DEL 2!

Men efter 16 utgivna nummer stod Hoppy plötsligt inte att känna igen! Den hade växt till hela 21 * 31 cm - och hade därmed integrerats med Formatics övriga utgivning av serietidningar i stort format.
Denna utgivning startade 1962 då man beslöt utnyttja ett av slagnumren från Serie-Nytt, Eugen Semitjovs Allan Kämpe, för en egen titel. Det stora formatet valdes måhända för att väcka uppmärksamhet, en annan av effekterna var att man fick rum med sammanhängande serieepisoder och alltså slapp det följetongssystem som dittills varit förhärskande i Serie-Nytt (såväl Fantomen som Seriemagasinet avskaffade också sina fortsättningsserier vid ungefär denna tidpunkt).
Formatic satsade på svart/vitt tryck av bra kvalitet och tjocka omslag. Tidningarna blev därmed någon sorts mellanting mellan album och vanliga serietidningar. Priset på dessa stora tidningar blev dock betydligt högre än för Formatics övriga serietidningar. 1963 kostade t.ex. ett nr av Dennis 90 öre medan de i storformat kostade 2,50!

Nedan förtecknas Formatics utgivning av serietidningar i stort format. Siffrorna betecknar antal utgåvor per år (för Hoppy anges antal utgåvor i det mindre formatet inom parantes):


Uncas nr 1 1963
Titel 1962 1963 1964
Allan Kämpe 4 4  
Ben Bolt   4 1
Blixt Gordon 1 4 1
Buzz Cooper   4  
Dr Bennett   1  
Eddie 2 4 1
Hoppy (6) (10) 2  
John Perry   2 1
Mandrake 1 4 1
Peter Falk   2 1
Spud & Co 1 4 1
Uncas   4  


Eddie nr 3 1963
Utgivningen bestod alltså så gott som uteslutande av dagspressserier. Blixt Gordon och Mandrake torde inte kräva någon närmare presentation, i Formatics version var det Dan Barry resp. Phil Davis som svarade för tecknandet. Buzz Cooper var Roy Cranes äventyrsserie (som hette Buzz Sawayer i original), Peter Falk var likaledes en svensk titel på Alex Raymonds välkända deckare Rip Kirby. Spud & Co hette på svenska ömsom Spud och Tim och ömsom Bob och Frank. Bakom serien stod Lyman Young.
Dr Bennett och John Perry var två ganska udda serier av de drivna amerikanska tecknarna Frank Thorne resp. Ken Bald.
John Collen Murphys boxningsserie Ben Bolt skulle långt senare komma att få en karriär i den svenska serietidningen Buster.
Svensken Bertil Wilhelmsson svarade för Uncas som var en vidareutveckling av den (amerikanska) indianserie som tidigare gått i Serie-Nytt. Indianserien hade i sin egen titel även sällskap av Ed Dodds vildmarksserie Mark Trail.
Precis som Wilhelmsson skulle deckarserien Eddies skapare, Jaime Vallvé, senare bli känd för sin version av Fantomen. I Eddie förekom också Pete Hoffmans vältecknade Jeff Cobb.

Det var således en mycket namnkunnig serieuppställning Formatic kunde mönstra. Ändå blev utgivningen kort och redan 1964 försvann den sista av "de stora" serietidningarna.
En av orsakerna kan ha varit att tidningarna, sitt format till trots, inte fick särskilt bra exponering. De hamnade bland veckotidningar och andra publikationer av motsvarande storlek, och det var ju inte där dessa tidningar hade sin målgrupp.
Dessutom tycks Formatic ha varit dåliga på att marknadsföra dessa titlar. Man hittar inga tecken på offensiv marknadsföring, även internannonseringen var sparsam.
Redigeringen lämnade också en del att önska. Serierna var ju avsedda för publicering i dagspress och innehöll därför ett flitigt "återberättande" av sådant som skett kanske bara ett par serieremsor högre upp på sidan. Detta gav berättelserna ett segt tempo.

