Peters Edda (ver. 2.0) - Taciti Germania

P. Cornelii Taciti
Germania
kap. 3, 9–10 och 40

Om diverse germaner
Här följer några särskilt intressanta kapitel ur den romerske historikern Publius Cornelius Tacitus verk Germania från år 98, som handlar om germanerna. Översättningen är min egen och om än ganska ordagrann inte så välformulerad.

Fuisse apud eos et Herculem memorant, primumque omnium virorum fortium ituri in proelia canunt. Sunt illis haec quoque carmina, quorum relatu, quem barditum vocant, accendunt animos futuraeque pugnae fortunam ipso cantu augurantur. Terrent enim trepidantve, prout sonuit acies, nec tam vocis ille quam virtutis concentus videtur. Adfectatur praecipue asperitas soni et fractum murmur, obiectis ad os scutis, quo plenior et gravior vox repercussu intumescat.
[...]

De berätta att även Hercules har varit hos dem, och när de skola gå in i striden sjunga de att han var den främste av alla starke män (eller: sjunga de om honom först av alla starke män). De hava ock de sånger, genom vilkas uppstämmande – som de kalla barditus – egga själarna, och de förutsäga det kommande slagets utgång genom samma sång. Ty de förskräcka eller bliva ängsliga, beroende på hur [deras] slaglinje ljuder, och inte synes den vara så mycket ett röstens välljud som ett tapperhetens. Främst eftersträvas ljudets strävhet och ett brutet brummande, med sköldarna upphållna till munnen, varigenom ljudet ökar i styrka [och blir] fullare och kraftigare genom att det återkastas.
[...]

Deorum maxime Mercurium colunt, cui certis diebus humanis quoque hostiis litare fas habent. Herculem et Martem concessis animalibus placant. Pars Sueborum et Isidi sacrificat: unde causa et origo peregrino sacro, parum comperi, nisi quod signum ipsum in modum liburnae figuratum docet advectam religionem. Ceterum nec cohibere parietibus deos neque in ullam humani oris speciem adsimulare ex magnitudine caelestium arbitrantur: lucos ac nemora consecrant deorumque nominibus appellant secretum illud, quod sola reverentia vident.

Av gudarna dyrka de mest Mercurius (d.v.s. Oden, Óðinn), till vilken de å särskilda dagar hålla det för helig plikt att offra, även med människooffer. Hercules (Tor, Þórr?) och Mars (Tyr, Týr?) behaga de genom att offra djur. En del av sveberna dyrka ock Isis (Freja, Freyja?): om orsaken och ursprunget till den utländska kulten har jag utrönt litet, förutom att [hennes] tecken, skapt på samma sätt som ett liburnerskepp, visar att religionen är införd. För övrigt anse de sig varken [kunna] innesluta gudarna med väggar, eller likna dem vid något mänskligt ansiktes utseende, p.g.a. de himmelskas storhet: de helga dungar och lundar, och med gudanamn benämna de det mysteriet, som de se på med enbart vördnad.

Auspicia sortesque ut qui maxime observant: sortium consuetudo simplex. Virgam frugiferae arbori decisam in surculos amputant eosque notis quibusdam discretos super candidam vestem temere ac fortuito spargunt. Mox, si publice consultetur, sacerdos civitatis, sin privatim, ipse pater familiae, precatus deos caelumque suspiciens ter singulos tollit, sublatos secundum impressam ante notam interpretatur. Si prohibuerunt, nulla de eadem re in eundem diem consultatio; sin permissum, auspiciorum adhuc fides exigitur. Et illud quidem etiam hic notum, avium voces volatusque interrogare; proprium gentis equorum quoque praesagia ac monitus experiri. Publice aluntur isdem nemoribus ac lucis, candidi et nullo mortali opere contacti; quos pressos sacro curru sacerdos ac rex vel princeps civitatis comitantur hinnitusque ac fremitus observant. Nec ulli auspicio maior fides, non solum apud plebem, sed apud proceres, apud sacerdotes; se enim ministros deorum, illos conscios putant. Est et alia observatio auspiciorum, qua gravium bellorum eventus explorant. Eius gentis cum qua bellum est, captivum quoquo modo interceptum cum electo popularium suorum, patriis quemque armis, committunt: victoria huius vel illius pro praeiudicio accipitur.

