Först några ord om mig och varför jag skriver detta. Som släktforskare har jag förstått värdet av att levande människor delar med sig information om sin barndomstrakt, sådant som inte står att läsa i böcker. Eftersom jag inte vet om någon hembygdsförening för Hidinge får detta utgöra mitt forum.

Byns namn Rastorp kan vara bildat av ett mansnamn. Tre fjärdedelar av alla torpnamn har ett mansnamn som förled och i närheten ligger Mårtenstorp. År 1528 skrevs formen Raffualstorp, förmodligen en variant av mansnamnet Rafael (ärkeängeln). En annan tänkbar tolkning är Ras= "sluttning mot strömdrag", dvs Garphytteån. Torp kallades på medeltiden en nybyggd gård på byns utmarker och den betydelsen ska inte förväxlas med ett enkelt torp som uppfördes på en gårds ägor för att härbärgera kontrakterad arbetskraft, "torpare".

Mina morföräldrar Löfgren ägde hemmanet Rastorp 1:5 mellan 1936 och 1950, 1/24 mantal med två tunnland åker och sex tunnland skog, en häst, två kor, en gris, några höns och en katt. Rastorp 1:5 tillkom 1919 som en utbrytning från Rastorp 1 (1/4 mantal). Telefonnumret var lätt att minnas, 148, och med några varv på veven fick man svar från telefonisten i Hidingebro. Gården blev sommarbostad 1950 för Emil Bengtsson från Örebro. Numera är bostadshuset om- och tillbyggt och används som permanentbostad.

Rastorp 1:5 1945	Frida (f. 1877) och Arvid (f. 1882) Löfgren 1945
Kära ägodelar, att sälja smör utgjorde en liten men pålitlig inkomstkälla.	Hästen Jonas drar maten. Foton troligen från 1938.

Den nya Karlskogavägen, sträckan mellan Lanna och Lekhyttan som anlades på 1940-talet, skar av en del av ägorna och jag minns hur den senare försågs med armerad betong. Rastorps sandtag levererade materialet till den betong som göts i rutor, omgärdade med asfaltsträngar som fick det att dunka om bilhjulen när man körde över dem. Mina föräldrar som bodde i Örebro med mig hyrde en liten stuga i närheten, eftersom min mor ibland behövde hjälpa sina föräldrar med sysslorna på gården. Under mina första två levnadsår var det den så kallade Lillstugan, belägen alldeles vid Karlskogavägen som då var belagd med oljegrus och där jag lärde mig cykla på två hjul. Mina föräldrar sålde läskedrycker till varma och törstiga cyklister som hade kämpat i uppförsbacken. Om stugan var för liten, låg för nära vägen eller om vi blev uppsagda vet jag inte, men föräldrarna hyrde i alla fall ett annat ställe under mitt tredje år. Torpet hette Vallmo, byggt på 1700-talet, och var lillstugan nedanför det större hus som torde ha byggts ca hundra år senare. Hyran var etthundra kronor om året, inklusive el. Lilltorpet revs på 1980-talet, men det större huset är tillbyggt och används idag som permanentbostad. Från år 1952 och till ca 1990 var det enbart sommarbostad.

Den lilla stugan var som ett soldattorp, lågt med två fönster, med invändig takhöjd som tvingade min far och mig att gå med böjt huvud. Dörrkarmen var ännu lägre och åtskilliga var de gånger när jag slog huvudet i den. Huset bestod av förstuga, ett litet rum som hade varit kök tidigare med öppen eldstad och ett större rum som hade försetts med vedspis och fungerade som kombinerat kök och allrum. Allt som allt kan det ha varit 30 kvm. Det var rödfärgat med vita knutar och vit veranda mot väster, med utsikt över åkern. Nedanför en liten slänt vid norra gaveln låg ett litet grönsaks- och potatisland.
Det nyare huset hade större kök och rum samt övervåning. Där fanns i köket en pump för rinnande kallvatten som togs från en grävd källa i närheten. Jag minns när slagrutemannen kom och letade ut källådern med sin klyka. Jag var väl i sexårsåldern då och han lät mig hålla i ena klykpinnen medan han höll min andra hand med sin lediga hand. Slagrutan vreds nedåt så kraftigt att jag inte kunde hålla emot och där grävde folk den nya brunnen. Om det var slagrutemannen som själv tvingade ned klykan vet jag förstås inte.

