Vår trädgård är inte stor, bara så där en 450 kvadratmeter, men den är desto mer välfylld. Här finns guldfiskdamm, växthus, gräsmattor, rabatter, köksland, bärbuskar och fruktträd. Och så fem sittplatser eftersom vi vill njuta av odlarmödorna från alla tänkbara vinklar.

Trädgården är viktig för mig. Nästan varje dag börjar och slutar med en rundvandring och nästan alltid finns det något nytt att begrunda. Det är nog det som är det allra ljuvligaste med min proppfyllda trädgård – den förändras hela tiden. För all del inte alltid som jag vill, men det är en del av tjusningen.
Sedan ger den allt det andra: ro, lust, skaparglädje, miraklet att se liv börja, blomstra och dö.

Vår trädgård är inte trendriktig. Inga perfekt färgstämda rabatter och tyvärr inte heller en genomtänkt planering och komposition. Jag vill så gärna plocka hem allt vackert och spännande jag stöter på bara för att se om det fungerar hemma hos mig. Hagalenskapen har nått nivåer som är klart pinsamma.
På något konstigt sätt fungerar det trots allt, fast vissa växter borde utrustats med hjul så ofta som de tvingas flytta innan jag tycker att de hittat sin rätta plats i tillvaron.

Ska trädgården bara vara ögonfägnad törs man inte experimentera. Och det är nästan det som är mest spännande.
Kommer jag någonsin att få fikon på den där lilla ynkliga plantan som står och darrar i snålblåsten?
Kommer den spröda lilla blåregnsstjälken växa sig stor och stark och bli översållad med de allra som ljuvligast himmelsblå hängen?
Fem gånger fick jag testa innan jag hittade en plats som tilltalade det kräsna löjtnanatshjärtat. Fyra löjtnanter dog, men den femte överlevde och kommer nu troget tillbaka och blir bara stiligare för varje år.

Visst dras trädgården med sina toppar och floppar. Österrabatten, starkt skuggad av en blodlönn och hårt pressad av torka är inte alltigenom en fröjd för ögat. Stora perennrabatten drabbas av och till av plumpar i protokollet.

En klar topp är tulpanblomningen, jag älskar tulpaner och har massor. Efter tulpansäsongen kommer en lite lugnare period med tovsippor, löjtnantshjärta och något trevligt blått som jag tror är stora pärlhyacinter.
Sedan trappas verksamheten upp med perenner som på radband och det är nu jag fyller hålen med sommarblommor som aster, krasse, eldsblomma, sommarrudbeckia och tvillingsporre.
Piontiden räknar jag också som en topp och när de tacksamma binkorna börjar blomma blir jag lycklig.

Hösten har varit flopptid nästan hela den tid jag och min trädgård kamperat ihop. Kanske ska det ordna sig; jag har laddat upp med senblommande rudbeckior, aster, dahlior och kärleksört.

Guldfiskdammen är trädgårdens mest rofyllda plats. Lite avskilt från resten av trädgården kan man krypa undan i hörnet, lyssna på vattensskvalpet och titta på fiskarna som långsamt glider runt i vattnet.

Kökslandet använde jag mest till sånt som är kul att odla eller gott att äta. Av sistnämnda skäl går större delen av utrymmet till haricots vertsodling. Tunna mjälla bönor direkt från landet nykokta med smör och salt är minst lika gott som sparris. Sedan blir det ofta flera sorters lök och mängder av kryddörter. Just i år odlar jag frilandsgurkor och squash, mest för att det är så roligt att se växtkraften explodera hos de här snabbväxarna.

Eftersom jag tycker om att gå och småtugga under trädgårdsvandringarna har jag sett till att plocka in lite bärbuskar: hallon, vinbär, blåbär, allåkerbär och smultron. Nytt för året är fikonträdet.

I växthuset, också nytt för året, drar jag upp sommarplantor. Här nere i Skåne kan men börja odla oförskämt tidigt. Och när sommarblommorna flyttar ut får sommargästerna bre ut sig: olika tomat- och paprikasorter, chili, drivhusgurka, melon och physalis. Här huserar också ett litet apelsinträd, ett persikoträd och en vinranka. Och det är här vi försöker blåsa liv i diverse fröfynd som smugglas hem från utlandssemestrar.

Är min trädgård vacker? Njäa, den är nog för rörig om man tittar klarögt. Men det gör inte jag och därför är den en liten pärla i mina ögon.