John Ongman
en jämtländsk missionsledare
och folkbildare
En föreläsning i samband med
Öppet Hus på
Birka folkhögskola i Ås den 25 januari 2003
Folkhögskolan, folkbildningen och folkrörelserna är begrepp som är sammanlänkade med varandra. De stora folkrörelserna, som fick sitt genombrott under 1800-talet kom att betyda mycket för den svenska demokratins utveckling. Till dessa räknas Väckelserörelsen, Nykterhetsrörelsen och Arbetarrörelsen. Väckelserörelsen, eller Frikyrkan kan räknas som den äldsta.
Jag tänkte berätta lite om en betydelsefull frikyrkoman från Jämtland, John Ongman från Ovikensbygden. Han var baptist och kom att bli en av baptismens förgrundsgestalter med inflytande långt in i vår tid.
När det gäller Baptismen i Jämtland kan det ju vara av intresse att veta att den faktiskt startade här i Ås. Året var 1856. Det första baptistiska dopet hölls i en vak här nere i Storsjön den 30 november 1856. Bonden Olof Olsson från Ås, hade själv döpts i Sundsvall ett par veckor tidigare och han döpte denna dag 7 personer i Storsjövaken. Samma dag bildade de Ås Baptistförsamling.
Tre år senare nådde den baptistiska väckelsen Ovikensbygden. Baptistförsamlingen i Myssjö växte ganska snabbt, trots att det var förenat med både motstånd från myndigheter som spott och spe från allmänheten att bli baptist.
En av Myssjöförsamlingens mer berömda medlemmar, författaren Jonas Stadling berättar i sina memoarer han ”blev baptist i hjärtat i samma stund som han såg Olof Svensson i Hallom smädas och slås blodig av bygdebefolkningen.” En annan person som utsattes för myndigheternas ogillande var Olof Svanström, den förste examinerade folkskolläraren i Myssjö, som för övrigt var John Ongmans kusin. När denne döpts och anslutits till Baptistförsamlingen blev han omedelbart avsatt från sin lärarbefattning.
Även här i Ås var det stora rabalder
och landshövdingen själv kom till ett av de första mötena för att försök
få stopp på den nya rörelsen. Men han misslyckades förstås.
John Ongman, eller rättare Johan Nilsson föddes den 15 november 1945 i Gisselåsen, en högt belägen by med storslagen utsikt över Storsjön. Inte särskilt långt från Persåsen.
Namnet Ångman tog han
då han som 17-åring enrollerades vid Jämtlands fältjägarregemente. Det
visade sig snart att han var en kraftfull ledare och han hade en stämma
som hördes lång väg. Det berättas att han vid ett tillfälle höll en
predikan i Myssjö; en kvinna på andra sidan viken hörde förkunnelsen
och omvände sig.
Som 18-åring döptes Ongman, också han
i en vak i Storsjöns metertjocka is. Att vara baptist innebar ett personligt
engagemang och ansvar inom väckelserörelsen. Baptismen kan nog förstås
som en proteströrelse mot den tidens auktoritetstänkande och religiösa
uniformism. Förkunnelsen rönte framgång och en viktig orsak var att
den spreds både genom tal och skrift. Den skapade utrymme för såväl eftertanke som livfulla
diskussioner där alla fick yttra sig. Redan två år efter sin omvändelse
gav sig Ongman ut på sin första predikoresa. Och det skulle bli många, både i Sverige och
i USA.
 |
John Ongman vid tiden för sin amerikaresa. |
1868 emigrerade Ongman till Amerika där han studerade teologi i Chicago och verkade som pastor under ett par årtionden. Det var i samband härmed som han ändrade stavningen av sitt namn från Ångman till Ongman. Han kom då i kontakt med flera välkända väckelseledare. Moody, Sankey, AP Simpson. Just Simpson kom att bli en stark inspirationskälla när Ongman senare startade en internationell missionsrörelse.
Men lika viktig var en kvinna, vars bok kom att få en avgörande betydelse. Cathrine Booth Frälsningsarméns moder som skrev boken Kvinnans rätt att förkunna evangelium. Den skriften gav åt Ongman en ideologisk grund för det utsändande av kvinnliga förkunnare som blev en av hans banbrytande insatser.
