Tillbaka till "Hemma hos" index
Det här programmet har begåvats
med ett litterärt magasin där vi
sitter avspända framför brasan på
kvällarna och tar fram all den där
litterära bråten som är, den där
lite pretantiösa skiten som man
alltid ska läsa upp för varandra
när man tror att man är, kommit
varandra verkligen nära och funnit
varandra i en sorts lugn och ro
och en sorts kontemplation över
världsalltens alla mest, som mesta
mästerverk ja... Ja ja ja ja ja ja ja ja ja...
Varsågod... eeh, här kommer alltså
litteräruppläsning så ta på dej
den där riktigt pretantiösa rösten
också så varsågod:
Hhrmm!
Hugo Montenegro kom åkande i sin
bil.
ÖÖÖÖÖÖRRNN, ÖÖÖÖÖÖRRNNN...
Hans höga panna lyste buffelbrun,
spetsad över den manligt markerade
hakan. Tankarna virvlade runt när
han långsamtpressade in servo-
bromsarna och stannade i ett moln
av alk...
BROMS! BROMS! BROMS!
UUUUUUEEEEUUUUuuuueeeeuuehtutetut!
Broms! Stopp!
...moln av alkaliskt stoft. Han
måste tänka. Vad hade Linda menat
den där morgonen då hon med en
omisskänlig air av kvinnlig,
sinnlig sensualism hade lutat sej
över frukostbordet på Hotel
Schöllevöllevlött och viskat i
hans öra:
HUGO, JAG ÄLSKAR DEJ INTE LÄNGRE,
JAG GER SJUTTON I DEJ OCH DIN
JÄVLA SNUSKORKESTER, NI SPELAR SOM
RIKTIGA JÄVLA LAGÅRDSPLÖSAR MED
KODYNGA BAKOM ÖRONEN!
Hade där funnits en underton av
uppgivenhet? Var deras första
ljuva honeymoon tilländalupen?
Skulle dom vandra vidare längs
skilda vägar med världar som
skilde dem åt? Var det den där
lilla spinkiga slemödlan till
trummis som för alltid stulit hans
hjärtans kära? Varför hade han
inte svarat henne lugnt och efter-
tänksamt:
Darling, du har haft det svårt dom
senaste veckorna. Du är
fortfarande omtumlad av artist-
livets häxkittel. Du irrar utan
mål i tillvaron. Kom, låt mej
kyssa bort din tvekan. Låt mina
finmejslade dirigentfingrar föra
dej in i extasens sällhet. Låt
mej, ååh... låt mej... låt mej...
aaahh...
På avstånd kunde han nu höra
syrsorna.
uuuuuuu... vänta, jag ska blåsa...
uuuuuuu... uuuuuuuu... uuuuuuuu...
Hhhrrmm, hhrrrmm, på... hhrmm...
på... på avstånd hörde han
SYRSORNA.
UUUUUUUUU! UUUUUUUU!
eeh... på... på... va fan... på...
på avstånd hörde han tupparna då..
UUUUUUUUU! UUUUUUUU!
ja, ja, just så...
MMMMMUUUUUUUUU!
(här kan de själva inte hålla sig för skratt)
Ja jävlar, här spricker den
litterära illusionen, ja...
Jag får ta om det här, så...
Hugo kände efter i handskfacket -
jo där låg en mintkola. Han lät
karamellen sugas upp av sina
fylliga, men ändå maskulint
bestämda och liksom barskt kärva
och manskligt värma och fast
snygga och dö-söta och alldeles
otroligt anatomiskt riktiga och
hundraprocentigt perfektionistiskt
mitt i ansiktet inmonterade
slisk läppar. Han tuggade nu sakta och
mellankoliskt mens han mindes alla
smack alla dom ljuva stunder med Linda,
då dom paddlade i månskenet på
tugg Little River, hur orkestern
paddlade efter på en betongpråm
slask och spelade "Lacy river". Hur dom
vandrade i jasmineträdgårdarna på
sug Etna's smäktande sluttning och hur
orkestern klättrade efter och har
tugg haft ett helvete att inte tippa
orgeln i kratern. Hur dom båda
smack inväntat gryningen en gnistrande
midsommarmorgon med skimrande
slisk daggpärlor på det skira lövverket
och hur orkestern klagat på att
slask blåsinstrumenten rostade av
morgonfukten och träblåsare skällt
sug ut dom och sagt att flöjterna
smälter, pianot slagit sej två
tugg oktaver och att dom aldrig hört på
maken...
Han svalde.
SVÄLJ!
Tillbaka till "Hemma hos" index