Stridsfordon 90

Funderingarna på strf 90 kommer ifrån 1977 och 1982 års försvarsbeslut då beslutet togs att öka arméns mekanisering. Från början av 80-talet har studier av ett nytt stridsfordon skett. De krav som ställdes av arméledningen på ett nytt stridsfordon var hög taktisk och operativ rörlighet för att kunna hålla ett högt stridstempo. Det skulle även ha en bra möjlighet att verka mot kvalificerade mark- och luftmål dygnet runt. Det skulle samtidigt ha en tillräcklig skyddsnivå med bibehållen rörlighet. Sist men inte minst ställde man krav på stor underhållsmässighet och en hög utvecklingspotential. Ett grundkrav var att fordonet skulle kunna tillverkas i specialversioner för olika tjänster som stridslednings, eldledning, bärgning, m.fl.

1983 sammansattes en projektgrupp bestående av FMV, Arméledningen, Bofors och Hägglunds. 1984 Presenterades den nya stridsfordonsfamiljen och 1991 kom den första beställningen på grundversionen 9040. Dessa levererades 1993 samtidigt som en beställning på specialversionerna gjordes. 1994 beställdes ytterligare strf 9040. Totalt har 650 strf 90 beställts och beräknas slutlevereras till år 2002.

De senaste modifierade versionerna av Strf 90 i delserie 4 började tillföras förbanden under början av 1998. I delserie 4 har en särskild anpassning till samverkan med strv 122 gjorts. Även de fordon som levererades i första delserien modifieras i olika grader för de olika uppgifterna strf 90 har i de olika brigadtyperna. Strf 9040 VP (verkanspaket) är den lägsta modifieringen. Siktet har blivit kopplat till en eldledningskalkylator vilket medför att skytten endast behöver sikta med origo och kalkylatorn sköter framförhållning och avståndsberäkning. Strf 90 VP har även det nya digitala navigeringssystemet och en del mindre modifieringar. Strf 9040 A har förutom 9040 VP modifieringar fått ett 2-axligt gyropaket vilket förbättrar förmågan att skjuta under gång. Strf 90 B har särskilt anpassats till samverkan med strv 122. Genom förbättrat höjdriktningsystem, förbättrad skyttergonomi, elstyrd slagbult och ett nytt fjädringssystem kan vagnen verka fullt ut och skjuta även i mycket dålig terräng. Samtliga vagnar har även försetts med förstärkt pansar varpå vikten ökat något.

Stridsdordon 90 skiljer sig från övriga splitterskyddade fordon i den svenska armén. Vagnens bättre skydd, beväpning och framkomlighet gör att vagnen i princip alltid kan utnyttjas och att avsutten strid sällan genomförs. Förbandet kan därmed hålla det högre stridstempo som blivit följden av våra nya stridsvagnar 121/122.

Strf 90 har en besättning på tre man. Föraren är placerad till vänster i chassit, skytten till höger i tornet och vagnchefen till vänster i tornet. I bakutrymmet transporteras en pansarskyttegrupp om sex man. Dessa kan strida fyra soldater från vagnens takluckor eller göra avsittning genom bakdörren och strida till fots med hela gruppen. Totalt finns där 7 sittplatser i bakutrymmet. Den ytterligare platsen används av plutonsjukvårdaren eller signalisten. Pansarskyttegruppen är indelad i två kulspruteomgångar med gruppchef och ställföreträdare som chef för varsin.

Beväpningen är en 40 mm automatkanon (Akan) L/70 med parallellkopplad 7,62 mm ksp m/39. Vagnen är utrustad med IRV-sikte och medger full verkan med dess beväpning dygnet runt. Akan har genomslag i stridsfordon i alla attityder utom stridsvagnsfront. Den har också förmågan att kunna bekämpa långsamtgående luftmål och oskyddad trupp. Till akan finns ammunition i form av pansarprojektiler (pilprojektil) (50%), spränggranater (25%) och kulspränggranater med zonrör (25%). Totalt medförs 232 40 mm granater varav 24 i pjäsens magasin, 48 i karusellmagasin varifrån man snabbt kan fylla på pjäsmagasinet och resterande under tornet lätt åtkomligt från transportutrymmet. Siktet till akan är integrerat med laseravståndsmätare och termisk kamera. Riktsystemet som är på väg att införas innebär eldledningskalylator och för Strf 9040 A/B ett 2-axligt gyropaket vilket möjliggör skjutning under gång.

Strf 90 har en mycket god terrängframkomlighet. Den medger bl.a. framryckning över blöta myrmarker och vadning upp till 1,4 meter. Det sägs att då de norska proven av nytt stridsfordon skedde i konkurrens med Bradley och Warrior, fick konkurrenterna bogseras fram till terrängbanan i snö. God överlevnadsförmåga har skapats genom en liten målyta, låg IR- och radarsignatur, möjlighet till hög hastighet, kvalificerat splitterskydd samt gemensamt C-skydd.

