|
Peter Olausson, Fässbergsgymnasiet i Mölndal Götheborgs öde Doktor Karl Granlund satt i sin bil och var med ilfart på väg mot Göteborgs Universitet. Han talade stressat i sin mobiltelefon. Kvinnan i andra änden talade med arg ton.- Jag har ju sagt att han har föreläsning just nu! sa hon skarpt. - Säg åt honom att det är viktigt, sa Granlund. Mycket viktigt. - Hur viktigt det än må vara så får det vänta till efter föreläsningen! snäste kvinnan. Doktor Granlund var mycket distraherad av den hektiska trafiken då han hela tiden var tvungen att vrida på huvudet. - Hälsa honom att det gäller Götheborg, sa han irriterat mitt i en häftig högersväng. - Göteborg? - Ostindiefararen Götheborg som gick på grund utanför hamnen 1745! Behöver jag vara mer tydlig? Kvinnan i andra änden fnyste. - Hälsa honom att jag har löst mysteriet med Götheborgs undergång. Säg att jag funnit Tabeltou's saknade dokument. - Tabeltou? frågade kvinnan undrande. - Bara hälsa honom det och säg att jag är på universitet om ett par minuter. Utan att vänta på hennes svar stängde han av samtalet och la mobiltelefonen åt sidan. I det andra framsätet låg hans portfölj ovanpå en hög med papper. Granlund var doktor i historia på Göteborgs Universitet och hade de senaste åren utvecklat en stor passion för ostindiefararen Götheborg. Han var som besatt av att lösa gåtan med dess förlisning. Hans teorier var blandade med vetenskap och fantasi och föraktades av hans övriga kolleger på universitetet. Hans passion var så stor att han hade varit med vid flera av djupdykningarna vid den plats där fartyget sjönk. Tidigare denna dag hade han deltagit i ännu en dykning, men olikt de övriga funnit något mycket intressant. Han var nu framme vid universitetet och bromsade in bilen så däcken skrek. Han var så ivrig att träffa sin kollega professor Brunström att han helt glömde bort allt vad trafikregler och hänsyn hette. Efter att med stor möda hittat en parkeringsplats krafsade han ihop högen av papper som låg slängda på det andra sätet och föste ner dem i sin portfölj. Han öppnade hastigt bildörren, klev ur bilen och slängde igen den utan att låsa. Med snabba steg halvsprang han mot ingången. Professor Brunström som var Granlunds kollega stod samtidigt framför 200 studenter och höll föreläsning. Han talade med hög stämma: - Det var en otrolig handel med varor från orienten på den tiden. Te och kryddor var värda mer än guld i vissa fall. Ostindiska Kompaniets budget översteg till och med statens. Lasten ombord på Götheborg var värd en förmögenhet på sin tid. En student som med stort intresse hade lyssnat på föreläsningen räckte nu upp handen. - Ja? sa professor Brunström och tittade förväntansfullt på studenten. - Vilken färdväg hade man? Vet man det? Professor Brunström log och kände stor glädje över att frågan han väntat på hela tiden nu äntligen kommit. Han gick fram till ett stort blädderblock som stod placerad på vänster sida på podiet där han befann sig. Han bläddrade fram till den sida han tidigare skissat ner en världskarta och drog efter andan. - Det stolta skeppet Götheborg avseglade den 14 mars 1743 från Göteborgs hamn. De seglade i cirka tre veckor förbi de Brittiska öarna och senare ner till Cadix i Spanien där de la till den 6 maj 1743. I Spanien byggde de upp ett gigantiskt proviantförråd och bytte till sig silvermynt för betalning borta i Kina. Det Svenska Ostindiska Kompaniet var förbjudet att föra ut svenska mynt ur landet, men till Spanien kom stora mängder silver från Mexiko som de använde. Kineserna vad mycket svåra att handla med och krävde betalning enbart i silvermynt. Efter sitt stopp i Spanien färdades de runt västafrika, rundade södra afrikas spets och seglade tvärs genom Indiska Oceanen tills de nådde staden Batavia på ön Java i december 1743. Då hade de seglat hela sju månader i sträck. Slutligen seglade de från sitt stopp på Batavia över Sydkinesiska havet till hamnstaden Kanton i Kina som var dess slutdestination. - Var det inte många som dog under resan? - Jo, att bege sig ut på en sådan resa var långt ifrån riskfritt. Många dog av sjukdomar, i synnerhet skörbjugg. Brunström kände sig mycket stolt där han stod och briljerade med sina kunskaper, trots att han gjort det så många gånger förut. - Vad hade de med sig tillbaka? Var det bara te och kryddor? Och hur vet man förresten vad de hade med sig? frågade den intresserade studenten medan han klottrade ner anteckningar i sitt block. Brunström svarade med stor inlevelse på frågan. - Ombord på varje skepp fanns ett par superkargörer. En superkargörs uppgift var att åka med på varje resa för att på plats bestämma vilka varor man skulle köpa in. Superkargörerna var också de högsta befälhavarna ombord och gav till och med kaptenen order. Överbefälhavaren på skeppet Götheborg var förste superkargör Anders Tabeltou. Man har senare hittat hans dokumentationer över lasten på Götheborg. Enligt Tabeltou's lastförteckning hade man lastat över 280 kistor porslin, 3.4 ton pärlemor, 19 kistor kinesiskt siden, över 12 ton kryddor och nästan 370 ton te. Det syntes tydligt på Brunström att han var i sitt esse. Trots att det inte var hans fartyg verkade han stolt över att berätta dessa uppgifter. Det märkte dock inte den frågvisa studenten som hade fullt upp med att skriva ner vad professorn sa. Brunström började åter tala. - Lasten var med andra ord värd en förmögenhet. En förmögenhet som gick förlorad strax utanför Göteborgs hamn. Ingen vet riktigt varför och hur fartyget kunde förlisa. De körde på undervattens-klippan Hunnebådan strax utanför Nya Elfsborgs fästning, en klippa som varit välkänd långt innan Götheborg överhuvudtaget byggdes. Varför Götheborg gick på ett sådant välkänt grund har förbryllat oss forskare mycket länge. Efter sitt antecknande tittade studenten frågande upp på professorn. - Vet man alltså inte varför skeppet sjönk? frågade han. - Jo, det vet man! hördes en röst som sa från andra sidan lokalen. Ett sorl utbröt och samtliga personer vände sig om, inklusive professor Brunström. Vid ingången stod doktor Granlund med sin väska i handen. Han hade stått där och lyssnat en liten stund för att lugna ner sig efter sin hektiska bilfärd. Han började snabbt gå tvärs genom den stora lokalen fram till podiet där professor Brunström befann sig och följdes hela vägen av nyfikna blickar från publiken. - Nu vet man det, sa han när han kommit upp på podiet och tittade professor Brunström i ögonen. Det syntes på denne att han var rasande. - Hur vågar du komma inrusande här och avbryta mig mitt i en föreläsning! fräste Brunström knappt hörbart medan han log mot publiken. - Följ med mig och se var jag har kommit på, sa Granlund. Då ändrar du snart uppfattning. Brunström slet sin arga blick från Granlund och tittade ut över publiken. - Vi tar en paus och fortsätter föreläsningen om en halvtimme, sa han leende. Ett sorl utbröt på nytt bland publiken som reste sig upp och började gå mot utgången. - Nu skall vi tala om det här, sa Brunström. Han tog Granlund hårt i armen och ledde iväg honom bort från podiet. Det märktes klart på Brunströms andning och hans hårda grepp om Granlunds arm att han var mycket upprörd. Inne på sitt arbetsrum slängde Brunström igen dörren bakom sig och tittade argt på Granlund som var ganska förvånad över Brunströms utbrott. - Nu får du förklara dig! sa Brunström med skarp ton. - Lugna ner dig, sa Granlund och tittade med stora ögon på honom. Varför måste du ta i så där? Han han inte påbörja vad han hade tänkt att säga härnäst förrän han blev avbruten av Brunström. - Komma inrusande på det där sättet! Mitt i en föreläsning! Så gör man bara inte! - Jag ringde faktiskt din sekreterare från bilen på vägen hit, sa Granlund lugnt. Jag sa att hon skulle hälsa att jag ville träffa dig omgående. Gjorde hon det? - Nej, det gjorde hon inte. Men av förklarliga själ. Jag var ju för helvete mitt uppe i en föreläsning, jag tror säkert att hon sa det till dig. - Jo, det gjorde hon, sa Granlund med en suck. Men du vet att jag aldrig skulle störa så här om jag inte har mycket starka själ till det. Kan vi inte sätta oss ner och prata som resonliga människor? Granlund pekade på soffgruppen som var placerad längst bort i rummet. Brunström som hade lugnat ner sig nickade och hänvisade Granlund till soffan. - Okej. Låt oss sätta oss ner, sa han. Professor Brunströms arbetsrum var ett mycket stort rum som var inrett med gammaldags möbler. Mitt emot entrédörren av ek stod Brunströms stora skrivbord av mahogny. Längst till vänster stod en soffgrupp bestående av tre stycken mörka skinnsoffor och ett glasbord. Bakom soffgruppen fanns sig en öppen spis som gav ett gemytligt sken över det annars så mörka och murriga arbetsrummet. Den gammaldags stilen bröts drastiskt av en dator som stod placerad på Brunströms skrivbord. Brunström gick och satte sig i soffan mitt emot Granlund som börjat placera ut diverse papper och fotografier på soffbordet. - Ursäkta mitt utbrott, sa Brunström. Jag vet inte riktigt vad som flög i mig. - Du är ursäktad, sa Granlund och log. - Nå, vad är det nu som är så viktigt? Granlunds min blev genast allvarlig. - Jag vet nu hur och varför Götheborg förliste, sa han. En kort tystnad uppstod. Det syntes i Brunströms ansikte att han genast blev intresserad. Granlund fortsatte. - Vad du kommer att höra nu kommer säkert att låta befängt och svårt att tro, men denna gången har jag bevis. - Om det är en av dina rövarhistorier nu igen, kan du lika väl sluta, sa Brunström. Granlund sköt fram en hop av papper och fotografier över bordet. - Detta bevisar att mina teorier är rätt, sa han. Alla som har skrattat åt mig har nu svart på vitt att mina teorier stämmer. Brunström höjde ena ögonbrynet. - Låt höra, sa han. - Tidigt denna morgon deltog jag i ännu en djupdykning. Men denna gången inte på platsen där Götheborg förliste, utan cirka en mil längre bort. Vad vi fann på botten var något som ingen riktigt hade räknat med. Han sköt fram ett par fotografier. - Musköter, sa Brunström efter att ha granskat fotografierna . - Ja, musköter. Tonvis med musköter. Dessa fotografier togs tidigare i morse. - Men musköter ingick inte i Götheborgs last, sa Brunström med skepsis. - Inte enligt den officiella förteckningen över lastvaror, sa Granlund. - Nu får du förklara dig, sa Brunström och tog upp en av fotografierna. - Jag hittade Anders Tabeltous saknade dokument. Brunström tycktes rycka till en aning då han hörde detta. - Menar du... - Ja, de mytomspunna dokumenten som förklarar förlisningen. Vad jag hittade var över-befälhavarens hemliga loggbok och anteckningar om hela resan. Efter förlisningen ombads han av borgmästaren att skriva ner en total redogörelse för orsaken av förlisningen, men en sådan redogörelse gjordes aldrig. Det gjordes aldrig av själ som finns förklarade här. Granlund la fram en gammal sliten bok med tjock skinnpärm som var mer eller mindre sammanhängande. - Anders Tabeltous hemliga loggbok, sa han triumferande. Bredvid den officiella loggen skrev han en hemlig loggbok där han antecknade allt som hände ombord. Jag fick den av Anders Tabeltous släktingar för en veckas sedan. Först var jag osäkert på dess äkthet, men att allt som står i den är sant bekräftas av dessa musköter. Granlund pekade på fotografierna. - Här berättas också om en person som vi inte visste fanns ombord. - Vem? - Alexander Warnich. Allt står förklarat i loggboken. Brunström tog tag i boken med försiktiga händer och öppnade den långsamt. Det syntes tydligt att texten var skriven på gammaldags svenska och kvalitén på pappret vittnade om att den skrivits på 1700-talet. Granlund började åter tala. - Enligt den officiella förteckningen av lastvaror hade Götheborg 366 ton te i lasten. Men enligt Tabeltous hemliga loggbok lastades endast 60 ton te. Brunström tittade upp från boken. - Och de resterande 306 tonen? - Musköter, sa Granlund och pekade på fotografierna. 306 ton musköter. - Men varför? frågade Brunström och skakade på huvudet. Granlund sköt fram samtliga fotografier och gamla dokument över bordet. - Läs igenom loggboken du håller i din hand. Då förstår du varför. Då förstår du också att mina teorier stämmer. Götheborg förliste inte av en olyckshändelse. Hon sattes medvetet på grund...
Uppe på kullen syntes Kantons gator slingra sig som ormar bland de tätt byggda kinesiska husen. En gigantisk mur slingrade sig runt hamnen och miljön var allt annat än vad kapten Moreen och de övriga var vana vid hemma i Götheborg. Moreen älskade att stå uppe på en höjd och titta ut över staden. Moreens egna lilla värld stördes hastigt av en röst precis bakom honom. - Kapten. Moreen vände sig om. Det var hans gode vän andre kapten Georg Chitching som hade kommit upp på kullen. - Georg! Vad trevligt, sa Moreen. - Ja, jag tänkte jag skulle ta ett avbrott. Jag ville se vårt fina skepp från ovan. - Ja, visst är det vackert, instämde Moreen och tittade ut över hamnen. - Hela detta landet är vackert, sa Georg. Ibland skulle man faktiskt vilja vara kvar här för alltid. - Jag förstår vad du menar. - Herr Alexander Warnich och Herr Tabeltou har förresten köpslagit med kineserna hela dagen. De är hårda affärsmän de där. Måste vara silver, annars ingen affär. Moreen såg undrande ut. - Men, jag trodde att de hade ordnat all last för länge sedan. - Du vet väl hur herr Warnich är? skrattade Georg. Får han inte sin vilja igenom blir han så där energisk och börjar gestikulera med armarna. Jag förstår att kineserna blir irriterade. Georg viftade med armarna för att illustrera vad han menade. - Nu står vi visserligen och gör narr av våra överordnade, man jag håller med dig, sa Moreen. Jag förstår inte varför han skulle med på resan. En riktig diktator den där... För att byta ämne började Georg tala om sitt egentliga ärende. - Om en halvtimme skall samtliga höga officerare samlas i Ostindiska Kompaniets representationsbyggnad här i Kanton för genomgång av hemresan, sa han. - Kan vi inte göra det ombord? frågade Moreen. - Tabeltous och Warnichs order. De är så ivriga att få använda den byggnad som tagit månader att få tillstånd av kineserna att bygga. Moreen suckade. - Antar att vi inte kan protestera, sa han och tittade åter ut över havet. Som förste kapten måste jag ju närvara, så det är bäst att vi går med en gång så vi inte riskerar att komma för sent. De började gå nerför kullen och bort till den nybyggda representationsbyggnaden. Huset var byggd på en kulle med god utsikt över Kantons hamn. Huset var stort och byggt i kinesisk stil. Detta med tanke på de fina formerna, men främst på grund av att det enbart fanns kinesiska arkitekter att tillgå. Det enda som skilde denna byggnad från de övriga i Kanton var storleken och en stor skylt av mahogny vid ingången med texten: "Swenska OstIndiska Compagniet". En halvtimme hade gått och samtliga berörda befann sig på mötet i den ståtliga byggnaden. Rummet där mötet ägde rum var allt annat än kinesiskt. Det var stort och med svensk aristokratisk inredning. Väggarna var prydda med porträtt av svenska kungar och mitt i rummet stod ett stort ekbord där officerarna skulle rådgöra. Följande personer var närvarande vid mötet: Alexander Warnich. Ingick sedan en kort tid tillbaka i Ostindiska Kompaniets ledning och hade stort inflytande över företaget. Han var med på resan för att övervaka handeln, något som i vanliga fall var superkargörernas uppgift. Inofficiellt sett var det Alexander Warnich som var den riktiga överbefälhavaren på resan då han var flitig med att beordra förste superkargör Anders Tabeltou för att demonstrera sin makt. Hans närvaro vid resan var mycket hemlig, något som skapade rykten bland officerarna. Hans närvaro på skeppet fanns inte med på någon loggbok eller besättningslista. Warnich var också en man med högt temperament som till varje pris skulle få sin vilja igenom. Hans karaktär var energisk och han drog sig inte för att vilt gestikulera och vifta med armarna. Något som gjorde att han uppfattades som en diktator i många fall. Anders Tabeltou, förste superkargör och den officiella överbefälhavaren ombord på Götheborg. Jon Wiljamson, andre superkargör och Anders Tabeltous ställföreträdare. Erich Moreen, förste kapten. Georg Chitching, andre kapten och Erich Moreens goda vän då de upplevt många resor tillsammans. Dessa fem män utgjorde de högsta officerarna ombord och skulle denna dag planera Götheborgs hemresa. Samtliga var närvarande vid mötet, uppklädda i sina officersuniformer och hade precis satt sig kring det stora ekbordet. - Som förste superkargör och därmed också befälhavare på skeppet Götheborg förklarar jag härmed mötet öppnat, sa Tabeltou högtidligt. Vi börjar med vilken kurs vi skall följa på hemvägen, tar sedan rastställen och proviant och avslutar med att gå igenom besättning och last. Alla överens? Samtliga svarade ja. Tabeltou bredde ut en stor världskarta över bordet på vilken han tidigare hade skissat ner en rutt för hemvägen. - Mina herrar, detta är färdvägen jag har planerat. Kapten Moreen tittade extra noga eftersom han mycket väl visste att det var hos honom det yttersta ansvaret låg för att allt skulle gå så smärtfritt som möjligt. Tabeltou fortsatte. - Som mina herrar ser har jag här ritat upp färdvägen. Vi avseglar imorgon från Kantons hamn tillsammans med vårt systerskepp Riddarhuset som praktiskt taget kommer att följa med oss samma väg hem. Vi seglar från Kanton till Niewe Bay på Java för att fylla på vårt vattenförråd för hemresan. Enligt mina beräkningar passerar vi ekvatorn i början på februari. I februari är norra halvklotet nerkylt och den kalla luften strömmar ner till den uppvärmda luften på den södra halvklotet. Då bör vi få medvind hela vägen ner till Java, vilket förkortar restiden avsevärt. - Monsunvinden är det herr Tabeltou talar om, sköt kapten Moreen in. Tabeltou fortsatte utan notis om denna kommentar. - Efter vår paus på Java där vi beräknas landstiga i maj påbörjar vi den verkliga resan hemåt. Vi seglar tvärs över Indiska Oceanen tills vi rundar södra Afrikas spets. Vi beräknas passera ekvatorn ännu en gång i början på juli. Då har monsunvinden ändrat riktning och blåser alltså mot det norra halvklotet, vilket ger oss medvind hela vägen förbi östafrika. Därför är det mycket viktigt att vi håller tiden. Utnyttjar vi monsunvinden till fullo kan vi tjäna flera månader på detta. Efter vi rundat östafrika fortsätter vi förbi Spanien och vidare upp mot Brittiska öarna. Vi seglar slutligen genom Engelska kanalen fram till vår slutdestination Göteborg, där vi beräknas vara i slutet på augusti. Några frågor? Andre kapten Georg Chitching som följt rutten med största intresse yttrade sig nu för första gången. - Vilka strömmar skall vi utnyttja? frågade han och tittade på kartan. - Min rutt är lagd på ett sådant sätt att vi utnyttjar strömmarna så bra vi kan, sa Tabeltou överlägset. Vi kommer praktiskt taget att ha medström genom hela Indiska Oceanen. Efter att vi rundat Sydafrikas spets är det mycket viktigt att vi lägger oss på Benguelaströmmen som jag har ritat ut här. Vid östafrikas kust lägger vi oss på Kanarieströmmen och drar senare nytta av Golfströmmen när vi svänger av till Engelska kanalen. Utnyttjar vi strömmarna och monsunvinden rätt kan detta reducera resan med flera månader. Tabeltous predikan om monsunvindarnas och strömmarnas betydelse för resan var naturligtvis inget nytt för de övriga i rummet. Det var enbart ett sätt för Tabeltou att demonstrera sina kunskaper och hans enligt honom själv strategiska talanger. Efter att samtliga granskat kartan började han åter tala. - Nu får vi dock räkna med vissa hinder på vägen, sa han. För det första gäller det vatten- och matförråden som vi får vara mycket sparsamma med, mer om detta senare. Sedan får vi vara beredda på att stöta på motstånd av passadvindarna när vi korsar ekvatorn. De blåser ju som bekant ganska kraftigt in mot ekvatorn och det gäller att utnyttja strömmarna rätt för att inte blåsas tillbaka. I och med ekvatorn passerar vi också den tropiska konvergenszonen och det ekvatoriella stiltjebältet där det i och för sig är orkanfritt, men där vi med stor sannolikhet kommer att stöta på mycket nederbörd. Vår resa över Indiska Oceanen är mycket riskfylld med tanke på dess häftiga orkaner. Men med gott samarbete oss officerare emellan och inga avvikelser från den planerade färdvägen skall det hela gå bra. Han tystnade för ett ögonblick och plockade fram ett antal kartor och sköt fram dem på bordet. - Alla överens om rutten? - Ja, svarade samtliga. - Några ytterligare frågor om rutten som måste tas upp här och nu? - Nej, svarade samtliga. Tabeltou började dela ut kartorna. - Här är kopior av vår färdväg, sa han. Se till att alla höga officerare får var sin och att färdvägen följs exakt. Han tittade på kapten Moreen med allvarlig min precis som om kritiken var riktad direkt till honom. Denne tittade enbart tillbaka utan att svara. På ett burdust sätt reste sig Alexander Warnich hastigt upp från sin stol där han under inledningen av mötet suttit tyst. - Tack ska ni ha, herr Tabeltou för er utomordentliga genomgång, sa han och antydde med en vink att den tilltalade skulle sätta sig ner. Det märktes här tydlig att Warnich hade kommandot då Tabeltou omedelbart lydde. Det syntes också klart på Warnichs ansiktsuttryck att han hela mötet väntat på att få ordet. - Provianten för hemresan består av salt kött, fläsk, fisk, ärter, bröd och smör. Veckoransonen står på ett papper som ni alla kommer att få ut lite senare. Dock kan väl vi överofficerare unna oss lite bättre mat än resten av besättningen, va? sa han med glimten i ögat. Skratt utbröt bland de övriga. Warnich hade nämligen varit mycket noga med att köpa in diverse delikatesser till sig själv och sina närmsta