I Västergyllan, där stod ett slott,
det var så härligt att skåda.
Dess murar voro av renan guld,
ja av renan guld,
och golvet var av marmorstenar.
Där femton alnar in under jord,
där satt en yngling som var fången.
Han satt där dagar och mörker natt,
ja och mörker natt,
allt under vilda djur och drakar.
Och sonens fader han reste dit,
för att få sonen till försoning.
Och tiotusen, det vill han ge,
ja det vill han ge,
för att få sonen till försoning.
Men tiotusen, det var ej nog,
ty han har stulit en guldkedja.
Men denna kedjan, den har han fått,
ja den har han fått,
utav sin vän och inte stulit.
|
Då tog man denna yngling opp,
och stungo ut has vackra ögon.
Då ropa han - o du milde gud,
o du käre gud,
allt detta lider jag oskyldig.
Men gråt du inte fär din kära vän,
ty hon är alla redan döder.
På kyrkogården, där vilar hon,
ja där vilar hon,
det kan en marmorsten bevisa.
Och är hon döder, då vill jag dö,
ja då vill jag dö,
allt under vilda djur och drakar.
|