Snabb expansion (1948-59)

Förutom den i kapitel 1 nämnda Karl-Alfred var det ytterligare 4 tidningar som beredde vägen för serietidningarnas stora expansion i Sverige. Det var Kalle Anka & C:o, Seriemagasinet, Stålmannen och Fantomen.

Kalle Anka debuterade som tecknad film 1934 och ett år senare, på hösten 1935, dök han för första gången upp som dagspressserie i USA. Figuren blev mer och mer populär och 1940 bytte tidningen Mickey Mouse Magazine namn till Walt Disney's Comics and Stories samtidigt som Kalle blev tidningens huvudserie. Varje nummer kom nu att inledas av en 10-sidig Kalle Anka-serie. Under åren 1943-64 skapades så gott som samtliga dessa av den mästerlige Carl Barks. Det gjordes också lägre Disney-serier vilka publicerades i tidningen Dell Four Color, Barks var även här en flitig medarbetare med första bidrag i nr 9, augusti 1942.

Efter episoden med Musse Pigg-tidningen saknade Disney-figurerna en egen serietidning i Sverige. Det blev Hemmets Journal som, under täcknamnet "Richters förlag", tog upp utgivningen av Kalle Anka & C:o i september 1948.
Under de första åren hämtades det mesta av tidningens material från Walt Disney's Comics and Stories. Som utfyllnad fanns också korta dagspressversioner av Disney-serierna. På mittuppslaget återfanns i de första årgångarna korta sagor, även detta hämtat från den amerikanska förlagan.
Ursprungligen trycktes varannan sida i färg och varannan i svart/vitt/rött, det var inte förrän i nr 2 1949 som hela tidningen gjordes i färg.
Det är intressant att läsa den reklam som förlaget gav den nya tidningen. I en annons på baksidan av nr 1 1948 heter det t.ex. att:
"Detta är det första numret av "Kalle Anka & C:o", Walt Disneys trevliga seriehäfte, som utkommer en gång i månaden och är breddfullt med genomroliga skildringar i text och bild (---)
Texten är översatt, redigerad och bearbetad av magister Axel Norbeck, den kände pedagogen, och "Kalle Anka & C:o" bjuder i sin svenska version på en verkligt god och sund underhållning för alla i åldern 3 till 90 år."

Utgivningstakten var från början 1 nr/månad, 1957-58 steg den till 2 nr/månad och från 1959 uppgår den till 1 nr/vecka.

De längre serieepisoderna från Dell Four Color publicerades till en början under namnet Kalle Anka & C:o B-nummer (första utgåva nr 11B, hösten 1950). Från nr 3 1954 fick tidningen namnet Walt Disney's Serier.

"Kilroy was here" var en populär slogan på 40-talet. Enligt sägnen härrörde den från en amerikansk fartygsinspektör som efter förättat värv alltid klottrade denna signatur på fartygets skrov. Fartygen seglade runt hela jordklotet och många människor kunde läsa klottret - men ingen visste vad det stod för eller vem Kilroy var!

Den mystiske Kilroy passade som hand i handske då det lilla företaget Press & Publicity skulle göra entré på den svenska serietidningsmarknaden hösten 1948. Man applicerade namnet på en Italiensk serie som i orginal hette Amok, och handlade om en maskerad djungelhjälte (i praktiken en sorts Fantomen kopia). Serien gjordes till huvudnummer i förlagets nya tidning Seriemagasinet. Seriemagasinet liknade ingen annan tidning! I innehållet ingick dels dagspressserier vilka redigerades ihop till (följetongs)avsnitt om 3-6 sidor per nummer, dels fanns också serier specialtecknade för utländska serie- eller ungdomstidningar, vilka kunde publiceras i en avslutad episod per nummer.