officerare. - Vi beräknas ha en besättning på drygt ett hundra man på hemvägen då ett stort antal dog på hitresan. Dock finns det vissa småpojkar som smugit sig ombord och står ej med i besättningslistan. Warnich knäppte sina händer och hade nu kommit fram till enligt honom mötets höjdpunkt: lasten. - Jag tänker nu kort gå igenom lasten, sa han och tittade förväntansfullt ut över de övriga medan han tog fram en skrynklig lapp ur innerfickan på sin pråliga uniform. Skeppet Götheborg är lastat med 133 ton Tutanego, 289 kistor porslin, 3.4 ton pärlemor, 1.8 ton peppar, 2.3 ton Rotting, 19 kistor siden och slutligen 366 ton te. När han nämnde telasten noterade kapten Moreen att Warnich tittade besynnerligt på Tabeltou som besvarade honom med en lika besynnerlig blick. Denne tittade bort sekunden efter ungefär som om han skämdes för något. - Något mer tror jag inte ni behöver veta, sa Warnich och stoppade ner lappen. Ni har morgondagen på er att läsa in färdrutten och sköta detta på smidigast möjliga sätt. Förväntningarna är stora på oss med en sådan värdefull last. Om ingen har något mer att tillägga förklarar jag härmed mötet avslutat. Samtliga utom Tabeltou reste sig från sina platser och började gå mot utgången, alla lika försjunkna i de handlingar och kartor som de nyss fått. Tillslut stängdes dörren och sorlet av människoröster blev allt mer avlägset. Det var bara Warnich och Tabeltou kvar i rummet. Efter en lång tystnad frågade Warnich med låg röst och utan att titta på Tabeltou: - Är du säker på att ingen anar något fel? - Nej, ingen har kommit på tanken att undersöka lasten, svarade Tabeltou med en suck. - Har du deklarerat att det är 366 ton te vi fraktar och ingenting annat? frågade Warnich lika kallt. - Ja, ingen vet mer än de borde veta. Jag försäkrar dig, svarade Tabeltou. Men jag känner mig inte riktigt bra till mods inför detta. Det är fel att göra så här! Warnich vände sig hastigt om och stirrade Tabeltou stint i ögonen. Han talade snabbt och högt. - Du må vara överbefälhavare på skeppet, men du tar order av MIG, sa han med skarp ton. Ditt jobb är att se till att ingen snokar runt och upptäcker vad det är vi egentligen har i lasten. Sköter du bara det hela klanderfritt har jag inget att invända mot. Men om du så mycket som gör ett enda felsteg skall jag se till att du aldrig får sätta din fot på ett skepp igen! Ingenting skall få äventyra operationen. Förstått?! Tabeltou nickade lydigt. Han skulle precis dra efter andan och bemöta sin kritik då han avbröts av den ursinniga Warnich som omedvetet hade fått ett groteskt ansiktsuttryck. - INGEN skall snoka runt och upptäcka vad vi egentligen fraktar. INGEN! Morgondagen hade kommit. Dagen för avresan. Det var en mycket varm dag, nästan outhärdligt varmt. Vid kusten fläktade det dock skönt till kapten Moreens stora glädje. Han stod stolt vid aktern på sitt skepp och tittade ut mot horisonten. Solen gnistrade i vattnet likt glimmande diamanter. I kontrast till den rykande gula jorden som täckte Kantons gator denna varma dag var havet den enda tillflyktsorten bort från värmen. Moreen blundade och kände den friska havsbrisen mot ansiktet. Han hörde fiskmåsar skria i skyn och röster av hundratals nyfikna kineser som trängdes vid kajen. Han kände sig glad och orolig på samma gång. Skeppet var klart för avresa och det enda kapten Moreen och hans besättning väntade på var att deras systerskepp Riddarhuset skulle lämna Kantons hamn. Riddarhuset var även det ett ståtligt skepp som röde sig som en jätte ut från hamnen. En hop av matroser på Riddarhuset stod på däck och vinkade glatt åt Götheborg. En hop glada kineser vinkade tillbaka trots att hälsningen inte var riktat till dem. Riddarhuset hade lämnat hamnen. Hon for fram med vind i seglen bort mot horisonten. Detta var stunden kapten Moreen hade väntat på. Han vände sig till Georg Chitching som stod bredvid honom. - Andre kapten. Ge order om avgång, sa han med pampig röst. Georg nickade instämmande. - Aj aj kapten! sa han och gjorde honnör. Dra in landbryggan! Hissa seglen! Georg tittade på Moreen och log. Tillslut utropade han: - Ta henne till sjöss! De stora och pampiga seglen hissades sakta upp på de höga masterna och fylldes omedelbart av vinden. Kapten Moreen kände nu den skakning som han längtat efter i över ett halvår på att känna, skakningen då Götheborg sakta började röra på sig. Moreen vände sig mot hamnen där en folkhop kineser stod och vinkade. Till sin förtjusning började skeppet sakta men säkert röra sig bort från hamnen. Det välbekanta skvalpandet kring skeppet hördes nu för första gången på mycket länge. Vågorna som bröts framme vid fören och lukten av frisk havsluft gav Moreen gåshud. Han stolta skepp började äntligen röra sig framåt, de var på väg hem. Hamnen började nu bli allt mer avlägsen och de stora pampiga husen och den väldiga stadsmuren liknade nu mer miniatyrer än en mäktig hamnstad. Långt där långt borta tycktes en hop av kineser stå och vinka på kajen. Kapten Moreen vinkade tillbaka. - Adjö Kanton, sa han. Kanske ses vi igen... Georg som stått tyst och med glädje tittat ut över havet gick nu fram till Moreen. - Titta, sa han och pekade upp mot de väldiga seglen. Vind i seglen! Som jag har väntat på att se denna syn! Moreen behövde bara titta på de stora vita seglen fyllda med luft och som smattrade i takt med den allt tilltagande havsvinden för att förstå vad hans gode vän Georg Chitching menade. Det var synen även han väntat på under hela sin vistelse i Kanton. Vind i seglen! På väg hem! Götheborg var ett stort fartyg, det största av alla kompaniets skepp. Byggt för långa och krävande resor var hon en riktig skönhet. Tre höga master sköt upp ur skeppet, alla med väldiga vita segel. Hon var utrustad med arton kanoner, nio på varje sida. I aktern låg officershytterna med pampiga glasrutor ut mot havet. Det var stora och flotta hytter med dyrbara möbler, tavlor, sammetsmattor och porslin. Den största och pråligaste hytten var Alexander Warnichs som till och med hade en avskild sovavdelning där en präktig himmelssäng stod placerad. Den raka motsatsen var matrosernas hytter som endast var enkla, trånga och smutsiga rum där endast en plats att sova fanns. Ofta låg uppemot trettio personer i samma utrymme och lukten brukade vara outhärdlig där nere. Inte bara människor höll till i dem mörka och smutsiga matroshytterna, utan också kackerlackor och råttor. Uppe på däck ledde en trappa upp till en kraftig upphöjnad på aktern där kapten Moreen stolt brukade stå och titta ut över sitt skepp. Denna upphöjning skildes av med ett pråligt och snirkligt räcke i massivt trä. Ingen med låg rang var tillåten att beträda denna plats, den var reserverad enbart för de högre officerarna. Härifrån såg man allt som försegick uppe på däck och hade dessutom en fantastisk utsikt över havet. Längst bak i aktern vajade två flaggor: en stor svensk flagga med det kungliga vapnet och en vit flagga med texten "SOIC": Swenska OstIndiska Compagniet. Skeppet rörde sig som en gigant framåt. Ett vitt skum yrde kring fören då vågorna bröts och skeppet lämnade efter sig ett spår av vitt skum på havet. Seglen var stinna och fyllda med luft, aktiviteten var i full gång på däck bland matroserna och långt där framme skymtade systerskeppet Riddarhuset även detta med fulla segel. På däck hördes röster och rop av matroser, i det väldiga lastutrymmena hördes klirrande ljud av porslin och över havet hördes bruset från vågorna och fiskmåsarna som skriade i skyn. Detta var början på en lång, lång resa... Efter att ha tillbringat sin första natt i sin hytt på Götheborg hade kapten Moreen stigit upp tidigt för att ta en promenad på däck. Matroserna och den övriga besättningen hade inte stigit upp än. Det var alldeles tomt och tyst uppe på däck, det enda som hördes var vågornas brus. Det fläktade smått men kyligt och det var inte riktigt ljust än. Solen var precis på väg upp och låg som ett glödande klot vid horisonten. Moreen spatserade förnöjt längs relingen och andades den friska havsluften. Det var märkligt, men havsluften gjorde hans aptit bättre på något sätt, varför han la sin promenad före frukosten. När han hade gått ungefär hälften av skeppets längd såg han en annan person stå borta vid fören. Det var George Chitching. Han precis som Moreen var en äkta sjöman som älskade att vara uppe tidigt och spatsera på däck för att få ensamrätt till den friska havsvinden. - God morgon, sa Moreen. Georg vände sig om. - God morgon, svarade han. Uppe lika tidigt som vanligt ser jag. - Jag måste ju inspektera mitt skepp, sa Moreen med glimten i ögat. - Nonsens. Du är bara ute efter den friska havsluften. Men jag kan inte klandra dig, jag är här av samma själ. Han vände sig om och tittade ut över horisonten med ett förnöjt ansiktsuttryck. En utomstående skulle säkert tycka det var besynnerligt med det avslappnade språk och ostrikta tilltal som ägde rum mellan de båda männen. Georg talade trots allt till sin överordnade. Men dessa två män var bästa vänner och hade upplevt många äventyr ihop. De hade lärt sig hur den andre tänkte och hade båda två havsvatten i ådrorna. - Lustigt det här, sa Moreen. När vi avseglade från Kantons hamn kände jag mig smått orolig för hemresan, rädd för att något skulle gå fel. Men när jag står här ute denna morgon känns det som om ingenting i hela världen skulle kunna störa denna frid. - Vänta tills övriga besättningen vaknar, sa Georg och log. - Tja, vi har väl en halvtimmes lugn kvar, antar jag. Georg såg plötsligen sammanbiten ut, ungefär som om han funderade på något. - Erich, sa han. - Ja. - Det är något som stör mig. - Jaså? Jag tycker för min del att vi är totalt befriade från störmoment just nu, skrattade Moreen. - Nej, jag menar inte så. Det är något jag går och grubblar på. Det är något som inte stämmer med den här resan. - Nu förstår jag inte riktigt. - Det är många saker som har varit konstiga hittills. Först har vi det här med Alexander Warnich. Varför är han med på resan? Han sitter ju med i kompaniets styrelse och är ju ingen sjöman. Han ger dessutom superkargör Tabeltou order. Varför? Vad är det som är så speciellt med denna resa att en från ledningen måste var med? - Nej, det förstås. Men vi har ju faktiskt en ovanligt värdefull last. Georg fortsatte som om han inte hade hört Moreens inlägg. - I Kanton var det också en massa konstigt fuffens. Warnich och Tabeltou var ytterst noga med att ingen skulle blanda sig i lasten. De hade till och med folk som övervakade så att lådorna lastades ombord ordentligt. Så har det aldrig varit förut. Så fort man frågar något om lasten tycks det vara helt tabu och samtalsämnet brukar genast bli något annat. - Nu när du säger det så, sa Moreen och såg fundersam ut. - Varför är till exempel Warnich inte med på passagerarlistan? frågade Georg och höjde ögonbrynen. Jag tvivlar på att kompaniet skulle strunta i att föra in en sådan viktigt person i passagerarlistan om det inte var något alldeles speciellt som försegick. Georg ställde sig med händerna på relingen och skakade på huvudet. - Jag vet inte riktigt, men det är något som inte är som det ska med denna resan, sa han. Jag känner mig illa till mods, helt enkelt. Moreen ryckte på axlarna. - Antagligen är det inget att bry sig om. Du är troligtvis bara nervös och spänd inför resan. Men det är vi allihop. - Kanske det, men det är något som inte riktigt stämmer... Vid frukostbordet satt alla de höga officerarna samlade. De befann sig i den pråliga matsalen som inretts med de finaste möbler. Till skillnad från matroserna som enbart fick bröd och torkad fisk till frukost stod här framdukat alla möjliga godsaker. Trots detta tycktes stämningen kring bordet vara allt annat än munter. Moreen satt och tittade ner i bordet, Georg likaså. Tabeltou satt och åt på en brödskiva och letade desperat efter något att säga, andre superkargör Jon Wiljamson tittade ut genom fönstret och Alexander Warnich satt buttert nedsjunken i sin stol. - Jaha, då har vi tillbringat ett helt dygn på sjön nu då, lyckades Tabeltou få ur sig för att rädda situationen. - Ja, just det, sa någon halvhjärtat. Solen hade precis gått upp och lyste in genom fönstret rätt i ögonen på Warnich som blev allt mer irriterad. - På min förra resa... påbörjade Tabeltou men blev burdust avbruten av Warnich. - Finns det ingen marmelad ombord? frågade han barskt. - Nej, men det finns gott om te, sa Georg i hopp om att lätta upp tillställningen. Det är bara att gå och hämta i lasten. Skämtet uppskattades inte av någon. Inte av Warnich i alla fall som såg lika sur ut som förut. - Jag hoppas att vi kan få tag i sådana varor när vi anländer till Java, sa han och vände sig till Tabeltou. När anländer vi förresten dit? - Resvägen dit tar ungefär en månad, svarade Tabeltou. Där skall vi fylla på vårt vatten- och proviantförråd för fortsättningen av hemresan. Vi kan säkert skaffa några godsaker till oss själva samtidigt. - Var är förresten vår nuvarande position? frågade Moreen och tittade ut på samtliga kring bordet. Tabeltou svarade. - Vår nuvarande position på kartan är longitud 120° och latitud 21°. Med andra ord väster om Filippinerna i Sydkinesiska havet. - Varför tar det så lång tid som en månad att segla ner till Java? frågade Warnich. - Sydkinesiska havet innehåller inte mycket strömmar, svarade Tabeltou. Vi är helt beroende av vindarna så länge vi håller oss inom detta hav. Det blir dock annorlunda då vi passerar ekvatorn, då vi kommer att påverkas starkt av passadvindarna. Så fort vi når Indiska Oceanen blir det dessutom gott om strömmar och vi kan dra mer nytta av monsunvinden. Men kommer vi längre ner än latitud 40° påverkas vi av västvinddriften som vrider strömmarna åt fel håll. - Tack för föreläsningen, sa Warnich spydigt. Men jag undrade bara varför resan till Java kommer att ta sådan tid. Precis som vid så många andra möten och konversationer hade även denna frukost resulterat i en dialog enbart mellan Tabeltou och Warnich där alla andras åsikter saknade betydelse. Moreen bytte ämne. - Har herr Tabeltou beräknat många sjukdomar på tillbakavägen? frågade han. - Vid min förra resa förlorade jag nästan hälften av min besättning, sa Tabeltou. Men det var och å andra sidan ett mycket mindre skepp än detta. Denna gången har jag varit noga med att ta med vitaminrik kost för att motverka till exempel skörbjugg. Att helt motverka löss och loppor och sjukdomar från dålig hygien är däremot mycket svårt. Men med tanke på detta skepps storlek torde det vara mindre risk än vid min förra resa. Tystnad uppstod för en kort stund men upphörde då Warnich började tala. - Jag skulle bara vilja korrigera en sak som herr Tabeltou nyss yttrade, sa han. Det var jag som planerade kosten för resten av besättningen och hade just en vitaminrik kost i åtanke. Georg och Moreen tittade på varandra. De visste precis vad den andre tänkte. "Den där Warnich är en riktig översittare". Frukosten började lida mot sitt slut och det var dags för deltagarna att återgå till sina respektive sysslor. För Moreen och Georg innebar det att hålla skeppet på rätt kurs och vara delaktiga uppe på däck, för superkargörerna att planera kursen och ekonomin och för Warnich att sitta i sin luxuösa hytt och räkna ut hur mycket pengar han skulle tjäna när de kom tillbaks. Samtliga reste sig upp nästan samtidigt i hopp om att komma bort från denna krystade tillställning så fort som möjligt. Det dröjde inte länge föränn matsalen var tom. Georg kände sig fortfarande illa till mods. Det var något skumt med den här resan... Måste undersökas... Det märktes tydligt att de kommit ut på öppet hav. Vinden hade ökat rejält i styrka och var inte alls så behaglig som tidigare. Helt kyligt var det dock inte eftersom solen fortfarande lyste kraftigt och himlen var klart blå. Skeppet hade fått upp rejäl fart nu och stod man framme i fören kände man tydligt hur skeppet slog mot vågorna. Man kunde inte längre se land. Att som omgav dem var hav så långt ögat kunde se. Havet verkade oändligt och stod man på däck såg man tydligt jordens krökning. Moreen hade precis talat med förste styrman och instruerat honom att hissa ytterligare ett segel. De befann sig fortfarande i Sydkinesiska havet som var fattigt på strömmar, så det gällde att utnyttja varenda vindpust för att korta av resan så mycket som möjligt. Det var fortfarande Januari och monsunvinden blåste åt rätt riktning på grund av norra halvklotet nedkylning. Det gällde för dem att hinna så långt som möjligt innan sommaren, då monsunvinden ändrade riktning. Moreen hade erfarenhet från tidigare resor att motvind är det värsta man kan ha. Inte bara förlänger det resan, det går också mycket hårt åt skeppet och dess segel. Under däck satt superkargör Anders Tabeltou i sin hytt. Han förde loggbok. Inte bara den officiella loggboken, utan också sin egna hemliga. Ingen visste att han förde två loggböcker. Han satt vid sitt skrivbord och skrev frenetiskt. "Sanningen måste fram", tänkte han där han satt. "Jag måste skriva ner sanningen, det är jag skyldig alla som kommer att fara illa... Oskyldiga kommer att skadas... Varför lät jag mig övertalas in i denna härva? Varför?" Alexander Warnich satt även han i sin hytt och tittade på kartan över deras resväg. Han trummade otåligt med fingrarna och tänkte på inseglingen hemma i Göteborg. Tankar for runt i hans huvud: "Det måste gå vägen... Det måste bara gå vägen... Jag har arbetat alldeles för mycket med detta för att något skulle kunna gå fel... Gäller att ingen börjar snoka... Det gäller att hålla huvudet kallt... Den där Georg Chitching är en obehaglig typ, misstänksam till tusen... Måste hålla huvudet kallt..." Georg Chitching stod uppe på däck och tycktes vara helt försjunken i sin egna värld. Han hade fortfarande den där obehagliga oroskänslan som förföljt honom ända sedan de lättade ankar i Kanton. Ofrivilliga tankar for genom honom. "Något är fel... Det är något skumt på gång." Kapten Moreen tycktes vara den enda som inte bekymrade sig om något där han glatt stod uppe på aktern och dirigerade arbetet på däck. Han älskade att se sitt fartyg i bruk igen och att stå där uppe på akterdäck och känna fartyget slå mot vågorna. Det var dock ett par orosmoment som bekymrade honom. Han stod och tänkte på när de skulle komma att passera ekvatorn. Runt ekvatorn stiger varm luft upp, kondenseras och faller ner som kraftig nederbörd. För mycket nederbörd på skeppet är inte bra. En annan sak som också oroade Moreen var de kraftiga passadvindar som hela tiden blåser in mot ekvatorn. Till skillnad från monsunen är dessa inte årsdtidbundna och är alltid en käpp i hjulet när på året man än stöter på dem. "Tänk den som ändå kunde styra vädret. Så mycket enklare allt skulle gå", tänkte Moreen och suckade. Det var nu han trivdes. Ute på havs med sitt skepp. Att få dirigera matroserna på däck, att känna att detta mäktiga fartyg rörde sig framåt på det oändliga havet. När Moreen stod på akterdäck kopplade han bort allt annat än sitt skepp och sin besättning, han var nästan omöjligt att kommunicera med. Han var ett med skeppet. En annan person som var allt ifrån nöjd med situationen var Georg Chitching. Han kunde inte bli av med sin obehagliga känsla om att något var fel. Han hade gått ner från akterdäck och gick rastlöst längs relingen fram till fören. Medan han gick där for den ena tanken efter den andra genom huvudet på honom: "Varför är det så mycket fuffens om lasten? Varför är Alexander Warnich med ombord? Han döljer något... Jag måste få visshet! Jag har bestämt mig, nu gör jag det." Georg hade bestämt sig för att ta saken i egna händer. Han hade beslutit sig för att gå ner i lastutrymmet. Nu skulle han ta reda på vad som var så hemligt... Det var en speciell trappa som ledde ner under däck, förbi matroserna hytter och ner till lastutrymmet. Trots att det under resan var farligt att gå ner där gick Georg beslutsamt mot trappan. När han var framme ställde han sig en stund och tittade ner i det mörka utrymmet. Han andades ut och gick ner för trappan... Ovetandes om att han betraktades från andra sidan skeppet... av Alexander Warnich... Trappan var lång och brant. Den slutade långt där nere i det mörka lastutrymmet. Georg klev just av det sista trappsteget och befann sig i det väldiga utrymmet. Det var det största lastutrymme han någonsin sett. Ett gigantiskt utrymme med trälådor staplade på varandra enda upp till taket. Georg gick avvaktande framåt. Det var mörkt och fuktigt. Det knarrade intensivt i takt med skeppets gungningar. Georg kände sig illa till mods, men samtidigt beslutsam. De stora trälådorna var staplade på så sätt att det bildade korridorer mellan sig, ungefär som en gigantisk labyrint. "Måtte man inte gå vilse här...", tänkte Georg och började gå in mot lådorna. "Det måste vara något med lasten", tänkte han. "Jag måste öppna lådorna... Men de är ju så många...". Han hade gått ett bra tag nu och befann sig ungefär i mitten på lastutrymmet. Beslutsamt stannade han vid en massiv trälåda med texten "Porslin". Med hjälp av en kraftig plankbit som låg på golvet lyckades han efter flera kraftiga slag få hål på lådans sida. Sedan var det enkelt att rycka loss de återstående plankbitarna som utgjorde lådans sida. Han tittade in i lådan och fann till sin besvikelse: porslin. Inget annat än porslin inbäddat i torrt gräs. Han gick vidare till en annan låda med texten "Peppar". Han upprepade samma procedur med den lådan och än en gång blev hans besvikelse stor. Innehållet var precis det som texten antydde: peppar. Inget annat. Efter att ha gått igenom och undersökt innehållet i ett antal lådor hade han inte funnit något ovanligt, bara porslin, peppar, te... Georg suckade. "Hur kunde jag vara så dum och misstänksam", tänkte