Natten mellan 13-14 April hade det varit avbrott i telegrafen. På grund av det gick kapten Smith miste om en mycket viktig isvarning. Titanic gick rakt in i ett kompakt isfält.

Klockan 21:40 lämnade kapten Smith kommandobryggan. Han gav styrman order om att varna honom vid fara. Denna natt fanns inget månsken och havet låg lugnt stilla. Detta var ett otäckt tillfälle. När inga vågor gick så kunde man inte se isbergen på grund av att det inte skummade vid ”basen”. Titanics kikare visste ingen var den var. Den hade inte synts till sen de lämnade Southampton. Det upptända fartyget rörde sig framåt i hög fart. 

Klockan 23:40 upptäckte utkiken Fredrik Fleete och hans medhjälpare Reginald Lee, ett svart föremål vid horisonten. Han ringde genast ner till kommandobryggan och sa: ” A black object high above the water, right ahead”(Någonting stort och svart sticker upp ur vattnet rakt föröver). Förste styrman William Murdock gav genast order om att slå back. Maskinerna tvärstoppades och började gå ”baklänges”. Styrmannen började genast vrida ratten åt vänster så långt han kunde men Titanic rörde sig framåt i sådan hög fart att det inte hjälpte. Allt skedde försent. 23:42 hördes ett våldsamt brak när isberget skrapade mot Titanics styrbords bog. 

Folk vaknade av det fruktansvärda oljudet och undrade vad som stod på? Isberget rev upp skrovet och skadade 6 av de vattentäta skotten . Förste styrman Murdock gav order om att stänga alla vattentäta dörrar men det var försent. vattnet hade redan börjat forsa in i fartyget. 

Kapten Smith, Thomas Andews och Bruce Ismay hade känt stöten och kom upp till kommandobryggan och frågade vad som stod på? Murdock berättade att de hade träffat ett isberg. Kapten Smith blev orolig och undrade hur allvarlig skadan var? Thomas tog fram ritningar på fartyget och visade hur stor skadan var efter den informationen han hade fått av skadan. Han visade att vattnet hade nått till det 6:e vattentäta skottet och fyllde ett efter ett. Så här stora skador hade konstruktörerna inte räknat med. Skadan var 100 meter lång och Thomas Andrews sa att Titanic skulle sjunka inom 2 timmar. 

Kapten Smith stod inför den värsta mardrömmen som kan drabba en sjöman. Hans skepp höll på att sjunka och livbåtarna räckte inte ens till hälften av passagerarna. Han gav order till besättningsmännen om att de skulle göra i ordning livbåtarna. Att låta folk gå i i så små livbåtar och sedan låta dem klara sig själva ute på havet måste vara ett svårt beslut av en kapten. 

Ryktet om katastrofen spreds långsamt ombord, inga varningssignaler användes. Stämningen var som på en teater. Publiken fattar inte att någon blivit mördad förrän i slutet av föreställningen.
Besättningen skickades ut för att knacka på passagerarnas hyttdörrar och säga åt dem att ta på sig flytväst och gå upp på däck. Många visste varken varför de skulle gå i livbåtarna eller att fartyget sjönk. En del trodde att de skulle få gå ombord igen till frukosten. 

Kapten Smith beordrade att kvinnor och barn skulle få gå ner i livbåtarna först, men många kvinnor vägrade att lämna sina män. Det krävdes stort mod utav de första kvinnorna att gå i livbåtarna och sedan försöka klara sig ute på öppna havet mitt i den iskalla natten. Framför allt som både de och männen trodde att Titanic var osänkbar. 

Många av 3:e klass passagerarna släpptes inte upp till livbåtarna, detta på grund av att man visade större respekt för 1:a klass passagerarna och därför lät man de gå i livbåtarna först. 

En kvart efter midnatt började telegrafierna att sända ut nödsingnaler. De sände ut nödkoden CQD (Come Quickly Danger) och SOS, men de flesta fartyg var för långt bort för att kunna undsätta Titanic. MGY var Titanics igenkänningssignal.

