| av Birgitta Berg  Jag har alltid haft dåligt minne, så länge jag kan minnas. När det började minns jag inte, men det sägs att minnet försämras redan från 25-årsåldern. Kan det vara då det började? Namn tycks vara det som är svårast att komma ihåg. Då brukar jag ta till alfabetstricket, bokstav för bokstav, det fungerar aldrig, direkt. För det mesta kommer jag på svaret när jag slutat fundera på saken. Då får jag använda mig av små gula minneslappar, och genast skriva ner det, för att inte glömma det igen. Sen glömmer jag givetvis var jag lagt lapparna. Saker och ting har en viss benägenhet att försvinna spårlöst hemma hos mig. Jag brukar skylla på mina husspöken när saker försvinner mystiskt. För inte kan det väl vara jag som är en riktig slarva. Ta t ex det här med att göra upp en inköpslista för veckohandeln på ICA. Man sitter där och skriver ner allting så noggrant, men när jag väl kommer till affären, börjar ett frenetiskt letande efter den lilla gula lappen. Vem kan ha tagit den nu igen? Hur skall jag nu komma ihåg vad det var jag inte fick glömma handla hem? Som vanligt kommer jag hem med sånt som absolut inte stod på listan jag inte har. Väl hemma hittar jag givetvis den försmädliga minneslappen, där ligger den på köksbordet och hånler mot mig. Lika bra att lägga den i plånboken, medan jag ännu kommer ihåg, så jag har den nästa gång jag går till affären. Läste nånstans att det kallas teflonminne när man hjälplöst försöker minnas saker och ting. Vilket betyder att ingenting fastnar. Jag har hört talas om ett naturläkemedel som skall hjälpa mot dåligt minne, men tyvärr har jag glömt vad det heter. Och om jag nånsin kommer på vad medlet heter, så glömmer jag säkert att ta det. Så jag får väl fortsätta med mina gula minneslappar, om jag nu bara kan komma ihåg var jag har lagt dem.
|