han för sig själv. "Det är ingen skumt med detta, bara inbillning. Bäst jag går upp igen". Moloken slängde han ifrån sig plankan och började gå mot trappan. När han var framme och precis skulle sätta foten på det första trappsteget tvärstannade han. Vad som fångade hans uppmärksamhet var en stor låda med texten "Te". Det besynnerliga med denna låda var att den var placerad under två lådor med porslin. En gammal regel vid lastning är att placera de tyngsta föremålen längst ner och de lätta längst upp. Georg satte ner foten i marken och började gå mot den stora lådan. Han hukade sig ner och tittade besynnerligt på den. "Den tyngsta lasten längst ner...", tänkte han. "Varför är då lådan märkt att innehålla te?". Han knöt näven och slog hårt på sidan av lådan. Ett besynnerligt ljud uppstod, precis som om lådan var packad med något betydligt tyngre än te. Tanken slog honom genast: "Låt oss se vad den innehåller..." Kapten Moreen stod uppe på akterdäck och tittade efter Georg. Var kunde han vara? Han hade bara rusat iväg utan att säga något. Moreen som precis hade klivit ner från akterdäck möttes överraskandes av Warnich. - Hur går det? frågade han och tittade för första gången vänligt på Moreen. - Tack, bra. Än så länge har vi inte stött på några problem, svarade Moreen. - Det får vi väl hoppas att vi inte gör i fortsättningen heller. - Nej, verkligen inte. Warnich såg allvarlig ut. - Säg mig kapten, ni har möjligtvis inte sett till herr Chitching? - Lustigt att ni frågar, sa Moreen. Jag skulle precis leta efter honom. - Han sa inte vart han skulle? - Nej, han bara gick sin väg mumlandes om något han skulle undersöka. Warnichs fråga kom blixtsnabbt. - Undersöka? Vadå? - Jag vet inte, det sa han aldrig. Warnich såg genast bitter ut och tittade med stora ögon på Moreen. - Som andre kapten borde han väl vara på sin position? sa han strängt. Hur skulle organisationen ombord på skeppet fungera om alla sprang omkring och inte höll sig till sina uppgifter? Jo, det skall jag tala om. Totalt kaos skulle utbryta. Totalt kaos! Warnichs stämma hade genast stigit och han hade fått en röd kulör i ansiktet. - Jag är säker på att Georg kommer tillbaka snart, sa Moreen lugnande. Warnich fnyste. - Ja, det får vi väl hoppas, sa han och gick bestämt därifrån. Sabla snokare, sa han tyst för sig själv. Moreen skulle precis börja gå då en hand las på hans axel. Det var Georg som stod och flämtade bakom honom. Det syntes tydligt att han var mycket andfådd. - Var har du varit? frågade Moreen. Herr Warnich frågade precis efter dig. - Jag har varit nere i lasten, sa Georg medan han pustade ut. Jag såg vapen. En hel låda med vapen. - Vad säger du? - Jag öppnade en låda med texten "Te". Men den var fylld med musköter... - Menar du att vi har vapen i lasten? frågade Moreen och såg allvarligt på Georg. - Det verkar så, jag visste att det var något som inte stod rätt till... Jag visste det! - Det här får vi ta upp med herr Warnich, sa Moreen. - Nej! Gör inte det! sa Georg. Jag slår vad om att han blir mycket arg då. - Var inte dum nu, svarade Moreen. Nu går jag och söker upp herr Warnich. Senare befann de sig i Warnichs hytt. Warnich själv satt bakom sitt pråliga skrivbord och betraktade de båda männen strängt. - Vi skulle anmäla en eventuell smuggling, sa Moreen och tittade på Georg. - Smuggling? Nu förstår jag inte, sa Warnich och skakade på huvudet. - Du kan väl berätta? sa Moreen och vände sig till Georg. Georg började mycket motvilligt att tala. Han nästan tvingade fram orden. - Jag var nere i lasten... Han avbröts av Warnich. - Vad gjorde ni därnere? frågade han barskt. - Jag ville bara av ren nyfikenhet se hur Götheborg såg ut i lastutrymmet, lyckades Georg klämma fram. Warnich tittade fortfarande barskt på honom. - Och då hittade jag en låda som var märkt "Te", men den var fullastad med musköter, sa Georg försiktigt. Warnich tittade på honom men började sedan att skratta. - Jaså! sa han leende. Mina herrar, det hela rör sig om ett stort missförstånd. Innan avresan beordrade jag om en låda med vapen som vi skulle ha ombord för att försvara oss mot eventuella piratangrepp. Visst har vi kanoner, men det är alltid klokt att gardera sig... Georg nickade halventusiastiskt. Warnich fortsatte. - Det är väl antagligen något oduglig matros som har lyckats packa ner dem i fel låda och ställt den bland den övriga lasten, sa han med ett leende. Det var bra att ni märkte detta misstag, tack ska ni ha! Warnich reste sig upp och gjorde en gest som antydde att de skulle lämna rummet. - Så det hela var en missförstånd? frågade Moreen medan han gick mot dörren. - Ja visst! sa Warnich och skrattade. Ett missförstånd! Så tokigt det kan bli! - Ursäkta oss så mycket då, sa Georg och stängde dörren. Utanför vände sig Moreen till Georg. - Där ser du, det var inget att oroa sig för. Jag förstår att du är spänd inför resan, det är jag också. Georg svarade med svag röst. - Det var dumt av mig att dra förhastade slutsatser. Jag skämde ut oss båda två inför våra överordnade. Förlåt mig. Moreen log och la handen på Georgs axel. Sedan sa han: - Det är aldrig fel att vara på sin vakt. Det är det som kännetecknar en bra sjöman. Georg log och tittade ner i marken. Moreen var alltid en riktig vän. Kort därefter kom Tabeltou in i Warnichs hytt. - Vad var det där om? frågade han. Den förut så vänliga och trevliga Warnich var nu rasande och illröd i ansiktet. - Den där Georg Chitching har snokat runt bland lasten! skrek han. Han har hittat vapnen! - Det var inte bra, sa Tabeltou. Warnich gick med stela rörelser omkring i rummet. - Men jag hittade på en trovärdig lögn, sa han. Allt är under kontroll. Han vände sig hastigt mot Tabeltou. - Sa jag inte åt dig att ha en vakt vid lastutrymmet? Ordna en nu! Tills dess får vi göra något åt den där Georg Chitching. Han kommer bara att vara till besvär. Han måste undanröjas och det fort! - Är vi inte lite väl drastiska nu? sa Tabeltou. - Nej! Han utgör ett hot! Tänk om han pratar bredvid mun när vi kommer hem till Sverige? Hur skall vi förklara oss då? Tabeltou såg bekymrad ut. Han suckade och tittade ut genom fönster för att fästa blicken på något annat än den ursinniga Warnich som våldsamt gick omkring i rummet. Vinden hade hårdnat utanför och vågorna gick mycket höga. Seglen var stinnare än någonsin och framme vid fören skvätte det våldsamt. Den svenska flaggan vid aktern fladdrade intensivt. Den blå himlen hade nu täckts av moln och det såg ut att bli oväder. Med stor sannolikhet konvektionsregn som uppkommer då solen värmer upp luften som stiger och kondenseras. Solen hade verkligen legat på hela dagen och regnet var antagligen resultatet av detta. Skeppet plöjde fram i en allt snabbare takt. Destinationen var Niewe Bay på Java där de skulle hämta upp sitt nya vatten- och proviantförråd. Men än var det långt kvar... Det var nu februari och drygt en månad hade de tillbringat till sjöss. Ingen kunde bli mer glad än kapten Moreen då utkikens stämma hördes högt där uppe från masten: - Land i sikte! De var framme vid Javas kust. Lång där framme skymtade land. Exotiska sandstränder och palmer. Skeppet låg återigen stilla. Seglen var nedtagna och ankaret islängt. De skulle tillbringa ungefär en halv månad på Java för att bygga upp sitt mat- och vattenförråd. Skeppet låg tryggt förankrat ungefär en halv kilometer från fastlandet, vilket gjorde att man var tvungen att transportera sig med roddbåt om man skulle i land. All mat och allt vatten var tvunget att ros över till skeppet, detta på grund av Javas långgrunda sandstränder. Ön var det grönaste besättningen någonsin sett. Framför dem bredde kilometerlånga sandstränder ut sig. De var prydda med tätt växande palmer och stora och exotiska snäckor låg utspridda längs vattenbrynet. Java befann sig i den tropiska klimatzonen som främst präglas av regnskog som vanligast växtlighet. De kunde inte stanna här för länge på grund av Javas kraftiga nederbörd. Java befinner sig i den tropiska konvergenszonen vid ekvatorn. Vid denna zon strömmar luftmassor från norr och söder samman. Den kraftiga instrålningen från solen värmer upp luftmassorna som stiger i höjden och kondenseras. Det är en ständig lågtryckszon som lämnar efter sig stora mängder nederbörd. Till följd av den kraftiga nederbörden trivdes växtligheten som på Java var minst sagt tät. Vid stränderna dominerade palmerna som längre upp på ön bildade regnskog med flera andra tropiska växter. För många var detta paradiset. På varje resa hände det att vissa matroser beslöt sig för att stanna, vilket kapten Moreen gärna hade gjort själv om man inte hade sina förpliktelser som officerare att tänka på. Moreen och Georg hade precis stigit av roddbåten och satte sina fötter på den mjuka sanden. Det var första gången de stod på fast mark på en hel månad. - Första gången mina fötter står på fast mark, sa Georg. - Detta är paradiset, sa Moreen och tittade på den långa sandstranden. Sanden här var inte alls som den de var vana vid hemma i Sverige. Här var den så len och mjuk att man inte kunde urskilja sandkornen från varandra. - Det lär väl ta en stund innan Tabeltou och Warnich har organiserat vattentransporten, sa Moreen. Vi kan ju lika gärna förspilla tiden genom en promenad, nu när vi inte längre behövs på däck. - God idé, svarade Georg. Moreen och Georg spatserade förnöjt på stranden. I bakgrunden sprang de småpojkar som smugit sig ombord vid avresan runt och lekte. De jagade- och skvätte vatten på varandra. - Tänkt om man bara kunde lämna allt bakom sig, sa Georg. Bara lämna allt och stanna kvar här på denna ljuvliga plats. - Jag ljuger om jag säger att tanken inte farit genom mitt huvud också, svarade Moreen. - Är det många från besättningen som funderar på att stanna? frågade Georg. - Tja, några är det väl. Folk som inte tycker de har något att komma tillbaka till hemma i Sverige. Jag har i all hast hört en del matroser prata om att stanna. - Jag klandrar dem inte, sa Georg och tittade upp på den klarblå himlen. - Men, vi behöver hela besättningen om vi skall klara hemresan, sa Moreen. Det är enbart ett fåtal som kan tillåtas stanna. De gick upp en bit på stranden under skuggan av en stor palm som sträckte sina enorma blad ut över stranden. Moreen satte sig på en sten. - Titta, sa han och pekade. Vårt skepp. Georg vände sig om. Skeppet låg där ute en bit från stranden och vajade mot vågorna. - Det finns inget vackrare, svarade Georg och suckade. Att se sitt fartyg från denna paradislika plats är så fridfullt. Friden bröts plötsligt av en irriterad röst långt där borta. Det var Tabeltou och Warnich i en roddbåt på väg in mot stranden. - Ja, men ro fortare! skrev Warnich till matrosen som rodde för glatta livet... - Man kan inte ro fortare, sa Tabeltou. - Du skall inte kritisera mig, sa Warnich och ställde sig upp. Säger jag att det går långsamt så går det långsamt. Punkt! Jag bestämmer ombord på Götheborg och jag bestämmer över på denna eka! Uppfattat? - Får jag be er sätta er ner i båten? sa Tabeltou till den hetsiga Warnich som stod och vinglade i ekan. Vi välter annars. Warnich satte sig fort ner. Alldeles därefter slog båten emot sanden och matrosen hoppade ur. Han drog båten så långt upp på stranden som det bara gick för att de båda herrarna skulle få en så smidig landstigning som möjligt. - Då var vi då äntligen framme vid Java, sa Warnich och nickade. Tabeltou som inte än hade klivit ur båten svarade. - Ja, detta stället lär vi ju bli bekanta med. Vi kommer att tillbringa nästan en månad här. Warnich svarade inte utan var redan på väg upp på stranden. - Låt besättningen roa sig och koppla av i exakt en timme, sa han. Sedan ger du order om vattenhämtningen till proviantförrådet. Jag vill att allt skall gå så fort som möjligt. Tabeltou hade nu stigit av ekan och stod på stranden. - Självklart, sa han. Jag skall försöka få det gjort så fort som möjligt. Det var mycket viktigt att de fick med sig friskt dricksvatten genom hela resan. Besättningen bestod nu av cirka hundra man som alla skulle försörjas med mat och vatten. Vattnet gick inte bara åt som dricksvatten, utan också till hygien. Detta var Tabeltou mycket noga med för att förhindra spridningen av sjukdomar. En epedemi ombord var det absolut sista de behövde. Det skulle innebära katastrof. Eftersom folk gjorde sitt yttersta för att roa sig och koppla av på den vackra ön gick en timme mycket fort. Tiden var inne för att börja hämta vatten. Det fanns gott om vattenställen på ön, vägen dit var dock inte helt riskfri. Inne i djungeln ungefär en kilometer från stranden fanns en stor sjö med klart vatten varifrån de skulle hämta sitt dricksvatten. Hälften av besättningen gick åt till denna syssla då de forslade vattnet i stora och tunga ekfat. Ett mödosamt arbete som tog lång tid, i synnerhet då tunnorna var tvungna att transporteras tillbaka till skeppet med eka. Denna vattentransport fortlöpte hela dagen enda till det mörknade, den skulle pågå i flera veckor innan de var klara för avfärd. Dagen var stekande het och den mödosamma vandringen med tunga vattentunnor genom djungeln var för mycket för vissa som dukade under. Det skulle tydligen bli en lång vistelse på Java... Det hade nu blivit natt och besättningen hade återvänt till skeppet. Allt var ljudlöst förutom vågorna som spolades upp på stranden. På den becksvarta himlen syntes stjärnorna klarare än någonsin och de speglades i det klara vattnet. Trots att det var mitt i natten var det fortfarande varmt. Det var en skön värme, ej kvalmig som på dagen och en lätt nattbris bidrog då och då med friska fläktningar. Moreen och Georg hade tagit en eka och rott i land på stranden. Här kunde de vara ensamma mitt i natten utan nyfikna öron som lyssnade på vad de sa. De hade dragit upp ekan på stranden och tagit av sig på fötterna. Sanden som förut på dagen hade varit brännhet var nu sval och skön. Vågorna brusade när de spolades upp på stranden. Som enda ljus bidrog den klotrunda månen och de gnistrande stjärnorna. En bit ute i vattnet sågs skeppet ligga som en svart, orörlig siluett. Från fönstren i aktern lös det från officerarnas hytter och det hördes mycket svagt att matroserna roade sig med musik och dans nere i sina kabysser under däck. För övrigt var allt genomsyrat av ett förtrollande lugn. Moreen och Georg hade satt sig på en sten under en stor palm vars stam var nerböjd och låg ner längs marken. - Här är så fridfullt att jag nästan blir rädd, sa Moreen. Så tyst och skönt. - Som officerare lyssnar alla på vad man säger, sa Georg irriterat. Här kanske man kan få prata om vad man vill utan att nyfikna öron lyssnar på en. Moreen skrattade. - Warnichs öron menar du. - Öppen för egna tolkningar, sa Georg och skrattade tillbaka. Deras blickar fästes omedvetet på den klara natthimlen med dess starkt lysande stjärnor. Det såg ut som om stjärnorna befann sig så nära, bara en meter ovanför deras huvuden. Månen lyste som en gigant mitt bland alla ljusprickarna. Georg sträckte upp armen mot månen. - Det är nästan som om man kan ta på den, sa han. Tänkt om man befann sig där uppe. Kanske finns där outforskade hav man kan segla på. - Nu låter du väl ändå fantasin fara i väg med sig? sa Moreen som precis lagt sig till rätta på rygg för att studera stjärnorna. - Jag kan inte låta bli att fundera, sa Georg. Tänk om man en dag i framtiden kommer att kunna åka upp till månen. Tänk att stå där uppe och titta ner på jorden. Moreen vände huvudet åt Georg och skrattade. - Åka till månen? Du skulle nog inte ha druckit så mycket vin vid middagen tidigare idag. Georg gjorde en ogillande grimas och tittade åter upp mot den svarta, stjärnspäckade himlen. - Här är så stjärnspäckat att det är svårt att urskilja alla stärntecken, sa Moreen. - Titta, där är Cassiopeja! sa Georg efter att ha suttit och spanat en lång stund. - Var? - Precis där jag pekar. Du känner igen den på att den ser ut som ett "W" eller ett "M" hur du nu väljer att betrakta den. - Jag ser den inte, sa Moreen. Däremot ser jag Karlavagnen. Praktiskt taget alla stjärntecken var synliga denna tjärnklara natt. Det gällde bara att hitta dem på himlen var alldeles prickig av stjärnor. - Nu ser jag Plejaderna, sa Georg. Sju stycken tätt sittande stjärnor i en hop. Det måste vara Plejaderna. Där borta har vi de tre vise männen... - Hur kan du urskilja dem? frågade Moreen. Det är ju som en gröt av stjärnor. Georg lyssnade inte, utan var fullt upptagen med att leta stjärntecken. - Jag tycker mig se Polstjärnan, sa han. Då vet vi åtminstone var norr är. - Det finns många stjärnor som lyser starkt, du kan omöjligt säga vilken som är vilken utan rätt verktyg, sa Moreen skeptiskt. Georg reste sig upp och började gå ner mot vattenbrynet. - Det är Polstjärnan, det måste det vara. Han gick baklänges med ansiktet upp mot himlen. Han såg det ena stjärntecknet efter det andra. Han såg sig inte för utan gick rakt in i en palm och slog i bakhuvudet. - Aj! sa han och tog sig för huvudet. Han spanade åter upp mot himlen. Den var så förtrollande. Så många gånger han hade drömt om att åka upp dit bland stjärnorna. Plötsligt hördes en gren brytas bakom honom. Han vände sig hastigt om med ett flämt. Han stirrade in i den becksvarta djungeln. - Hallå? sa han försiktigt. Någon här? Inget svar. - Hallå? sa han igen. Fortfarande inget svar. Han ryckte på axlarna och vände sig åter om. Nu hörde han ett knakande ljud än en gång. Han vände sig om. - Är det någon här? frågade han irriterat. Erich, är det du som försöker skrämmas? Inget svar. - I så fall är det inte roligt. Du kan komma fram nu, jag har genomskådat dig. Han vände sig om och tittade åter upp mot himlen. Nu hörde han steg bakom sig som kom allt närmre. Han var övertygad om att det var Moreen skulle skojas och brydde sig inte ens om att vända sig. Stegen kom närmare och närmare. Tillslut upphörde dem. Georg kände att någon stod bakom honom. - Oj! Vad jag blev rädd, Erich, sa han med en skämtsam ton och vände sig om. Men det var inte Moreen. Det var en människoliknande gestalt i svart slängkappa och med en stor huva som skymde ansiktet. I handen höll slängkappan en bred plankbit som han höjde ovanför Georg. - Vad i... var det enda Georg han säga innan han fick ett hårt slag i huvudet av plankan och föll ljudlöst ner i sanden. Moreen som låg på stranden en bit därifrån började nu undra var Georg hade tagit vägen. - Georg? Var är du? ropade han ut över stranden. Ingen svarade. "Bessynerligt", tänkte Moreen och reste sig upp. - Georg! ropade han igen, men till ingen nytta. Han beslutade sig för att ta reda på var Georg hade tagit vägen. Han började gå mot den riktning Georg hade försvunnit. Efter att han gått en stund såg han något ligga där borta på stranden. Efter att ha ökat takten och gått ett par steg närmare såg han att det var en människa. Närmare bestämt Georg. - Georg! skrek han och sprang fram till människan som låg med ansiktet i sanden. Georg, hör du mig? Hör du mig? Svara! Bredvid Georg låg en planka med blodfläckar på. Moreen tog tag i Georgs axel och vände honom om så han rullande över på rygg. Han hade ett djupt sår i pannan. Han var död. Lönlöst slog Moreen Georg på kinden i hopp om att väcka honom. Plötsligt upptäckte Moreen att han inte var ensam. Det var en tredje person närvarande. Han tittade snabbt upp från Georg och såg en mörk figur skynda in bland skuggorna. I rent raseri sprang Moreen efter. Han noterade att den tredje personen bar en mörk slängkappa som helt döljde hans identitet. Slängkappan sprang rakt in i djungeln. Moreen hade bara en sak i huvudet: att få fast förövaren. - Stanna! skrek han. Utan att tänka på hur farligt det var att ge sig in i djungeln om natten sprang han efter slängkapppan. Grenar och löv piskade honom i ansiktet. Hans pråliga officersklädsel fastnade och revs söner av grenar som ven förbi. Han drevs av sitt raseri och förvånades över hur fort han kunde springa. Men slängkappan var snabbare och var mycket kvick med att springa in där lövverken och palmbladen var som tjockast. Det hade nu blivit mycket mörkt då de hade kommit djupare in i djungeln. Bara på enstaka ställen bröt det kalla månskenet igenom. Svårare att springa blev det också då marken blev allt mer ojämn med rötter och stenar som stack upp. Slängkappan tog nu av till höger och sprang rakt in en skog av enorma ormbunksväxter. Enbart manteln som fladdrade mellan bladen var det enda Moreen kunde se medan han våldsamt stötte bort ormbunksbladen som slog mot honom. Det verkade nu som om slängkappan inte var mån om att springa längre in i djungeln, varför han satte kurs ut mot stranden. Slängkappan sprang ut ur ormbunksbuskaget och in i den snåriga delen av djungeln. Han var noga med att fösa iväg grenarna bakom sig i hopp om att träffa Moreen. Moreen snubblade på en kraftig rot på marken och föll huvudstupa ner i en gyttjepöl. Detta berörde honom knappt då han lika snabbt reste sig upp för att återuppta jakten. Men han såg inte längre slängkappan, utan enbart de vajande palmblad han lämnat efter sig. Moreen började springa mot den riktning han trodde slängkappan hade försvunnit. Han kände att marken under hans fötter nu hade blivit jämnare och lättare att springa på. Han föste undan två väldiga blad och såg plötsligt havet framför sig. Han befann sig återigen på stranden. Tystnaden som hade rått inne i djungeln bröts nu av vågornas brus. Månens sken lyste upp stranden och Moreen upptäckte nu att han blödde kraftigt från högerbenet. Slängkappan syntes inte till. Moreen stapplade stelt fram i sanden till dess att han inte orkade längre. Krampaktigt sjönk han ner på knä i den mjuka sanden och andades häftigt. - Din mördare! skrek han ut i natten. Jag skall ta dig! Utom synhåll för Moreen sköts en eka ut i vattnet en bit längre