| av Charlotte Lindholm 
Mörkret var alldeles kompakt. Värmen var tryckande och ingen välgörande vind nådde hit ner.
Stanken var fruktansvärd.Hennes hjärta bankade som om det höll på att sprängas ut ur hennes bröst och hon hade ingenstans att ta vägen. När prästerna hade skrikit ut sina sista böner och hornen ljudit, hade hon knuffats in i mörkret och den tunga järnporten hade slagit igen bakom henne. Hon var prisgiven åt labyrinten – och åt Minotauren! Hennes far var en enkel köpman i en grannstad till Knossos. Han älskade henne, Inea, sitt enda barn som solens ljus. Sedan hennes mor dött i feber var de hänvisade till varandra. Det var ingen dålig tillvaro. De hade det gott ställt, mat på bordet, ett litet vackert hus på en sluttning ovanför havet. Till huset hörde en apelsinlund och en bit jord att odla. Men hennes far ville ge henne hela världen och var därför noga med hennes undervisning. ”Den som har kunskap att söka kunskap kan gå hur långt som helst och kan alltid klara sig själv” brukade han säga. Inea älskade att höra historierna om gudarna, om Zeus som var född här på Kreta, om Olympen som låg någonstans där uppe i bergen. Man kunde bara komma dit om man kämpat väl i livet och endast efter det att man följt med Karon i hans färja över floden Styx. Och då var man bara gäst, ty Olympen var gudarnas boning. Hon fick höra berättelser om länder bortom havet, hon lärde sig att få saker att växa, att hantera köpslående, att räkna ut matematiska problem. Och en dag var allt förgäves; hon skulle offras åt Minotaurus. Soldaterna, två stycken, hade kommit en eftermiddag och bankat på deras dörr. Inea och hennes far Aisos hade suttit i trivsamt samtal över ett fat med frukt och en flaska vin då de blivit abrupt uppskakade. ”Er dotter är utsedd!” hade den ene soldaten sagt och Aisos hade fallit ner avsvimmad för en kort stund. När han kvicknat till hade han bönat för hennes liv, frågat varför de skulle ta henne, en kretensisk jungfru och inte athenare. Men han hade ropat för döva öron. Alla hade hört talas om drottning Pasiphaes kärlek till en tjur. Resultatet av denna absurda kärlek hade blivit ett människoätande vidunder, till hälften människa, till hälften tjur. Kung Minos skulle i raseri och förskräckelse ha spärrat in det stackars vanskapta barnvidundret i en labyrint under staden Knossos. Ett fasansfullt tilltag, men kungen gjorde förstås som han ville. Nu sade ryktet att Minotaurus ständigt törstade efter blod och för att han inte skulle bryta sig ut och hemsöka och med sin omänskliga styrka förgöra Knossos, var man tvungen att stilla hans törst. Men alla jungfrur och unga män som offrats kom från Athen. Så varför Inea? Hon tog några tvekande steg framåt. Tänk om han inte såg henne! Tänk om han inte kom! Lagen sade, att den som klarade sig från Minotauren och tog sig ur labyrinten, skulle få behålla livet och återvända hem. Klarade man det hade man fått styrkan från Zeus själv, sades det. Någon hade någon gång klarat det, men Inea visste ingen till namnet. Och hon brydde sig inte om det heller. Nu var hon ensam i mörkret. Hon gick sakta framåt och kände vart hon hade den skrovliga stenväggen. Ögonen vande sig sakta vid mörkret och omvandlade det till ett grått ljus. Hon gick och gick och gången delade sig ibland. Vilken väg som var den rätta visste hon inte, utan försökte känna. Att behålla förståndet genom att tänka och inte drabbas av panik var viktigt. Inea frös i den vita linneklädnad hon blivit iklädd av prästerna. Folkmassan hade konstigt nog varit alldeles tyst under offerceremonin. En sorts sorg hade vilat över Knossos. Så många unga liv … Bäst hon gick – hur långt eller hur länge hade hon ingen aning om – såg hon vita saker glimma på golvet. Hon vågade inte stanna upp och se efter vad det var. Och sedan såg hon ljuset! Javisst, hon hade ju hört om Daedalos och hans son Ikaros som hade flytt från labyrinten genom en hemlig öppning och flugit över havet! Var det den öppningen hon såg? Hjärtat började återigen banka och hon skyndade på sina fötter. Öppningen… Hon såg silhuetten, först svagt, utan att förstå vad hon såg. När hon sedan insåg var det som om hon dog. Nu var det inget ett göra. Hon kunde inte undfly det öde gudarna vävt ihop åt henne. Inea sjönk ned på knä, sände en bön till gudarna om mod i sin sista stund och lyfte huvudet. ”Oh, Minotaur, tag emot mitt offer för folket i gudarnas namn.” kraxade hon. Att säga något så storsint när man skulle slitas i stycken klingade falskt, men så hade hon blivit lärd. Minotauren rörde på sig och vände sitt huvud mot henne. Ljuset från hennes tänkta flyktväg silade ner på hans väldiga kroppshydda. Det enorma huvudet verkade groteskt. En lång utandning lät som en fnysning. ”Nu …” tänkte Inea då hon föll in i ett barmhärtigt mörker. Hon vaknade och hörde hans andetag en bit bort. Men hon levde alltså fortfarande! Varför? Skulle han leka med sitt offer och jaga henne genom labyrintens gångar, som en katt leker med råttan? Skulle han hålla henne fången? Hur länge skulle hon våndas? Han satt precis nedanför öppningen, så hon kunde inte fly. Alltså väntade hon. Sprang hon