Fågel- och lottorakel betrakta de som mest: lottoraklens sed [är] enkel. En avhuggen qvist av ett fruktbärande träd, skära de i bitar, och dem, åtskilda med vissa tecken, sprida de ut huller om buller och slumpmässigt på en vit duk. Strax taga stammens präster – om det rådfrågas offentligt – eller husfadern själv – om det är privat – upp en [bit] i taget trenne gånger, åkallande gudarna och blickande upp mot himlen, och tolka den upptagna [biten] i enlighet med det tidigare inpräglade tecknet. Om de neka, [utförs] ingen mer rådfrågning i samma sak samma dag; men om det jakas, kräves ändock en försäkran av fågelskådningen. Ja även det är känt också här, att tolka fåglars låt och flykt; kännetecknande för folket är det att undersöka hästars förebud och orakel. De födas upp i samma dungar och lundar, skinande vita och inte utsatta för något världsligt arbete; och när de hava spänts för den heliga vagnen ledsaga prästen och kungen eller stammens ledare dem och betrakta deras gnäggande och frustande. Icke för någon teckenskådning [finnes] större tilltro, icke blott hos folket, utan även hos furstarna och hos prästerna; ty de anse sig vara gudarnas tjänare, och hästarna deras invigda. Det finnes ock en annan teckenskådning, genom vilken de utforska utgången av svåra krig. Av det folk med vilket det är krig, låta de en krixfånge – på något sätt tillfångatagen – strida med en utvald av deras landsmän, var och en med hemländska vapen: den förres eller den senares seger godtaga de som förebud.

Contra Langobardos paucitas nobilitat: plurimis ac valentissimis nationibus cincti non per obsequium, sed proeliis ac periclitando tuti sunt. Reudigni deinde et Aviones et Anglii et Varini et Eudoses et Suardones et Nuithones fluminibus aut silvis muniuntur. Nec quicquam notabile in singulis, nisi quod in commune Nerthum, id est Terram matrem, colunt eamque intervenire rebus hominum, invehi populis arbitrantur. Est in insula Oceani castum nemus, dicatumque in eo vehiculum, veste contectum; attingere uni sacerdoti concessum. Is adesse penetrali deam intellegit vectamque bubus feminis multa cum veneratione prosequitur. Laeti tunc dies, festa loca, quaecumque adventu hospitioque dignatur. Non bella ineunt, non arma sumunt; clausum omne ferrum; pax et quies tunc tantum nota, tunc tantum amata, donec idem sacerdos satiatam conversatione mortalium deam templo reddat. Mox vehiculum et vestes et, si credere velis, numen ipsum secreto lacu abluitur. Servi ministrant, quos statim idem lacus haurit. Arcanus hinc terror sanctaque ignorantia, quid sit illud, quod tantum perituri vident.

Däremot (i motsats till tidigare nämnda större stammar) är det det ringa antalet som gör langobarderna kända: omgjordade av många och mäktiga folk, äro de säkra inte genom underdånighet utan genom strid och risktagning. Reudignerna därefter, och avionerna och anglerna och varinerna och eudoserna och svardonerna och nuithonerna skyddas av floder eller skogar. Och icke [finnes det] i någon av dessa något märkvärdigt, förutom att de gemensamt dyrka Nerthus, det vill säga Moder Jord, och henne anse de blanda sig i människors förehavanden och färdas ibland folk. Det finnes på en ö i Oceanen en helig lund, och i den en helgad vagn, övertäckt med tyg; att vidröra den är tillåtet endast för prästen. Han förnimmer henne när hon är närvarande i helgedomen och ledsagar henne med mycken vördnad när hon föres fram av kor. Glada dagar [råder] då, festsmyckade äro de platser, vilka hon hedrar med sin ankomst och vänskap. Icke börja de krig, icke taga de till vapen; alla vapen äro inlåsta; fred och ro kännas blott då, älskas blott då, ända tills samma präst tager gudinnan tillbaka till templet när hon är mätt på samvaro med dödliga. Strax tvättas vagnen och tyget och, om du det vill tro, gudomligheten själv i en avskild sjö. Slavar sköta om det, vilka samma sjö genast uppslukar. Därav råder fördold skräck och helig ovisshet om vad det må vara som blott dödsdömda se.