bort. Vid årorna satt en skuggfigur i slängkappa och rodde ut mot skeppet... Det var tidig morgon och måsarna skriade i skyn. Begravningen hade skett på akterdäck. Det var en stillsam minneshögtid till minne av den avlidne andrekapten Georg Chitching. Den svenska flaggan i aktern vajade på halv stång och allt var tyst ombord. Skeppsprästen Petter Holmertz hade precis avslutat högtiden och Georgs kropp hade skjutits överbord, hans sista önskan var att bli begraven till havs. Moreen stod tyst bland de andra officerarna. Han ville säga något, men det gick inte. Tabeltou gav order om salut och tre skott sköts av från skeppets kanoner. Alla de höga officerarna var närvarande vid begravningen och såg alla mycket nedstämda ut. Vissa matroser som stått och sett på i bakgrunden grät i smyg. Georg Chitching var en mycket omtyckt och respekterad man bland besättningen. Mest ledsen var hans gode vän kapten Erich Moreen som stod och såg ut över havet. Han kunde inte fatta vad som hade hänt. Han hade inget gemensamt med de övriga officerarna, Georg var den enda man kunde tala fritt med utan att tänka på vad man sa. Talade man med Tabeltou eller någon annan ombord gällde det antingen navigeringen eller frågor som gällde resan. Men med Georg var det annorlunda. Med honom kunde man tala om gamla minnen eller göra sig lustig över de andra ombord. Men nu var Georg borta. Moreen kände hur ilskan byggdes upp inom honom. "Om jag bara fick tag på den som gjorde det", tänkte han. "Om jag bara fick tag i honom. Då skulle jag... Då skulle jag..." De andra officerarna som nu började återgå till sina hytter klappade Moreen på axeln när de gick förbi. Alla såg nedstämda ut både för Moreen skull, men också för att de förlorat en bra och kompetent andrekapten. När alla andra hade gått inklusive skeppsprästen stod Moreen fortfarande kvar. Han var avstängd för all kommunikation och stod orörlig i egna tankar. Tabeltou som hade gått sist vände sig om och gick fram till honom. - Ni kan ta ledigt resten av dagen, sa han. Jag vet att han var din vän. Jag beklagar verkligen det som har hänt. Moreen nickade utan att säga något. Tabeltou nickade tillbaka, klappade honom på axeln och gick stillsamt därifrån. Tre veckor hade gått. Vattenförrådet var påfyllt och skeppet var klart för avresa. Detta var dagen då de skulle lämna Java och fortsätta sin resa ut över Indiska Oceanen. Nu skulle resan börja på allvar. Det var tidigt på morgonen och den tropiska hettan hade redan lagt sig över dem. Officerarna med hög rang hade samlats tidigare på dagen för att gå igenom rutten hemåt. De skulle segla tvärs över Indiska Oceanen så lång söderut som möjligt för att utnyttja strömmarna som mest. De skulle sedan runda södra Afrikas spets, vidare upp mot västfrika och sedan förbi Spanien.Till sist skulle de utnyttja Golfströmmen för att genom Engelska kanalen ta sig upp till Sverige. Det var nu slutet på februari. Fortfarande var det vinter på norra halvklotet och monsunvinden blåste åt rätt riktning. De var viktigt för dem att de hinna förbi Sydafrikas spets innan sommaren, för då skulle monsunvinden börja blåsa söderut och föra dem åt fel riktning. Än en gång hissades seglen och ankaret lättades. Kapten Moreen stod på akterdäck precis som när de lämnade Kantons hamn. Enda skillnaden var att Georg stod inte vid hans sida. - Lätta ankare! Hissa segel! Ta henne till sjöss! ropade han ut över däck. Det dröjde inte länge efter det att seglen hissats som skeppet började röra på sig. Normalt sett skulle Moreen känt glädje som han alltid gjorde när de lättade ankar. Men det enda som rörde sig i hans huvud var hans vän Georg. Han hade inte kommit över sin gamla vän och det märktes på honom. Han var inte alls lika full av energi som förut. Saker som förut gjort honom glad brydde han sig inte längre om. Att skeppet nu börjat röra sig bort från den gröna ön Java rörde honom inte i ryggen. Han stod försjunken i djupa tankar: "Varför är det ingen som försöker ta reda på vem som mördade Georg? Varför skulle någon vilja döda honom? Han måste ha kommit på något! Han måste ha avslöjat något!" Han tänkte på den pinsamma situationen då Georg hade snokat i lasten och hittat den där lådan med vapen. Moreen kände sig mer och mer övertygad om att Georg hade upptäckt något betydligt mer allvarligare än vad Warnich ville få det till. Moreen hade bara en tanke i huvudet just nu: "Vem mördade Georg och vad var det som han kommit på?" Moreen var tvungen att tala med Tabeltou om detta. Bara han kunde utlysa en riktig utredning angående Georgs mord. Warnich däremot litade han inte på. Moreen lämnade akterdäck och gick med beslutsamma steg mot Tabeltous hytt. Nu skulle här skipas rättvisa! Inne i hytten satt Tabeltou bakom sitt skrivbord och skrev loggbok. Moreen satt i stolen mitt emot. - Det jag menar är att vi måste tillsätta en utredning, sa han allvarligt. Tabeltou tittade upp. - Jag beklagar verkligen sorgen. Men en utredning just nu lämpar sig bara inte. Moreen såg frågande ut. Tabeltou fortsatte. - Vad jag menar är att vi skall självklart reda ut vad som hände med kapten Chitching. Men just nu har vi avseglingen och hemresan att tänka på. Återkom om en vecka eller två. Moreen blev mycket arg inom sig. Tabeltou behandlade honom ungefär som om han hade kommit med ett oviktigt ärende. Det gällde ju hans mördade vän! Moreen ställde sig upp. - Han blev ju mördad! Att ingen bryr sig om det! Tabeltou reste sig också och pekade på Moreen med fingret. - Den där tonen tar man sig inte! sa han. Jag har sagt att jag skall undersöka det hela. Kan ni vara snäll att lämna min hytt nu? Jag har en loggbok att skriva! Moreen vändes sig hastigt om och gick med snabba steg därifrån. Han gick fort mot dörren, öppnade den och stängde den vårdslöst. Tabeltou satte sig stilla ner i sin stol. Han suckade och la loggboken åt sidan. Ur innerfickan på sin uniform tog han fram en nyckel. Han låste upp en av skrivbordslådorna och tog försiktigt fram en annan loggbok och la på skrivbordet. Det var hans hemliga loggbok som ingen visste om. Han började skriva. Moreen hade precis gått in i sin egen hytt. Han slängde igen den stora dörren bakom sig och satte sig på sin säng. Han tittade ut genom fönstret på havet och sa bestämt för sig själv: - Jag får tydligen sköta det här själv! Georg hade kommit på något, det är uppenbart. Det var något skumt med lasten precis som han påpekade. Jag tänker ta reda på vad! Skeppet plöjde vidare över havet och vattnet yrde kring fören. Alla segel var hissade och var åter stinna av luft. Javas palmbeströdda kust försvann allt mer bakom dem. Skeppet Götheborg var åter på väg över havet, denna gången lastad med ett enormt förråd av dricksvatten och mat. Likt en jätte rörde hon sig framåt, redo att snart korsa gränsen till ett annat stort hav som skulle bjuda på många flera överraskningar: Indiska Oceanen. Det kändes som om de hade seglat i en evighet. Indiska Oceanen var ett stort hav som skulle ta över tre månader att korsa. Det befann sig nu utanför det ekvatoriella stiltjebältet vid ekvatorn och levde ständigt under hotet från orkaner. Indiska Oceanen är det hav där flest orkaner bildas och härjar. Solen ligger på och värmer upp havsluften som stiger uppåt, vrider sig i virvlar och bildar orkaner. Götheborg befann sig fortfarande på södra halvklotet och till följd av Corioliskraften vrider sig orkanerna åt samma håll som Götheborg var på väg. Hela resan över Indiska Oceanen innebar därför ett stort riskmoment. Moreen hade visserligen inte försummat sin förpliktelser ombord, men han kunde inte koncentrera sig ordentligt på något annat än Georgs död. "Georg var något stort på spåren, därför blev han mördad" var tanken som förföljt honom natt som dag. Moreen stod på akterdäck och tittade ut över skeppet. På däck var det full aktivitet och skeppet plöjde fram med stor fart över oceanen. Vad som genast fångade Moreens uppmärksamhet var två figurer som borta vid fören spatserade vid relingen. Det var Tabeltou och Warnich som tydligen gick och inspekterade besättningen. Moreen såg nu sin chans. Både Tabeltous och Warnichs hytter var tomma och obevakade. Moreen sa till förste styrman som stod vid rodret att han skulle gå ner i sin hytt och att han snart var tillbaka. Under hans fötter låg Tabeltous och Warnichs hytter, det var en enkel sak att smyga sig in där. Han gick ner för den lilla trappan som ledde ner på däck. Ytterligare en trappa ledde ner till en liten korridor med dörrar på var sin sida. Den första dörren ledde in till Tabeltous hytt. Tyst och försiktigt fick han fram till dörren och öppnade den. Till hans stora förvåning var den olåst. Tydligen skulle inte Tabeltou vara uppe på däck speciellt länge, vilket innebar att han var tvungen att skynda sig. Han klev sakta in i hytten och stängde dörren mycket långsamt så att den inte skulle åstakomma det minsta knarr. När den var stängd tittade han ut över rummet. Han var inne i Tabeltous hytt. Uppe på däck gick Tabeltou och Warnich och pratade. - Det blir en lång resa det här, sa Warnich och tittade ut över det oändliga havet. - Indiska Oceanen är ett förrädiskt hav, svarade Tabeltou. Det vet jag av erfarenhet. När man som minst anar det drabbas man av en kraftig orkan som kan försena resan med månader. Warnich såg bekymrad ut. - Det värsta vi kan råka ut för är en försening. Du vet varför... Tabeltou tittade för ett ögonblick på Warnich men tittade snabbt bort igen. - Jag tror inte att vi råkar ut för några orkaner, sa han bestämt. - Det får vi verkligen hoppas, sa Warnich kallt. En försening innebär att hela operationen går i stöpet. Det vet du lika väl som jag. Tabeltou vände sig mot Warnich och viskade tyst: - Det kanske är oklokt att tala så högt om det här. - Ingen hörde, sa Warnich efter att nervöst han vänt sig om och tittat. De var nu framme vid aktern. - Var är kapten Moreen? frågade Warnich. Borde inte han vara uppe på däck? Moreen satt nu vid Tabeltous skrivbord. "Det måste finnas någonting här", tänkte han medan han rotade runt bland dokument som låg i buntar på skrivbordet. Till sin besvikelse fann han inget annat än kartor och förteckningar över proviant. Han fäste plötsligt blicken på en av skrivbordslådorna. Han tog tag i handtaget och drog ut den. I lådan låg en tjock bok med brun skinnpärm. "Det måste vara loggboken", tänkte han och tog upp den. Han la den försiktigt på skrivbordet och öppnade den. Han bläddrade frenetiskt bland sidorna och letade efter datumet för Georgs mord. - Här har vi det! sa han för sig själv. Han läste med stora ögon vad som stod ungefär mitt på sidan: "...hade precis avslutat vår provianthämtning på Java och var klara för avsegling. Vid avseglingen dog andre kapten Georg Chitching av okänd sjukdom efter att ha varit allvarligt sjuk i veckor. Andre kaptens begravning..." Moreen läste inte färdigt utan släppte loggboken och satt som paralyserad vid stolen. - Sjukdom?! utbrast han för sig själv. Georg dog inte av sjukdom! Han blev mördad! Här står ingenting om något mord! En otäckt känsla kröp sig över honom. Han ryste och gick illamående bort från skrivbordet. Plötsligt kände han sig inte säker på sitt eget fartyg. Han vände sig plötsligt om då han hörde steg och röster utanför. Snabbt skyndade han sig att iordningställa allt på skrivbordet och stoppa ner loggboken i skrivbordslådan. Han skyndade sig ut från Tabeltous hytt och sprang snabbt över till sin egen där han kvickt stängde om sig. Han stod med ryggen mot dörren och andades häftigt. Moreen kunde inte släppa allt nu. Han hade fått bekräftat att någonting inte stod rätt till. Han kände sig nästan tvingad att ge sig ner i lastutrymmet och leta precis som Georg hade gjort veckorna innan han blev mördad. "De döljer något", var det enda Moreen hade i huvudet. Han kunde inte får ro föränn han hade rett ut allt. Det gällde bara att invänta rätt tillfälle. Han var tvungen att smyga ner där obemärkt vid något passande tillfälle. Hans plan var att vänta till de kom längre ut på oceanen och råkade ut för något oväder eller liknande som fångade de övrigas uppmärksamhet. Då skulle han obemärkt smyga sig ner i lastutrymmet. Han var bara tvungen att göra det! Han kunde inte koncentrera sig föränn han klarat upp allt. Att lösa detta var det enda han var motiverad att göra, för Georgs skull! Fartygets position var nu longitud 90°, latitud 20° och de hade hunnit in i mitten på april. De befann sig nu i den sits då hotet från orkaner var som störst. Monsunen blåste fortfarande åt rätt håll och de hade lagt sig i en av oceanens strömmar som gick åt sydväst. Det var varma havsströmmar som dominerade i Indiska Oceanen, något som var på både gott och ont. Varmt havsvatten var det sista de behövde eftersom detta ökade risken för att orkaner skulle bildas. Detta ständiga hot från orkaner hängde hela tiden över dem. En orkan kunde innebära antingen att skeppet förliste eller att de blev kraftigt försenade. Det sista de ville stöta på nu var orkaner. Det var eftermiddag och solen började lägga sig kring horisonten. Officerarna satt samlade kring bordet i matsalen och avnjöt en härlig middag bestående av kyckling. Georgs stol stod tom som den hade gjort för en mycket lång tid nu. Georg lyste med sin frånvaro och det var ofta Moreen sorgset tittade på den tomma stolen. Warnich var den som bröt tystnaden. - Vi har fått rapporter om att bristsjukdomar härjar bland besättningen, sa han. ' - Jag hörde det tidigare idag, svarade Tabeltou. Tabeltous närmsta assistens andre superkargör Jon Wiljamson som också satt med vid bordet yttrade sig för första gången. - Skörbjuggen har redan skördat fem offer, sa han. - Besättningen får för lite färska grönsaker, sköt Moreen in. - Hur lätt är det att få tag i färska grönsaker här ute? påpekade Warnich ilsket. De grönsaker vi lastade vid Java har redan tagit slut. - Nu är det exakt två månader sedan Georg mördades, sa Moreen ovidkommande. De andra vid bordet tittade upp. Moreen fortsatte. - Ja, Georg dog i alla fall inte av sjukdom, sa han. Tabeltou harklade sig och blev röd i ansiktet. - Nej, just det, sa han och tittade med konstig blick på Moreen. Warnich var den första som nu började prata om Georg på mycket länge. - Ja, han var en bra andre kapten, sa han och tittade på Moreen. - En bra vän också, sköt Moreen in. - Sådana besättningsmän är värdefulla. Samarbetet går så mycket lättare då. Synd att vi skulle förlora en så bra karl. Mycket synd... - Har ni någon aning om vem som mördade honom? frågade Moreen. - Inte än. Vi jobbar på det, sa Warnich. Jag lovar att vi kommer att ta fast förövaren. Slå ihjäl andre kapten med en planka, så barbariskt... - Barbariskt är rätta ordet, sa Moreen och tittade på Georgs tomma stol bredvid. Jon Wiljamson bytte ämne då stämningen plötsligt blev mycket nedstämd. - Kommer vi att utnyttja Benguelaströmmen när vi senare rundar södra Afrika? frågade han trots att han redan visste svaret. - Ja, just det! svarade Tabeltou överförtjust att samtalsämnet nu hade skiftat. Sedan lägger vi oss i Kanarieströmmen vid västra Afrika och senare i Golfströmmen. Wiljamson nickade instämmande. Middagen började lida mot sitt slut och deltagarna hade rest sig upp och gått till sina hytter. Enbart Tabeltou och Warnich satt kvar vid bordet. - Vad menade kapten Moreen när han talade om att Georg inte dog av sjukdom? frågade Tabeltou nervöst. - Vad han menade? sa Warnich med en nonchalant min. Han skrattade ett ondeskefullt skratt och sa sedan: - Han dog ju inte av sjukdom. Det gjorde han bara enligt loggboken... Moreen satt i sin hytt. Det var något som han hade hört tidigare på kvällen som inte riktigt stämde. Det var någon liten detalj under middagen som han hängde upp sig på. Något som någon hade sagt. Men kunde inte komma på vad. Han reste sig irriterat upp och började gå runt i sin hytt. Det var något som någon hade sagt! Men vad var det? Han hade upplevt känslan förut. Att ha lagt märket till en liten detalj, men inte komma på vad det var. Av erfarenhet visste han att han skulle komma på det, bara han tänkte på något annat. Han tänkte på Georg och natten för mordet. Han kunde fortfarande se Georg ligga där i sanden. Han kunde fortfarande se den mörka slängkappan fly in i djungeln. Han kunde fortfarande känna grenarna piska honom i ansiktet under jakten. Moreen blundade. Han kunde fortfarande se den blodiga plankbiten... Moreen ryckte till och öppnade hastigt ögonen. Där har vi det! Plankbiten! Det hade blivit natt. Natt över Indiska Oceanen. Stjärnhimlen var dock inte lika klar som på Java, vilket gjorde att man kunde urskilja stjärntecknena bättre. Uppe på det becksvarta himlavalvet lös Orion, Cassiopeja, Plejaderna, Karlavagnen och alla de stjärntecken som Moreen och Georg hade spanat efter på Java. Det var folktomt på däck och skeppet plöjde fram över det oändliga havet. Det var tyst. Enbart vågorna som bröts mot fören hördes. Allt annat var tyst. Plötsligen bröts tystnaden av fotsteg som var på väg nerför en knarrande trappa. Det var Moreen som smög sig ner för den branta trappan som ledde ner till lastrummet. Han hade smugit sig ut på natten, då resten av besättningen sov. Detta var tillfället han väntat på! Han hade med sig en oljelampa som han inte tände föränn han var utom synhåll för eventuella nattvakter uppe på däck. Han hade nu klivit av det sista trappsteget och befann sig djupt därnere under däck. Det var becksvart och det enda som hördes var knarret från skrovet och vågorna utanför. Han tände sin oljelampa som enbart lyste upp ett litet område kring honom. Framför honom såg han lådor ligga staplade på varandra. Han började gå mot en av lådorna med texten "Te". Georg hade rätt! Telådorna var placerade längst ner trots att de vägde så lite. Han tog upp en kniv som han hade haft med sig och började försiktigt bända upp lådan. Han var mycket angelägen om att göra så lite oväsen som möjligt så det tog sin tid. Efter mycket möda hade han lossat ena sidan på lådan och höll upp lampan. Georg hade rätt igen! Lådan var full av vapen. Warnich hade förut hävdat att de tagit med sig en låda med vapen för att försvara sig mot pirater och att lådan med stor sannolikhet hade placerats fel. Med detta lugnade inte Moreen. Han var fast besluten att öppna ännu en låda. Efter samma mödosamma arbete hittade han samma sak som i den första: vapen. Massor av vapen. Moreen kunde inte sluta. Han tillbringade timmar nere i det mörka lastutrymmet med att bara öppna lådor. Efter timmar av arbete kunde han konstatera. Warnich hade ljugit! Där fanns inte bara en låda med musköter utan massvis. Moreen hade öppnat säkert trettio lådor och funnit precis samma sak. Han drog slutledningen att alla lådor märkta med "Te" innehöll vapen. Det innebar att lasten bestod av tusentals kistor fullastade med musköter. Här fanns inte bara nog med musköter för att försvara sig mot piratangrepp, här fanns vapen för en hel armé! Men det märkligaste var att lådorna var märkta med "Te". - Georg hade rätt! sa han tyst för sig själv. Han mördades för sin upptäckt! Plötsligt hördes ett ljud borta från trappan. Moreen blåste genast ut sin lampa. Någon hade kommit ner i lastutrymmet. Av de grå och slitna kläderna att döma var det en matros. Uppenbarligen en vakt som skulle se till att ingen annan befann sig där nere. Moreen ställde sig ljudlöst bakom en av de stora lådorna. Matrosen började långsamt att gå mot det ställe Moreen stod gömd. Det var fortfarande lika mörkt och matrosen hade uppenbarligen ingen lampa med sig. Något som han svor över då han av ljuden att döma snubblade på saker som låg i vägen. - Är det någon här? ropade matrosen. Han fick endast ekot till svar. Moreen stod orörlig bland skuggorna. - Är det något här? ropade matrosen än en gång. Inget svar. Moreen började andas häftigt då han märkte att matrosen kom allt närmare. Ett kallt sken glänste till i det annars så mörka lastutrymmet. Matrosen hade dragit en kniv. - Om det är någon här, kom fram omedelbart! sa matrosen hotfullt. Moreen visste inte vad han skulle göra. Han kom ganska snart fram till att det fanns två valmöjligheter: antingen kunde han stå kvar och hoppas på att inte bli upptäckt eller kunde han hoppa fram ur skuggorna vid rätt tillfälle och överraska matrosen. Det gällde att ta ett snabbt beslut. Han bestämde sig för den andra valmöjligheten... Efter att ha samlat tillräckligt mod hoppade Moreen hastigt fram ur skuggorna. Han såg inte ansiktet på matrosen i mörkret med det märktes tydligt att denne blev mycket överraskad. Han stötte kniven fram i luften mot Moreen som snabbt kastade sig på golvet. Matrosen började hugga på måfå in i mörkret. - Kom an, då! skrek han. Moreen tog tag i en träbit från en av de öppnade lådorna. Han lyckades överraska matrosen bakifrån och tryckte trädbiten över halsen på honom. Den förvånade matrosen tappade för ett ögonblick koncentrationen och Moreen avväpnade honom snabbt. Nu var det ombytta roller. Moreen stod med kniven i handen och utan att tänka på vad han gjorde stötte han den i magen på matrosen som med ett stön föll död ner på golvet. Överväldigad och chockad över vad han hade gjort gick Moreen baklänges mot trappan medan han skakade på huvudet. Han var tvungen att komma ut. Skuggorna tycktes kasta sig över honom som vidunder. Han grep krampaktigt tag i räcket på trappan och skyndade sig med ryckiga rörelser upp från lastrummet. Det dröjde inte länge föränn han hade kommit upp ur det mörka lastutrymmet och befann sig på däck. Han skyndade fram till relingen. Han andades häftigt den friska och kalla havsluften. Han mådde illa och böjde sig över relingen. Han kräktes. Dagen efter vaknade Warnich i sin lyxiga hytt av att regnet piskade utanför. Det hade börjat gunga mycket kraftigt och vinden ven på