Som tidigare nämnts har familjen samma chassi. Drivningen är en 550 Hk Scania turbodisel. Kraftöverföringen sker genom en automatisk växellåda med 4 växlar fram och två bak. Det ger en maxhastighet på ca 80 km/h. Manövreringen är av typen överlagrad styrning till skillnad mot t.ex. Pbv 302 - koppling/broms. Det ger en avsevärd prestandaökning då lika moment överförs till båda banden men med olika varvtal dvs olika hastighet på banden men samma kraft.

Film 1 Strf 90 under framryckning över fält (625 KB)
Film 2 Strf 90 under framryckning i snö (363 KB)
Film 3 Strf 90 under framryckning (1131 KB)
Film 4 Strf 90 skjutning mot pansarmål (865 KB)
Film 5 Strf 90 skjutning och närskyddsrök (750 KB)

data

	Besättning:	2 (+vagnchef)+7
	Beväpning:	40 mm automatkanon (232 st 40 mm granater medförs) 7,62 mm kulspruta m/39 2*3 st rökkastare
	Längd:	6,471 m
	Bredd:	3,01 m
	Höjd:	2,5 m (tornets topp) 1,73 m (chassits topp)
	Markfrigång:	0,45 m
	Stridsvikt:	22,8 ton
	Hk/ton:	24,12 hk/ton
	Marktryck:	0,53 kg/cm²
	Motor:	Scania DS 14 turbomatad disel. Utvecklar 550 hk
	Maxhast:	80 km/h (väg)
	Max körsträcka:	Okänt
	Bränslekapacitet:	550L
	Hindertagningsförmåga:	1,2 m
	Dikestagesförmåga:	2,9 m
	Lutning:	60%
	Sidlutning:	40%
	Pansar:	Hemligt
	ABC system:	Ja
	Mörkerutr:	Ja (passiv), IRV

Stridsledningspansarbandvagn 90 är ett splitterskyddat ledningsfordon från bataljonchef och uppåt varifrån striden med mekaniserade förband kan ledas. Det bakre utrymmet är inrett med kartbord och arbetsplatser till stabsmedlemmarna och utrustad med flera radiostationer. Vagnen är endast beväpnad med en 7,62 mm ksp m/39

Eldledningspansarbandvagn 90 används på kompaninivå för att snabbt och splitterskyddat leda den indirekta elden. Vagnen kan verka långt fram för att dels positionsbestämma målen, dels leda och korrigera elden. Med hjälp av siktet med mörkerkapacitet och laseravståndsmätare, samt vagnens positionsbestämningsutrustning, kan eldledaren sända sina data med ett kvalificerat och automatiskt snabbsändningssystem direkt till artilleri och granatkastarplatsen (SKER). Det bakre utrymmet är inrett med arbetsbord och kartställ för eldledningsbiträdena. Gruppens samband består av en kortvågsstation Ra 195, 4 ultrakortvågsstationer Ra 180 och Ra 421 och en datarapporteringsterminal (DART). Vagnen är beväpnad med 7,62 mm ksp m/39.

Bärgningsbandvagn 90 används för att snabbt och splitterskyddat undsätta fastkörda fordon. Att framrycka i oländig och i vissa fall orekognoserad terräng innebär risk för att köra fast. Att bärga vagnen med en annan stridande enhet är inte effektivt. Vagnen skall finnas en per stridsfordon 90 kompani. Bärgningssystemet kan utveckla en dragkraft på ca 64 ton med dubbla vajerspel med 4-partsdrag. Ett markanföringsblad i fronten ger god markförankring vid dragning.

Luftvärnskanonvagn 90 är den mekaniserade bataljonens skydd mot luftangrepp. Framförallt skall vagnen bekämpa attackhelikoptrar och närunderstödsflyg. Den kan naturligtvis också användas för bekämpning av markmål. Lvkv 90 är en autonom eldenhet med all den elektronik som behövs. Till det yttre är den lik strf 9040 men på tornet sitter en radar som ser ut som en kula. Den är tvådimensionell och har en spaningsmode med räckvidd över 12 km och en stridsledningsmode avvägd för vapnets räckvidd. Vagnen är utrustad med 40 mm akan som Strf90 men kan eleveras betydligt mer. Flyg kan bekämpas på avstånd upp till 5 km. När mål upptäcks klassificeras dessa av radaroperatören i bakvagn. Stridsledaren prioriterar i vilken ordning målen skall bekämpas och riktar tornet mot målet. Radarn har gett information om riktning och avstånd och skytten behöver endast leta efter målet i höjdled. Skytten behöver bara följa målet någon sekund, avfyra laseravståndsmätaren och sedan avfyra. Framförhållningen tas ut automatiskt och målet bekämpas.

Senast uppdaterat 970928
Sammanställt och bearbetat av Robert Wennberg
SwedishArmy@usa.net