Olika generer blandades friskt! Hårdkokta deckare trängdes med djärva piloter och muskulösa djungeläventyrare! Tidningens två mest kända serier torde vara Kerry Drake av Alfred Andriola, som debuterade i nr 1 1949, samt Steve Roper av Allen Saunders/Elmer Woggon, vilken första gången dök upp i nr 28 1952. Det är en händelse som ser ut som en tanke att den sistnämnda serien också firade stora framgångar i den amerikanska Famous Funnies, där föregångaren till Steve Roper - en serie vid namn Big Chief Wahoo - f.ö. publicerades så tidigt som 1937!
På 50-talet innehöll Seriemagasinet även en del svenska serieinslag. Då den Italienska Kilroy-serien lades ned tog Press & Publicity själva upp produktionen med hjälp av den svenske tecknaren Rolf Gohs. Gohs gjorde även Mannen från Claa samt ytterligare några äventyrsserier åt Seriemagasinet under 50-talet.
En annan svensk medarbetare var Nils Egerbrandt (senare mest känd för 91:an) som gjorde skämtserien Mickel och Mackel åren 1950-52.
Tidningens färgsättning var mycket märklig under de första åren! Till övervägande delen trycktes den i svart/vitt men enstaka bildrutor hade gröna eller röda inslag!! Utgivningstakten var ursprungligen 2 nr/månad men höjdes 1950 till 1 nr/vecka.

1938 debuterade figuren Superman i den amerikanska serietidningen Action Comics Magazine. Serien hade skapats av den unga duon Jerry Siegler och Joe Shuster, och trots att den möttes av viss skepsis från förlagets chefer lät man ändå släppa fram den. Detta visade sig snart vara klokt gjort - serien (och tidningen!) blev nämligen snart en mycket stor succé! Till Sverige kom serien redan 1939 då Teknik för Alla presenterade den under namnet Övermänniskan ("Titanen från Krypton"). Ett år senare hamnade den i ungdomstidningen Jules Verne Magasinet/Veckans Äventyr och det var då namnet Stålmannen tillkom. Press & Publicity, som gav ut Seriemagasinet, skafade sig även rättigheterna till Stålmannen och lanserade den som egen serietidning i september 1949.

Merparten av materialet hämtades naturligtvis direkt från den amerikanska förlagan. Förutom titelserien publicerades också en del andra serier ur det amerikanska DC-förlagets rika produktion, t.ex. Läderlappen och Röda Pilen. Färgsättningen var liksom i Seriemagasinet svart/vitt med underliga röd/gröna inbrytningar! Stålmannen var under 50-talet en mycket "grabbig" tidning. Det var här man kunde läsa Arne Tammers berömda annonser med devisen "Ge mig en kvart om dagen". Här fanns också det mystiska "Cowboy- förlaget" från vilket man kunde beställa "Den äkta Sheriffstjärnan - alla grabbars märke" á 1,25/st. Dessa unga, tuffa herrar gick säkert också med i Stålmansklubben som på kort tid blev en mycket populär inrättning.

Den amerikanska dagspressserien Fantomen, av Lee Falk och Ray Moore, debuterade 1936. Åhlén och Åkerlunds förlag hade publicerat den redan på 40-talet i Vecko-Revyn och bestämde sig år 1950 för att låta serien utgöra basen för en ny serietidning. Det första numret utkom i oktober 1950. Då hade förlaget emellertid valt att döpa om sig till Serieförlaget.

I enlighet med förordet(!) till det första numret var tidningens mål "att få med de bästa serierna". Titelserien själv gick som följetong med 12 sidor i varje nummer. Som följetong gick också Sam Leffs serie om boxaren Knockout-Charlie, medan Vilda Västern-hjälten Hopalong Cassidy presenterades i en version specialgjord för de amerikanska serietidningarna vilket mestadels innebar en helt avslutad episod i varje nummer. De första åren varvades äventyrsserierna med skämtserierna Ludvig samt Lisa och Sluggo. De första 5 åren trycktes Fantomen helt i färg. Utgivningstakten var 2 nr/månad fram till 1958 då den plötsligt utökades till 1 nr/vecka! Detta varade dock inte länge - redan året därpå gjordes tidningen om på ett radikalt sätt, vilket vi återkommer till i kapitlet om 60-talet.

Fantomenklubben instiftades redan 1950 och blev Sveriges första serietidningsklubb. De första åren erbjöds medlemmarna en klubbnål á 50 öre, senare utökades klubbaktiviteterna och medlemsförmånerna betydligt!