utsidan. Warnich satte sig upp i sin breda himmelssäng och tittade ut över sin stora hytt. En porslinsvas hade åkt i golvet och det var bara skärvorna kvar. Han skulle precis kliva upp då någon bankade hårt på dörren. - Ett ögonblick! skrek Warnich. Han klev hastigt upp ur sängen och gick fram till sin garderob. På vägen dit var det svårt att gå upprätt på grund av skeppets kraftiga gungningar. Det bankade åter på dörren. - Ett ögonblick! skrek Warnich ännu en gång. Efter att han fått på sig en mer representativ klädsel än sina nattkläder skyndade han fram till dörren och öppnade. Det var Tabeltou som stod utanför. Han var genomvåt och vattnet droppade från honom. - Vad är det om? frågade Warnich barskt. - Det drar ihop sig till ordentligt oväder, sa Tabeltou. - Tack, men jag skulle nog ha kunnat räkna ut det själv, sa Warnich och pekade på fönstret där vågorna gick höga utanför. Tabeltou var tyst för ett ögonblick. Sedan sa han: - Det ser ut att vara en orkan på väg. Warnich fick genast stora ögon. - Orkan!? utropade han. Du sa ju att vi inte skulle råka ut för några orkaner! - Jag försökte att planera en rutt som var så fri från orkaner som möjligt, sa Tabeltou. Men att till hundra procent gardera sig mot orkaner går inte. Inte i de här delarna av havet. - Försöka duger inte, sa Warnich. Vet du vad en orkan orsakar? Förseningar? Vet du vad en försening orsakar? Katastrof! - Vi vet däremot inte när orkanen kommer hit. Tabeltou väntade på Warnichs raseriutbrott, sedan fortsatte han: - Det är dock inte säkert att orkanen kommer rakt på oss, sa Tabeltou lugnande. Det är omöjligt att förutse en orkans bana. Den följer alltid det stråk på havet där mest varmluft finns tillgängligt. Orkaner måste ha ständigt tillskott av varm, fuktig luft. Annars kan de inte fungera. Det kan också... - Spara mig dina meteorologiska kunskaper, avbröt Warnich. Se bara till att klara detta så bra som möjligt! Han slängde igen dörren mitt framför ögonen på Tabeltou. Det hade lugnat ner sig så smått senare på dagen, men vinden var fortfarande hård och skeppet gungade kraftigt. Warnich satt vid sitt skrivbord då det än en gång bankade på dörren. - Kom in, sa han buttert utan att titta upp. Dörren öppnades och Moreen steg in. - Jaha, och vad vill kapten? frågade Warnich kort. - Jag skulle vilja tala med er, sa Moreen. - Om vad? - Om Georg och er "telast"... En lång tystnad uppstod. Warnich pekade på ena besöksstolen. - Sätt er, sa han. Moreen följde anvisningen och satte sig ner mittemot Warnich. Han tittade allvarligt på honom, sedan sa han: - Jag var nere i lastutrymmet i går natt. Vad jag fann där nere var mycket intressant... Mycket intressant... Svettpärlor tycktes bildas i Warnichs panna. - Och vad fann ni? lyckades han stamma fram. - Vapen. Ganska mycket vapen, svarade Moreen. - Jag har ju redan förklarat att vi tog ombord en låda vapen för att försvara oss mot... Moreen avbröt honom. - Där nere finns vapen nog för en hel armé. Men vet herr Warnich vad som är mest konstigt? Warnich skakade på huvudet. - Att samtliga lådor med vapen är märkta med "te". Det tycker jag är mycket konstigt... Warnich var ursinnig, men kunde inte få fram ett endaste ord. Moreen tittade honom kallt i ögonen och fortsatte sedan: - Vid middagen igår var det något som sas som var mycket besynnerligt. Till en början kunde jag inte komma på vad, men senare slog det mig... En kort tystnad uppstod. Moreen tittade Warnich i ögonen. Sedan sa han: - Det var något som ni sa, herr Warnich. - Som jag sa? - Vid middagen beklagade ni er över Georgs död och om jag inte minns fel sa ni något i stil med: "slå ihjäl andre kapten med en planka, så barbariskt..." - Och? sa Warnich och svalde. - Mig vetenligt nämnde jag aldrig att Georg mördades med en planka. Jag sa bara att någon slog ihjäl honom. Men att han mördades med en planka sa jag ingenting om. Det är bara jag som vet det... och mördaren själv förstås... Han tittade Warnich djupt i ögonen. Warnich svettades kraftigt och reste sig sedan hastigt upp. - Vad är det ni sitter och insinuerar? sa han ursinnigt. Moreen svarade inte på frågan utan fortsatte lungt. - Sedan tog jag mig en liten titt i herr Tabeltous loggbok för att finna något om dagen då Georg dog. "Död i sjukdom" stod det. Både ni och jag vet att Georg inte dog av någon sjukdom. Varför står det då så i loggboken? Warnich skulle precis komma med en motattack då han återigen avbröts av Moreen som nu ställde sig upp. - Visst finns det en röd tråd genom alltihopa? sa han. Georgs mord... vapen i lasten... - Nu får det vara nog! skrev Warnich. - Hur kunde du veta att han slogs ihjäl av en planka! skrek Moreen. - Ut! skrek Warnich. Han pekade på dörren med raklång arm. Han var illröd i ansiktet och det syntes tydligt att han försökte dölja sin rädsla med vrede. - Hur kunde du veta att han slogs ihjäl av en planka! upprepade Moreen ännu högre. Varför skrev ni inte sanningen i loggboken? Varför? - Ut härifrån! Ögonblickligen! vrålade Warnich och viftade med armarna. Ut! - Sanningen kommer alltid fram förr eller senare! skrek Moreen tillbaka. - Ut härifrån! Annars låter jag fängsla er! skrek Warnich. - Fängsla mig bara! En enkel lösning, va? Men sanningen kommer alltid fram! Just som när stämningen började bli våldsam slängdes dörren hastigt upp. Utanför piskade regnet värre än någonsin och vinden tjöt. Det var Tabeltou som mycket andfådd stod i dörröppningen. Både Warnich och Moreen vände sig hastigt om. Tabeltou var genomblöt och vattnet rann från honom. Han stod med ena armen mot dörrposten och andades kraftigt. Efter att ha pustat ut tittade han upp på de båda männen. - Orkanen är här! skrek han. Uppe på däck ven vinden kraftigare än någonsin. Vågorna gick så höga att vattnet forsade långt upp över relingen. Moreen rusade upp på däck och överraskades ganska snart av en stor vattenmassa som slängde omkull honom. Skeppet hade fått en så kraftig lutning att man inte kunde stå upprätt. Orkanen hade kommit så plötsligt att ingen var beredd på den. Ett litet oväder innan hade visserligen förvanat om den, men själva orkanen kom nästan direkt. Det var en mycket kraftig orkan där vindhastigheten var mer än vad Götheborgs segel klarade. Mittenseglet revs itu och fladdrade iväg över havet likt ett papper. Orkanen var av styrkan att döma mycket stor och mitt i den fanns ett kilometerstort vindstilla öga. Oturligt nog befann sig Götheborg där det blåste som mest. - Ta ner seglen! skrek Moreen knappt hörbart. - Va? hörde han någon ropa. - Ta ner seglen! upprepade han. Någon svarade och kort därefter såg han hur seglen sakta hissades ner. Ännu en flodvåg kom och sköljde upp över däck. Ett par ovaksamma matroser som stod längs relingen spolades bort av de enorma vattenmassorna. Vinden ven så högt att man knappt hörde vad man själv sa. Vågorna bredvid skeppet var ibland nästan lika höga som skeppet självt, vilket oroade Moreen. Götheborg var visserligen byggt för att klarar starka stormar, men detta var den kraftigaste han hittills hade sett. Georg och den mystiska lasten var helt borta från hans huvud i denna stund. Nu gällde det bara att rädda skeppet och dess besättning. Moreen trevade sig försiktigt ut mot däck. Han kröp längs marken och höll ett krampaktigt tag i relingen. Skeppet lutade mer än någonsin, så mycket att de som stod på ena sidan av båten rullande tvärs över däck. - Skeppet kommer att välta! var det någon som skrek. - Skeppet kan inte välta! skrek Moreen tillbaka. Ännu en vattenmassa sköljde upp på fartyget. Även denna gång tog den med sig ett par människor från på däck som med ett skrik sögs ner i det våldsamma havet. Moreen började åter hasa sig längs relingen bort till mittenmasten. Matroserna som hade påbörjat nedhissningen av det stora seglet hade antagligen spolats överbord då det inte fanns någon kvar. Moreen hade nu lyckats kravla sig fram till masten och tog ett krampaktigt tag om den. - Kom och hjälp till! skrek han i hopp om att någon skulle höra honom. Efter en liten stund kom två matroser fram till honom. Båda skyndade sig snabbt att grabba tag i masten. - Vi måste ta ner seglen! skrek Moreen. - Va? skrek en av matroserna. - Vi måste ta ner seglen! upprepade Moreen. Denna gången tycktes matrosen förstå och började tillsammans med sin kamrat och Moreen att hala och dra i trossen. Sakta började seglet att hissas ner. Plötsligt sköljde en gigantisk vattenmassa över däck och den ena av matrosena sköljdes bort. - Sven! skrek den ena matrosen och grep krampaktigt efter sin kamrat. - Det finns inget du kan göra! skrek Moreen. Men vi måste få ner seglen! De fortsatte att dra i trossen. De drog tills seglet var helt nere. Plötsligt hördes ett högt knak. Ena masten höll på att brytas. - Vi måste ta ner seglet på den andra masten! skrek Moreen. Annars bryts den! Matrosen nickade att han hade förstått och de förflyttade sig försiktigt fram till den andra masten. Plötsligt tog vinden tag i Moreen som slungades iväg mot relingen. Han tog snabbt tag i relingen och greppade hårt om den medan vattenmassorna välde över honom. För ett ögonblick trodde han att han hade slukats av havet, men när han öppnade ögonen såg han att han fortfarande var kvar ombord. Han började krypa längs marken fram till masten igen. Matrosen hade under tiden lyckats dra ner det väldiga seglet. - Vi måste ner under däck! skrek Moreen och pekade nedåt med fingret. Matrosen nickade och tog sig därifrån. Moreen började röra sig mot aktern. Än en gång svepte en gigantisk våg upp över däck och drog med sig allt i sin väg. Lutningen var fortfarande så stor att man med svårighet kunde stå upprätt. Tillslut lyckades Moreen ta sig fram till den lilla trappan som ledde ner till officerarnas hytter i aktern. Här var han skyddad mot vinden. Han satte sig ner och drog upp knäna mot ansiktet. Nu kunde han inget mera göra än att vänta. Någon gång skulle orkanen ta slut, frågan var bara när. Masten gav ännu en gång ifrån sig ett knak, men som av ett under bröts den inte. Moreen la huvudet mellan knäna och blundade. "Låt inte detta vara slutet!", tänkte han. "Låt inte detta vara slutet!". Efter fyra timmar kom Moreen på sig själv med att ha somnat med huvudet mellan knäna. Han vaknade med ett ryck och tittade upp. Det var tyst. Endast måsarna hördes och den kraftiga lutningen hade upphört. Skeppet hade inte gått under. Tydligen hade skeppet befunnit sig endast i utkanten av orkanen och uppenbarligen hade den nu ändrat riktning. Det var nu nästan vindstilla. Det välkända lugnet efter stormen hade lagt sig över skeppet. Moreen reste sig upp och gick tveksamt ut på däck. Trots att stormen upphört kunde han inte låta bli att vaksamt titta efter ännu en vattenmassa som kunde spola honom överbord. Han ändrade snart uppfattning. Synen framför honom var det vackraste han hade sett på mycket länge. De tjocka, vita molnen på himlen höll på att spricka upp och solens strålar trängde precis igenom och skapade en gigantisk regnbåge över hela himlen. Allt var lugnt och stilla. Moreen gick ut på däck. Matroser arbetade för fullt med att leta efter sina kamrater och plocka upp efter förödelsen. Skeppet hade inte tagit så stor skada. Det såg allvarligare ut än vad det var på grund av flisbitar som låg utspridda överallt på däck. Bara relingen på ena sidan var sönder och främre masten hade fått en rejäl spricka i sig. För övrigt var allt som det skulle. Hade skeppet befunnit sig i orkanen längre än detta, hade det antagligen inte funnit mycket kvar av Götheborg vid det här laget. Bakom honom öppnades dörrar och de övriga officerarna kom ut från sina hytter. När de kommit ut på däck tittade de sig omkring för att försöka uppskatta skadorna. Det var Tabeltou som först började tala. - Kapten Moreen, sa han. Allt väl? - Jag tror det. - Skador? - Barbord reling avbruten, främre mast skadad och vi miste ett segel, sa Moreen. - Hur allvarligt är skadan på masten? frågade Tabeltou. - Så pass allvarligt att vi inte kan sätta segel på den igen, sa Moreen. Då skulle den med stor sannolikhet brytas. - Jag förstår, sa Tabeltou och tittade ner i marken. Vi blir försenade alltså. - Med bara två segel får vi säkert räkna med en månad längre till sjöss, sa Moreen med låg röst. - Det kommer inte herr Warnich att tycka om, sa Tabeltou tyst för sig själv. - Tur var att orkanen inte var långvarig, sa Moreen. - Den pågår med stor sannolikhet fortfarande, svarade Tabeltou. Men på annan plats. Är det något som är lurigt med orkaner så är det deras oberäknelighet. De följer bara de stråk där det finns tillgång till varm och fuktig luft. - Tur att vi inte skadades mer, sa Moreen och tittade upp mot de höga masterna. - Vi befann oss antagligen i orkanens ytterkant. Hade vi sugits in i den ordentligt hade det varit ute med oss nu, sa Tabeltou. - Många skador blev det i alla fall inte, konstaterade Moreen. Efter att ha noterat skeppets primära skador återgick officerarna till sina hytter. Ingen av dem kunde låta bli att förundras vilken utomordentlig tur de hade haft som undgått en så kraftig orkan. Endast Moreen blev kvar på däck. Han beslöt sig snart för att återgå till sin hytt och anteckna skadorna. Även kaptenens loggbok var viktigt i dessa sammanhang. Han kunde inte fatta att samma hav som nyss hade varit våldsamt och dödligt kunde ligga framför dem så stillsamt och fridfullt. Det väl bekanta skriet av måsar i skyn hördes återigen och Moreen drog en suck av lättnad. Med en sista titt över däck vände han sig om och gick mot sin hytt. Han skulle precis öppna dörren till hytten då han kände ett skarpt föremål mot sin rygg. Han vände sig hastigt om. Bakom honom stod Alexander Warnich med en musköt i handen. - Nu följer du med här, sa han och öppnade dörren till sin hytt med ena handen. - Vad? var det enda som Moreen kunde få fram. - Du vet för mycket, sa Warnich och log elakt. Du gör klokt i att följa med här om du inte vill ha en kula dig. Han höjde hotfullt musköten mot Moreen som sakta började gå mot Warnichs hytt. När han hade klivit över tröskeln sa Warnich med ett ondskefull leende: - Du hade fel förut. Sanningen kommer inte alls fram! Inte den här gången! Dörren stängdes med en smäll. De befann sig nu i Alexander Warnichs hytt. Den flottaste och största hytten ombord. Men de var inte ensamma. Där inne befann sig också Tabeltou och andre superkargör Jon Wiljamson. De stod båda och tittade på Moreen som under gevärshot fördes in i hytten. - Sätt dig! skrek Warnich och pekade med geväret på en pråligt soffa som stod placerad längst bort i hytten. Moreen lydde och satte sig sakta ner i soffan. Warnich gick fort bort till Jon Wiljamson. - Ta geväret, sa han. Sikta på kapten och om han försöker fly skjuter du honom omedelbart. Wiljamson tog emot geväret och riktade det mot Moreen. Warnich började lugnt gå fram mot soffan. Han ställde sig bakom soffan mitt emot Moreen och höll händerna på ryggstödet. - Vi tycker inte om snokare här ombord, sa han med allvarlig röst. Moreen svarade inte. - Är du en snokare, kapten? Moreen satt fortfarande tyst. - Är du en snokare! skrek Warnich och stirrade med ögonen. - Jag försöker bara få fram sanningen, sa Moreen lugnt. - Sanningen skall du få höra, sa Warnich. Men det är också det sista du kommer att höra... Någonsin... Han skrattade och gick bort från soffan. Moreen tittade på Tabeltou som stod tyst i bakgrunden. Han tycktes skämmas över situationen. Trots vad som hände kände Moreen sympati med Tabeltou där han stod. Det hela verkade vara helt dirigerat och planerat av Warnich. Jon Wiljamson stod osäkert och siktade med geväret på Moreen. Det syntes tydligt i hans ögon att han egentligen inte ville, han lydde bara order. - Ni hade rätt om mordet, sa Warnich och vände sig om. Jag mördade honom! De orden kom som ett slag rakt i ansiktet på Moreen. Mitt framför honom stod Georgs mördare. Warnich fortsatte: - Dagen då vi hade anlett till Java hörde jag dig och kapten Chitching prata om att ni skulle ro iland med en eka till stranden för att prata ostört. Jag lurpassade på er hela kvällen och när ni slutligen beslutade att ge er av följde jag efter ungefär tio minuter senare. Ni var så upptagna med att prata om stjärnorna att ni inte märkte mig när jag rodde iland. Jag drog upp min eka en bit därifrån. Jag hade klätt mig i en mörk slängkappa för att inte avslöja min identitet och behövde bara invänta rätt tillfälle. Tillfället kom lyckligtvis då kapten Chitching gick en bit bort från er samtalsplats. Jag slog ihjäl honom med en planka som jag hade med mig. Han fördes sedan in i loggboken som "död av sjukdom" för att slippa en utredning som mycket väl skulle kunna knyta mig till mordet. Moreen tittade med mordisk blick på Warnich. Warnich fortsatte prata. Det verkade nästan som om han skröt med hur smidigt han hade skött det hela. - Jag måste medge att ni är en bra sprinter, kapten. Jag hade svårt att springa i från dig när jag tog min tillflyktsort i djungeln. Som tur var lyckades jag villa bort dig där inne och kunde sedan obemärkt ro tillbaka till skeppet. Han skrattade. - Jag är nästan förvånad över hur fort jag själv kunde springa. Det visste jag inte om mig själv. Moreen svalde sin ilska och sa: - Varför? Warnich skrattade igen och gick mot soffan. - Ja varför? För han var en snokare, därför! Det var inte meningen att han skulle ner i lasten och rota! Han visste för mycket och var för misstänksam, därför var han tvungen att röjas ur vägen. Jag kunde inte låta någon annan göra det, jag ville inte involvera för många personer. Allt verkade perfekt, men jag försa mig där vid middagen. Du hade mycket riktigt tigit om mordvapnet, alltså kunde bara du och mördaren känna till det. Han var tyst för ett ögonblick, sedan tittade han Moreen i ögonen och sa: - Ni vet också för mycket, kapten. Tabeltou stod i bakgrunden och tittade ner i golvet. Moreen hade aldrig sett honom så tyst och försynt tidigare. Han tittade åter på Warnich. - Är allt detta på grund av lasten? sa han med låg röst och skakade på huvudet. - Inget av detta tråkiga hade hänt om ingen hade snokat, sa Warnich ilsket. - Ni svarade inte på min fråga, sa Moreen. Warnich tittade för ett ögonblick bort, men fortsatte sedan: - Tja... Det tjänar ingenting till att tiga längre. Ni kan lika gärna får veta alltihop. Ni kan lika gärna få veta allt om skeppet Götheborgs hemlighet. - Varför fraktas vapen ombord på mitt skepp? röt Moreen. Warnich skrattade. - Lugn. Du skall få veta allt. Moreen tittade på honom med avsky. Warnich satte sig ner på behörigt avstånd från Moreen och började prata. - Under de tidigare resorna till Kanton har vi på Ostindiska Kompaniet byggt en stor vapenfabrik i utkanten av Kanton. Fabriken tillverkar musköter och kanoner. Detta är första resan som fabriken har varit verksam och ett gigantiskt lager av vapen har legat och väntat på att bli upphämtat. Det är dessa vapen vi fraktar, samtliga undangömda i lådor märkta med "te". Enligt lastförteckningen fraktar vi 366 ton te. Bara 60 ton är te. Resten är vapen. - Vapen för en hel armé! utbrast Moreen. - Just det. En armé. Warnich ställde sig upp och började gå runt i hytten. - Under de senaste åren har det varit politiskt oroligt i Sverige sedan den odugliga drottning Ulrika Elionora sattes på tronen. Hon visade sig dock totalt ointresserad av sin post och var tvungen att ersättas med någon annan. Man valde att ersätta henne med snusdosetillverkaren Adolf Fredrik. Ett glapp i den svenska politiken som vi på kompaniet far illa av. Ostindiska Kompaniet har en starkare ekonomi än staten och inofficiellt sett kan man säga att vi redan nu har mer makt än kungen. Han vände sig hastigt om och tittade på Moreen. - Men nu tänker vi ta steget ut och ta makten på riktigt! Nu råder en politisk svaghet i Sverige och vi med våra oändliga ekonomiska resurser kan enkelt ta över landet genom en väl genomarbetad statskupp. Med till det behövs vapen. Massor av vapen till en armé. Moreen tittade förfärad på Warnich. - Herregud, sa han lågt. Warnich fortsatte. - Vi kommer att bygga upp en privatarmé stor nog att köra över kungen och hans ynkliga trupper, skröt han. Med kompaniets ekonomiska tillgångar torde det inte vara något större problem. Under de närmaste åren kommer vi att lägga stor finansiell kraft på att utbilda soldater. Varifrån de får sina vapen har ni säkert redan listat ut... Warnich pekade nedåt med fingret. Moreen förstod genast att han med sin pekning avsedde Götheborgs lastutrymme. - En statskupp! utbrast Moreen. Ni fraktar vapen till en statskupp på mitt fartyg! Warnich fortsatte oberörd av Moreens utbrott. - Vi kan inte lägga vår vapentillverkning i Sverige, kungens knäcktar snokar runt överallt. Vi behövde ett ställe som var helt befriat från kungens insyn. Valet var självklart: Kina. Här kan vi öppet tillverka våra vapen utan att kungens soldater kommer på oss. Vapnen fraktas sedan hem med Götheborg kamouflerat i telasten. Ett par mil innan vi når Göteborgs hamn möts vi av ett av kompaniets fartyg "Julia". "Julia" är lastat med exakt 306 ton te, med andra ord de felande tonen. Vapnen lastas över på "Julia" och byts ut mot te. När vi sedan kommer in i Göteborgs hamn kan kungens tull med nöje leta igenom vår last, de finner exakt 366 ton te som det står i lastförteckningen. Under tiden transporteras vapnen iväg med "Julia" till hemligt ort. Den perfekta planen! Warnich tittade med glasklara ögon ut över rummet. - Snart kommer en ny makthavare att ta över landet. Jag är utnämnd av styrelsen till över-befälhavare över armén. Jag kommer att tåga in i Stockholm och lägga slottet i ruiner. Jag kommer att med egna händer göra mig av med kungen och Ostindiska Kompaniets flagga kommer segervisst att vaja över huvudstaden... Warnich levde sig in i händelsen så mycket att hans ansikte