 Klockan 0:45 upptäckte besättningsmännen på Titanic ett svagt  ljussken från ett okänt fartyg i fjärran.
Styrman Josh Boxhall började skjuta upp nödraketer. Egentligen skulle nödraketerna ge ifrån sig ett rött sken när de exploderade på himlen. Detta skulle visa för andra fartyg att Titanic var i fara. Men Titanic hade fått ”vita” raketer. Eftersom detta var de enda som fanns så beslutade man sig ändå att skjuta upp raketerna. Kunde det svaga ljusskenet i fjärran komma från atlantångaren California. Hon befann sig just den natten ca 19 sjömil ifrån Titanic. Besättningen på California såg nödraketerna och började signalera tillbaka med en morselampa. Men när Titanic inte svarade antog befälhavaren på California, kapten Stanley Lord, att Titanic inte befann sig i sjönöd. P.g.a raketernas färg, antog han att man sköt upp raketer för att roa passagerarna. Titanic fortsatte att skjuta upp raketer men det mystiska skenet i fjärran försvann och med det passagerarnas sista glimt om hopp.

Nu började livbåtarna att sättas i sjön. I varje livbåt som firades ner skulle en man eller besättningsman ha befälet. De första livbåtarna var bara halvfyllda med passagerare när de firades ner. Besättningsmännen som firade ner dem trodde att livbåtarna skulle gå sönder när de nådde vattenytan med många passagerare i. Detta gjorde Thomas Andrews upprörd och menade att livbåtarna skulle klara en sån stöt mot vattenytan. Kapten Smith tog fram en megafon och beordrade att de halvfyllda livbåtarna skulle återvända och utnyttja sin kapacitet på 65 personer. Ingen av dessa livbåtar återvände. I en av dessa livbåtar satt miljonärskan Margaret Brown. Hon ville att de skulle återvända och ta emot fler passagerare men besättningsmannen i båten sa åt henne att vara tyst och menade att de ombordvarande på Titanic nu skulle försöka klara sig själva. 

Nu började några kvinnor och barn från 3:e klass att släppas upp på däck till livbåtarna. Folk trängdes och försökte tränga sig ut medan grindarna var öppna men de blev tillbakaknuffade och blev hotade att bli skjutna om de försökte tränga sig före. Männen i tredje klass hade ca 10% chans att överleva.
Orkestern som brukade spela för 1:a klasspassagerarna när de åt middag, gick nu ut på däck och började spela Ragtime för att lugna de panikslagna passagerarna. 
Men de lugnande tonerna hördes inte ner till människorna i 3:e klass. Där hade paniken brutit sig ut bland passagerarna när de märkte hur vattnet steg i korridorerna och i trapphusen. Människor sprang runt i de ca 100 meters långa korridorerna och försökte hitta en annan väg ut. Men var de nästan än kom så höll korridorerna på att vattenfyllas. Även i 1:a klassens tillhåll sprang folk omkring i korridorerna och uppför de vackra trapporna. När de panikslagna passagerarna skulle lämna sina hytter hade en del passagerare bara gått iväg i bara nattkläderna. Därför var bara en del passagerare mindre klädda, dvs att de satte sig i livbåten bara klädda i nattlinnet.

När befälen fick order om att endast öppna vissa grindar och släppa upp 3:e klasspassagerarna på däck så var nästan hoppet ute för dessa kvinnor och barn. Nästan alla livbåtarna hade gått åt för passagerarna i 1:a klass. Nu blev det totalt kaos på däck. Passagerarna knuffades och trängdes för att få en av de få platserna i livbåtarna. När detta kaos uppstod blev befälen arga. De började skjuta med revolvrar och sa att den som inte höll ordning blev skjuten. En del lydde tyvärr inte detta och på bara ett par minuter låg där på däck skjutna passagerare. Efter detta blev passagerarna mer lydiga och därmed kunde livbåtarna fyllas till full kapacitet. 

