen inte mer bokningar än övriga garagegäng. En eller på sin höjd två spelningar i månaden. Sevärt var alltid Yngves gitarrmassaker. Han hade en skräp gitarr som lappades ihop till varje spelning och som kvaddades a`la Blackmore. Yngve gillade att showa, spela bakom ryggen med händerna och gnida gitarren mot förstärkarna. Bandet gjorde massor av demo inspelningar. Yngve spelade dessutom in helt egna tejper där han som sann multiinstrumentalist lade på gitarr, bas, trummor och keyboards alldeles själv. Inspelningarna, som idag är mycket åtråvärda, innehåller sofistikerad gitarrhårdrock (med betoning på gitarr) driven till sin yttersta spets. Allt är uppbyggt kring Yngve och hans gitarr. Många av låtarna bestod nästan enbart av solon där lyssnaren lämnas försvarslös i ett inferno avanfallande gitarrer. Detmesta är förödande skickligt utfört.  Några skivor kom Rising Force aldrig att göra Men det var nära vid ett tillfälle. Det bästa av demomaterialen skickades till skivbolagen. Jan Askerlind på CBS Records nappade. Han tyckte att Malmsteen var det bästa han hört på gitarr på länge. Men att hans musik var osäljbar.Tillsammans med CBS bestämde sig dock Askerlind för att ge Rising Force en chans i studion. På villkoret att Yngve skulle skriva lite mer säljande musik. Det var inga problem för den flexible Yngve. Någon vecka senare presenterade han sitt material för Askerlind.  Bandet bestod vid det här tillfället av känt rock folk: Peter Sandberg (Glory Bells) - Trummor Michael Uppman (Microvolts) - Sång och basisten John Leven från (Europe). I början av Juli 1982 var singeln färdiginspelad. Yngves gitarrer hade fått stå tillbaka för mer kommersiella skäl. Trist, men någonting måste man offra i jakten på ett skivkontrakt. Speciellt i ett land där  elgitarrer är allmänt hatade. Då fick chefen för CBS svenska avdelning för sig att det inte fanns några pengar att hämta inom svensk hårdrock. Skivan kom så aldrig ut. Ett hårt slag för Yngve. Sex månader senare tog svensk rock fart i och med Europes seger i Rock-SM och de första listplaceringarna någonsin av svenska hårdrockband. Då fick CBS plötsligt väldigt bråttom att hitta ett hårdrocks band för kontraktskrivning. De gav 220 Volt vad Rising Force aldrig fick, men tids nog släpper nog CBS 45-varvaren. Det kan väl inte dröja alltför länge innan de kommer underfund med vad de gott miste om. Sen hösten 82 hade Yngve kämpat i fyra år utan att komma någonstans med sitt Rising Force. Missnöjd med sina medmusiker var han också. Så han gav hela bandet sparken. Han försökte ett tag finna nya medlemmar men tyckte inte det fanns några bra nog. Så han lät gruppen gå i graven. Det var tack vare en förstående mor som Yngve kunde klara sig igenom de här åren. Det var hon som gav  honom kläder och mat. Och pengar som oftast gick till strängar eller till något annat som gitarren behövde. Eftersom Yngve inte ansåg sig hitta några kompetenta spelmän i Stockholm sökte han sig till Malmö och Silver Mountain, so var ett av de bättre banden. Med dem gjorde han första veckan i Januari 1983 ytterligare fyra strålande demo låtar. Många tyckte att Yngve var smått galen som inte gjorde annat än spelade gitarr. Till slut hade även hans mor tappat tålamodet. Då kom telefonsamtalet som drastiskt skulle förändra hans bedrövade läge till det bättre.  Mike Varney Skivproducent med eget skivbolag i Los Angeles hade fått en Rising Force-tejp via tidningen Guitar Player. Yngve hade skickat dit den på vinst och förlust. Det blev högvinst, han bjöd över Yngve till USA för att göra en solo-LP på hans etikett Shrapnel. Solo-lp ?. Var han verkligen beredd att lägga upp pengar för resa, uppehälle och produktionskostnader för en solo-lp av en helt oetablerad artist? Han tyckte att Yngve var så bra att det nog skulle fixa sig försäljningsmässigt. det telefonsamtalet var lika med Yngves seger över de tvivlande. Han hade hela tiden gjort rätt som satsat allt. I Februari 1983 lämnade Yngve Sve-rige, säkert med en suck av lättnad. Veckorna senare var han "Yngwie Malmsteen" gitarrist i