Ovanstående 4 tidningar satte en form av standard för serietidningarna i Sverige. Formatet kom nu definitivt stanna vid c:a 17*25 cm med 32 sidor + omslag.
Serieepisoderna var betydligt längre än i Veckans Serier och Karl-Alfred. Även om fortsättningsserierna alltjämt hade en viktig roll så blev det allt mer vanligt med helt avslutade episoder per nummer, och många av serierna var specialtecknade för seriemagasinen.
Det blev också en hårdare specialisering. Äventyrsserierna fick egna tidningar där skämtserierna endast var med som utfyllnad. Barn- och skämtserier bildade istället nya tidningar, helt utan äventyrsinslag.

Upplagorna steg brant under decenniets första år, sedan tycktes en mättnad inträda. Den sistnämnda trenden accentuerades av en snabbt uppflammande debatt om serietidningsvåldets skadliga inverkan på barnen.
Från början dominerades branschen av veckopressförlagen Allers, Åhlén och Åkerlunds samt Hemmets Journal. Mycket snart fick de dock konkurrens av andra företag.
Press & Publicity utgjorde en intressant inbrytare. Företaget var ursprungligen en pressagentur som hamnade i serietidningsgebitet mer eller mindre av en slump. Under ledning av Armas Morby arbetade man sig snabbt upp till en position som sveriges största serietidningsutgivare och antog namnet Centerförlaget. När rörelsen var som störst innefattade den även ett eget tryckeri - AB Rotopress - där de egna tidningarna trycktes.

Det tillkom en uppsjö serietidningstitlar under 50-talet. Tyvärr finns inte utrymme att kommentera alla individuellt utan vi får nöja oss med att redovisa de populäraste kategorierna:
Barn:
Förutom Disney-tidningarna saknades renodlade barnserietidningar helt under 50-talets första år. 1954 tillkom dock Tuff och Tuss, en storsatsning på (svenska) barnserier från Serieförlaget. Här fanns Barna Hedenhös av Bertil Almqvist, Teddy av Rune Andréasson, Olli av Nils Egerbrandt och några till. Dessvärre höll inte satsningen - efter att ha bytt namn till Cirkus årsskiftet 1958/59 lades tidningen ned i slutet av år 1959.
1954 blev också startåret för Hacke Hackspett från Centerförlaget. Denna tidning utkom varje vecka men hade i gengäld mycket litet format (17 * 6 cm, s k stripformat).
Sagoserien (1957) var en sorts barnversion av Illustrerade Klassiker, där kända sagor återgavs i serieversion. Utgivare var Illustrerade Klassikers Förlag, sedemera Williams.
Hank Ketchams buspojke Dennis blev serietidning 1958. Bakom utgivningen stod Formatic Press under namnet Dennis Förlag. Formatet var udda 15*21 cm.
Fix och Foxi var Förlagshuset Nordens försök att lansera en tysk serietidningssuccé i Sverige. Utgivningen pågick 1958-61.
1959 återkom Allers till serietidningsmarknaden med Daffy, samma år lanserade Åhlén och Åkerlunds Rune Andréassons Teddy som egen tidning i stripformat.
Familjeserier:
Blondie, startad av Serieförlaget 1951, kan sägas vara den första serietidningen med inriktning enbart på familje- och skämtserier. Förutom titelserien (av Chic Young) publicerades under 50-talet t.ex. Pigge och Gnidde, Lisa och Sluggo samt Vårat Gäng (som senare skulle bli känd under namnet Snobben). Nils Egerbrandt tecknade serieversionen av Thomas Funcks Kalle Stropp från 1955.

Rudolf Peterssons serieklassiker 91:an gjordes till serietidning av Åhlén och Åkerlunds 1956. Titelserien publicerades ju i förlagets veckotidning Levande Livet och den fick i 91:an sällskap av andra serier ur Å & Å:s veckopressrepertoir; Elov Perssons Kronblom (från Vårt Hem/Året Runt), Torsten Bjarres Flygsoldat 113 Bom (ur Teknikens Värld) samt Gösta Gumessons Åsa-Nisse (ur Levande Livet). Under 50-talet gästspelade även en del utländska serier i tidningen, t.ex. Al Capps Knallhatten.

