Det är en höstdag med hög luft och vindstilla, så här års ett ovanligt väder på Gotland. Jag är på besök hos goda vänner som har en hästgård på Slite. Denna dag är det spänning i luften.
   Sommaren är över, det var dags för alla hästar att gå till sitt sommarbete, som betyder frihet och lugn och ro efter alla sommargäster som ville ha ett russ att måna om, klappa, rykta och rida på.
   Med ett undantag: Bella, det lilla gråbruna stoet som står lite avsides med gumpen trygg mot stallväggen. Det ser ut som om hon sover, så stilla står hon. Men öronen avslöjar att så är inte fallet - hon lyssnar intensivt på allt som händer på tunet, allt skrapande med hovar, gnägg och frust.
   Det är nämligen så att när Bella föddes märktes det att något var galet, ögonen verkade livlösa. Veterinären som blev tillkallad konstaterade att fölet var blint och menade, en sådan liten krake var nog inte riktig livsduglig. Det sista borde han inte har sagt - familjen protesterade vilt och ville ha fölet som det var. Hon blev ompysslad av alla, fick en speciell plats på gården, i stallet och i familjens hjärta - deras älskade Bella.