Steeler ett Amerikanskt HM-band. Han beslöt att vänta med solo LP:n när han erbjöds jobbet i steeler. Av dem fick han en lägenhet och kunde snart komma ut och spela. Allt han hade med sig var två gitarrer och ett klädbyte. Det blev lite ensamt så snart sände han bud hem efter flickvän och ytterligare en gitarr. Ändringen av stavningen på hans namn hade sin naturliga orsak i att "Yngve Malmsten" är nästan omöjligt för en amerikan att uttala. Kivet från Rising Force till Steeler var prestigemässigt ett lyft då steeler var ett av de mer kända amerikanska banden. Men musikaliskt var det att byta ner sig. Gruppen bestod av dussinmusiker spelandes standardlåtar. Yngwie (som han kommer att kallas i fortsättningen) var minst sagt malplacerad som flöt ovanpå allihop ljusår bättre än de övriga. På steeler LP-n som går att införskaffa genom import, har Yngwie med en soloprestation i form av en gitarrlåt. En sorts motsvarighet till Gary Moores "White nuckles" och Eddie Van Halen`s "Eruption". Men den finns nte namngiven. Varken på omslag eller etikett. Den har heller inget namn. Konserterna blev svenskens räddning ur detta mindre  bra band. Steeler gjorde egna småspelningar samt öppnade.  Folk som kom för att titta häpnade över den fenomenala gitarristen. Ryktet började att gå, det nådde snart Phil Mogg. Phil som var i färd att bilda ett nytt band efter Ufo`s upplösning bjöd så hem Yngwie för småprat och provspelning. Då beslöt sig Yngwie för att lämna Steeler.där  han började känna sig alltmer frusterad, efter endast tre månader. Graham Bonnet hade samma planer som Mogg och lät sin manager kalla på Yngwie. På en och samma dag skulle Malmsteen provspela för de bägge sångarna. Vem skulle han välja? Han beslöt sig så för Bonnet, vars nya band hette Alcatraz efter fängelset i San-Francisco. Efter att ha hört yngwie spela ställde de ögonblickligen plattan till hans förfogande. Hos Alcatraz fick han dock som han ville. Att sätta igång direkt. Yngwies nya arbetskamrater blev förutom Graham Bonnet på sång, Jan Ulvena- trummor, Jimmy Waldo - keyboards och Gary Shea - bas. Ett amerikanskt / svenskt / engelskt band.  Första uppgiften var att skriva musiken till gruppens debutplatta. Ingen i samlingen visade sig vara någon framstående kompositör, så allt hängde på Yngwie. Som kreativ låtskrivare var det en bagatell för deras nye tillskott. Han skrev ju allting i Rising Force. Bonnet ackade med att säga att materialet var av Msg/Rainbow karaktär. Det gjorde Yngwie förbannad. Malmsteen som hämtar massor av inspiration från Bach och har med det lagt in klassiska linjer i musiken. Grunden är äldre hårdrock, aningen kommersiell kanske. Men inte låter det som Msg eller Rainbow! Alcatraz som skivan originellt är döpt till har snurrat åtskilliga gånger på min tallrik vid det här laget. Jag är böjd att hålla med Yngwie. Och varför lyssna till Bonnet när det är vår representant som gjort musiken. Sedan hade även Bonnet fräckheten att likna Yngwie vid Ritchie Blackmore. Strax kokade någon av ilska. Ritchie är kanske den gitarrist som Yngwie lyssnat mest på och han påminde mycket om honom under Rising Force tiden. Men det var då det. Mr Bonnet hade nog kunnat vaktat sin tunga bättre. Annars hade supergitarristen kanske inte slunkit honom ur händerna. Till skillnad från Ritchie Blackmore får vi hoppas att Yngwie ständigt kommer att gå framåt som musiker och låtskrivare. Inte bakåt som Ritchie Blackmore har gjort de senaste åren. LP-ns texter är dock Bonnets. Men även  där har vår vän haft en fot med. Yngwie har hjälpt honom att få till melodierna i sångerna. En av de låtar som jag gillar bäst har däremot ingen text alls. Det är den instrumentala låten, en verkligt smakfull sak. Yngwie som i större delen av sitt liv fått kämpa för att få göra en singel, hade nu fått spela in två hela skivor inom loppet av sex månader. Detta för att USA till skillnad från Sverige är möjligheternas land för den som har talang. Alcatraz finns än så länge att införskaffa genom USA-import via skivbolaget Roshire.  