Vallmo lilla torp ca 1955. Min far på verandan.	Fr. v. Karl Vinkvist, mamma Anna, närmast kameran Frida och Arvid Löfgren, i mitten Elisabet Larsson, övriga personer Gustav Johansson med hustru Kristina och Ernst Nilsson. Cirka 1954 vid Vallmo.

På "Torpet" tillbringade jag min barndoms somrar och när jag blev tonåring bodde jag även under årets övriga skollovsveckor där, vände på dygnet, läste gamla veckotidningar och lyssnade på utländska radiostationer. På den närbelägna bondgården fanns två nordsvenska hästar, sju mjölkkor och kvigor, ett par kalvar, grisar, får och höns. Där köpte vi mjölk och jag hade förmånen att få åka på hölass dit och prova på att veva handdriven separator. Under en hög gran fanns ishögen, isolerad med sågspån efter att blocken hade sågats ur Garphytteån. På en inhägnad bit mark vid huvudgården låg det vitrappade "Bönhuset", Rastorps missionshus från 1921 med Gustaf Johansson som värd och vaktmästare. Som jag minns det användes det ganska sällan, några gånger per sommar. Det hyrdes så småningom ut till sommarbostad och 1994 såldes det och byggdes om till en moderniserad permanentbostad.

"Bönhuset" år 2007	Bostadshuset Rastorp 1, år 2007

Bondgården drevs av Ernst Nilsson (1895-1964), hans syster Kristina (1892-1953) och svågern Gustaf Johansson (1887-1961). Gården finns med även i de äldsta kyrkböckerna, dvs på 1600-talet. Hemmansägaren Ernst som var född på gården var ogift och bodde i en stuga för sig, medan huvudbyggnaden användes av Gustaf och hans familj. Ernst och Gustaf arbetade alltid tillsammans, de brukade bland annat åkern vid Vallmo omväxlande till fodersäd och vall, och jag minns den hästdragna slåttermaskinen, släpräfsan och uppsättandet av hässjorna. Under mina första år odlades rovor på åkern. I mitten av 1950-talet bodde på gården den unga finska flickan Aune, som jag antar var anställd som hjälpreda.

På Vallmo bodde den ogifta Hanna Vinkvist (f. 1862) till sin död sommaren 1952, då 90 år gammal. Fastigheten hade hon ärvt efter föräldrarna. Hon blev glad över att få sällskap när vi kom på veckosluten, det var av henne mina föräldrar hyrde lilltorpet och min mor skötte om henne i livets slutskede. Hur hon klarade sig själv förstår jag inte. Visserligen kom matbussen, den rullande livsmedelsbutiken, till byn en gång i veckan, men hur ordnade hon med ved och hur tog hon sig fram i djup snö på vintern? Kanske Gustav Karlsson hjälpte henne. Telefon fanns inte. Elektricitet fanns, inte tillräckligt för spis eller elvärme förstås, men belysning och radio räckte det till. Dammsugare och elstrykjärn var inte att tänka på.

Mor Anna, Hanna och jag framför den blommande häggen, ca 1951

Hennes skyddsling Karl Vinkvist (f.d. fosterbarn i föräldrahemmet) var född 1890, bodde i Stockholm med familj och kom i fortsättningen till Vallmo på somrarna, i min barndom ofta med hustrun Annie (1893-1987) och sonen Lars (1923-1962). "Kalle" var känd i hela socknen som ett original, lite "knepig", han åkte runt i bygden på sin cykel och passade på att knacka på dörren när det var matdags. Där stod han vid dörren och sade: "Hrrmm, inte ska väl jag komma och störa om det ska ätas." Ofta blev det som han hade räknat ut, att han fick sig en matbit. Jag har forskat efter hans föräldrar men inte hittat mer än ogifta modern Emma Christina Andersdotter från Snavlunda. Som barn hette han Karlsson och blev fosterson hos Hannas föräldrar som enligt husförhörsboken 1891-95 bodde vid "Hidingebys ägor, Säbylunds", vilket jag förutsätter var Vallmo. Han ärvde Vallmo 1952 och dog 1969. Lilltorpet har jag i husförhörsböckerna spårat tillbaka till 1775, det benämndes (före "Säbylunds") som "Öster Norrgårdens Allmänningstorpet" och det var där torparen huserade. Det större huset verkar ha stått klart 1860. Det var arbetarbostad och där bodde då arbetskarlen Gustaf Winqvist med hustru Maja-Lotta Larsdotter och fyra barn. Torparsystemet, att brukningsrätten ersattes med dagsverken, förbjöds 1943 men detta ställe friköptes mellan 1920-1930. År 1930 var Hanna Winqvist ägare och bodde med äldre brodern Karl August i det större huset medan systern Tilda Augusta (1858-1937, gift Holmström) bodde med maken Frans Johan Holmström (1843-1940) i den lilla stugan.