Under den sista timmen innan Titanic sjönk visade många passagerare prov på personligt mod. De vågade ju inte visa för sina fruar som firades ner i vattnet att de var rädda för att dö. Detta gjorde miljonären John Jacob Astor. Han hjälpte sin hustru Madeleine ner i en livbåt, sa adjö och gick lugnt därifrån. Likaså Benjamin Guggenheim och hans betjänt tog av sig sina flytvästar och klädde sig i frack. De sa åt telegrafisterna att sända följande meddelande till sina nära och kära: ”Klädda till fest går vi under som gentlemän”, sedan hördes de aldrig mer av. Många män i 2:a- och 3:e klass sa till sina barn att papporna skulle ta en annan livbåt. Barnen antog att deras pappor skulle komma efter men det gjorde dom inte. Endast ett fåtal män överlevde. William Murdoch var nog det enda befälet som lät män gå i livbåtarna om det fanns plats. Det hette ”vi måste fylla livbåtarna!!!”. 

Ida Straus från första klass blev erbjuden en plats i en livbåt men hon ville inte lämna sin man Isidor Straus. Besättningsmannen som hjälpte passagerarna ner i livbåten, sa att han kunde tillåta Isidor att få följa med i livbåten. Han menade att en så gammal svag man kanske skulle ha det svårt att klara sig då fartyget sjönk. Av detta påstående blev Isidor arg och sa sedan att han aldrig skulle lämna fartyget. Ida ville gärna vara hos honom så hon beslöt sig också för att stanna. Ida Straus sa: ”Vi har levt tillsammans i många år. Dit du går, går jag!”. Ett ögonvittne berättade efter katastrofen om hur hon såg paret Straus gå iväg och satte sig på varsin däcksstol. Båda omkom i katastrofen. Enligt James Camerons filmversion dog paret i sin hytt då Titanic sjönk. 

När livbåtarna började ta slut på däck så sprang männen i desperation till de sista. En man hoppade i en båt som var på väg att firas ner. Livbåten var full med kvinnor och barn och styrman sa: ”Jag har god lust att skjuta dig, du kunde ha fått båten att kantra med både kvinnor och barn i den!”
När befälen inte såg på så hoppade vissa män ner i livbåtarna och försökte gömma sig. En 3:e klass passagerare vid namn Daniel Buckley gjorde detta och då tog en kvinna en scarf och lade över honom så att han inte skulle bli upptäckt utan kunde vara kvar i båten. Vanliga tonårspojkar som reste med Titanic fick inte gå i livbåtarna även om livbåtarna var halvfyllda eftersom de var just "unga män". Mrs Lucille Carter hade en tolvårig son. Hon satte på honom sin hatt och sa att det var en flicka. Detta gjorde att pojken fick följa med.

Fram till klockan två på morgonen, hjälpte Bruce Ismay kvinnor och barn ner i livbåtarna. Men innan livbåt C sattes i sjön, beslöt han sig för att rädda sig själv och klev i. Efter klockan två på morgonen sattes den sista livbåten i sjön. 
Den uttrötta kapten Smith gick in till telegrafisterna och sa att alla nu skulle försöka klara sig själva. Kapten Smith sågs för sista gången på kommandobryggan. Hans kropp återfanns aldrig. Enligt James Camerons film drunknade kapten Smith på kommandobryggan när den försvann under vattenytan. 

Passagerarna som rodde bort i livbåtarna från Titanic, tycktes höra orkestern spela psalmen ”närmare gud till dig”. Samtidigt försvann Titanics kommandobrygga under vattenytan och nu började fartyget sjunka allt snabbare.

Musiken tystnade när Titanics akter började resa sig över vattenytan. Då var klockan ca 2:10 på morgonen. Nu forsade vattnet in i 1:a klass. De eleganta matsalarna var dukade för frukost och när vattnet strömmade in flöt tallrikarna iväg på vattenytan. Även möblerna såsom stolar och bord välte och flöt iväg.

När kommandobryggan hade försvunnit under vattenytan, började vattnet forsa upp på översta däck. När Titanic började luta kraftigt, så lossnade linorna från den främre skorstenen. Skorstenen föll ner i vattnet och krossade människor som desperat hade försökt simma undan. 

ca kl. 2:15 hade Titanics akter börjat stiga högre mot den svarta himlen. Människor skrek och började springa upp mot aktern för att försöka hålla sig borta från det kalla vattnet så länge som möjligt. Vissa människor var så panikslagna att de hoppade från relingen(båtkanten) ner i det iskalla vattnet.
Även Titanics tre propellrar hade nu kommit upp ovanför vattenytan.