1890, vid 45 års ålder återvände Ongman till Sverige som baptistpastor i Örebro. Två år senare startade han Örebro Missionsförening, Örebromissionen, som senare blev det etablerade namnet och som kom att bli en av Sveriges mest missionspräglade frikyrkor. (Numera, efter samgående med ett par andra samfund, Evangeliska Frikyrkan)
När Ongman dog den 28 februari 1931 vid 85 års ålder hade den mission han grundat spridit sig inte bara över hela Sverige utan även till Estland, Indien, Kina, Brasilien, Kongo. Ett arbete i fyra världsdelar hade initierats av jämtpojken från Gisselåsen.
Vad uträttade då Ongman? En stor del av hans livsverk kan sammanfattas i uttrycken Ongmans lärjungar, Ongmans flickor, Ongmans missionärer.
Ongmans lärjungar
Det uttrycket syftar på John Ongman som skolman. Ett av hans allra första
initiativ efter återkomsten till Sverige 1890 var att
i Örebro starta en bibelskola. Den var inte särskilt lång, inte mer
än 5-6 veckor, men vände sig till söndagsskollärare och till unga män
och kvinnor som kände sig kallade att predika evangeliet på olika platser
i Sverige.
Det som var särskilt uppseendeväckande och som kom att vålla splittring inom den svenska baptismen var att inte bara män utan även kvinnor var välkomma och blev senare utsända som förkunnare, evangelister som man kallade dem.
För några år sedan intervjuade jag den då 94-årige pastorn Folke Gustafsson som 1928 var elev vid Ongmans bibelskola i Örebro. Ongman som då var 83 år hade fortfarande ansvar för huvuddelen av undervisningen. Gustafsson berättade att Ongman var "som en far för bibelskoleeleverna" och fastän de var över 200 kände han igen dem nästan allesamman. Han trivdes bland ungdomarna och brukade säga: Jag är lika ung som ni. Det är bara det yttre skalet som är gammalt.
Hösten 1908 kom nästa skolsatsning. Ett antal evangelister och bibelskoleelever vände sig till honom med begäran att han skulle starta en flerårig missionsskola för utbildning av pastorer och missionärer.
Nu fanns ju redan en sådan teologisk utbildningsanstalt inom baptistsamfundet, i Stockholm. När Ongman startade Örebro Missionsskola kom det naturligtvis att uppfattas som en konkurrent inom samma samfund och detta kom att leda till starka spänningar. En ytterligare försvårande omständighet var ju att Missionsskolan dels tog emot kvinnliga studenter och dels hade en kvinnlig lärare, Maria Lindqvist med mycket undervisning.
Ongmans flickor
Det är väl inte så lätt i dagens situation förstå den förvåning och
den fasa många kände för omkring 100 år sedan, över att kvinnor
skulle tillåtas studera teologi och sändas ut som förkunnare i Sverige
och utlandet. Att kvinnor kunde ha ledande funktioner inom kyrkorna
och vara lärare på en pastorsutbildning det var uppseendeväckande.
Hur kunde en jämte från en avlägsen liten by bli pionjär på jämlikhetens område redan för mer än ett sekel sedan? Jo, det som var så kontroversiellt i det lutherskt präglade Sverige var inte alls märkligt i Amerika där han fick sin teologiska skolning. Tidigt kom han i kontakt med Cathrine Booths skrifter och fascinerades av kvinnans förmåga till undervisning.
Debattens vågor svallade och många såg med avsky ned på John Ongmans tilltag. Ongmans flickor var det hånfulla uttryck motståndarna använde om de kvinnliga evangelisterna. En hel del av dessa verkade för övrigt runtom i Jämtland.
På pastorsmötena blev det en ihärdig debatt och en tidningsartikel i Baneret från 1891 berättar hur baptisternas årskonferens diskuterade det lämpliga i att anställa kvinnliga predikanter: ”De allra flesta talarna uppträdde avgjort emot kvinnliga predikanters verksamhet såsom stridande mot Guds ord och det passande. En talare liknade kvinnorna vid eldsprutande berg. Endast ett par talare framhöll det betänkliga i att vilja utestänga kvinnorna från det offentliga vittnandet om Kristus.”
