På modet: höger och vänster hjärnhalva

Artikel publicerad i "Rörbladet 1 ½ -90" och i "Rörbladet 1/91"

av Ola Persson

Under det senaste årtiondet har det i pedagogiska sammanhang spekulerats mycket om de resultat som forskningen om hjärnan har kommit fram till. Framför allt har man intresserat sig för de olika hjärnhalvornas funktioner - ingen har väl kunnat undgå att höra talas om att man anser att hjärnhalvorna representerar radikalt skilda områden och förmågor. En av de mest lättillgängliga böckerna om detta är Thomas R Blakeslees "Högra hjärnan", som finns i pocketutgåva (Månpocket) för drygt 20 kronor. Jag rekommenderar den varmt, men med tanke på att alla som läser detta kanske inte kommer att offra rörblåsövandet för att fördjupa sig i denna bok vill jag sammanfatta lite teori och synpunkter ur boken och komma med en del musikpedagogiska funderingar.

Bland de mest uppmärksammade experimenten inom modern hjärnforskning är Roger Sperrys, m fl, så kallade "split-brain experiments", där man visade att varje hjärnhalva har ett eget tänkande och egna minnen och att de tänker på fundamentalt olika sätt. Det vanligaste är att den vänstra halvan står för logiska strukturer, t ex ord, språk, matematik, och den högra för icke verbala mönster såsom bild, rörelse, rumsuppfattning, musik, känslor, helhetsintryck, "intuition". Detta tycks i stort sett vara en genomgående princip. Hos en del personer kan funktionerna ha bytt plats, vilket kan visa sig i vänsterhänthet. En medfödd tendens har påvisats i det s k "dichotiska lyssningstestet", nämligen att höger öra - som är kopplat till vänster hjärnhalva - bäst identifierar ord, medan vänster öra - höger hjärnhalva - bäst identifierar musik och andra icke verbala ljud. På liknande sätt har syntester visat att vänster synfält, som representerar höger hjärnhalva, bäst registrerar helhetsbetydelser (blicken ska då riktas till höger om det man vill läsa). Att man läser såväl ord som noter från vänster till höger bör alltså gynna helhetsminnet. Ett intressant experiment bör vara att träna att läsa notbilder något för snabbt för att man medvetet ska hinna registrera varje nottecken och i stället försöka uppfatta melodilinjen som gestalter (min kommentar).

När det gäller hjärnhalvornas "musikalitet" ligger principiellt sådant som sång, melodi, tonhöjdssinne, gehör, improvisation, klang, upplevelse i högra halvan, medan notläsning (ej nyss nämnda helhets- eller gestaltläsning), tabulaturläsning, rytm, ord, analys i vänstra halvan. Viktigt när det gäller pedagogik - och allt annat - är att man låter "rätt" halva utföra "rätt" uppgift. Detta motverkas ofta i stressituationer, vilka alltså kan leda till att "fel" halva försöker göra jobbet och då förmodligen lyckas sämre. En undring uppstår här: är slagverkarens rytmsinne kopplat till höger eller vänster hjärnhalva? Jag skulle intuitivt (med min högra halva) gissa att denna funktion mest ligger i höger, kanske från att vid inlärning mest ha legat i den vänstra halvan. Vem vet något om detta?

Blakeslee skriver: "Rock-, blues- och jazzmusiker använder en term som de kallar "soul" och som representerar en total eliminering av intellektet till förmån för känslan. Intellektuell träning har till och med en tendens att förstöra de egenskaper som utmärker "soul". Alltså (min kommentar): är en systematisk s k imrovisationsträning enligt modell Berklee verkligen en bra modell för blivande improvisationsmusiker?

Intressant för oss musiker är förstås Mozarts beskrivning av hur hans komponerande går till: "När jag mår bra och när jag är på gott humör eller när jag tar en promenad eller en åktur efter en god måltid eller på natten när jag inte kan sova, då brukar tankarna trängas i mitt huvud och de kommer utan minsta svårighet. Hur går det till och var kommer de ifrån? Jag vet det inte och jag har inget att göra med det. De tankar som faller mig i smaken behåller jag i huvudet och jag nynnar dem. I alla fall har det sagts mig att jag nynnar. När jag väl funnit temat kommer ännu en melodi och förenar sig med den första på ett sätt som kompositionen kräver för att det ska bli en helhet. Stämföringen, instrumentationen och alla melodifragmenten ger till sist det fullständiga verket." Blakeslee berättar sedan så här: "När kompositionen var klar skrev Mozart ofta ner noterna direkt ur huvudet. Ibland när han skrev ut partituret bad han sin hustru läsa högt ur någon bok för honom så att han skulle ha någon förströelse medan han tecknade ned den notbild han hade i huvudet".

I ett avsnitt om den kreativa processen betonas det icke-verbala tänkandet för att generera idéer och det verbala för att verifiera dem och att samarbetet mellan de båda hjärnhalvorna är viktigt för att det ska bli resultat av skapandet. Blakeslee menar att den högra hjärnhalvans utveckling för det mesta är en effekt av slumpfaktorer, men att pedagogiska undervisningsprinciper som tillämpas på den vänstra hjärnan lika väl skulle kunna användas på den högra. Det intuitiva tänkandet utvecklas slumpmässigt och har bevisligen inte något samband med skolbetygen. Här behövs en förändring: lärarna - som själva måste ha ett väl utvecklat icke-verbalt medvetande - behöver bli medvetna om varje elevs icke-verbala förmåga för att kunna styra en utveckling av den.