Film/Radio/TV:
Under 50-talet blev det vanligt i USA att göra tecknade serier av kända film- eller TV-figurer. Även i Sverige började trenden märkas så smått. 1957 kom t.ex. Centerförlaget med Lassie och året efter följde Rin Tin tin på samma förlag.
Ett mer udda bidrag till kategorin var Åhlén och Åkerlunds Osynliga Klubben (1959), tecknad av svensken Thorvald Sundbaum och baserad på en då mycket populär svensk radioserie.
Krigsserier:
Denna kategori serietidningar faller utanför ramen för detta arbete. Nämnas bör dock Seriebiblioteket som Centerförlaget började utge 1959, till en början som en "vanlig" äventyrsserietidning men som snart kom att övergå till enbart krigsserier.
Romantik:
Även denna kategori faller utanför vårt syfte. Min Melodi (Press & Publicity 1949) bör ändå redovisas som exempel på en gren av den snabbt framväxande ungdomskulturen under 50-talet.
Superhjältar:
Farmgångarna med Stålmannen inspirerade Press & Publicity till att ge Läderlappen en egen serietidning i början av år 1951.
Stålmanshysterin i USA ledde fram till en ny serie om Stålmannens barn- och ungdom, Stålpojken, vilken lanserades av Centerförlaget i en egen tidning 1959.
Vilda Västern:
Västernserierna utgjorde en viktig kategori på 50-talet. Först ut var Press & Publicity med Cowboy (i format 13*17 cm) sommaren 1951, tätt följd av Tomahawk från samma förlag hösten 1951.
Centerförlaget stod även bakom Vilda Västern (1952) och Prärieserier (1953), bägge i stripformat.
Titeln Texas dök upp (och lades ned!) vid två tillfällen under 50-talet. Utgivare var även här Centerförlaget.
Även Serieförlaget satsade på Västerntitlar. Hopalong Cassidy (1952) och Tom Mix (1953) var två ganska konventionella västerntidningar medan Buffalo Bill (1952) hade en något annan framtoning och satsade på ett bredare innehåll med blandade äventyrsserier.
Cirkelförlaget från Göteborg var mest kända som utgivare av ungdomstidningen Rekordmagasinet men kastade sig 1952 in i serietidningsutgivningen med Lasso. Tidningen, som gjordes i formatet 21*15 cm, har så här i efterhand blivit mest känd för att man lanserade den humoristiska västernserien Tursamme Tony (sedemera Lucky Luke).
Äventyr:
Äventyrsserietidningar var den klart dominerande kategorin under 50-talet och vi nöjer oss med att nämna några av de populäraste.
Alla Tiders Seriejournal dök upp redan 1950 (före Fantomen!). Utgivare var Förlags AB Hansa. Ett av tidningens huvudnummer var den amerikanska (humoristiska) superhjälteserien Kapten Marvel. Andra stående inslag var Chester Goulds kriminalserie Dick Tracy samt "Kulturhörnan", en fullständigt vansinnig kortserie av MAD-tecknaren Basil Wolverton. Tyvärr utmärktes tidningen av tafflig redigering och låg tryckkvalitet.

Den på biograferna så populäre djungelhjälten Tarzan fick egen serietidning 1951. Utgivare var Serieförlaget. Huvudserien tecknades bl.a. av Bob Lubbers och Burne Hogarth. I övrigt ingick blandade äventyrsserier, tex. Mandrake av Lee Falk/Phil Davis och Djungel-Jim av Alex Raymond. Tidningen blev inte särskilt gammal, av någon anledning valde förlaget att slå samman den med tidningen Stjärnmagasinet redan 1954.

Den svenska rymdserien Allan Kämpe fick egen serietidning i Beliförlagets regi år 1953. Utgivningen varade bara i 18 nummer.
Falken (1955) var Nordisk Rotogravyrs försök att lansera en svensk version av den klassiska engelska serietidningen Eagle. Utgivningen lades dock ned mycket snart.
Illustrerade Klassiker var en serietidningsidé som uppstått i USA i början på 40-talet då förlaget Gilberton började lansera tecknade versioner av "berömda berättares bästa böcker". Den svenska utgivningen startade 1956 med "Alice i underlandet". Titeln kom att bli en långkörare även i Sverige (med hjälp av omtryck av gamla utgåvor pågick den ända till 1976), och blev genombrott för Illustrerade Klassikers Förlag, senare Williams.

Tillbaka

Sidan först upplagd 1997-02-22 av Per-Åke Sjögren
Reviderad 1999-01-02