antog ett groteskt uttryck. Han sträckte ut armarna och hans ögon stirrade girigt. - Ni är en sjuk man! utbrast Moreen. Warnich vände sig hastigt om. - Ni kallar mig inte sjuk! Jag försöker bara få min rättmätiga plats i historien! Det kommer att lyckas! I alla år har jag tjänstgjort inom Ostindiska Kompaniet. Inte föränn nu har de upptäckt min ledarförmåga då jag valdes in i styrelsen. Inte föränn nu upptäckte de mina talanger att leda en stor armé och lägga landet för våra fötter. Moreen vände sig mot Tabeltou och såg på honom med sorgsen blick. - Att ni är med på detta herr Tabeltou, sa han och skakade långsamt på huvudet. Tabeltou valde att inte svara och tittade moloket ner i marken. - En statskupp... Många oskyldiga kommer att dö, sa Moreen. Warnich avbröt. - Om det underlättar för er att veta så var inte statskuppen min idé. Det var ett beslut som styrelsen och dess ordförande Colin Campbell tog för ett par år sedan. Lyckligtvis insåg de min strategiska förmåga och utnämnde mig till överbefälhavare och projektledare. Moreen satt chockad kvar i soffan. - Hur många ombord på skeppet vet om detta? frågade han tyst. - Ni, jag, herr Wiljamson och herr Tabeltou är de enda som vet om de, svarade Warnich. Men ni kommer inte att veta om det så länge till... - Vad tänker ni göra med mig? - Ni kommer att sitta inlåst i er hytt. Ni behövs senare vid inseglingen till Göteborg. Att ni sedan kommer att råka ut för en olycka är ju högst beklagligt... Moreen var lamslagen av det han nyss hört. Han hade hela resan haft en känsla av att Alexander Warnich inte var att lita på. Men att det skulle vara så allvarligt som en statskupp... En statskupp! - För ut honom och lås in honom i hans hytt! beordrade Warnich. Jon Wiljamson som fortfarande stod med geväret riktat mot honom skrek: - Upp ur soffan och kom med mig! Moreen reste sig upp och gick sakta mot dörren. - Öppna dörren, sa Wiljamson. Moreen öppnade sakta dörren och de båda männen klev ut. Innan Moreen klev över tröskeln möttes hans och Tabeltous blickar. Tabeltous ögon vittnade om att han skämdes. Dörren stängdes. Moreen knuffades våldsamt in i sin hytt, så våldsamt att han föll i golvet. Med en smäll bakom sig stängdes dörren. Dörren låstes omsorgsfullt och utanför avlöstes Wiljamson med en beväpnad matros som höll vakt. Moreen reste sig upp och satte sig på sin säng. Han var helt tagen av vad han nyss fått reda på. En statskupp! Tankar for runt genom hans huvud och han kände sig yr. "Statskupp... Statskupp... Vapen i lasten... Vapen till en hel armé... Tåga in i huvudstaden... Mörda kungen... Röjas ur vägen... Måste stoppa detta... Måste stoppa detta...", tänkte han där han satt. Allting kändes så overkligt. Detta kunde vara inte vara sant! Skulle han gå till historien som kaptenen som forslade vapen till en statskupp? Skulle han klassas som landsförrädare? Vad skulle hända? Moreen la sig i sin säng och drog upp benen. Han ville bara försvinna. Om bara Georg hade varit här. Men Georg var borta. Han hade fallit offer för en sjuk plan uttänkt av sjuka människor som tänkte ta över landet. Georg var borta... Ingen annan på hela skeppet gick längre att lita på... En statskupp... Kvar i Warnichs hytt var Warnich och Tabeltou. Warnich verkade lycklig. - Alla orosmoment är nu undanröjda, sa han. Vi kan arbeta ostört framöver. Tabeltou som förut stått tyst yttrade sig nu för första gången. - Allt hänger på att vi kommer i tid tillbaka. "Julias" kapten har blivit tillsagd att vänta i två veckor efter vår beräknade ankomsttid. Dyker vi inte upp innan dess kommer hela operationen att gå i stöpet. Och som det ser ut nu kommer vi att bli kraftigt försenade på grund av orkanen. Vi kan inte använda alla segel. - Det får inte misslyckas! skrek Warnich ursinnigt. Du får se till att det inte gör det! Utnyttja strömmarna bättre, hissa större segel.. . Vad vet jag! Men det får inte misslyckas! Tabeltou suckade. - Jag tänker inte låta maktövertagandet och min post som överbefälhavare gå i kras på grund av en orkan! sa Warnich beslutsamt. Warnich var övertygad om att denna operation var helt vattentät och att inga andra personer förutom de själva och kompaniets ledningen kände till den. Vad han inte visste var att i själva verket var Tabeltou emot det hela från början. Han var tvingad att bli delaktig i operationen och hade haft dåligt samvete i stort sett varje dag på resan. Vad Warnich heller inte visste var att Tabeltou varje dag förde en hemligt loggbok, en loggbok där varje händelse och varje mening som yttrades ombord skrevs ned. Han visste inte heller att om 254 år skulle Tabeltous hemliga loggbok läsas igen. Om 254 år skulle en viss professor Brunström sitta med sin kollega och storögt läsa den i sitt kontor på Göteborgs Universitet... Brunström lät loggboken glida ur handen och ner på bordet. Han sjönk ner i soffan. - Herregud! var det enda han kunde få fram. - Ser du nu att jag hade rätt? frågade Granlund ivrigt. Dessa fotografier bekräftar ju att vapnen existerar. Jag har redan låtit testa boken och den är skriven 1745. Brunström var fortfarande mållös. - En statskupp! sa han och skakade på huvudet. I jämförelse med detta är ju IB-affären rena struntsaken, sa han. - Förstår du nu varför jag avbröt dig mitt i föreläsningen? frågade Granlund försiktigt. - Jag förstår. Jag är inte arg längre. Men en statskupp... Vem kunde tro att Götheborg var inblandad i Sveriges största skandal någonsin. - Att sanningen har varit undangömd så länge... sa Granlund fundersamt. - Alexander Warnich... sa Brunström. Hade jag aldrig hört talas om förut. - Han stod ju inte med i passagerarlistan, sa Granlund. Nu vet du ju varför. Brunström såg allvarlig ut. - Varifrån fick du denna loggbok, sa du? - Av en äldre dam. Rebecka Thompson har jag ett minne av att hon hette. Hon är omgift, därav efternamnet och är tydligen släkt med Anders Tabeltou i rakt nedstigande led. Han testamenterade loggboken till sin närmsta släkting om 254 år från det att han skrivit den. Det står tydligt i hans testamente att boken inte fick läsas föränn den 12 september 1998. Det var förra veckan. Fru Thompson kontaktade mig förra veckan och gav mig loggboken. Hon var lika förvånad som jag var och hade tydligen sett att vi efterlyste pusselbitar som kunde lösa gåtan med Götheborgs förlisning. Jag skulle kunna säga att hon kom med en ganska bra pusselbit... Brunström log mot honom. Granlund fortsatte: - Efter att ha läst boken beslöt jag mig för att bekräfta dess äkthet innan jag kom hit med den. Jag testade åldern på den med kol14 - metoden och gjorde djupdykninar i havet utanför Göteborg. Tro mig, den är äkta. Om inte annat verifierar dessa fotografier det. Han pekade än en gång på fotografierna av gamla musköter som låg på bordet. - Jag kan inte fatta det! Ostindiska Kompaniet planerade en statskupp! sa Brunström än en gång. Detta är det mest chockerande jag någonsin läst! Under hela min tid som professor har jag intresserat mig för ostindiefararen Götheborg och trodde jag hade kommit på lösningen själv. Men nu är jag tvungen att tänka om allt jag förut tagit för givet och lärt ut till mina studenter. Han suckade. - Över trehundra ton vapen... En statskupp... Granlund log. - Betyder detta att du äntligen tar mina teorier på allvar? Förut brukade du bara skratta åt mig när jag kom med egna idéer om Götheborg... Brunström höjde på ögonbrynen och nickade. - Jag tror dig nu... Dörren till kontoret öppnades och Brunströms sekreterare kom in. - Ursäkta professorn, sa hon. - Ja? - Eleverna har kommit tillbaka efter pausen och professorn är redan tio minuter försenad. - Ja just det! Föreläsningen! sa Brunström. Säg att någon annan får ta över. Jag hinner inte. - Men... - Bara fixa det! Vi har annat för oss. Sekreteraren snörpte på munnen och fnyste. Därefter vände hon hastigt på klacken, gick ut och stängde dörren efter sig. - Det tjänar ändå ingenting till att lära ut något som jag nu fått bekräftat för mig inte är sant, sa Brunström och sjönk ner i soffan. Herregud! En statskupp! Andre kaptenen mördades! Och denne Alexander Warnich... - Alexander Warnich måste ha varit en mycket otrevlig figur, sa Granlund och tittade på Brunström. - Verkligen. Men vad hände med kapten Moreen? Varför genomfördes aldrig statskuppen? - Kommer du ihåg vad jag sa om att fartyget medvetet sattes på grund? sa Granlund. Läs vidare i loggboken så förstår du. Han bläddrade fram några sidor och pekade. Brunström tog åter upp loggboken och började läsa... Fartygets position var nu longitud 14° och latitud 3°, närmare bestämt vid västafrika i Sydatlanten. De hade passerat ekvatorn den 5 juli 1745 och hade utnyttjat Benguelaströmmen på sin väg längs med Afrikas västra kust och befann sig nu på norra halvklotet. När de passerade den tropiska konvergenszonen vid ekvatorn hade det regnat kraftigt och fartyget var nu i relativt dåligt skick. Det var nu sommar på det norra halvklotet och monsunen hade ändrat riktning, precis enligt Tabeltous beräkningar. Men något som inte riktigt följde Tabeltous beräkningar var restiden. Masten som hade fått sig en rejäl spricka under orkanen gick inte att använda. Det stora seglet vid fören var oanvändbart och hur de än gjorde var det omöjligt att hålla tiden. Warnich var rasande. Han och Tabeltou stod uppe på akterdäck. - Nej! skrek Warnich. Vi får inte bli försenade! Vi får inte! - Det ser ut som om det är oundvikligt nu, svarade Tabeltou. - Förstår du vad det innebär? skrek Warnich. "Julia" kommer inte att vänta på oss när vi kommer fram. Han böjde sig fram till Tabeltou och viskade ilsket med ängslan i rösten. - Var skall vi i så fall göra av vapnen? - Vi kan inte med säkerhet säga hur kraftigt försenade vi kommer att bli, lugnade Tabeltou. Det finns en chans att vi hinner fram innan kaptenen på "Julia" bestämmer sig för att segla därifrån. - Kan inte med säkerhet säga... härmades Warnich. Du har inte med säkerhet kunnat säga någonting! Om du hade planerat rutten ordentligt hade vi aldrig stött på någon orkan! Det syntes på Tabeltou att han blev upprörd över detta anklagande. - Indiska Oceanen är förrädisk, sa han. Ingen kan förutspå när och vilken bana en tropisk orkan kommer att ta. Två efter varandra följande orkaner tar aldrig samma bana. - Jag vill inte höra! sa Warnich och gick därifrån. Han vände sig i all hast och sa över axeln: - Kom bara ihåg att vi måste hålla tiden. För övrigt var det en strålande dag. Himlen var klarblå och solen gassade över däck. Den friska havsbrisen fläktade skönt och långt där borta kunde man skymta västafrikas kust. Tabeltou tittade ut över havet och drog ett djupt andetag. Någon som inte trivdes lika bra var kapten Moreen. Han satt inspärrad i sin hytt och hade så gjort i flera månader. Utanför stod en beväpnad vakt och dörren var låst. Moreen låg på sin säng och tittade upp i taket. Han visste inte var de var, eller hur mycket som återstod av resan. Av någon konstig anledningen var Warnich mån om att han skulle vara i så bra skick som möjligt när de kom i hamn, för han hade fått samma mat som de övriga officerarna uppe i matsalen. Två gånger om dagen hade vakten öppnat dörren och skjutit in mat till honom. Moreen låg och tänkte på vad som skulle hända när de kom i hamn. Han låg och tänkte på vad Warnich menade med att han "skulle råka ut för en olycka". I normala fall älskade han havet. Han kunde inte leva utan att känna fartyget fridfullt gunga med vågorna. Men nu var det annorlunda. Han kunde inte sluta tänka på stackars Georg och de hemska planer Warnich berättat för honom. Detta var den värsta resa han någonsin varit med om. Plötsligt hatade han havet och detta skepp. Ja, han hatade hela resan. Den hade bara fört med sig hemskheter. Allt var Warnichs fel.. Allt... Tabeltous satt i sin hytt ock skrev i sin hemliga loggbok. Han ville få med allt som sagts under konversationen mellan honom och Warnich. "Om Warnich kommer på mig med det här kommer jag att sluta som kapten Moreen", tänkte han för sig själv där han satt. "Eller ännu värre: som kapten Chitching!" Att han hade övertalats till detta! Oskyldiga människor skulle dö. Han visste att Warnich och kompaniets ledning var fullt kapabel att döda konungen av Sverige. Det fick inte hända... Plötsligt tittade Tabeltou upp. Han hade fått en idé. Hela operationen är helt beroende av att skeppet kommer exakt i tid så att kaptenen på "Julia" kan utföra bytet med vapnen. Kommer de för sent kommer han antagligen att bli gripen ihop med Warnich och de andra inblandade, men det var det värt. Hellre det än den förödelse som skulle skapas om planen fick fortskrida. Tabeltou bestämde sig tillslut för att medvetet sakta ner resan. Han kunde alltid skylla på den trasiga masten och sedan undvika strömmarna så gott det gick. Warnich borde vara lätt att lura, då han egentligen inte var någon sjöman. Bara en veckas försening skulle innebära katastrof för Warnich och kan skulle segla in i hamnen med tonvis av musköter i lasten som han inte skulle kunna förklara bort. Tabeltou log för sig själv. "Det måste gå!", tänkte han. "Jag måste stoppa honom! Jag kan inte tillåta att kompaniet tar över landet, speciellt inte genom en våldsam statskupp!". Tabeltou började skissa på en ny rutt som avsiktligt undvek vissa strömmar. "Jag måste stoppa det här...", tänkte han ännu en gång. "Det är jag skyldig kapten Chitching..." - Här! sa Tabeltou och la fram en bunt med papper på Warnichs skrivbord. - Vad är detta? frågade Warnich. - Ni bad om en plan som skulle ta oss fortare hem. Jag har gjort en. - Utmärkt! sa Warnich och sken upp som en sol. Med hur mycket avkortar den resan? - Tja, de rör sig kanske om en och en halv vecka. - Då hinner vi! utbrast Warnich. Det måste vi göra! - Vill ni inte studera den? frågade Tabeltou. - Behövs inte! Jag litar på er, Tabeltou. Jag vet att ni är lika angelägen att planen går i lås som jag är, eller hur? Tabeltou harklade sig. Nu gällde det att spela trovärdig. - Absolut, sa han. Absolut. Warnich reste sig upp och gick fram till Tabeltou. - Jag vet att vi kommer att lyckas. Jag blir överbefälhavare och får mitt namn skrivet i historien och ni herr Tabeltou... ni bli mycket förmögen... - Tycker jag låter bra, svarade Tabeltou och lyckades pressa fram ett falsk leende. Warnich klappade honom på axeln. - Nej, nu måste jag upp på däck, sa Tabeltou hastigt. Förste styrman måste bli informerad om den nya rutten. - Självklart, sa Warnich. Självklart. Han sträckte sig efter färdrutten som låg på skrivbordet och gav den till Tabeltou. Med en vänlig gest hänvisade han honom ut ur hytten och öppnade till och med dörren. När sedan Tabeltou befann sig på utsidan ställde han sig med ryggen åt dörren och tänkte för sig själv: "Han gick på det!". Nu gäller det bara att hitta på något trovärdigt för styrman... Provianten ombord hade börjat krympa allt mer och besättningen fick allt mindre ranson för varje dag som gick. Dricksvattnet hade också börjat sina. Detta var inte konstigt, eftersom det var samma proviant som de hämtat på Java i början av resan. Sjukdomar hade börjat sprida sig ombord och flera av besättningsmedlemmarna hade dött. Främst var det skörbjugg som härjade bland besättningen. Främsta orsaken till detta var den vitaminfattiga och ensidiga kost som de varje dag fick stå ut med. De grönsaker och frukter som tagits ombord för att motverka just detta hade tagit slut för längesedan. Men till följd av de kraftiga regn de stött på när de passerade ekvatorn hade de kunnat samla in vatten att dricka och odla med. Kapten Moreen stod i sin hytt och såg genom fönstret ut mot havet. Långt där borta skymtade västafrikas kust. Han hade varit inlåst i evigheter nu och började tänka på ett sätt att fly. Men sedan kom han på hur naivt det är att försöka fly. Han befann sig ju på ett skepp mitt ute på havet och det fanns ingenstans att ta vägen. Han skulle precis lägga sig i sin säng då han hörde en röst utanför dörren. - Kapten Moreen? viskade den. Moreen gick avvaktande fram till dörren och la örat mot den. - Vem är det? frågade han med låg röst. - Det är Anders Tabeltou. Moreen avvaktade. - Lyssna, jag har inte så mycket tid på mig, sa rösten. Det är vaktombyte och den nya vakten kommer om mindre än en minut. - Jag lyssnar, svarade Moreen nyfiket. - Jag ville bara säga att jag handlar mot min vilja, viskade Tabeltou. Jag ville aldrig att något av detta skulle hända. Jag skall försöka stoppa Warnichs planer. Jag har lagt ut en ny kurs som kommer att försena resan tillräckligt mycket för att kaptenen på "Julia" ger sig av innan vi kommer. Jag skall även försöka hjälpa er. En tystnad uppstod. - Hur kan jag lita på er? frågade Moreen. - Jag försäkrar er. Jag talar sanning. Nästa stora ström vi skall utnyttja är Kanarieströmmen som är löper längs nordvästra Afrika. Denna skall ge oss en rejäl skjuts upp till Golfströmmen som i sin tur ska föra oss mot Engelska kanalen. Min nya rutt innebär att innan Kanarieströmmen seglar vi in i en av de varma havsströmmarna vid västafrika vilket gör att vi kommer i motström. Detta bör förlänga resan tillräckligt för att Warnichs planer skall gå i kras. I alla fall vad jag hoppas på... Ytterligare en månad hade gått och de befann sig nu i augusti. Skeppet hade precis seglat in på Engelska kanalen och bland besättningen var stämningen god. Trots att klimatet blivit succesivt kallare under hela resan var detta första gången besättningen verkligen kände att orienten låg bakom dem. De flesta var ivriga att få komma hem och tanken på att Sverige inte var långt borta alls gjorde att stämningen ombord var mycket god. Först nu visade det sig att Tabeltous planer att förlänga restiden hade lyckats. De var försenade med hela tre veckor och Warnich var utom sig av ilska där han stod i sin hytt. - Katastrof! skrek han. Katastrof! "Julia" har med största sannolikhet gett sig av nu. - Jag kunde inget göra, sa Tabeltou som stod bredvid honom. Hur gärna jag än vill kan jag inte råda över vädrets makter. - Du sa att din nya rutt skulle korta ner resvägen! Inte förlänga den! skrek Warnich ursinnigt. - Jag är ledsen, sa Tabeltou. Men vi får helt enkelt improvisera när vi kommer iland. - Improvisera?! Vi har över tre hundra ton musköter med oss och du påstår att vi skall improvisera. Förstår du inte?! Vi är helt beroende av att komma i tid! - Men nu gör vi dessvärre inte det... - Ut! skrek Warnich hastigt och pekade på dörren. Bort från min åsyn! - Men... sa Tabeltou. - Ut sa jag! Jag måste tänka! Tabeltou bokstavligen slängdes ut från hytten och dörren gick igen med en smäll. Nere i sin hytt satt kapten Moreen fortfarande inlåst. Han hade inte varit uppe på däck på mycket länge och han visste inte om han skulle stå ut mycket längre till. Utan att titta ut genom fönstret kände han på luften att de snart var hemma. Hans första reaktion var positiv över att komma hem, men sedan mindes han allt hemskt som Warnich hade sagt. Att komma hem skulle inte bara innebära en glädjefylld återförening med sitt hemland, det skulle också innebära katastrof för Sverige. Kunde han lita på Tabeltou? Talade han sanning när han sa att han skulle hjälpa honom? Vad skulle hända härnäst? Moreen visste inte vad han skulle tro. Han beslöt sig till slut för att inte tänka på något av det där. Situationen kunde inte bli bättre för att han satt och grubblade. Han kände sig dåsig och gick och la sig på sin säng. Han nickade till. Han sov... Samma dag på eftermiddagen hade officerarna samlats i matsalen. Georgs och Moreens stolar stod tomma som de hade gjort större delen av resan. Det var Tabeltou som talade. - Som ni alla vet är vi snart hemma, sa han. Detta är vårt sista formella möte innan vi når Göteborgs hamn. Jag har inte tänkt att hålla något större tal, utan överlåter istället detta till herr Warnich. Samtliga kring bordet applåderade då Warnich motvilligt ställde sig upp. - Detta har varit en mycket händelserik resa, började han. En resa som kommer att leva kvar hos oss alla. Lyckligtvis har vi haft en mycket kompetent besättning som gjort resan till det bästa. Tyvärr blir vi en aning försenade... Han tittade ilsket på Tabeltou. - ... men jag hoppas ni har överseende med detta. - Varför har inte kapten varit närvarande på länge? var det någon som frågade. Snabbt hittade Warnich på något trovärdigt att säga. - Han har en smittsam sjukdom och måste hållas isolerad. Och vi vill ju inte att besättningen skall drabbas. Eller hur? En tystnad uppstod. Warnich avslutade sitt tal. - Men nu skall vi bara ha trevligt och fira att vi snart är hemma, sa han med ett påklistrat falskt leende. Låt er nu väl smaka av middagen. Han satte sig ner. Deltagarna började ta för sig och snart hördes ett trevligt sorl kring bordet. Alla tycktes ha trevlig. Åtminstone på ytan. Inom sig kokade Warnich av ilska. "Operationen kommer att gå i stöpet!", tänkte han. "Jag får inte åka fast... Ser ut som om jag får göra något drastiskt..." Fartyget var nu inte alls långt bort från Sverige. Resan över Engelska kanalen beräknades bli mycket kort på grund av Golfströmmen. De besättningsmedlemmar som klarat sig undan sjukdomar och skador visste nu med säkerhet att de tillhörde de få som helskinnat hade klarat sig genom den åtta månader långa resan tvärs över jordklotet. För det var den tiden de legat ute, åtta hela månader. Nu skulle de äntligen komma hem. För de flesta ombord innebar detta en glädjestund, men för en officerare vid namn Alexander Warnich innebar detta en panikartad situation då det gällde att tänka ut något och det fort... Fartyget gick för fulla segel. Det var en underbar dag och solen sken för fullt. Efter åtta månader var de då äntligen inne på svenskt vatten! - Land i sikte! Sveriges kust! hördes utkikens stämma högt där uppe från masten. Allmänt