"Genom stilisering och förstoring av de naturliga formerna hos den mänskliga gestalten avslöjas för oss idén om att det primordiala (grundläggande, viktiga) i den mänskliga varelsens uppbyggnad och identitet är den fysiska fysionomin hos hennes kropp, utmärkt av de mjuka, lätta och rytmiska rörelserna i alla dess delar, vilka drar ihop sig och rätar ut sig igen, över och runt sig själva. När man betraktar Rebins skulpturer finner man att den mänskliga kroppen upptar det centrala i hans skapande.

Huvudet, platsen för själens förträfflighet och tänkande, avbildar han med en avsevärd förminskning i storlek. Är detta för att konstnären vill säga oss att den själsliga sidan hos människan inte har någon hvudsaklig tyngd och vikt i varelsens uppbyggnad? Om det vore så, skulle vi kunna placera hans skulpturer i hjärtat av den postmoderna, estetiska traditionen, som avsiktligt vill fånga objektens ytliga karaktär och utsätta dess förgängliga kroppslighet för evighetens (odödlighetens) lockelse, vilken åtföljer allt konstnärligt skapande.

Jag tror dock snarare att hans skulpturer visar oss något annat, något som känns nästan främmande för sinnet och för den västerländska människans perception; vetskapen att det finns ett djupt och oförstörbart band mellan det naturliga och det mänskliga, eller att människans kroppsliga natur är den utvalda platsen där de verkligt mänskliga attributen och egenskaperna döljs.

När han med finess och skicklighet designar kroppens naturliga former, ger Rebin dem en skönhet som de av naturen saknar, det vill säga, han omvandlar dem till ett föremål skapat och format av den skapande människans själ. I kroppen personifieras på ett föredömligt och paradigmatiskt sätt, den själ som människans är." Läs mer