PIKEHUNTER´s

Berättelser

Och kåserier om gäddflugfiske

                                                       Nye tider, nye venner – allerede gamle minder

Som fluefisker i Danmark er jeg ikke vant med gedder i brakvand/ saltvand. Efter at have jaget vor nordiske krokodiller i snart 15 år, har jeg kun få gange truffet den i saltholdigt vand. Fiskeriet med flue efter gedde i Danmark startede nogenlunde på samme tid som i Sverige, og som ung fluefisker i Danmark vakte artikler om det svenske kystfiskeri efter gedder en nysgerrighed, jeg af uransagelige årsager først meget senere skulle få tilfredsstillet.

I foråret 1999 fik jeg kontakt med denne sides web-master, og selvom kontakten opstod af helt andre årsager, blev en fælles passion for geddefluefiskeri hurtigt afsløret. Pauls levende beskrivelser af sit fiskeri gjorde, at grundstenene til en weekend i Sverige hurtigt blev lagt.

En travl dagligdag var årsagen til at turen først blev en realitet i november, men da var alt også klappet og klart, og jeg drog af sted sammen med min fiskekammerat Per Lanng. Med blodet i kog og kolde danske øl som ballast mødte vi Paul på aftalte tid og sted. Isen blev hurtigt brudt – hvilket den jo ofte gør blandt lystfiskere hvor man end kommer frem. Vi var ikke sene til at nå fiskevandet og efter en kort flueudveksling skulle det længe ventede fiskeri afprøves i real-time.

Første eftermiddag var en succes og vi havde det alle tre herligt, på trods af knækket fluestang, mange garn (fyldt med gedder) og ringe kontakt med de svenske madammer, vi så længe havde drømt om.Om aftenen havde Pauls gode ven Thomas inviteret os på en bid ostekage og et glas whisky. Hos Thomas mødte vi også den humørfyldte og garvede geddejæger ’Double-haul-Jönsson.

Optimisme er ikke nem at få bugt med, og hele aftenen og den halve nat blev der lagt slagplaner for resten af weekenden, mens ostekage, whisky og danske øl forsvandt som dug for solen. Lørdag morgen kom før vi var parate, og med tunge hoveder mødtes vi med vore nye venner Thomas og Jöhnsson. Vi drog mod det udsete geddevand, og hvilken natur vi mødte. Et stort fladt område fyldt med store sten og masser af muligheder for gedderne at jage i. Som gæstfrie guides anbragte Paul og Thomas hurtigt Per og jeg på stensikre pladser, og der skulle kun få kast til før vi begge havde kontakt. Vi skulle ikke fiske længe før næsten alle havde fået fisk, kun Paul havde undgået de glubske fisk.

Af mangel på fisk over tre kilo besluttede vi at prøve nye græsgange. Med humøret i højeste gear travede vi gennem skøn natur og nåede en lille tange af store sten, der gik ud mod væsentligt dybere vand end dagens første lokalitet. Paul advarede os mod fiskeriet der, da pladsen aldrig havde givet mange fisk, men dog altid fisk af anseelig størrelse. Grejet bliver altid diskuteret blandt fluefiskere, og Paul og jeg besluttede at bytte stænger et kort stykke tid.

Igen foreslog Paul et startsted for mit fiskeri, og efter få kast forsvandt overfladen pludselig over fluen med en lyd, der mest minder om en tørstig mand, der hidsigt tømmer sit store ølglas. Da den store hvirvel lagde sig en smule, og trykbølgen bevægede sig mod dybere vand, satte jeg hånden på hjulet og satte krogen solidt i kæben på den store fisk. En ’ny’ stang, et Loop hjul uden bremse (til modsatte hånd) og almindeligt adrenalinoverskud, gjorde sit til at fighten stadig står klart for mig. Ikke de lange udløb, men store gedder udnytter deres vægt, og efter et langt tovtrækkeri kunne Paul lande vor begges første gedde over ti kilo, taget på fluestang, med et solidt greb i halen. Efter nogle hurtige fotos blev gedden genudsat, og forhåbentligt vækker den stadig skræk og rædsel blandt svenskekystens småfisk.

Trods intensivt fiskeri i området fik Paul ret, det blev den eneste gedde vi traf i det dybe tangfyldte vand. Lørdag aften var der fest for alle implicerede hos familien Sörensen, og selskabet ville ingen ende tage. Det stod klart for alle at nye venskaber var skabt.

Søndagen blev af mere fredelig karakter, og vi fiskede med moderat energi og resultat. Paul tog revanche og blev dagens mand med flere fisk, dog største på godt fire kilo. Alle undtagen undertegnede måtte operere på mindre gedder, jeg måtte nøjes med en enkelt ubeslutsom gedde, der flere gange fulgte efter fluen.