jubel utbrast bland matroserna. Flera släppte allt de höll på med och dansade runt på däck. De var äntligen hemma! En nyckel vreds om och dörren till Moreens hytt öppnades. En matros med laddat vapen kom in i hytten. - Ni skall följa med mig, sa han. Moreen stapplade fram till dörren. Detta var första gången dörren öppnades på mycket länge och det kändes ovanligt att gå över tröskeln. Inte helt oväntat ledde matrosen honom till Warnichs hytt. Moreen klev under gevärshot in i den hytt han skydde som pesten. Han blev mycket förvånad då endast Tabeltou befann sig i hytten. Tabeltou gav order om att matrosen skulle lämna dem, vilket han gjorde och stängde dörren. Han gick fram till Moreen. - Allt väl, kapten? sa han. Moreen tittade misstänksamt på Tabeltou. - Ni kan lita på mig, sa Tabeltou. Tack vare min plan är vi försenade tillräckligt mycket för att kaptenen på "Julia" har tröttnat på att vänta. Det blir med andra ord ingen tillfällighet att byta vapnen mot te. Herr Warnich kommer att segla in i hamnen med lasten full av vapen. Moreen som mer och mer hade fått tilltro för Tabeltou sa försiktigt: - Vad kommer att hända med er? - Det spelar ingen roll. Jag kan bara inte låta Warnich fullfölja sina planer. Nu är det bara en tidsfråga innan han åker fast. Kungens soldater lär upptäcka vapnen när vi kommer i hamn. - Var är vi nu? - I utkanten av Göteborgs skärgård. Vi är cirka två timmar från Göteborgs hamn. Warnich står just nu tillsammans med Wiljamson uppe på däck och spanar febrilt efter "Julia". Han tycks inte kunna inse att kompaniets planer på ett militärt övertagande kommer att gå i kras. Tack vare mig och den där orkanen vi stötte på när vi avseglade från Java... - Nämn inte Java, sa Moreen bestämt. - Jag förstår att du fortfarande sörjer din vän, sa Tabeltou förstående. Men du måste veta att jag protesterade in i det längsta. - Trots det mördades Georg! avbröt Moreen. - Jag vet! Jag var en idiot som lät mig övertalas in i detta, sa Tabeltou. Jag är minst lika mycket delaktig i Georgs mord som Warnich. Men detta är mitt sätt att säga att jag ångrar mig. Jag ville aldrig att detta skulle hända. Moreen tittade allvarligt på Tabeltou. - Vad tänker ni göra? frågade han. - Det finns inte så mycket mer jag kan göra. Men jag vill att du skall veta en sak som du inte får säga till någon. - Vad då? Tabeltou stod tyst för en sekund, sedan sa han: - Jag har skrivit en hemlig loggbok under hela resan. - Hemlig loggbok? - Ja, en loggbok där jag skrivit ner allt som sagts och gjorts ombord. En loggbok som Warnich inte vet någonting om. Skulle någon tvivla på vad som hände ombord har jag åtminstone min loggbok att referera till. Moreen tycktes le en aning. - Ni kanske menar allvar med att ni inte ville ha något med detta att göra, sa han. - Jag menar allvar. Jag vill stoppa Warnich! Men en sak oroar mig... - Vad? - Det är nu ett faktum. Warnich kan omöjligtvis komma undan med vapenlasten. Vi inseglar i Göteborgs hamn om drygt två timmar. Det är en omöjlighet att göra sig av med över trehundra ton vapen på bara två timmar. Antingen seglar han in i hamnen, blir upptäckt och tar sitt straff som en man. Eller... - Eller vad? - Eller gör han någonting som jag inte ens vågar tänka på... Uppe på däck stod Warnich och Jon Wiljamson. Warnich spanande panikartad ut över havet. Långt därborta skymtade Göteborgs skärgård. Warnich gjorde konstiga läten och fick nervösa ryckningar medan han gick där längs relingen och oroligt spanade ut över havet. - Här finns ingen "Julia" som möter oss, sa han men darrande röst. - Är ni säker på att det var här? frågade Wiljamson försiktigt. - Klart jag är säker! röt Warnich. Det var här som lastbytet skulle äga rum. Vi skulle forsla över vapnen på "Julia" och "Julia" skulle lasta över motsvarande mängd te på Götheborg. Men här finns ingen "Julia"... - Vi är nästan tre veckor försenade, sa Wiljamson. De har gett sig av för över två veckor sedan. - Jag vet! skrek Warnich ursinnigt. Allt är den där Tabeltous fel. Han sa att han skulle planera en rutt som skulle avkorta tiden, men... Han tystnade tvärt. Sedan spärrade han upp ögonen. - Han kanske avsiktligt la en rutt som försenade oss. Han skyllde på den trasiga masten när jag kritiserade honom sist, men jag tror banne mig att han avsiktligt försenade oss. Den ormen... - Drar vi inte lite förhastade slutsatser nu? sa Wiljamson. Tabeltou är... - Jag drar aldrig förhastade slutsatser! skrek Warnich och andades häftigt. Jag skall ta den ormen! Han visade med händerna precis vad han menade. - Borde vi inte försöka göra oss av med vapnen? frågade Wiljamson medan han nervöst såg Göteborgs skärgård komma allt närmare. - Du har rätt! utbrast Warnich. Kalla samman så många matroser du kan hitta. Beordra dem att så fort som möjligt slänga all telast överbord. Vi måste göra oss av med vapnen innan vi når hamnen! Warnich och Wiljamson skyndade bort från relingen. Nere i Warnichs hytt stod fortfarande Tabeltou och Moreen. Moreen som nu hade fått tillit för Tabeltou trots hans inblandning i Warnichs planer sträckte ut handen. - Ni är en bra karl superkargör Tabeltou, sa han. Låt oss skaka hand. Tabeltou log och de båda männen skakade hand. - Tillsammans skall vi stoppa Warnich, sa Tabeltou bestämt. Plötsligt hördes ljud uppe från däck. Springande fötter, släpande ljud och dunsar. - Vad händer? frågade Moreen förvånat. - Jag är inte säker, sa Tabeltou. Det måste undersökas. Stanna här nere så går jag upp och tittar vad som händer. Warnich får inte se att jag släppt ut dig. Matroser sprang hej vilt omkring på däck. Alla tycktes springa ner i lastutrymmet och kom upp igen bärandes på tunga lådor. De bar sedan lådorna bort till relingen där de kastades överbord. Borta vid relingen stod Warnich och hjälpte till att slänga de tunga lådorna i havet. Tabeltou skyndade bort till honom. - Vad händer här? frågade han. Warnich tittade med mordisk blick på honom. - Nu är du nöjd va? Jag har allt kommit på dig. Förrädare! - Vad talar ni om? - Om jag inte hade varit tillräckligt upptagen med detta hade jag personligen vridit nacken av er, vrålade Warnich. När jag är klar med detta tar jag itu med er. Var så säker... - Jag förstår inte vad ni talar om. Och om ni hade tänkt att dumpa alla vapen överbord innan vi når Göteborgs hamn är det lika bra att ni lägger ner de planerna omedelbart. Det är en omöjlighet att vi hinner. - Håll tyst! skrek Warnich. Håll tyst och hjälp till istället! Om jag åker dit åker du dit också. Men det är kanske det du vill. Jag tänker i alla fall inte låta mig gripas! - Var lite resonlig nu, sa Tabeltou. - Huggorm! skrek Warnich. Jag skall döda er med mina egna händer. Tabeltou höjde rösten ordentligt. - Jag kunde inte låta dig döda oskyldiga människor! Ett mord räcker! Någon var tvungen att stoppa dig och vår korrupta lednings sjuka idéer! - Förrädare! skrek Warnich åter igen. Ännu en låda kastades överbord. Efter allt slit hade de bara hunnit med att kasta i två lådor. Innerst inne visste Warnich att detta var lönlöst. Han skulle åka fast. Kungens knäcktar skulle upptäcka vapnen när de kom i hamn och han skulle med stor sannolikhet gripas. Såvida inte... en idé gick upp hos honom. Såvida inte skeppet sjönk... Det hade gått en timme och endast tio lådor hade blivit ikastade. Warnich som stod mot relingen med huvudet ner i marken reste sig hastigt och gick fram till Wiljamson. - Säg åt dem att sluta, sa han tvärt. Jag har en bättre idé. - Vadå? frågade Wiljamson. - Se bara till att de slutar kasta i de förbannade lådorna! - Men... - Hör du dåligt! Få dem att sluta! Wiljamson skrek ut över däck att dumpningen skulle upphöra. Samtliga matroser upphörde kort efter ordern. Sedan vände han sig till Warnich som stod vid relingen och masserade tinningarna. - Snart kommer lotsen ombord, va? frågade Warnich. - Ja, det stämmer, sa Wiljamson. Casper Mattsson heter han. - När denne Casper Mattsson kommer ombord. Se då till att han blir mycket väl omhändertagen och be honom infinna sig i min hytt. - Jag förstår inte... - Bara gör som jag säger, sa Warnich. Lita på mig, jag har en plan... Det var för övrigt inga nådiga villkor att vara lots. Hade man svurit lotseden var man skyldig att se till att inkommande skepp lotsades säkert den sista biten in till land. Ankommande och avgående fartyg var skyldiga att ta lots och betala för sig. Om lotsen inte såg ett fartyg eller satte det på grund blev han straffad genom att böta, springa gatlopp eller allra värst mista livet. Casper Mattsson var en erfaren lots som bodde på Brännö i en liten stuga. Det var han som skulle lotsa Götheborg den sista biten in till land. En stor glädje spred sig bland besättningen när Vinga siktades. Nu visste man med säkerhet att man kommit hem. Långt därborta skymtade Göteborgs hamn. Husen de längtat så mycket efter att se skymtade nu därborta. Götheborg gled majestätisk in i den göteborgska skärgården med seglen fulla av vind. Det var en strålande dag, kunde inte bli bättre för en hemkomst. - Vi är hemma! var det någon som utropade och allmänt jubel bröt ut på däck. Warnich slog upp dörren till sin hytt och ryckte till ett ögonblick när han fick syn på Moreen som stod i hytten. Moreen vände sig hastigt om. - Vem har släppt ut dig? stammade Warnich. - Det har ingen betydelse, sa Moreen. Vad du än försöker göra är du fast. Vi är snart i Göteborgs hamn och såvida du inte trollat bort vapnen blir det ganska svårt att förklara dig... - Oroa dig inte, skrattade Warnich. Jag kommer undan... - Om ni ursäktar tänker jag gå upp på däck och se min vackra hemstad, sa Moreen och gick mot dörren. Precis när han skulle öppna den möttes han av en matros med ett gevär som siktades mot Moreen. - Det tror jag inte, sa Warnich och log elakt. Trodde du jag bara skulle låta dig gå? Han skrattade. - Du kan gott stanna kvar här och höra på vad jag tänkt att göra. Matrosen kom nu in i hytten med geväret riktat mot Moreens huvud. Moreen backade långsamt in igen. Dörren stängdes. Warnich fortsatte att tala. - Jag skall ta ett litet samtal med vår kära lots, sa Warnich och gjorde en triumferande min. Sedan skall jag ta itu med dig... Lotsen Casper Mattsson hade precis anlänt och var nu ombord på Götheborg. Jon Wiljamson hälsade honom välkommen ombord och hänvisade honom till Alexander Warnichs hytt. - Aldrig har jag blivit så väl bemött förut, sa Casper Mattsson. - Vi är en trevlig besättning, sa Wiljamson och log. Överbefälhavaren vill tala med er nere i sin hytt. - Det har jag ingenting emot, sa Casper Mattsson. Verkligen ett ståtligt skepp ni har. Aldrig har jag varit ombord på ett fartyg i denna storleken förut. Det skall bli en ära att få lotsa er sista biten in till Göteborg. De båda männen började gå ner mot akterdäck, ner till Alexander Warnichs hytt. Tabeltou anslöt sig till sällskapet. Han var orolig över Warnichs plötsliga lugn. Han hade någon slags plan... Tabeltou kände på sig att den var allt annat än trevlig... Dörren till Warnichs hytt öppnades och Tabeltou, Wiljamson och Casper Mattsson kom in. Casper Mattsson tycktes rycka till en aning då han såg kapten Moreen stå under gevärshot. Tabeltou som var sist in i rummet stängde dörren. Något han inte väntat sig var att Warnich nu gav matrosen order om att även ta honom till fånga. - Ta hand om Tabeltou, sa han strängt. Han är inte att lita på. Matrosen lydde och pekade geväret mot Tabeltou. - Ställ dig brevid kapten! skrek han och pekade på Moreen som stod på andra sidan rummet. Tabeltou tvekade. - Ställ dig därborta! skrek matrosen än en gång och höjde geväret. Tabeltou ryckte till och gick fort bort till Moreen. Matrosen siktade hela tiden på de båda männen med sitt gevär. - Vad är det som händer här egentligen? utbrast Casper Mattsson. Vad är detta? - Bara lugn, sa Warnich med ett leende. Bara säkerhetsåtgärder. Ni förstår, dessa två män har gjort sig skyldiga till myteri. - På så vis, sa Casper Mattsson och kastade långa blickar på Moreen och Tabeltou. - Låt mig presentera mig själv, sa Warnich. Mitt namn är Alexander Warnich och jag är högsta befälet ombord. Han sträckte fram handen. - Casper Mattsson, lots. De båda männen skakade hand. - Sätt er, sa Warnich vänligt och pekade på soffan. Casper Mattsson följde anvisningen och gick och satte sig i soffan. Aldrig förr hade han suttit i en sådan dyr soffa och blivit så väl bemött ombord på ett skepp förut. - Jag skall gå rakt på sak, sa Warnich. Vi har inte så mycket tid på oss. - Låt höra, sa Casper Mattsson. - Jag har ett förslag, sa Warnich och tittade vänligt på honom. Ett för dig mycket lönande förslag. - Jag lyssnar, sa Casper Mattsson och såg mycket intresserad ut. - Ni skall lotsa oss sista biten till Göteborgs hamn, eller hur? - Ja... - Jag skall inte gå in på några detaljer, men jag vill gärna inte att kungens tull skall rota i vår last när vi kommer fram, sa Warnich leende. Det tycks dock var omöjligt att undvika nu. - Inte rota i lasten... frågade Casper Mattsson oförstående. - Vi har något i lasten som vi inte riktigt vill skall komma fram, sa Warnich och skruvade på sig. - Vadå? frågade Casper Mattsson nyfiket. - Det kan jag dessvärre inte tala om, sa Warnich. Jag kan bara säga så mycket att det rör sig om något som kungen inte skulle tycka om... - Var kommer jag in i bilden? frågade Casper Mattsson. - Ni förstår... det tycks som jag sa vara en omöjlighet att undkomma kungens kontroll när vi kommer iland. Såvida inte... - Ja? Tabeltou och Moreen lyssnade spänt i bakgrunden. - Såvida inte vi skulle råka ut för en liten olycka... fortsatte Warnich. Om fartyget skulle gå på grund och sjunka finns det ju inga bevis, eller hur? Moreen kunde inte tro vad han hörde. Vadå sjunka? - Menar ni... sa Casper Mattsson. - Ja. Jag vill att ni lotsar oss lite fel, sa Warnich skarpt. Jag vill att ni styr fartyget rakt på undervattensklippan Hunnebådan så att fartyget förliser. Om skeppet sjunker finns det ingen som kan komma och snoka. Moreen fick ett utbrott i bakgrunden. - Din usling! skrek han. Tänker du förstöra mitt skepp?! Tänker du sänka mitt skepp?! Jag tillåter dig inte att sänka mitt skepp! Moreen började vilt att gestikulera och han var röd i ansiktet av förtvivlan. - Jag kan inte tillåta dig att sänka mitt skepp! skrek han återigen. Warnich vände sig hastigt om. - Tysta honom! skrek han. Matrosen med gevären slog Moreen rakt över ansiktet med musköten så han föll medvetslös ner på golvet. Tabeltou skulle precis sätta sig ner på knä och se hur det gick, men stoppades av matrosen. Warnich vände sig åter om till Casper Mattsson. Han fortsatte tala som om ingenting hade hänt. - Är vi överens? sa han. Casper Mattsson tycktes bli mycket upprörd. - Vet ni inte vad det innebär för en lots om ett fartyg går under? sa han med rädsla i rösten. Warnich fortsatte lugnt. - Naturligtvis blir ni kompenserad... - Kompenserad? - Låt oss säga... femtiotusen riksdaler. Casper Mattsson hoppade till när han hörde beloppet. - Ursäkta? stammade han fram. - Låt oss säga femtiotusen riksdaler plus att ni får förvärva ett gods utanför staden i utbyte mot en liten fellotsning. Casper Mattsson började tänka. Han hade inte varit ombord på detta skepp någon lång stund och människorna ombord kände han inte alls. På denna korta stund hade han fått det bästa erbjudandet som han någonsin skulle få i hela sitt liv. Han såg sig själv sitta på verandan på sitt tjusiga gods och ge order åt tjänstefolket. Han kunde äntligen slippa det slitsamma lotsyrket. Han skulle slippa att sitta isolerad ute på Brännö i sin lilla stuga. Allt han var tvungen att göra för att denna dröm skulle gå i uppfyllelse var att se till så att skeppet gick på grund. - Nå? sa Warnich. Vi har väldigt ont om tid. Casper Mattsson svettades häftigt och svalde. - Om jag blir åtalad då? - Vi kommer att försvara er, sa Warnich lugnt. Bry er inte om det. Nu måste jag be om ett svar. Casper Mattsson såg sig själv sitta ute på Brännö spanades efter skepp resten av sitt liv. I nästa stund såg han sig själv sitta på sitt gods med femtiotusen riksdaler i fickan. Han kunde inte motstå frestelsen... - Ja, sa han tillslut. Jag skall ställa upp på ert förslag. Warnich vände sig om och tittade på Wiljamson. Han log ett brett leende och ställde sig upp. - Utmärkt! sa han. Ni kommer att bli en mycket förmögen man. Wiljamson följer er upp på däck så vi kan avsluta det hela. Kom ihåg. Undervattenklippan Hunnebådan... Casper Mattsson och Wiljamson skyndade ut ur hytten. Dörren stängdes. Warnich hade fortfarande det förnöjda leendet på läpparna. - Ibland är jag så smart att jag bli rädd, sa han. Och ni som trodde att ni kunde sätta dit mig, va? Han vände sig med allvarlig min åt Tabeltou som stod bredvid den golvade Moreen. Moreen började tydligen att kvickna till då han rörde på sig och stönade. - Nu skall jag ta hand om er två förrädare, sa Warnich och gick fram till dem. Moreen som nu återfått medvetandet spärrade genast upp ögonen. Det första han utbrast var återigen: - Du får inte sänka mitt skepp! Du får inte! Mördare! Warnich skrattade ett triumferande skratt. Sedan sa han: - Ni trodde att ni kunde få mig fast, va? Men nu kommer ingen att kunna bevisa vad som fanns i lasten. Jag kommer att undgå och ni två kommer att bli anklagade för myteri. Vems ord kommer de att tro på? Mig eller er två? Han skrattade återigen. - Det här trodde jag aldrig att du kunde genomföra, sa Tabeltou och tittade med besvikna ögon på Warnich som skrattade förnöjt. Du har väl inte ens tänkt att betala lotsen va? - Självklart inte. Alla kommer att ge lotsen skulden för skeppets förlisning. När han berättar om vår last som vi försöker dölja kommer ingen att tro honom. Alla kommer att tro att det är en billig lögn för att slippa få fängelse eller mista livet. Lotsen får skulden och jag slipper undan utan problem. Han skrattade åter förnöjt. Det syntes på honom att han aldrig förr varit mer nöjd med sig själv. I denna stund älskade han sig själv mer än någonsin. Moreen som hade rest sig upp såg på honom med hat. Inom honom byggdes en ilska upp så kraftfull att hans fingrar kliade efter att få ge sig på Warnich. Det enda som hindrade honom var matrosen med geväret. Götheborg plöjde fram över skärgården. Undervattenklippan Hunnebådan där skeppet enligt Warnichs planer skulle gå på grund var nu bara hundra meter ifrån dem. Besättningen som inte anade något ont stod vid relingen och jublade över sin hemkomst. Långt därborta på Göteborgs hamn tycktes människor som fått syn på skeppet stå och vinka. Vissa ombord klättrat upp i masten för att få bättre syn. Alla vinkade de in mot land. Måsarna skriade så där som de bara kunde på den svenska västkusten och luften luktade något alldeles speciellt. Att få majestätiskt glida in i hamnen med detta stora fartyg var för många en stor glädjestund. Skeppet plöjde allt närmare undervattenklippan... Femtio meter kvar... Nere i Warnichs hytt stod Tabeltou och Moreen fortfarande under gevärshot. - Tyvärr tvingas jag skjuta er, sa Warnich. Jag kan inte riskera att ni pratar bredvid mun. Fyrtio meter kvar... - Usling! skrek Moreen. Tabeltou stod och tänkte. Han var tvungen att göra något och det fort. Trettio meter kvar... Tabeltou tittade matrosen rakt in i ögonen. Han visste att musköten krävde att man var ganska hårdhänt för att fyra det, så matrosen skulle inte kunna skjuta omedelbart. Skulle han hinna? Tjugo meter kvar... "Nu eller aldrig", tänkte Tabeltou. Han stirrade fortfarande matrosen i ögonen. När slutligen denne tittade bort för ett ögonblick tog han sin chans. Blixtsnabbt tog Tabeltou tag i musköten och riktade den upp i taket. Den överraskade matrosen avfyrade ett skott. Moreen såg nu sin chans att ge sig på Warnich. Han slog honom med knytnäven rätt i ansiktet. Warnich flög baklänges och landade på golvet. Tabeltou tog tag i musköten och slog matrosen i ansiktet så hårt att han föll medvetslös till golvet. Kort därefter sprang Tabeltou mot dörren. Han skrek över axeln till Moreen: - Jag måste stoppa det här! Tio meter kvar innan skeppet skulle slå in i undervattenklippan. Vågorna skvätte kring fören då fartyget plöjde fram. Tabeltou sprang upp från hytten... Nio meter... Uppför trappan till däck... Åtta meter... Han var uppe på däck... Sju meter... Han sprang uppför trappan till rodret där styrman och Casper Mattsson stod... Sex meter... Nere i Warnich hytt slogs de båda männen. Moreen som hade överläge slog Warnich med knytnävarna. Warnich hade fått tag i en stol som stod placerade vid väggen och kastade den på Moreen som vacklade bakåt. Fem meter... Fyra... Tre... Två... Ett... Braket blev bedövande. Skeppet skakade till så kraftigt att samtliga ombord slungades omkull. Den glada besättningen på däck som stod och vinkade hade våldsamt kastats till marken. Moreen och Warnich likaså. Tabeltou hade kastats ner för trappan och låg nu avsvimmad på akterdäck. I officerarnas hytter krossades dyrbara serviser och glas, nerifrån lastutrymmet hördes ljudet av krossat porslin. Kort därefter började vattnet forsa in genom det väldiga hålet på kölen. Gigantiska vattenmassor vräkte in i lastutrymmet. Lådor med porslin och musköter for omkull och trasslades sönder av det våldsamma vattnet. Det ståtliga skeppet Götheborg hade gått på grund. - Vi har gått på grund! ropade någon av matroserna på däck. Överge skeppet! Vi sjunker! Total panik utbröt ombord. Panikslagna människor började springa omkring på däck utan direkta mål. Det skakade till igen. Den främre masten som tidigare skadats på resan började nu att knarra. Knarret ökade i styrka och snart insåg de som befann sig på däck att den snart skulle brytas. Panikslagna sprang besättningen på däck så lång bort från masten som möjligt. Ett brak hördes då den gav vika. Den hade brytits rakt av och