Alla människorna som fortfarande var ombord och i livbåtarna, hörde ett våldsamt brak genom hela fartyget. På grund av Titanics nu svåra lutning så hade allt löst i fartyget som möbler och människor, ramlat och for från ena sidan till den andra. Vissa påstod även att maskiner och ugnar från maskinrummen hade åkt från ena sidan och krossats genom väggar tills de stannades upp. Detta finns det inget bevis på men det låter mycket trovärdigt. 

Titanic sjönk snabbare och snabbare. Fartyget stod nästan rakt upp i luften. Folk skrek och stod hopklämda i aktern. En del passagerare hoppade och föll ca 120 meter innan de träffade vattenytan. De passagerare i 3:e klass som var instängda i fartyget försökte i desperation hitta en väg ut. Den enda väg de kom ut genom var ingången till fartyget där de hade stigit ombord. Genom dessa luckor, hoppade passagerarna så att de inte skulle drunkna inuti fartyget när det sjönk.

Kl. 2:15, slocknade alla elektriska lampor i fartyget. Det blev mörkt och man hörde hur passagerarna i aktern skrek av förtvivlan. Någon minut senare började fartyget brytas itu. Denne del av fartyget(aktern) som stod upp i luften vägde ca 30 000 ton. Den del av Titanic som var under ytan(fören) klarade inte påfrestningen av den stora vikten. Fartyget började knäckas mellan 3:e och 4:e skorstenen och tillslut bröts hon itu, ända ner till kölen. Aktern for ner i vattnet igen och skapade en jättestor våg som sköljde iväg passagerare som låg i vattnet. Fartyget stod delat i vattnet i några sekunder. Skorstenarna bröts och föll ner i vattnet. 

När fören började sjunka, hade inte aktern lossnat ordentligt. Detta gjorde att aktern drogs upp och blev stående i skyn igen. Nu hängde passagerarna helt hjälplösa. De flesta orkade inte hålla kvar så länge och därför föll de ner och hamnade på andra människor och tillslut i vattnet. Många slog ihjäl sig på denna färd ner. Under vattnet lossnade Titanics för och akter ifrån varandra. Medan fören sjönk till bottnen så stod aktern fortfarande kvar som i några sekunder innan den också började sjunka. 

När aktern sjönk allt djupare så började passagerarna att hoppa i vattnet. 
Kl. 2:20 försvann aktern under vattenytan. När aktern sjönk bildades ett sug som drog med sig människor ner i djupet. 
Kvar efter Titanic hamnade tusentals människor och vrakspillror i vattnet. Dessa människor skrek på hjälp och ville att man skulle återvända med livbåtarna. Men det kom aldrig någon livbåt. Varför ingen livbåt återvände är ett stort mysterium. Hur kunde någon mänsklig varelse undvika att bry sig om sådana skrik på hjälp? 

De livbåtar som bara var delvis fyllda, plockade inte upp människorna ur vattnet. De låg endast tre eller fyra hundra meter ifrån skriken. Om dessa båtar hade återvänt så hade kanske ytterligare flera hundra personer räddats. Ingen kan förklara detta. Under undersökningarna som skedde efter katastrofen, fick man inte någon tillfredsställande förklaring.

40 minuter efter att Titanic hade försvunnit ner i djupet, så började skriken på hjälp att minska. Nu blev besättningsmännen i livbåtarna oroliga. De sa att de måste ro tillbaka och rädda de som fortfarande levde därute. De satte ihop två livbåtar och lyfte över kvinnor till den andra. I den ena livbåten fanns nu bara några passagerare kvar. Flera besättningsmän hoppade över till den nästan tomma livbåten. Bland dessa besättningsmän fanns 5:e styrman Harold Low. Med denna livbåt skulle de ro tillbaka och försöka rädda de som fortfarande ropade.

