I.

Mikey hade vågat sig ut i den förtrollade natten. Hans vanliga belackare, Paddy och Frank, syntes inte till. De var de som inte vågade, inte Mikey. Nu gällde det att skaffa bevis för att han verkligen varit här, i gläntan utanför byn där det märkliga skulle ske. Han såg sig om på den ännu bruna marken men hejdade sig tvärt.
The Fairy hills öppnade sig i den druidiska skymningen, och ut trädde de tre första kungarna av Dedannans ätt, liksom de aldrig blivit dräpta vid Tailltenn eller Druim-Lighean, följda av skepnader som sakta tog form framför Mikeys ögon, liksom skapade i ett hologram. Han kände dem alla väl från legendernas värld. Där var Dagda och hans son Angus, den skicklige magikern; Nuada med silverarmen som han fått av helbrägda-göraren Dianket; dennes son Midac och dotter Armedda. Mikey ville rusa fram och varna Midac. Ge inte Nuada en riktig arm, ville han skrika, din far kommer att bli arg och slå ihjäl dig ... men han kunde inte röra sig ur fläcken. I natt var de i alla fall livs levande, liksom Conn the Hundred-fighter, Luga of the Long Arms och Finn som ägde visdomens tand. Lite vid sidan hölls kanaljerna Conan Mail och Gilla Dacker.


    The Marcra-sidhe, the fairy cavalcade, var fulltalig och platserna var intagna. Spelet kunde börja. Ett fackeltåg närmade sig sakta från byn, ackompanjerat av trumma, flöjt och fela. Då alla männen kommit fram till platsen mellan Mikey och the Fairy Host, tystnade musiken. Ett ögonblick var allting stilla, innan musiken bröt loss igen, denna gång först på en enda skärande fiolsträng. Trumman föll in i en hetsande rytm och flöjtens toner började hoppa och dansa, de studsade på trummans mörka dån och åkte kana på fiolens tonkaskader. Mikeys ben darrade och ryckte, men han låg som fastfrusen på marken. På andra sidan höjde kung Lirs vackra dotter Finola handen i en lugnande gest. Inte än, Mikey, tycktes hon säga. Inte än.     Männen från byn gick inte att känna igen, unga som gamla dansade de under den bleka fullmånen, en reel av ålderdomligt slag, stampande, virvlande utan minsta spår av förnuft. Mikey stirrade förhäxad på skådespelet tills han tappade sansen och inte längre trodde sig vara Mikey utan en gammal trasklädd rot bland fjolårslöven.
    Huttrande vaknade han i den grå gryningen, reste sig stelbent och började vandra in emot byn.
Den första mänskliga varelse han mötte, var retstickan Katie med en spann i näven.
    - Jaysis, Mike! skrek Katie i falsett. Säg inte att du gjorde det i alla fall. Om din mor får reda på det kommer du att önska att du vore död!
    - Din fåniga jäntunge, genmälde Mikey. Du fattar ju ingenting. Det var helt sagolikt ... du skulle bara ha sett männen dansa ... det var precis som The Feast of Age när alla blir unga och friska!
    - Jo, jag tackar jag, fnös Katie. Det är du som inget begriper, snorunge. Följden av det här blir bara att om nåt´ år så har ni en liten till som river och sliter i mor din, som knappt kan med som ni har det nu. De förbaskade männen är inte bättre än schimpanserna inne på Dublin Zoo - varför tror du egentligen att det kallas för The Ape-Reel Night?

Denna skröna inspirerades delvis av vår kursledares insikter i språkforskning. Enligt Ulf var även April en av antikens gudar, numer bortglömd.
    En annan inspirationskälla är prof. Björn Merker, ursprungligen hjärnforskare, vid den numer nedlagda Biomusikvetenskapliga Institutionen i Östersund, som i sin forskning om musikens biologiska rötter och konsekvenser studerat gibbonapors förmåga till sång och dans. Enligt prof. Merker var det en gren av våra nära släktingar (98% gemensamma gener) som märkte att ljudet från ett rytmiskt dunkande på trädstammar, till skillnad från ett planlöst oväsen, nådde över ett mycket större område. Detta lockade till sig många fler kringvandrande honor och säkrade artens framtida utveckling och fortbestånd.
förf. anm.