Slumpmässiga färger

Hämnden är ljuv?
av Gunnel Odlare

Rummet med britsen har fyra fönster, ett på varje vägg. De vetter in mot fyra rum utan inredning och utan annat fönster. I ett av rummen skall statens representanter från domstol och fängelseledning närvara, därifrån startas också processen. I rummet bredvid vistas ett läkarlag som skall ladda injektionssprutorna, fern till antalet, tre med olika dödliga gifter och två med koksaltlösning för att spola igenom kanylen mellan giftinjektionerna. De skall också konstatera dödsfallet. I det tredje rummet vistas offrets anhöriga, och i det fjärde den dömdes familj. Det brukar oftast vara tomt.
   Fängelsedirektören förevisade avdelningen med en viss stolthet. Ingen blir avrättad utan rättegång, det visar ju antalet överklaganden på. En dödsdömd kan sitta i the Death Row i 10 - 11 år, kanske mer.
   Men är inte detta ett statens mord, man har ju inte rätt att döda? Nej, svarar fängelsedirektören bestämt, det är inte något mord, det är en avrättning. Vi verkställer bara vad samhället bestämt genom lagstiftning och som en domstol utdömt. Vi har inte dömt någon.
   Dödsstraffet är ingen hämnd, för att bli dömd till döden måste man ha begått grova brott; mord, dråp eller rån. Dessa brottslingar är oförbätterliga. De har ingen rätt att leva.
   Offrets anhöriga måste ta den upprättelse som det innebär att bevittna avrättningen. Det är inte fråga om hat eller hämnd, bara upprättelsen.

Verkställandet av en dödsdom är det ultimata straffet för det ultimata brottet.


<<< Tillbaka