                              Alligevel var den friske luft, naturen og gårsdagens oplevelse det hele værd.

Denne sidste aften blev tilbragt på den lokale kro, og alle var vi berusede af den vellykkede weekend. Ovenpå god mad, megen morskab og tyndt svensk øl, drog vi jublende hjem til Paul.  Heldigvis var mandagens arbejde aflyst på forhånd, og de medbragte drikkevarer sang på sidste vers. Hvis ikke stænger, hjul, liner og fluer var diskuteret i løbet af weekenden, så blev de det i hvert tilfælde i løbet af denne søndag aften. Trods ophedet diskussion blandt de tre slørede debattører blev dette en uforglemmelig aften i Pauls køkken.

Personligt husker jeg ikke helt grænsen hvor aften blev til nat, og natten blev til morgen, men det betyder ikke alverden da vi til sidst besøgte vore favorit websites på Internettet og skrev mails til alle dem, vi kunne unde en tur efter de svenske gedder. På nettet er tid og sted som bekendt ikke afgørende.

Mandagen formiddag var over os – lys og grusom.

Mens Per lavede hardcore test af Paul sofa, tog Paul og jeg et kig på vandene i området – uden fluestængerne. Vi fik fremkaldt fotos fra weekenden vi havde lagt bag os, og måtte konstatere at vinteren var på vej. Et par ferske småvande havde is på det lave vand.Vi tog afsked med Paul, og glædede os over at vi nåede det. Frosten var kommet og det blev årets sidste gode weekend med geddefluerne på kysten.

                 Paul og jeg var enige, det var ikke sidste gang vi skulle træffes i Bromölla.

                Siden er det blevet til flere gode ture sammen i både Sverige og Danmark

                 og et nyt efterår nærmer sig med hastige skridt.

  Vi ses derude.

                                                                                               Peter "HAP" Lyngby

Havets Varg

Sydostvinden hade legat på hårt i två dagar. Vattnet var högt men inte högre än att vi kunde vada ut till favoritholmen. vi var väl förberedda eftersom dessa förhållande hade givit oss "rysarfiske" förr. Väl ute på holmen förflyttade vi oss snabbt bort mot den sydligaste spetsen där sjön låg på som värst. Vattnet var ganska grumligt och tången böljade i takt med vågorna.

             Idag skulle gäddan vara kung i sitt eget rike.

Med ett par rejäla dubbeldrag pressades flugan ut mot den hårda vinden. Linan hann inte mer än landa på vattnet förrän min kompis Magnus signalerade fast fisk. Jag vinkade åt honom att jag hade sett vad som hände och hann själv bara dra ett drag i linan när hugget kom våldsamt och brutalt som nästan alltid när det gäller gädda på fluga. Jag kände genast att det var en stor fisk. Det blev mycket ge och ta innan gäddan visade några som helst tecken på att vara trött. Jag skrek till Magnus att den var på minst 5 kanske närmare 6kg. Ytterligare ett par rejäla rusningar senare kunde jag slutligen pressa den närmare mig. Men när jag trodde att jag hade oddsen på min sida och satte in ännu mer sidopress kastade sig gäddan helt utan förvarning upp ur vattnet i en rejäl kaskad, och visade upp hela sitt garnityr med dom blodröda gälarna som bakgrund. Min 15 cm långa Flashfluga såg minimal ut där den satt förankrad i den till synes enorma gäddkäften. Sekunden senare kände jag i spöet att det var något som inte stod rätt till. Jag fick en känsla att det var något som gled, var det flugan som var på väg att lossna eller tafsen som höll på att trasas sönder? Mina farhågor blev besannade när tyngden och allt liv i spöet försvann. Jag såg när gäddan vände i ytan och sakta sjönk mot bottnen där den långsamt simmade ut mot djupare vatten, med en glittrig "Trofé" fast förankrad i mungipan. Min nya tafs hade svikit, den var totalt demolerad. Jag vadade besviken in mot holmen och kastade en blick bort mot kompisen som sträckte upp fyra fingrar i luften. Han hade precis landat och återutsatt en fin kompakt höstgädda på fyra kg. jag hade inte uppmärksammat detta, under fighten existerade bara jag och gäddan.