Men Ongman ger sig inte. Han satsar på kvinnan som en viktig medarbetare i det kyrkliga arbetet. Han ger ut en bok i ämnet och där citerar han livligt sin läromästare Cathrine Booth: ”Varför skulle kvinnans verksamhet uteslutande begränsas till köket och sländan mer än mannens till åkern och verkstaden? …Gud har givit kvinnan en vacker kroppsbyggnad och behagliga åtbörder, ett intagande sätt, en mild övertalande och framförallt fint stämd känslofull natur, vilket allt synes oss vara framstående naturliga egenskaper för att kunna tala offentligt.”
Ongman
vänder sig till Bibelns skapelseberättelse i sin argumentation och säger
”Kvinnan blev icke tagen från
mannens fot, vilket bevisar att Gud icke gav henne åt mannen att nedtrampas.
Ej heller från hans
huvud, vilket visar att hon icke skall råda över mannen. Hon blev tagen
från hans sida, vilket allra bäst bevisar att hon är mannens jämlike.” Sa
John Ongman från jämtländska Gisselåsen och gav en plattform åt kvinnan
som offentlig förkunnare.
Ongmans missionärer
1892 startade Ongman en missionscirkel med 14 deltagare i Örebro. Syftet
var att samla in medel till mission, samtala och be för missionärer.
Den förste man understödde var en missionär
i Frankrike. Cirkelverksamhet och Frankrikemission utgjorde Örebromissionens
vagga.
Samma år sände men ut den förste missionären till Nordafrika och året därpå utsändes Adolf Larsson från Östersund till Brasilien. Men sjukdomar och olika svårigheter gjorde att dessa första försök blev ganska kortvariga.
Det fanns också ett visst ideologiskt motstånd mot att sända människor till främmande länder. Ongman gav dock inte tappt. Och så småningom etablerades en varaktig missionsverksamhet i fyra världsdelar. Europa, Afrika, Asien och Sydamerika.
Nu hinner jag inte gå in närmare på detta. Men det händer ju fortfarande att missionsarbete ifrågasätts. Jag har mött uppfattningen att Ongmans missionsnit, hans iver att frälsa världen, skulle vara ett uttryck för en negativ och kolonialistisk människosyn. Sådana uttalanden kan jag inte hålla med om.
Tanken att var och en blir salig på sin tro är ju opportun i vår individualistiska epok. Men bakom den värderelativistiska filosofin anar jag ett verkligt hot mot sann demokrati, mot omsorg och medmänsklighet. Jag tror att folkbildning innebär att vi i våra mänskliga relationer söker dela med oss av det som vi själva upplever värdefullt och rätt. Att vi sprider de värderingar vi tror på och som vi bedömer vara konstruktiva.
Genom Ongmans mission kom det att bildas kristna församlingar ett antal länder i tredje världen. Med detta följde skolor, sjuk- och hälsovård och ett bistånd till folken som ledde till att dessa med tiden orkade kasta av sig oket från kolonisationen. Frigörelsen i många afrikanska länder har t ex ett tydligt samband med den kristna missionen.
Det hör ju också till saken att baptisterna och väckelseledarna gick i spetsen i kampen mot slaveriet och rasismen. Den svenske missionären E W Sjöblom, engelsmannen William Wilberforce, och i modern tid kan man ju nämna Martin Luther King. Även John Ongman har genom sin missionsverksamhet en viss plats i den utvecklingen.
Nog kan man väl känna sig lite stolt att en man från Gisselåsen några mil härifrån fick vara med och förändra världen i en mer demokratisk och jämlik riktning. Jag känner mig dessutom extra stolt eftersom också jag studerat vid hans bibelskola, hans missionsskola samt varit en av hans missionärer. Det enda jag inte prövat på är att vara kvinnlig förkunnare. Men man kan ju inte vara med om allt här i livet.
http://www.kennethhermansson.se/ongman.pdf
Kenneth Hermansson
Birka Folkhögskola
830 43 ÅS