Vid minnestester med bilder resp ord har man visat att bildminnet är mycket bättre än minnet av abstrakta ord. Det skulle vara intressant att göra motsvarande test med ljud och med melodier eller rytmer! Finns sådana testresultat redan? Pedagogik för höger hjärna: tysta först ned den vänstra, t ex med zenmeditation, tao, yoga…

Blakeslee drar slutsatsen av tester med musikutbildade resp icke musikutbildade att dagens musikutbildning gör om musiklyssnandet från en högerhjärnsaktivitet till en vänsterhjärnsangelägenhet. Detta gäller också undervisningen i dans, konst och idrott, som är alltmer verbal när man kommer upp i högre stadier, och undervisningssystemet förstör den naturliga icke-verbala förmågan genom att gradvis påverka eleverna att tänka verbalt på alla områden. Så litar många vuxna alltmer till verbal analys och allt mindre till intuition - till nackdel för kreativitet, musik- och bildinlärning, rörelseinlärning (dans, skidåkning etc.)

De båda hjärnhalvorna bör ha ett gott förhållande till varandra. Tecken på ett dåligt förhållande är när en misslyckad prestation - t ex ett dåligt bollkast eller en felspelning - leder till förargelse och kraftuttryck, medan det idealiska förhållandet liknas vid den kärleksfulla föräldern som litar på sitt barn som lär sig genom sina egna handlingar och misstag.

Samtidigt som Blakeslee visar på halvornas skillnader i funktion framhåller han att sanningen inte är så enkel, att synsättet på de båda hjärnhalvorna är en stark förenkling som kan vara användbar som modell och som en generalisering, men inte tillämpbar i individuella fall.

Några exempel på skador och svårigheter ur musikpedagogisk synvinkel:

Läsoförmåga (dyslexi) beror ofta på felaktig inlärningsstrategi, en strategi som inte är anpassad till den individuella lateraliseringsprocess som varje barn genomgår (lateralisering= specialisering av hjärnhalvornas olika funktioner). Pedagogiken utgår ofta ifrån den "normala" barnets utveckling och missar ibland de individuella variationerna, vilket kan skapa bestående svårigheter som hade kunnat undvikas med bättre kunskap och lyhördhet inför dessa variationer. Blakeslee nämner Albert Einstein och Thomas Edison som exempel på dyslektiker. Med en individuellt anpassad strategi bör s k brummare kunna utveckla sin tonhöjdskänslighet och sångförmåga, och inbitna gehörsspelare bör kunna lära sig notläsning liksom inbitna notspelare bör kunna utveckla sitt gehör.

Utvecklingen av nervförbindelser mellan höger och vänster hjärna tycks i stort sett vara avslutad vid sex års ålder. Under de första sex åren är troligen miljöpåverkan avgörande för lateraliseringsprocessen. För att kunna utveckla en språkfärdighet krävs en viss mängd språklig kontakt. För musikutvecklingen bör alltså en musikaliskt rik miljö ge ett gynnsamt resultat. Idag är många forskare eniga om detta, men att det återstår mycket att göra i det svenska undervisningssystemet för att få gemene man mer "musikalisk" är uppenbart. De som engagerar sig i barnrytmik och musiklekis är helt klart inne på ett viktigt men eftersatt område!

Ur detta perspektiv måste det framstå som en totalmiss att musiklärarbehörighet i den svenska skolan krävs först från årskurs 7, och att mötena med musik fram till dess är högst slumpartade för de flesta barn. Här kan de kommunala musikskolorna göra en viktig insats genom att vända sig till barn i daghem och förskolor, vilket man har insett i en del andra länders musikundervisningssystem (framför allt i Ungern och Sovjet).

En annan synpunkt på lateraliseringsprocessen är att en långsam mognad ger mer tid för differentiering och uppbyggnad av nervsystemet. Enligt Blakeslee leder en långsam mognad till större lateralisering, vilket också kan stämma överens med tendensen att flickor är mindre lateraliserade än pojkar - de senare brukar ju också anses mogna långsammare.

Som avslutning några personliga synpunkter:

Jag tycker att detta är ett oerhört fascinerande område, och det är slående hur hjärnforskningens teorier ger förklaringar på många av de erfarenheter jag har fått i det musikpedagogiska arbetet. Men det kan vara på sin plats med några varningstecken: Nya forskningsrön som stjälper tidigare teorier kommer nästan varje dag, så man bör nog vara lite försiktig med att dra alltför snabba slutsatser. Ändå tycker jag att man bör ta forskningsresultat till hjälp för de musikpedagogiska idéer man vill driva, och kontakterna mellan pedagoger och forskare bör därför vara intensiva. Blakeslees framhävande av den högra hjärnhalvans funktioner som eftersatta i vårt undervisningssystem stämmer mycket väl med de tendenser som finns att stimulera kreativitet, lek och rörelse i svensk musikpedagogik av idag. Och dessa tendenser har mycket goda förespråkare i Bertil Sundin och Jon Roar Bjorkvold, vars senaste böcker (Sundin: Musiken i människan, Natur och kultur 1988, Bjorkvold: Det musiske menniske, Freidig forlag 1989) är utmärkta inspirationskällor för oss som försöker fördjupa vårt kunnande i barnens musikaliska värld.