föll likt en jätte rakt över de övriga masterna. Likt pjäser i ett dominospel föll dem och slog mycket kraftfullt ner i däck. Dånet var bedövande då tre gigantiska master slog ned på däck med ofattbar kraft. Otroligt nog var det ingen som blev träffad då de flesta hade satt sig i säkerhet. Tabeltou som för ett ögonblick legat avsvimmad reste sig mörbultad. Han kunde inte stå rakt. Till en början trodde han det berodde på honom själv, men insåg snabbt att skeppet hade börjat luta. Nere i Warnichs hytt låg Moreen och Warnich på golvet. Båda två reste sig vingligt upp och tittade på varandra. Ingen sa något. Moreen såg sin väns mördare framför sig. Inom honom byggdes ett hat upp, så kraftfullt att han nästan blev rädd för sig själv. Ingenting kunde nu stoppa honom från att göra upp med den man som han hatade mest av allt. Han fäste blicken på ett par svärd som hängde som prydnad på väggen, likaså gjorde Warnich. De tittade på svärden, sedan på varandra. De tittade ännu en gång på svärden och tillbaka på varandra. Som om båda tänkte samma sak rusade de samtidigt bort till väggen och slet ner ett svärd. Med var sitt kraftfullt slag stötte de båda svärden våldsamt ihop med varandra. Skeppet hade nu fått en allt tilltagande lutning. Lutningen var så stor att runda föremål började rulla nedåt. Vissa av matroserna på däck hade börjat klättra ner över bord med hjälp av de trossar som hängde ner från de kollapsade masterna. Tabeltou som nu hade återfått orienteringen sprang bort till relingen. Han såg folk klättra ner för skeppets sida och hoppa i vattnet. Han hade precis tänkt göra det samma, men kom plötsligt på en sak: loggboken! Nere i hytten fäktades Warnich och Moreen för livet. Detta var inte någon vanlig duell, de var båda ute efter att förgöra varandra. Warnich drevs av sitt hat att hans planer var förstörda, Moreen drevs av hämnden på Georgs mord. Båda slungade de svärden med mycket stor kraft mot varandra. Båda var de bra fäktare, då de parerade varandras slag skickligt. Skeppet började nu luta allt mer och man hörde hur vattnet forsade in under däck. Tabeltou började springa mot akterdäck, ner för trappan som ledde ner till hytterna och bort till sin egen hytt. Han slängde upp dörren och sprang bort till sitt skrivbord. Det var omkullvält och alla papper och lådor låg utspridda över hela hytten. De låg hopblandade i en enda röra av möbler och krossat porslin. "Jag måste hitta den! Och det fort", tänkte Tabeltou medan han frenetiskt letade bland bråten. Han kände hur skeppet lutade allt mer, det var bara en tidsfråga innan vattnet började forsa in. Uppe på däck stod Casper Mattsson och vinglade. Han var både chockad och imponerad över vad han hade gjort. Det var första gången han hade satt ett skepp på grund, medvetet dessutom. Snart insåg även han att det var dags att överge skeppet. Orädd sprang han fram till relingen och hoppade. Med ett plask landade han långt därnere i vattnet. Svärden klingade då de båda männen fäktades. Moreen som nu befann sig i underläge var hela tiden tvungen att parera Warnichs kraftfulla slag. Han stegade bakåt. Plötsligt snavade han på något, ramlade baklänges och hamnade på rygg. Warnich såg sin chans och höjde svärdet. I sista sekund rullade Moreen åt sidan och Warnichs svärd slog i marken bara centimetern ifrån honom. Warnich stod nu mödosamt och försökte dra upp svärdet som hade fastnat i golvet. Moreen såg sin chans. Han sprang mot Warnich med huvudet före och dunkade honom i magen. Denna flög in i väggen med ett brak, men lyckades få upp benen framför sig med vilka han stötte bort Moreen som vacklade bakåt. - Var är den? sa Tabeltou för sig själv där han med panik letade efter loggboken. Att skeppet lutade kraftigt var inget som underlättade, då alla saker hade en tendens att samlas på ett ställe. Han grävde med armarna bland papper och bråte. - Var är den? sa han igen med förtvivlad röst. Plötsligt kände han något, något som kändes som en bok. Han tog upp föremålet och drog en suck av lättnad. Han höll sin loggbok i handen. Han pustade ut men insåg snabbt att det var hög tid att lämna sin hytt och bege sig upp på däck om han inte ville följa med skeppet ner i djupet. Uppe på däck var det totalt kaos. Desperata människor sprang upp mot den högsta punkten på det kraftigt lutande skeppet. Många hoppade hejdlöst överbord. Långt därnere i vattnet flöt människor som kravlat sig fast på vrakspillror. De flesta som fortfarande var kvar ombord beslöt sig för att hoppa. Tabeltou hade nu kommit upp på däck. Han höll hårt om sin loggbok och var precis på väg att springa fram till relingen för att hoppa, då han kom att tänka på Warnich och Moreen. Han stannade. Skulle han hinna springa tillbaka och hjälpa Moreen? Han stod för en sekund orörlig. När sedan fartyget knyckte till och lutade ännu kraftigare bestämde han sig för att det var för ont om tid. Han var tvungen att rädda sin loggbok, han var tvungen att rädda den enda bok där sanningen fanns nedskriven. Han stoppade loggboken under sin uniform, klev upp på relingen och hoppade. Striden mellan de båda männen gick vidare. Warnich hade lyckats få upp sitt svärd ur marken och parerade Moreens kraftiga slag. Han var fast besluten att hämnas Georg och sitt skepp. Warnich tycktes vara en utomordentligt bra fäktare då det var mycket svårt för Moreen att få in en träff. Moreen slungade nu sitt svärd, denna gången så kraftfullt att Warnich för ett ögonblick tappade fattningen och åkte rakt in i hyttdörren som gick upp med en smäll. Vattnet kring fartyget kryllade av människor som plaskade i vattnet. Vissa kunde inte simma och klamrade sig hjälplöst fast på bitar från skeppet. Andra låg bara och skrek på hjälp. Alla hade nu hoppat överbord och de som kunde simma försökte söka sig så långt bort från det sjunkande fartyget som möjligt för att inte dras ner av suget då skeppet slutligen skulle dras ner i djupet. Uppe på däck fanns inga andra kvar förutom råttor som sprungit upp från skeppets mörka vrår. Ingen annan fanns kvar utom två män som slogs för livet. Moreen och Warnich hade nu kommit upp på däck där striden gick vidare. Båda började bli fysiskt trötta, men drevs av sitt hat mot varandra. Fartyget lutade nu så kraftigt att det var mycket svårt att stå upp utan att vingla omkull. - Du mördade min vän! skrek Moreen medan han parerade slagen. - Han var en dumdristig snokare! skrek Warnich tillbaka. - Du sänkte mitt skepp! - Bara idioter som du beklagar sig! skrek Warnich tillbaka. Warnich slog nu ett slag med sitt svärd så kraftfullt att Moreen tappade sitt. Svärdet landade på däck, men gled fort ifrån honom på grund av den kraftiga lutningen. Innan han hann sträcka sig efter det kände han Warnichs svärd mot sitt bröst. Warnich stod triumferande och pekade på honom med sitt svärd. - Jag vinner igen, sa han och skrattade. Jag vinner igen! - Du har inte vunnit någonting, svarade Moreen med avsky. - Jaså inte? Jag har i alla fall vunnit över dig. Bered dig på att... Mycket överraskande knyckte skeppet till med ett brak och Warnich föll omkull. Likt Moreens svärd gled även detta bort. Moreen kastade sig över Warnich där han låg. Med knytnäven fick han in ett slag så kraftigt att Warnich slog mot relingen. Precis då Moreen tänkte kasta sig över honom fick han se en musköt ligga bara några meter i från honom. Han greppade efter det och lyckades till sist få tag i vapnet. Han tog det i sin hand och siktade på Warnich. Warnich vände sig sakta om. Han blödde ur munnen och såg förfärad på Moreen som stod med höjt vapen mot honom. - Det ser ut som om jag vinner detta, sa Moreen. - Var lite resonlig nu, sa Warnich i hopp om att få Moreen på andra tankar. - Jag skulle aldrig låta dig slippa undan! Din mördare! skrek Moreen. Han höjde musköten en aning. - Nej! skrek Warnich. - Nu får du för allt du har gjort! skrek Moreen. - Gör det inte! skrek Warnich och höjde handen som skydd. - Detta är för Georg! skrek Moreen tillbaka. Musköten gick av med en smäll. Warnich träffades i magen och kastades av stöten rakt över relingen. Med ett hest skrik föll han ner i vattnet och landade med ett plask. Moreen gick fram och tittade över relingen. Långt därnere låg Warnich och flöt på ytan. Han var död. Moreen stod kvar en stund. Han höll fortfarande den rykande musköten i sin darrande hand. Han tittade på den och kastade den sedan ifrån sig med avsky. Skeppet lutade nu så mycket att aktern var hälften nedsänkt i vatten. Moreen klev upp på relingen. Han tänkte för ett ögonblick på den gamla regeln att kaptenen skall följa med sitt fartyg ner. Sedan slog det honom att detta fartyg har aldrig varit hans. Det var bara en bricka i ett smutsigt spel som skulle resultera i en statskupp. Plötsligt avskydde han fartyget som pesten. Han blundade och hoppade. Folk med roddbåtar hade nu kommit fram till de nödställda i vattnet. De som inte kunde simma kravlade sig hostande upp på närmsta båt. Överallt låg det plaskande människor och delar från skeppet. En av dem var kapten Moreen. Han var visserligen simkunnig, men var efter duellen med Warnich mycket svag. Han skulle aldrig orka simma i land, han var bara tvungen att komma ombord på en roddbåt. Han hade kravlat sig fast på en låda som flöt i vattnet. Han skrek på hjälp. Trots att det var september var vattnet iskallt, plockades han inte upp snart skulle han med stor sannolikhet frysa ihjäl. Han låg där i vattnet hjälplöst greppandes om lådan och tänkte på resan som varit. Han ville inte minnas, men retsamt dök minnena upp i huvudet på honom. Han ville inte minnas... - Är ni officer? var det en röst som sa. Moreen väcktes från sina tankar och tittade upp på en man som satt i en roddbåt. Glädjen spred sig i hela kroppen. - Ja, sa han med sprucken röst. Jag är kapten. Mannen i roddbåten drog upp honom. I båten satt sju andra personer och huttrade. Alla var de tysta och stirrade med tom blick fram. Moreen satte sig i utkanten av båten och drog upp knäna. Han frös. Han vände sakta på huvudet. Bredvid honom satt en annan person som han kände igen. Denne person såg precis lika eländig ut som han själv. Det var Jon Wiljamson. Trots att Wiljamson varit delaktig i de ondsinta planer som resulterat i Georgs död och skeppets förlisning orkade han inte bli arg. Han var för svag och för omtumlad, han ville vara glömma allt som varit. Han lyckades för en kort stund få ögonkontakt med Wiljamson. Kort därefter vände Wiljamson bort blicken. Det syntes på honom att han skämdes. Lång där bakom sågs Götheborgs för sticka upp ovanför vattenytan. Moreen vände på huvudet för att få en sista glimt av sitt förut så stolta fartyg. Götheborg gjorde ett konstigt skorrande ljud innan det lilla som återstod av skeppet sakta försvann ner i havet... Moreen vände sakta tillbaka huvudet. Han brydde sig inte. Han orkade inte bry sig. Han var trött, mycket trött. Han slöt ögonen och drömde sig bort till en plats bortom tid och rum. Han ville bara glömma allt... Ur en annan roddbåt som nu var framme vid hamnen klev Tabeltou ur. Han kände sig loggbok tryggt ligga under sin uniform. Han gick med beslutsamma steg därifrån. Bort från alla frågvisa människor som kom fram till honom, bort från roddbåtarna som letade efter folk i hamnen, bort från alla röster och all uppståndelse. Göteborgs hamn var proppfull av folk som trängdes vid kajkanten. Alla ville se en skymt av vad som hände. Gråtande mödrar stod vid kajen med sina barn och letade efter sina män, ungar hade klättrat upp i träden för att få bättre sikt. Handlare som stått vid sina grönsaksstånd hade nu släppt allt och sprungit fram till kajen för att få en skymt av vad som hände. Stora blickar följde de blöta besättningsmännen som klev upp ur roddbåtarna. Det var totalt kaos. Tabeltou hörde nu folkvimlets röster långt där bakom sig. Han gick med beslutsamma steg bort från all tumult. Alla människor han mötte var på väg bort till hamnen. Han gick på Östra Hamngatan på väg till källarkrogen Druvan. När han hade kommit fram hördes glada röster där innefrån. Han gick ner för trappan som ledde till krogen. Inne på krogen var det ett fasligt liv. Glada och berusade män satt vid sina bord och svingade sina ölsejdlar medan de sjöng och svajade till dragspelsmusiken. Tabeltou påverkades inte av den glada stämningen, utan gick och satte sig vid ett ensamt bord längst in i den murriga krogen. Han la fram sin loggbok på bordet och öppnade den. Den hade klarat sig bra från vätan och gick fortfarande att skriva i. Han bläddrade fram till de sista tomma sidorna i den och började skriva: "Jag var till en början delaktig i något som kunde blivit en statskupp och många människors död. Med respekt för min familj väljer jag att gömma undan sanningen så länge att den inte gör någon skada. De skall inte behöva leva under skam för något jag gjort. Jag väljer att testamentera denna loggbok till min närmsta släkting år 1998. Om 253 år bör denna information inte göra någon illa. Ni som läser detta skall veta att jag ångrar att jag varit delaktig i denna skandal i resten av mitt liv. Att vara superkargör innebär ett stort ansvar, ett ansvar som jag missbrukat. Året då denna loggbok åter öppnas bör vara 1998. Jag kan inte föreställa mig hur världen ser ut 1998, ännu mindre hur Era fartyg ser ut. Kanske kan man ta sig över haven på bara några timmar, vad vet jag? Men en sak som jag med stor sannolikhet kan gissa mig till är att Ni som läser detta år 1998 fortfarande inte kan förstå vad som hände med skeppet Götheborg den där dagen för 253 år sedan. Men sanningen måste fram och jag tror att Ni är redo för den. Därför är Ni också redo att få läsa min hemliga loggbok som jag skrivit ned under hela resan. Sanningen förtjänar att komma fram, jag är skyldig alla det. Även Ni som läser detta 253 år senare, men sanningen bör samtidigt tas med respekt. Jag vet inte vad som kommer att hända i Er tid, kanske en större skandal än denna. Men bakom Götheborgs förlisning låg en ond plan så förödande att den kommer att väcka uppståndelse även i Er tid. Kanske är det bäst att ingen får veta vad som verkligen hände ombord på skeppet, det avgör endast Ni. Jag har beslutat att inte tjänstgöra som superkargör något mer. Detta är den sista loggbok jag skriver i hela mitt liv. I denna loggbok stoppar jag nu ner min ring med mitt sigill som bevis på dess äkthet. Efter Ni läst detta har jag bara en sista önskan: att Ni släpper denna ring i havet, samma hav där ostindiefararen Götheborg vilar sedan en ödesdiger dag för 253 år sedan... Högaktningsvärt Förste Superkargör Anders Tabeltou 12 September 1745 " Professor Brunström stängde loggboken. Han la den försiktigt på bordet och tittade allvarligt på Granlund. - Det var alltså så det gick till, sa han. Herregud! Götheborg sattes medvetet på grund av denne Alexander Warnich för att dölja lasten. Gåtan vi grubblat på så länge är löst. - Detta bevisar än en gång att jag hade rätt hela tiden, sa Granlund. Teorin om att skeppet medvetet skulle ha sänkts har varit djupt föraktad av samtliga forskare. Detta får er alla att tänka om. - I hela mitt liv har jag trott att förlisningen berodde på en olyckshändelse, sa Brunström och skakade på huvudet. Vapen i lasten... Statskupp... Mord på andre kapten.... En mutad lots... Herregud! Granlund sköt loggboken åt sidan och la fram ett föremål på bordet. Det var en gammal, men ändå mycket vårdad guldring med Ostindiska Kompaniets symbol. - Här är ringen som Tabeltou nämner i sin loggbok, sa Granlund och sköt fram den till Brunström. Brunström tog försiktigt tag i den och höll den mellan fingertopparna. - Beviset på att loggboken är sann alltså, sa han och skakade åter på huvudet. Han la ner ringen på bordet. - Herregud! sa han än en gång. Jag kan omöjligt smälta allt det här. I åratal har jag lagt ner forskning på ostindiefararen Götheborg och nu på bara ett par timmar är hela min forskning bortkastad och skälet till förlisningen är något som jag aldrig i min vildaste fantasi skulle kunna tänka mig. Efter en tystnad började Granlund tala. - De musköter jag fann vid djupdykningen tidigare i veckan var med största sannolikhet de tio lådor Warnich försökte dumpa innan de nådde hamnen, sa han. Gräver man djupare i gyttjan på bottnen där Götheborg vilar kommer man att hitta resten av vapnen. Det är jag säker på. - Varför har man inte hittat dem tidigare? - Lådorna med vapen måste vägt hur mycket som helst. De var utan tvekan den tyngsta lasten och måste ha sjunkit ner i gyttjan på havets botten. Vissa har säkert ruttnat bort. Vem kunde veta att det fanns tonvis med vapen ombord tills nu? - Du har rätt, sa Brunström. Nu fick vi även förklaringen till varför Alexander Warnich varit okänd. - Ja, han fanns ju inte med på någon av passagerarlistorna. - Han undkom i alla fall, sa Brunström. På sitt sätt... Brunström reste sig ur soffan. Han gnuggade sig i ögonen, sedan sa han återigen: - Herregud! Jag kan inte smälta detta! Det är bara för mycket. - Jag tyckter det är skönt att ha fått mina så utskrattade teorier bekräftade, sa Granlund och lutade sig tillbaka i soffan. - Detta kommer att bli en av de största sensationerna någonsin, sa Brunström och tittade ut genom fönstret. En lång tystnad uppstod. Granlund fick sedan en allvarlig min, lutade sig framåt i soffan och sa: - Jag har suttit och funderat en lång stund medan du satt och läste i loggboken. - Och? - Jag undrar om vi verkligen skall låta andra veta vad det är vi vet. Brunström vände sig om. - Vad menar du? sa han och tittade frågande på Granlund. - Du sa det själv förut. Hela ditt liv har du lagt ner forskning på ostindierfararen. Nu har allt du lärt ut blivit värdelöst, allt som så många arbetat för visar sig inte stämma. Brunström gick och satte sig i soffan. - Vart vill du komma? frågade han. - Måste alla verkligen veta sanningen? Götheborg har fascinerat forskare för en mycket lång tid. Likt snö-mannen, Loch Ness och Bermudatriangeln har teorier och skröner berättats om denna händelse. Varför inte låta det det förbli så? Precis om Tabeltou skriver bör man handskas varsamt med sanningen. Varför inte låta Georg Chitching, kapten Moreen och Anders Tabeltou få vila i frid och lägga detta bakom oss? Kanske är vi inte redo för sanningen. Varför gräva upp allt det där gamla nu när det är glömt? Brunström tittade allvarligt på honom. - Men du var ju så angelägen om att få bekräfta att dina teorier stämde. - Jag ville få visshet, inte ära och berömmelse, sa Granlund. Jag har lagt ner en stor del av mitt liv i att forska kring skeppet Götheborg. Nu vet jag sanningen och är nöjd med den. Jag struntar i vad mina kolleger säger, för jag vet nu att jag har rätt. - Du menar alltså att vi skulle hemlighålla loggboken? frågade Brunström. - Jag föreslår att vi förpassar den till havets botten tillsammans med den här ringen, sa Granlund och plockade upp den lilla guldringen som låg på bordet. Det är ju trots allt Tabeltous sista önskan som jag tyckter att vi bör respektera. Brunström började mot sin vilja att förstå hur Granlund tänkte. - Du har rätt, sa han tillslut. Jag vill faktiskt inte att det jag lärt ut i åratal till mina elever skall bli värdelöst. Kanske bör inte sanningen komma fram. Kanske bör vi bara begrava allt och låta Götheborg förbli ett mysterium. - Exakt, sa Granlund. Att detta avslöjas kommer garanterat att resultera i en massa efterforskningar och påfrestningar för Tabeltous nu levande släktingar. Jag tyckter vi glömmer alltihop. De båda männen satte sig ner och diskuterade. De diskuterade i timmar hur de skulle göra. De diskuterande så länge att de inte märkte hur mycket klockan var. Det hade hunnit bli natt innan konversationen var avslutat. Till sist hade de bestämt sig: de skulle låta hemligheten bevaras. Granlund tittade på klockan. Hans digitala armbandsur visade 01:20. - Är vi överens då? sa han. - Ja, svarade Brunström och nickade. Jag gör det när jag åker hem. De båda männen reste sig upp ur soffan, tog med sig loggboken och guldringen, släckte ner i rummet, tog på sig sina ytterkläder och gick ut. Brunströms bil stannade vid Stenpiren i Göteborgs hamn. I det andra framsätet låg loggboken och guldringen. Han drog åt handbromsen, tog med sig loggboken och ringen och gick ut ur bilen. Det var en underbar septembernatt. Himlen var täckt av stjärnor och då och då kom det friska fläktar från havet. Brunström började gå ut på Stenpiren. På båda sidor låg fiskebåtar och guppade i det svarta vattnet. När han hade kommit fram till Stenpirens spets drog han ett djupt andetag och tittade ut över havet. Lång därborta kom en av Stena Lines färjor in. Han blundade och lät fantasin skena iväg. I hans fantasi förvandlades Stenabåten till ostindiefararen Götheborg som med fulla segel kom in i hamnen. Framme vid fören bröts vågorna och bildade ett spår av vitt skum efter sig. Uppe på däck stod kapten Moreen, Georg Chitching och Anders Tabeltou med besättning och vinkade åt honom. På kajen stod folk och jublade. Han höjde handen och vinkade tillbaka. Han öppnade långsamt ögonen och kom på sig själv med att stå och vinka ut i tomma luften. Han suckade och tog fram guldringen. Den glimmade för ett ögonblick till i månens sken. - Din sista vilja skall nu uppfyllas herr Tabeltou, sa han och släppte ringen. Med ett knappt hörbart plask försvann den i vattnet. Brunström tog försiktigt fram loggboken och sträckte ut den över kajkanten. Han tittade på de klara stjärnorna som speglade sig i vattnet. Han visste inte hur länge han stod med armen utsträckt, allt verkade tidlöst denna magiska natt. Tillslut släppte han taget om loggboken. Ett dovt plask hördes när den slog i vattnenytan. Sakta och fridfullt sjönk den ner i det svarta vattnet... Sakta sjönk den till botten och tog med sig Götheborgs gåta i djupet... |