 |
Min första tanke var (som resterande 80% av alla som möter en Briard) att det var en blandras och blev naturligtvis stormglad då ägaren lite surt förklarade att det var det visst inte. Äntligen hade jag hittat en hund som jag trodde skulle passa oss bra. Varför det just blev en valp från kennel Sadi är en lång historia men det var ett val som jag aldrig behövt ångra. Våran lilla Isac visade sig vara otroligt lättlärd redan från början.
Jag hade all tid i världen att träna med honom då Mimmi bara var 7 år och gick i första klass och jag jobbade deltid. Jag minns ännu idag våran första tävling i lydnadsklass 1. Jag gjorde inte ett rätt under hela programmet men Isac var som ett frimärke vid min sida och av den anledningen lyckades vi redan vid första tävlingen få en uppflyttning. Samma säsong hann vi tävla i både lydnadsklass 1, 2 och 3.
Domaren vi hade vid första tävlingstillfället höll på att rasa baklänges när han på våren året efter ånyo skulle döma oss men den här gången i elitklass. Jag förstår honom. Det var inte väntat. Isac gjorde naturligtvis BOK-prov och MUH. Utställning var inte att tänka på till en början då han liksom många briarder var sen i sin utveckling. En dag hände det sig att några av oss på brukshundsklubben såg att dom sökte räddningshundar och att det var anlagstest planerat i stockholms området. Ingenting för dig med Briard, var det en av klubbmedlemmarna som klämde ur sig vilket gjorde att jag omgående anmälde intresse till anlagsprovet bara för att jag blev så skitirriterad på människan.
Träningen gick som på räls och vi hade himla kul och bra sammanhållning i träningsgruppen. Kommer inte ihåg hur många vi var från början eller efter alla otaliga gallringar men Isac klarade sig hela vägen till godkänt certprov. Naturligtvis ville vi då också försöka att ta det svenska utställningschampionatet och det gick det med. Jag har alltid varit och är fortfarande mycket intresserad av mentalbiten så det föll sig naturligt att gå korning med Isac. Han klarade den någon månad innan nämnda certprov.
Isac blev pappa till två kullar men vid den tidpunkten jobbade jag mer och Mimmi behövde hjälp med läxor, hämtning och lämning vid hennes olika aktiviteter omöjliggjorde eventuella tankar på att skaffa valp då. Isac var en lätt första gångs hund. Ställde alltid upp när vi skulle träna eller tävla. Var aldrig triggad på andra hundar. Han hade en pondus bland andra hundar som höll i sig även på äldre dar. Följsam och lydig till skillnad från Tindra som visserligen inte är obildbar men som har mycket egna ideér i huvudet.
Isac hade aldrig några problem med att samarbeta medans Tindra är en liten rebel som dagligen utmanar. På äldre dar blev han hemkär och ville inte sova borta. Då Tindra löpte var det hon som fick flytta till min bror och stanna där ett par dagar. Inte han, inte. Mitt hem är min koja och den tar ingen ifrån mig. Han var bara sjuk en enda gång under sitt nästan 12-åriga liv och det var när han som 9-åring åkte på borrelia. Han repade sig trots att jag själv trodde att jag skulle få lämna veterinären med ett tomt koppel i handen.
Tiden går fort och plötsligt en dag är man oundvikligen där då man måste säga hejdå till sin vän. Minnet av hans underbart stora skalle och härliga tryffel i mitt knä vid frukosten på morgonen lever vidare. Tack Solgun, jag fick mycket hund för pengarna!