tillbaka skulle de tio spjutförsedda vakterna vid labyrintens ingång avsluta jakten åt Minotaurus, och hennes huvud obönhörligen bli en vit fläck hon sett skymta på golvet i mörkret. Hon var torr i munnen, så inget ord kom över hennes läppar. ”Jag önskar de ville sluta. Jag orkar inte mer!” Hans stämma var mörk och skrovlig som bergets väggar. Inea höll andan och tänkte hon inbillat sig. Hade Minotaurus talat med en människas stämma? Han var ju ett vilddjur! Hon satt tyst och vågade inte röra sig. Minotaurus vred på huvudet och tycktes titta på henne i mörkret. ”Du får bli den sista. Jag har fått nog!” sa han tyst. ”Minotaur…” började Inea stammande, men Minotaurus höjde en väldig arm och hon tystnade. Odjuret reste på sig och gick med tunga steg iväg. Inea satt kvar och kände sig underlig till mods. Den skräck hon känt hade gett vika för … rädsla, ja visst! Men också för förundran. Här var något berättelserna inte talat om. Ett odjur som talar! Hade han både själ och ande? I sanning ett mysterium. Innan hon dog ville hon veta sanningen! Hon måste få veta sanningen och hon skulle fråga odjuret om den! Om hon bara kunde hitta honom … Hon reste sig lätt vacklande upp och började gå framåt. Mörkret var ju inte kompakt då lite dagsljus trängde in genom flyktvägen. Hon tvekade en aning vid öppningen men gick sedan stadigt vidare. Gången krökte sig efter en kort bit och när hon rundade hörnet stannade hon häpen inför en upplyst kammare! Hon klev försiktigt in och tittade sig omkring. Kammaren var bekvämt möblerad med divan, stolar och ett ställ med skrifter. Skrifter?? Vem var denne minotaur? Hon såg sig förundrad omkring och upptäckte till slut den väldige varelsen sittande på en bänk vid en ljusglugg. ”Jasså, du vågar söka upp Minotaurus i hans håla. Vet du inte att jag äter jungfrur?” ”Om du ska ta mitt liv vill jag att du beviljar min sista önskan!” sa Inea så morskt hon kunde. Minotaurus satt tyst och väntade. ”Berätta din historia för mig !”, bad Inea. Minotauren hajade till. ”Ingen har någonsin bett mig om det förut. De har alltid kastat sig ut genom hålet i väggen och antingen slagits ihjäl mot klipporna eller drunknat. Hellre det än att konfronteras med mig. Men du är annorlunda och jag skall villfara din önskan!” Han bjöd henne med en gest att sitta ned i en stol och gav henne en mugg med vin. Hon drack den girigt och kände värmen sprida sig i sin kalla kropp. Hon väntade. ”Jag är resultatet av min mors förbindelse med en tjur, sägs det. Tja, det beror ju på hur man ser det.” sa Minotaurus med ett bittert skratt. ”Min far var en väldig man. Han var krigare från ett annat land och sades ha jätteblod i sina ådror. Han var inte här på Kreta för att erövra, utan var en i besättningen på en lång upptäcktsfärd. Han var inbjuden till Knossos på en fest som alltid ges för prominenta gäster. Där träffade han min mor och de blev förälskade. Kungen var en fruktansvärd man och min mor fick här all den kärlek hon längtade efter. Mina föräldrar planerade att rymma sin väg, men Minos kom på dem och dödade min far men lät min mor leva. Han ville ha kvar denna sin ägodel som rikets första dam. Han frossade i hennes sorg. Snart upptäckte min mor att hon väntade barn och jag föddes. Hon visste vem som var min far och älskade mig förbehållslöst. Allteftersom jag växte fattade Minos misstankar och till slut stod sanningen klar för honom. Minos var stor endast i sin makt, och jag hade ärvt min fars jätteblod. Minos vrede och förödmjukelse var fruktansvärd. Han dödade min mors hovdamer, satte mig i fångenskap och fördrev min mor från Knossos. Men i sin onda slughet kom han på hur han skulle använda mig som vapen. Han förvisade mig till labyrinten, som från början var tänkt som försvarsanläggning. De som haft med mig att göra lät han döda eller köpte deras tystnad. Han hittade på historien om mig som ett odjur som krävde oskyldiga unga athenares blod. Det var bekvämt att ta dessa unga män och kvinnor så långt ifrån då de inga familjer hade i närheten. De unga människor som inte kastade sig ut genom flyktöppningen hämtades i lönndom upp till konungens palats där de hölls fångna, konungen till förnöjelse. Ingen har kommit levande därifrån för att kunna berätta sanningen. Min mor har, driven av kärlek och förklädd till gammal tjänstekvinna försett mig med det lilla hon kunnat för att göra min tillvaro dräglig. Mat har jag fått för att hållas vid liv. Nu har jag inte hört från min mor på länge och jag misstänker att hon inte längre lever…” De sista orden uttalades med så djup sorg att det högg till i Ineas hjärta. ”Du är alltså en man som hålls fången. Berättelserna om dig håller alla oönskade borta … Så outsägligt grymt!” utropade Inea. De satt länge tysta i sina tankar och till slut kom Inea på sig med att studera Minotaurus. Och det hon såg var gott. Efter en stund började de samtala och de talade länge. I väster gick solen ned och för dessa två hade världen förändrats för alltid. När det blev mörkt tog de varandras händer och ställde sig vid flyktvägen. De bad en bön till gudarna om beskydd och hoppade och kände strax hur vattnet slöt sig om dem…
|