Här sätter vi spotlighten på kända serietidningar - i detta första avsnitt Fantomen. Serie-Spot utgör ett sammandrag ur vår historik om svenska serietidningar 1937-.

Den amerikanska dagspressserien Fantomen, av Lee Falk och Ray Moore, debuterade 1936. Åhlén och Åkerlunds förlag hade publicerat den redan på 40-talet i Vecko-Revyn och bestämde sig år 1950 för att låta serien utgöra basen för en ny serietidning. Det första numret utkom i oktober 1950. Då hade förlaget emellertid valt att döpa om sig till Serieförlaget.

I enlighet med förordet(!) till det första numret var tidningens mål "att få med de bästa serierna". Titelserien själv gick som följetong med 12 sidor i varje nummer. Som följetong gick också Sam Leffs serie om boxaren Knockout-Charlie, medan Vilda Västern-hjälten Hopalong Cassidy presenterades i en version specialgjord för de amerikanska serietidningarna vilket mestadels innebar en helt avslutad episod i varje nummer. De första åren varvades äventyrsserierna med skämtserierna Ludvig samt Lisa och Sluggo.
De första 5 åren trycktes Fantomen helt i färg. Utgivningstakten var 2 nr/månad fram till 1958 då den plötsligt utökades till 1 nr/vecka! Detta varade dock inte länge - redan året därpå gjordes tidningen om på ett radikalt sätt, vilket vi återkommer till strax.

Fantomenklubben instiftades redan 1950 och blev Sveriges första serietidningsklubb. De första åren erbjöds medlemmarna en klubbnål á 50 öre, senare utökades klubbaktiviteterna och medlemsförmånerna betydligt!

Veckoutgivningen fick ett katastrofalt resultat! Upplagan dalade ned mot 35 000 ex och förlaget insåg att något måste göras. Från nr 21 1959 inleddes en uppryckning då varje nummer utökades till 64 sidor samtidigt som periodiciteten skars ned till 1 nr/månad. Fördelen var att varje nummer då inrymde en helt avslutad Fantomen-serie, något som läsekretsen uppskattade mycket, kanske speciellt sedan den naivistiske tecknaren Wilson MacCoy slutat och ersatts av den mer realistiske Sy Barry ( från nr 8/64).
Redaktionen sökte länge efter en lämplig andraserie till tidningen. Man prövade flera olika äventyrsserier, men ingen slog särskilt bra. Till sist lät man en gammal kämpe från 50-talet återvända till tidningen, nämligen Frank Robbins äventyrsserie Johnny Hazard. Det blev stor framgång redan från debuten i nr 10 1965.
Även Fantomenklubben förändrades. Man tog fasta på mystiken i Fantomen-serien och lanserade en deckarklubb, komplett med hemligt språk och allt! Klubb-bullentinen "Deckar-Bladet", som skulle klippas ut och vikas ihop för att kunna läsas begripligt, lanserades första gången i nr 7 1961.
Med dessa förändringar inleddes Fantomens verkliga storhetstid. Upplagan steg och utgivningstakten kunde åter ökas. Den "vandrande vålnaden" traskade ständigt mot nya höjder!

I mitten av 60-talet drabbades tidningen av materialbrist. Falk/Barrys amerikanska orginalversion av Fantomen räckte inte för att fylla samtliga nr av tidningen, repriserna var förhärskande under en tid men i längden blev detta naturligvis ohållbart.
Redaktionen kallade då in svensken Bertil Wilhelmsson för att skriva och teckna ett antal Fantomenavsnitt, detta pågick fram till 1968 då man istället gick över till episoder tecknade i Italien.
Kvliteten på de sistnämnda var i regel låg och dessutom var serierna på tok för korta - varför de ibland fick kompletteras av Wilhelmsson eller den nye tecknaren Özcan Eralp.
Under 70-talet blev egenproduktionen av Fantomenavsnitt mer frekvent; manusförfattare var under denna period bl.a. Janne Lundström, Magnus Knutsson och Ulf Granberg - för tecknandet svarade, förutom de tidigare nämnda Eralp och Wilhelmsson, framförallt Jaime Vallvé.
Dessa egenproducerade äventyr förde Fantomentidningen mot en ny storhetstid. Huvudpersonen reformerades åt det humanistiska hållet och teckningarna fick ett helt annat liv och innehåll än i den amerikanska förlagan.
Även det övriga innehållet i tidningen bidrog till framgångarna. Stan Lyndes westernserie Rick O'Shay bjöd på en skicklig balansgång mellan spännande äventyr och befriande humor. Där fanns också klassiker som Mandrake, Blixt Gordon, Dan Brand & Tipi samt europeiska pärlor som t.ex. Hermann/Gregs Bernard Prince.
Även det redaktionella materialet omformades. Fantomenklubben levde visserligen vidare men de "hemliga" inslagen tonades ned. "Fantomen Talar" var en ny rubrik där redaktionen svarade på läsarnas frågor om Fantomen och de andra serierna i tidningen - ännu ett utslag av det ökade intresset för tecknade serier.
Upplageutvecklingen blev gynnsam. Efter några svaga år under början av 70-talet steg den till över 150 000 exemplar i decenniets mitt.

Fantomen fortsatte att bekämpa brott i sin djungel. Nya tecknare och manusförfattare knöts efterhand till "Team Fantomen" som Semics egenproducerade avsnitt nu började kallas. Kari Leppänen och Hans Lindahl (teckning) samt Claes Reimerthi och Norman Worker (manus) tillhör de flitigaste skaparna av Fantomenserier under senare år.

1990 införde tidningen färgtryck vilket vållade (och alltjämt vållar!) flitig debatt bland läsarna. Vid årsskiftet 1993/94 höjdes sidantalet från 64 till 80.
Bland serier som publicerats under 80- och 90-talen märks bl.a. Latigo av Stan Lynde, Spirit av Will Eisner samt Herman Hedning av Jonas Darnell.
1990 fyllde tidningen 40 år vilket uppmärksammades med en nyutgåva av nr 1/50 (bilaga i nr 20/90).
1993 startades tidningen Fantomen-Krönika vilken publicerar Fantomenserierna i "historisk" ordning med utgångspunkt från Fantomenkrönikan. Tidningen, som från start innehöll 100 sid i svart/vitt, består således till övervägande del av reprisserier vilka dock getts en nytecknad ramberättelse.

Då Fantomenserien fyllde 60 år 1996 började man utge ytterligare en Fantomentitel; Fantomen - Den vandrande vålnaden, vilken innehöll repriser på serier av Lee Falk/Sy Barry. Tidningen lanserade också "Djungelpatrullen", en slags lillebror till Fantomenklubben. Utgivningen lades dock ned efter bara 9 nummer.


Tillbaka

Sidan senast uppdaterad 2001-11-24 av Per-Åke Sjögren