Tafsen fick snabbt modifieras om, detta var ju något som bara inte fick hända. Kompisen skakade på huvudet, hans tafskoncept hade fungerat bra. Den såg ut som den hade gått igenom en flismaskin men den hade hållt och det var ju det viktigaste. När han var på väg bort till mig hade han lagt ett par kast över samma plats som jag tidigare hade tappat gäddan på och där haft ett rejält tillslag, som tyvärr släppte efter första rusningen.Jag frågade vad han körde med för fluga och då såg han sådär lurig ut som bara en flugfiskande kompis kan. Gladmusen sa han och visade upp en fruktansvärd tingest som ofelbart fick mig att tänka på starkare drycker och flugbindning i en i kompisens tycke säkert helt oslagbar kombination.

"Flugan" hade en 10cm lång kaninskinnsremsa som svans, rosa och vitt hjorthår som kropp och det bästa av allt en glad mun och ögon ditritade med en vattenfast spritpenna!!!  Har du ingen "Buttermus"? frågade jag ironiskt . Han tittade ytterligare en gång på min tafs, vilket smäck sa han och skrattade hjärtligt. Jag hade tidigare försökt förklara fördelarna med min tafs för honom, dels att den inte var så slängig att kasta med. Men den föll honom inte i smaken, för mycket Hi-Tec tyckte han.

Efter en del trixande med min "specialtafs" fick jag på en av mina tidigare favoritflugor för gädda, ca 15cm lång i blått och guldholografic flash, bunden på en enkelkrok st 1. Magnus fortsatte att fiska förbi mig bort mot ena läsidan av holmen där det var något djupare nu, med sjunkande tafs men fortfarande med sin mus. Jag fiskade mig bort mot honom när han signalerade fast fisk igen, den här gäddan var inte så stor, ca 2,5kg men gav ändå en bra fight på den lätta flugutrustningen. Musen kanske hade något visst över sig ändå, skarpa kontrastfärger och en lång förförisk svans. En bit in på läsidan var det betydligt lättare att få ut den relativt stora flugan. kastet blev riktigt långt och linan sträckte ut fint. Jag lät flugan sjunka en bra bit innan jag började ta hem den med oregelbundna rörelser. Magnus ropade att han missade ytterligare ett tillslag, jag stannade upp hemtagningen och tittade bort mot honom för en sekund, och innan jag hann reagera hade minst en meter av skjutlinan glidit ut med en våldsam kraft mellan mina fingrar. Gäddan hade följt efter och tagit när flugan sakta dalade mot botten som en skadad bytesfisk. Mothugget blev brutalt, ett riktigt " Alaska mothugg ". Rusningen som följde blev inte sämre den. Fullt jämförbart med vad en riktigt blank öring i toppkondition kan prestera hann jag bara tänka, när gäddan helt plötsligt tvärvände och simmade rakt emot mig för att i ett rejält luftsprång vända och plocka rullen på ytterligare 20 meter lina. Detta är inget finlir tänkte jag , flugfiskets Rock&Roll pure adrenaline, där hela utrustningen verkligen sätts på prov både av gäddan och det salta vattnet.

Gäddan var mycket vacker, perfekt tecknad och väldigt kompakt,  ca 4kg. Flugan satt djupt i gapet på gäddan och här kom käftöppnaren väl till pass. En gädda skall man bara inte stoppa in fingrarna i munnen på, det kan bli en dyrköpt erfarenhet. Jag krokade varsamt loss gäddan med en tång och höll den en stund innan jag släppte taget om den. Gäddan gled majestätiskt ut mellan stenarna som det anstår en predator av dessa mått. Novemberdagen gick mot sitt slut och vi var tvungna att bryta upp och vada den långa vägen tillbaka till fastlandet. Dagen efter var jag ensam på plats igen i "Pikecountry"           .

I bakhuvudet malde tanken att kanske men bara kanske skulle jag lyckas lura gäddan som tog min fluga. Den fanns ju kvar där ute . Tre mindre gäddor lyckades jag lura och jag missade två tillslag innan det började skymma. Men min trofé gädda hade inte visat sig. Jag var ju på havsvargens domäner och en trofé lämnar den nog inte ifrån sig så lätt tänkte jag för mig själv, när flugan försvann i en enorm virvel. Jag hann se en bred kamouflerad sida och något som glittrade till. Var det min förlorade fluga? Rullen började ge ifrån sig lina i en rasande takt och spöet bugade ordentligt. Kampen höll i sig en bra stund och när gäddan slutligen tröttnade så hade det redan börjat mörkna. Ca 6kg uppskattade jag vikten till när jag försiktigt lyfta upp gäddan ur det mörkskimmrande vattnet. Flugan satt löst i underkäken. Jag tittade   men någon flashfluga kunde jag inte se. Hade jag bara inbillat mig att det var något som glittrade till som skulle kunna vara min förlorade fluga? Jag tog ett stadigt tag i flugan och lirkade loss den. Gäddan var ovanligt beskedlig och jag höll den i mina händer en stund innan jag slutligen lät den simma ut mot friheten igen. När jag lyfte upp flugan från vattnet såg jag att något hängde kvar i krokböjen. En tand hade lossnat från gäddan, den var gulvit och vass som en kniv.                                     