När de kom tillbaka till olycksplatsen, så låg där endast bara en massa lik och flöt i vattnet. Det var så mycket kroppar att det var svårt att ta sig fram med livbåten. Någonstans där ute i mörkret hördes svaga rop på hjälp. När räddningen nästan var framme så tystnades ropet och de försökte ro mot andra rop på hjälp. Ur detta hav av  1500 människor, så räddades 6 halvdöda passagerare ur det iskalla vattnet. Harold Low var personen som räddade 5 av 6 halvdöda människor.

De överlevande satt i livbåtarna. Ingen sa något och alla frös av de kyliga vindarna som drog sig fram ute på havet. Alla var förlamade av skräck och alla undrade innerst inne hur det skulle gå. Det var som om tiden stannade då Titanic gick under och alla skrik på hjälp tystnade. 

När alla hade räddats så ställde sig alla kvinnorna vid relingen. De hoppades på att deras män hade kommit efter – men de kom aldrig.
Carpathia återvände tillbaka till New York med sin last av änkor och faderslösa barn men för de överlevande var dramat fortfarande inte över.

Nyheten om katastrofen spreds snabbt både i Europa och i Amerika.
På morgonen, måndagen den 15 april 1912, så spreds nyheten. På första sidan av alla tidningar kunde man läsa: ” Atlantångaren Titanic gick under och tog med sig över 1500 själar”. Utanför White Star Lines kontor i New York, hade stora skaror av människor samlats. De ville veta om deras släktingar eller vänner var i livet?

Här i Sverige kunde man läsa på Aftonbladets framsida: Titanic har sjunkit, mer än halftannat tusental sannolikt omkomna!
”Sammanstötningen med isberget skedde i söndags afton kl 10.20, då passagerarna voro redo att gå till sängs. Fartyget fick en fruktansvärd stöt och snart blef det bekant bland passagerarna att fartyget var läck och inom kort fylldes hela förrummet med vatten. Efter cirka en half timme började fartygets för att sjunka, och räddningsbåtarna måste skyndsamt sättas ut. Arbetet försvårades dock af de ismassor, som tornade upp sig kring fartyget på alla håll. En del stjälpte, fylldes med vatten och sjönko. En fruktansvärd panik utbröt då ombord. Räddningsbåtarna fylldes med febril brådska; ångaren sjönk nu så raskt, att hvarje minut ansågs dyrbar. De flesta måste gå i båtarna iförda endast nattdräkt. Hvad man i en hast kunde få reda på af kläder och tillhörigheter kastades sedan ned till dem. Under tiden fortsatte fartyget långsamt framåt, trots det skölden var bruten.”
Ur Aftonbladet den 16 april 1912. 

Först den 18 april fick de visshet. Då seglade Carpathia 
in i New Yorks hamn. Över 40 000 människor hade samlats
för att få se en skymt av dem som räddats.
Folk stod i hamnen och ville se Carpathia lägga till. Tidningarna
hade chartrat båtar och journalister skrek: ”är ni överlevande?, 
berätta!, Hoppa, vi tar emot er!” osv.

Passagerarna från Titanic fick inte gå iland i New York om 
de inte hade vänner eller släktingar som kom och mötte dem. Hemkomsten var svår för de flesta överlevande. Några hade förlorat hela sin familj. Särskilt svårt var det för de kvinnorna
 från 3:e klass, som kom som invandrare till ett främmande 
land. Ensamma och totalt utblottade.
Många invandrare hade förlorat allt på Titanic. Det enda de
ägde var kläderna de hade på sig. Kläder och pengar hade följt med fartyget ner. Därför tyckte de att det var bättre 
att återvända tillbaks till England.
Många barn från Titanic förlorade sin far. Detta var något
de skulle få leva med resten av livet.

Lolo och Momon Navratil blev kända som de föräldralösa från Titanic.
Deras far Michel, som hade kidnappat dem från modern, hade omkommit i olyckan. Det tog 3 veckor innan deras mor Marcel, läste om de  föräldralösa barnen i tidningen. Hon förstodgenast att det var hennes söner och reste genast till Amerika. 

I England blev rederiet oroliga över katastrofen. Därför beslutade dom att ta in Olympic ur trafik och avbryta byggandet av Brittanic. De ville ju inte att samma händelse skulle ske för deras fartyg som de redan hade. Folk blev arbetslösa och det tog lång tid innan rederiet bestämde sig för att återigen börja bygga på Brittanic. 

