Som nära anhörig var jag en av de första, som blev informerad om det fasansfulla, som hade hänt några timmar tidigare. Det var polisen som talade om att min 20-åriga syster var död. Hon, hennes pojkvän och två andra ungdomar hade träffats av kulor från ett automatvapen, när de stod utanför ett inneställe i centrum av staden i väntan på att få komma in. Alla fyra hade dött omedelbart.
   Jag drabbades av en våldsam chock och jag drevs att se platsen, där det fruktansvärda hade hänt och jag tog mig in till centrum. På gatan utanför den kända restaurangen fanns pölar av blod, där de skadade hade fallit och dött. Där låg det redan blommor och små lappar med avskedshälsningar från släkt och vänner. Unga, underbara människor hade mist livet och saknaden och sorgen skulle komma att prägla hela livet för deras familjer och vänner. Allt detta för en galnings skull. Jag fick en häftig och våldsam lust att rusa iväg och hämnas mördaren på det mest bestialiska och plågsamma sätt, jag kunde komma på.
   Det faktum att jag dels var präst, vilket bl a innefattade tjänstgöring inom fängelset här i staden, och dels reservofficer, innebar stora möjligheter för mig att lyckas fullfölja mina impulser. Jag skulle kunna gå in på regementet och utkvittera ett tjänstevapen och sedan ta mig in till mördaren - var han än må befinna sig och utan svårighet kunna skicka honom in i döden - till helvetet, där han hörde hemma.
   Det följde dagar av eftertanke och grubbel och jag hade nu kommit så långt i bearbetandet av min sorg, att jag ville ha reda på vad som utlöste dådet. Mördaren hade efter ett gräl med flickvännen, som slutade i att hon gjorde slut på deras förhållande, begett sig till ett inneställe i stadens centrum. Men eftersom han redan då var kraftigt alkoholpåverkad nekades han att komma in där. I sin frustration ställde han till med ett uppträde och hotade dörrvakterna till livet. Han försvann men återkom efter en stund och var då försedd med ett automatvapen. Vad som försiggick i hans huvud vet man inte - men vad han nu bestämde sig för och igångsatte, slutade i en enorm tragedi.
   
   Jag var - trots min egen sorg och kluvenhet - tvungen att sköta mitt arbete som präst och i den egenskapen stötta ledsna och chockade människor. En krisgrupp bildades med kristna förtecken och många människor sökte upp mig för att få tröst. Den enda känsla, som styrde mig personligen, var fortfarande ett intensivt hämndbegär, vilket ställde till problem för mig i egenskap av själasörjare. Som präst kunde jag fördöma brottet men inte människan, som begått brottet. Som människa såg jag inte att jag kunde förlåta honom - men jag bad till Gud att han skulle förlåta honom. Att överlåta till Gud att göra något, som jag själv inte var i stånd att göra, var en utväg för mig.
   
   Jag kunde inte avfärda tanken på någon sorts hämnd och gjorde nu upp en plan, som var lika enkel som infernalisk. I egenskap av själasörjare på fängelset var det min plikt att besöka intagna och framföra bibelns budskap om Guds förlåtelse till alla som ångrar sina handlingar. Detta skulle jag göra men också göra klart för honom att även om han trodde på Gud och hans förlåtelse, var hans skuld mot dem han dödat och deras anhöriga så oerhört stor att han aldrig skulle få någon förlåtelse från dem. Jag skulle berätta för honom om min syster, som jag saknar så mycket, och om min sorg för att hennes liv blev så kort på grund av hans oförlåtliga handlande. Min förhoppning var att min berättelse skulle förstärka hans ångest och skuldkänslor och därmed öka hans lidande. Detta skulle bli min - om än egentligen alltför obetydliga - hämnd gentemot den som mördade min syster.
   
   Under den tid som gått har jag i kontakt med andra anhöriga förstått, att jag inte var ensam om mina starka hämndkänslor. Av självklara skäl var jag tvungen att kväva dessa primitiva känslor och försöka få andra drabbade att tänka i andra banor. Genom mina kontakter inom fängelset fick jag veta att mördaren utsatts för hot utifrån och att han därför skulle flyttas. Jag fick även veta vilken fängelseanstalt det gällde.
   
   En kväll kort därefter fick jag ett telefonsamtal från en man, som jag kände väl från krisgruppen och som hade mycket svårt att bearbeta sin starka känslor på hämnd. Han hade hört ryktesvägen att mannen, som mördade hans dotter, min syster och flera skulle flyttas till annan anstalt. "Jag lovar dig att jag ska se till att den mannen med sitt liv ska få betala av sin skuld", var hans ord. "Om du vet, vart han ska flyttas, tala om det för mig!"
   
   Jag kände nu att jag hade mördarens liv i mina händer och jag hörde mig själv säga: "Min vän, det är min övertygelse, att den du vill hämnas på, har sitt helvete här och nu och under resten av sin liv och att förkorta hans liv vore säkerligen att göra honom en tjänst. Att låta honom slippa från sitt plågsamma liv ska inte förunnas honom och därför talar jag inte om för dig, vart han ska flyttas.