Yngves album Rising Force (numera erkänd som bibeln för Neoklassisk rock) hamnade på 60:de plats på billboard listan, en imponerande placering utav en nästan helt instrumental platta utan någon som helst kommersiel radiotid. Skivan skapade även Yngves väg till  en grammy nominering för bästa rock platta. Snart blev rising Force även årets platta och Rising Force stampade upp den stig inom rock världen som kom att läggas som en grund för att Yngve skulle bli känd som en av rockens nya stjärna som skapade en ny genre i musiklexikonen: Noeklassisk Rock. 1984 blev han vald till bästa nykomling av läsarna i tidningen Guitar Player Magazine, som också valde honom till bästa rockartist 1985. Han blev också beskriven av tidningen Spin som "The Bach of rock" i och med releasen av albumet Trilogy 1986. Där Makombinerar gammal rock med en känsla av självlärd klassisk  teknik. Som än i dag är en av hans favoriter, både text och musikmässigt. Men i början av förberedelserna av det fjärde albumet 22 juni 1987 åtta dagar före hans 24:e födelsedag råkade Malmsteen köra in i ett träd med sin älskade Jaguar efter att kanske ha druckit ett glas för mycket. När han krockade så slog han sönder ratten med huvudet. Resultatet vart en  hjärnskskning vilket orsakade ett klot av blod i hans ena hjärn halva som skadade en nerv som leder ner till hans högra hand När han vaknade upp efter en veckas coma var hans högra hand till viss del förlamad och helt användbar. Rädd för att hans karriär skulle vara över började han med terapi för att långsamt väcka handen till liv. Efter att ha återhämtat sig så pass att han kunde lämna sjukhuset, fick han veta att hans mor "insperationskällan i hans liv" hade avlidit i cancer hemma i Sverige. För att ytterligare komplisera saker och ting så hade hans dåvarande manager lurat och blåst honom på hans förtjanster och lämnat honom i stort sett barskrapad med en hög av sjukhus räkningar.  Men i stället för att helt ge upp som många människor skulle ha gjort, så tog sig Yngwie samman och andvände återigen musiken till sin räddning. Så med ett nytt självförtroende fokuserade han på nytt sin energi på inspelningen av plattan med sångaren Joe Lynn  Turner och producenten Jeff Glixman (Kansas, Georgia satellites) resultatet blev Odessy. Ett album som bara kan ha kommit till av en man som blivit skänkt ett nytt liv. Från en intervju i Aftonbladet säger Yngwie som då beskrev sig som 98% återställd från sina skador "jag var tvungen att jobba riktigt, riktigt hårt på mitt gitarrspelande. Det var själva gitarrspelandet som fick mig att rygga tillbaka, från en början så vägrade jag totalt att ens röra en gitarr för jag visste att det skulle göra mig deprimerad". Men nu med facit i hand så vet vi ju att så vart ju inte fallet, "Heaven Tonight" Crystal Ball" och "Hold On" är några av höjdpunkterna på skivan. Den instrumentala "Bite the bullet" som är en prelude i G- moll, och krakatoa (som Malmsteen skrev som 16 åring) har nog sänt mången gitarr student tillbaka till skolbänken för att öva skalor och fingerfärdighet.  Faster than the speed of light är en låt som skrevs med en baktanke om färden med Jaguaren där Yngwie har samlat tankar och frågor kring olyckan. Så ingen kristallkula var väll egentligen nödvändig för att förutsäga Odessys framgång. Och att dess uppföljare skulle få ta del av den unge kompositörens enorma potentsial. Sedan dess har mycket hänt. Yngwie har hunnit med att gifta sig två gånger och släppt sex stycken album. Han har till och med lyst upp tillvaron för oss andra med ett par skandaler.I December 1984 började bygget av Yngwies egen inspelningsstudio i Miami med ett state of the art mixerbord, rullbandspelare och diverse monitor utrustning. I och med bygget så började arbetet med hans nästa album, Magnum Opus med ett release datum inställt till den 15:de Juni 1995, från bolaget Pony Canyon. Cd,n har fått lysande kritik utomlands. Men tyvärr så är vi svenskar nog lite väl vagt inställda till denne gitarrfantom som än i dag står som förebild för många gitarrspelande ungdomar världen över.