Jag går längs vattnets kant.
Det brusar mörkt och kallt.
Jag räds dock ej av det,
ty hösten famnar mig.

På marken ligger löv,
de sakta singlat ner.
En vind smeker min kind,
och torkar tårar bort.

De tunga steg som var,
de lättar ganska snart
av frasande lövsteg
och dunklets mjuka bild.

Ej något som hösten
kan lyfta själen min.
Jag blir ett annat jag
när hösten famnar mig