Utdrag ur boken

Förordet

Jesus bad mig att nedteckna berättelsen om mitt liv.

Att Jesus bad just mig att nedteckna min berättelse är inte så konstigt. Det är en bra berättelse, hämtad direkt från verkligheten. Det är klart att det finns en del suddiga luckor i minnet, och kanske förtränger jag en del.

Men vadå? That´s life.

Hur som helst: Jesus var ganska påstridig, han ville att jag skulle teckna ner mina minnen innan de omformats av tidens tand.

”Det är din plikt. Du är utvald”, sa han.

Vad svarar man på sådant? När grabben står där framför en och spänner blicken i en med sin förbaskade gloria och allting.

”Nå?”, nästan skrek han. "Tänker du göra din plikt, grabben?"

Sån´t tar man till sig. Man sätter sig ner och formulerar. Man förstår att det ingår i ens ansvar att berätta hur det verkligen var. Man berättar om Big Bang, musiken, Södern, kärleken, livet. Och om hela jävla kosmos krav på att man alltid ska vara bättre än när man var som bäst.

Titeln kom jag på ganska sent. Från början hade jag tänkt mig något som Blandad frukt och Blå mockaskor eller något i den stilen. Inget för bästsäljarlistorna, tyckte Jesus.

Han tyckte att den största sanningen borde framgå direkt av titeln: Att Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.

Take Care of Business, Take Care of Love!

Promised Land, 8 januari 2006

Inledning av kapitel 1:

Jag lämnade Heartbreak Hotel tidigt på morgonen.



När jag steg ut på det som skulle föreställa trottoar slog stanken av fuktig rå bomull emot mig. Ungefär som om den legat på lur för att anfalla första bästa idiot som skulle ramla ut från nå´t av alla de hotell som dominerade den här delen av hålan.



Gatan kändes övergiven och de få bilar jag kunde skymta stod skugglika och tysta. En Chevrolet, en Ford och en lastbil av okänt märke.



Jag stod med bagen mellan fötterna och gitarren på ryggen. Det dova mullret från ett bomullsrenseri trängde genom dimman. En tupp gol och en neger kom hasande mitt på gatan.



Jag hörde rytmen av klampet från en häst som stretade på en vagn. Mitt hjärta slog i samma rytm. Stillsamt, lite sorgligt och dovt som en stilla blues.

Inledning av kapitel 10

Låt mig säga det tydligt och klart: Joe Di Maggio var en idiot. En av de största idioter som gått i ett par skor. Å andra sidan skulle jag gärna ha gått i hans skor så länge de gick vid sidan av Norma Jean Mortensen. Jag skulle aldrig ha låtit henne gå ifrån mig. Jag hade gjort allt för att behålla henne. Och inte som den där idioten Di Maggio.



Tänk er själva. Norma Jean spelar den kvinnliga huvudrollen i Flickan ovanpå. Di Maggio blir svartsjuk för att hennes kjol i en scen blåser upp och visar hennes ben för hela världen. Den idioten blir alltmer upprörd över detta och efter fjorton dagars bråk slutar det med att han vill skiljas. Skilja sig från Norma Jean!

Norma Jean kommer alltid att vara Norma Jean för mig. För andra var hon Marilyn Monroe. Men det var bara den officiella sidan av henne. Norma Jean var den privata. Och det var den privata jag lärde känna den där natten i början av1956. Vi hade avslutat sista spelningen i S:t Louis, Missouri, och jag var tröttare än vanligt. Det var nyårsdag och vi hade flugit från Shreveport på dagen. Vi kom upp till hotellet och jag satt en stund i baren med en enkel Pepsi.

Inledning av kapitel 20

Det är 1957 och jag är stjärna i rock´n´rollbranchen med extraknäck i Hollywood. Jag mår bra. Vi spelar fotboll på Dave Wells Community Center i Memphis. Det är Red och grabbarna och vi har delat upp så att lagen är hyggligt jämna. Jag märker att jag kommer ganska lindrig undan när det gäller tacklingar, det är som om grabbarna inte riktigt vågar sätta till.



Jag är rockstjärna och rockstjärnor har man respekt för. Dessutom beror deras välfärd på att rockstjärnan inte slocknar och förvandlas till ett svart hål.



Det känns både bra och inte bra.



Vi spelar fotboll och det är roligt och livet lekar.



Då kommer Jerry med beskedet. Jag blir alldeles kall.

Inledning av kapitel 30

Vi sitter på baksidan av Studio B en varm sommarkvällen 1961 och surrar om Floyd Patterson som några veckor tidigare nitat det vita hoppet i tungvikt.

Flera av grabbarna i Nashville hade hoppats att den där svensken skulle golva niggern en gång för alla. Men jag hade hållit på Floyd, han var en jäkligt fin boxare och en bra amerikan. Vi hade följts åt, Floyd och jag. Vi var båda barn av Södern. Vi föddes samma år, samma månad och det var meningen att vi skulle födas samma dag. Men han kom fyra dagar före mig. Hans morsa hade käkat fikon.





Inledning av kapitel 40

”Du har ett ansvar. Det är dags att sluta fly nu.”



Det är Buddy Holly som talar. Han ser lika trist ut som vanligt även om han verkar ärligt engagerad.







Inledning av kapitel 50

Vägen till Civic Arena i Pittsburgh är inte vacker. Den är för jävlig. Husen är fallfärdiga, fabrikerna nedlagda och utanför bilfönstret huttrar människorna i kyla och blåst och ser ur som om de vore sura uppstötningar från den stora depressionen.



Vi är på väg för att saliggöra tiotusen fans. Det är nyårsafton och klockan klämtar snart. Jag är på väg att dö, jag har sett döden framför mig, men ingen jävel tycks begripa. Jag hälls ner i overallen och knuffas fram mot scenen för att sjunga alla låtarna med alla dessa ord, som fladdrar runt i en enda oreda, staplade på varandra.



Tillbaka till STARTSIDAN