Mörkret hade lagt sig och novemberkylan gjorde sig rejält påmind. Min flashfluga var nog förlorad för gott tänkte jag när jag sakta vadade tillbaka mot fastlandet. I min knutna hand höll jag hårt det som fick bli min trofé, gäddtanden en tand från havets varg. Ett sträck gäss drog över på låg höjd, dom var på väg mot varmare breddgrader, nu när hösten började gå mot vinter. 

Paul  " Dundee " Sörensen

Hösten

För många en tid full av depression, mörker och trötthet. Men för mig och mina flugfiskande vänner en tid av lycka, spänning, gemenskap och fiske, en åderlåtning för själen.

Jag tänkte att jag skulle berätta om en av dessa uppiggande dagar. En söndag i mitten av november då dimman låg tät, så tät att det föll tunga vattendroppar med en meters mellanrum. Det var alldeles vindstilla efter dagar av blåsande från söder. Vattnet var grumligt, men på väg att klarna upp. Det enda som rörde sig i vattnet var "gammal sjö" som kom i långa vågor med jämna mellanrum. Jag satt på en sten och smälte dit en nybunden fluga på tafsen. Satt kvar en stund och lyssnade på de flyttande gässen som trafikerar den här udden mycket flitigt. Det är märkligt vad hörseln blir skärpt när synen är nedsatt ( i detta fall på grund av den täta dimman) , det är precis som om man tar bort ett sinne så förstärks dom andra. Det hade redan på väg ut i bilen känts att detta skulle bli en riktigt bra tur, och det skulle visa sig att den här  turen skulle bli något mer utöver det vanliga. Jag hade den där speciella känslan när jag stod i vattenbrynet, en rädsla för att göra första kastet då jag vet att något kommer att hända. Mycket riktigt går en gädda upp mot flugan men missar! eller gjorde jag ett för tidigt mothugg? Det har ju hänt att mina kamrater har pikat mig ibland för att jag gör tidiga mothugg. 7-8 kast senare får jag en vacker gädda på ca 2kg vid denna plats. Bestämmer mig för att byta strategi och går till en plats där det har läat någorlunda under de blåsiga dagarna. Jag fiskar efter den teorin att gäddan alltid söker sig till pålands- vind, men att den efter ett par dygn på vindsidan söker sig till lä-sidan och kan bli stående där ett tag. Om det är möjligt fiskar jag alltid utvadad ett stycke och fiskar i 45 grader mot land för att fiska med så långa kast som möjligt, inte för att det krävs långa kast, men för att det är roligare att få fisk på lång lina. Gäddan blir också mindre försiktig om flugan fiskas i riktning från land. Både väder och denna fiskeplats gjorde detta möjligt denna dag. Otroligt nog var det gädda överallt på denna 200m långa sträcka som är full av små vikar och djuphålor. Under en tidsperiod av ca 2 timmar fångade jag här 9 gäddor varav två vägde ca 3kg, två ca 4kg och en  på ca 6kg!!!!!

Det är precis som gäddan blir helt orädd om vattnet är grumligt. Den behöver inte överraska sitt byte utan kan i lugn och ro följa efter det en bit för att sedan öka hastigheten och kasta sig över det ovetandes bytet i ett verkligt skådespel. Under  turen hände det mig för andra gången sedan vi började fiska gädda med fluga att två gäddor attackerade flugan på samma gång med resultat att ingen av dom bet över flugan. Under dessa två hektiska timmar tappade jag även 5 gäddor och hade ett tiotal tillslag.

Att missa en gädda gör mig ingenting, jag tycker att hugget är det centrala i detta fiske. Visst är det alltid kul att drilla fisk,  men det optimala för mig är när man ser en plats 15-20 meter bort där det bara måste stå gädda. Man lägger ut flugan, drar två drag och vattnet under flugan försvinner i en virvel stor som ett "köksbord". Det är gäddfiske för mig i ett nötskal.

Körde hem vid 14:30 tiden mycket nöjd med dagen fast jag hade tid över och mer "hotspots" att fiska av. Men varför suga ut allt av denna plats som ger mig och mina vänner så mycket glädje i denna ljusa , lyckliga tid på året. 

Thomas  " Bigpike " Bengtsson

Tillägnad  Peter Lyngby & Per Lanng

Danmark.

Tillbaka    Framåt      Index