  Handlingen i Mark Trail återberättas. OBS den föga diskreta placeringen av serieremsans kodnummer (1499)!  

I slutet av 1964 återstod alltså endast Dennis av Formatics ursprungliga utgivning. Förlaget tog konsekevensen av detta och ombildades till Dennis Förlag, och resten av 60-talet koncentrerade man sig på utgivningen av denna titel.
Men Dennis skulle komma att få ett märkligt öde! 1969 köptes nämligen rättigheterna till titelserien över av konkurrerande Semic Press. När det stod klart för Dennis Förlag att de skulle mista sin huvudserie lanserade man en ny serie i Dennis-tidningen; Peo. Serien tecknades av den/de studiotecknare som tidigare arbetat med Dennis.
Miljön i Peo var i stort den samma som i Dennis - familj i förortsvilla - och skämten ganska likartade. Ett par viktiga faktorer skiljde dock: Peo hade en ponny (Po) och en del av marknadsföringen och tidningens innehåll kom att kretsa kring hästar. Därmed vände man sig alltså till en ny målgrupp - flickor i de lägre tonåren. Den andra skillnaden var mer principiell och måhända en konsekvens av 70-talets ändrade syn på invandring, ty Peo och hans familj var färgade!
Från nr 8/69 började Peo-serien ta över tidningen och nr 4/70 blev det sista under tidningens gamla namn. Då hade Semic Press redan under sommaren 1969 lanserat sin Dennis-tidning, under namnet Kompis.


Dennis byter förlag medan Peo flyttar in i den gamla Dennis-tidningen!

 Utgivningen av Peo rullade på och tidningen kom att överleva till 1981. Precis som tidigare satsade förlaget - som efter ett par år helt naturligt döpte om sig till Peos Förlag - på specialutgåvor av olika slag, bl.a. ett par reklamutgåvor i samarbete med skokoncernen Oscaria.
Efter att tidningen lagts ned 1981 började Atlantic publicera  reprisserier i titeln Peos Bästa. Denna existerade fram till 1983.


Men f.d. Formatic hann faktiskt med ytterligare ett par serietidningstitlar under 60/70-talen! Hot Rod var en tidning med motorsportserier som utgavs i 8 nr under 1969. Tidningen hade samma format som Dennis och var naturligtvis även utrustad med en klubb!

Titeln Du Grabben dök upp vid två tillfällen. Det första (1970) omfattade bra två nummer och tidningen liknade då mest av allt en sentida reinkarnation av Serie-Nytt, med bl.a. serierna Davy Crockett och Uncas. 1974 började Du Grabben ges ut för andra gången, och även den utgivningen stannade efter två nummer. Då hade den formen av en ungdomstidning med noveller, reportage etc. Det fanns serier i den utgåvan också, varav en - Reddy - året därefter lanserades i en egen titel. Reddy tecknades av samma studio som gjorde Peo. Totalt blev det 14 utgåvor under 1975-76. Huvudpersonen var en tonårskille vilket möjliggjorde lite nya vinklingar, annars kändes mycket av den yttre ramen igen från Dennis och Peo!

Och det kanske just var bristen på förnyelse som blev förlagets fall. Nästan alla tidningar - från Höken till Reddy - följde ungefär samma koncept i fråga om format och innehåll. Till sist blev det stereotypt!
1981 försvann Peos Förlag från marknaden, men 12 år senare dök namnet Formatic Press upp igen! Det var serieentusiasten Roger Schaeder som startade tidningen Seriepressen under det gamla förlagsnamnet. Seriepressen innehöll blandade dagspresserier, men karriären blev kortvarig - blott 10 nummer.

Tillbaka

Sidan skapad 2002-08-24 av Per-Åke Sjögren
Reviderad 2009-06-27 av Per-Åke Sjögren