Till Vallmo hörde, förutom en jordkällare, en ladugård med bås för två kor, en kalvkätte och en stia. Den ingick i en länga med höskulle, halmförråd, vagnskjul, vedbod för det lilla huset och torrdass. Det större huset hade egen vedbod. Förmodligen upphörde verksamheten där i början av 1940-talet, jag minns att gödselstacken var kvar när mina föräldrar kom dit 1947. Nu är allt ersatt av moderna ekonomibyggnader. Nära Vallmo låg hemmanet Norrhult, också f.d. jordtorp under Lövåsen, och där bodde ungkarlen Gustav Karlsson ensam sedan föräldrarna hade dött. Han kom på sommarens lördagkvällar till min far och de satt på torpverandan och drack brännvin. Han var också i mina ögon något av ett original, föga språksam och illa sedd av min mor som ogillade supandet. "Karl Johans Gustav" (1893-1972) växte upp granne med Kalle Vinkvist, de kände alltså varandra sedan barnaåren och var nästan jämngamla. En enda gång var jag inne i hans hus, då bjöd han mig på älgkött, vilket jag aldrig hade smakat tidigare.

Vallmo större hus 1988.	Gustav Karlsson i Norrhult. Årtal ej angivet.

Den historiska häradskartan från 1800-talet på Lantmäteriets webbplats visar på ett blygsamt stycke åker vid Vallmo, som då var jordtorp under Lövåsen. När jag var barn var det uppodlade området minst tre gånger större, men numera är allt bevuxet med skog. Den dåvarande skogen är däremot i stor utsträckning avverkad. Verkligheten stämmer inte med den karta som alltjämt finns i mitt huvud!

Två andra permanentbostadshus fanns i byn. I det som låg närmast mina morföräldrar fanns trädgårdsmästaren Erik Larsson (1900-1977) med hustru Karin (1899-1978) och barn, en smal man med vita, buskiga ögonbryn som lät mig följa med in i växthuset och se gurkorna. I det andra, beläget nedanför riksvägen, bodde den ogifta Elisabet Larsson (1898-1984). Jag minns henne som en vänlig kvinna som ensam skötte sitt efter föräldrarna ärvda hemman med djur i ladugården. Hennes marker gränsade till Garphytteån, där fanns en brygga vid vilken min fars eka låg förtöjd. Omkring 1950 fanns det gäddor, abborrar och kräftor i ån, ja till och med ål fick vi upp, men vattnet förorenades och fisket dog ut. Man skyllde på utsläpp från Garphyttan.

15 kvadratmeter år 2002

År 1966 var den sista sommar som jag vistades i torpet. När Vallmo strax därefter fick ny ägare köpte mina föräldrar en liten stuga på 15 kvadratmeter som placerades på mark som hade avstyckats i samband med att morföräldrarna sålde sitt hemman. Där, vid E18, hade de sitt fritidsställe där de odlade och hade potatiskällare. Efter min mors död sålde jag marken som nu tillhör Vallmos ägare. När jag återvänder till barndomstrakterna känner jag att det är där jag har en del av mina rötter. Jag minns skogsstigarna med sina svampställen, hur jag rodde ekan på Garphytteån där min far fiskade och lade långrev, morfars grustag där jag lekte, fåren och hästarna som jag matade med knäckebröd, den långa vägen till lanthandeln vid kyrkan, älgarna vid skogsbrynet, innanfönstren med vadd och klisterremsor, hur jag lärde mig skjuta med salongsgevär, vevgrammofonens stenkakor med "Nidälven" och "Ordning på torpet", sommarstugorna där mina tonårskompisar bodde och hur vi for fram på våra mopeder under ljusa sommarkvällar. Jag minns när främmande män kom med en T-Ford, pallade upp den, lade en rem runt kardanaxeln och körde en sågklinga tills kylarvattnet började koka. Jag minns också sprakandet i vedspisen, spritköket, fotogenkaminen, vattenhinken i förstugan och hur fullständigt mörkret var under mulna vinternätter mitt inne i skogen.

Sämre minnen kan ett stadsbarn ha!

Lennart Nilsson

E-post: rastorp(a)passagen.se

Inlagt 2006, kompletterat 2007 och 2009.