Eftersom så många människor hade omkommit, inledde både Amerika och Storbritannien sjöförhör. På Hotell Waldorf Astoria i New York hade man en undersökningskommission. Där ville man veta vad var och en hade för uppfattningar om olyckan. Undersökningskommissionens senator var Senator William Alden Smith. De som skulle vittna var bl.a. Jay Bruce Ismay, 1:a klass- passagerarna Archibald Gracie, sir Cosmo Duff Gordon och Elizabeth Lyon.

Först frågade man Bruce Ismay om han hade uppmanat kaptenen om att öka farten? Svaret blev förstås ”nej, aldrig!”.
Vissa hävdar att samtalet aldrig fördes men vid förhören efter katastrofen tog Elizabeth Lyon över till orda: ”Det var Mr Ismay som talade… Han sa att de skulle slå Olympic om vi nådde New York på tisdag kväll”. Hon hade suttit precis bakom Mr Ismay i tesalongen. Där hade Ismay och kapten Smith suttit och talat. Mr Ismay hade uppmanat kaptenen om att öka farten. Om de skulle nå New York på tisdagskvällen så skulle Titanic slå rekord om att korsa Atlanten på kortast tid.

Enligt sjölagarna är det kaptenen som ensam beslutar om sitt eget fartyg. Varför lät han sig då påverkas av Mr Ismays argumenterande? Han hade fått isvarningar och visste att det fanns isberg föröver. Detta blir ett stort mysterium i historien.

Efter katastrofen hade det gått rykten om att fartyget hade brutits itu. Det var bara de överlevande som hade sett det men ingen kunde bevisa det. Man ställde följande fråga till Archibald Gracie: Bröts fartyget itu eller var det 
Intakt(helt) när det sjönk? 
Archibalds svar: ”Fartyget var intakt när hon sjönk!”

Under lång tid struntade man i vittnena från 3:e klass, men varför?
Valet mellan att tro på vittnen från 1:a klass eller vittnen från 3:e klass var enkelt. Givetvis trodde man mer på passagerare från 1:a klass eftersom man hade större respekt för dem.
Om någon av de skyldiga överlevde så sa ingen något om inlåsningen av passagerare i 2:a- och 3:e klass. Ingen vet hur många som dog inuti fartyget på grund av detta. 

Direkt efter olyckan gick rykten om att flera befäl hade skjutit mot passagerare. Andre styrman Lightoller Försökte tysta ner anklagelserna. Han ljög vid förhöret men erkände senare att han hade gjort det. 

När alla förhör var klara, försökte man avsluta alltihop med att försöka hitta någon att lägga skulden på eftersom så många människor hade dödats. Kapten Smith som inte överlevde katastrofen fritogs från allt ansvar. Även skeppsredaren Bruce Ismay från White Star, fritogs också från skulden. Även om han klandrades efteråt för att han räddat sitt eget liv, när så många kvinnor och barn hade omkommit. Men kapten Standly Lord, Befälhavare på Californian fick skarp kritik för att han inte hade kommit till undsättning då han såg Titanics nödraketer. I stort sett kan man inte lägga skulden på en enskild person. Det var alltför många faktorer som samverkade.

Det ska gå till historien om en katastrof där ingen hade behövt dö. Om bara Titanic hade haft tillräckligt med livbåtar så skulle alla ha räddats, för det var ju gott om tid. Under förhören så hade det kommit fram att när rederiet bestämde att man skulleera säkerheten ombord. Detta blev en skam för rederiet.

Att bara 705 hade räddats av de 2207 passagerarna var katastrofalt. Allmänheten upprördes över att fler män från 1:a klass hade räddats än barn i 3:e klass. Många av de män som överlevde fick leva med skammen. Det var inte rätt f&ån 1:a klass hade räddats än barn i 3:e klass. Många av de män som överlevde fick leva med skammen. Det var inte rätt för en man att överleva den här katastrofen. Även om systemet ”kvinnor och barn först” användes så dog ändå 120 kvinnor och 67 barn