Då sitter jag här igen. Med en känsla av otillräcklighet och massor med meningslöshet. Förstår egentligen inte varför jag fortsätter. Får höra att jag ska sluta plåga mig.
Men jag känner inte det som om jag plågar mig. Det känns bara som kärlek. Det känns så rätt och ändå så fel. Fel för att jag mår så dåligt. Jag har också tvingats inse att jag har inte något att säga till om. Jag får bara dansa. Du spelar och jag dansar.
Det påstås att det värsta man kan tvingas göra är att ta konsekvenserna över något man inte har ansvar för. På ett vis kan jag känna det så. Att jag får ta konsekvenserna över något som är helt utanför min kontroll. Ändå kämpar jag för att förmedla det jag känner, det jag tycker och det jag vill. Just bara för att kommunikationen ska vara klar, rak och enkel. För att slippa en massa missförstånd och otrevlighet. Jag försöker skapa en sorts harmoni. Inte för att jag måste få exakt som jag vill utan för att uppnå en kompromiss.
Men det är svårt att bli hörd. Lika svårt som att bli sedd. Kanske är vi samma mynt fast bara olika sidor. Det finns så mycket i dig som jag känner igen i mig själv. På både gott och på ont. Det är kanske därför jag stannar kvar. Jag har så svårt att se mig själv som någon som njuter av smärta. Jag känner mig inte sån.
Jag har så mycket jag skulle vilja säga men jag vet inte om det är till någon nytta. Jag har så mycket jag känner som jag skulle vilja visa men jag tror inte du vågar ta emot det. Jag har så mycket jag känner som jag skulle vilja visa men det jag känner har blivit så fult.
Du säger att du är rädd för mig. Det tror jag inte på. Jag tror du är rädd för dig själv. För hade du inte varit det så hade du inte heller varit rädd för mig. Som du nu säger att du är. Men det är inte mig du är rädd för. Det är dig du är rädd för.
Ändå tvekar jag på det jag känner. Visst måste man vara stark, i sig själv, och ha ett bra självförtroende och en stark självkänsla. Men att duga och att räcka till utgår inte enbart från dig själv. Så är det inte för mig. Du stärker din självkänsla och din självförtroende genom att andra, runt dig, bekräftar dig. Visst kan jag hålla med om att man måste vara stark. Men man blir starka av att andra visar sin uppskattning. Ingen är född med en god självkänsla och ett bra självförtroende. Det hjälper andra dig att skapa i dig själv.
Jag förstår egentligen inte varför jag skriver som jag gör. Det är ju ändå helt meningslöst. Till vilken nytta? För mig själv? För utveckling? Som terapi? Borde kanske lägga pussel istället.
Jag tror inte att du tar mig på allvar. Nej, jag vet att du inte tar mig på allvar. Då hade vi inte hamnat i samma situation om och om igen. Visst, vi pratar och reder ut saker och ting. Jo, jag har ett ansvar också. Jag försöker ta min del av det och göra dom förändringar som krävs. Dom kan ju bli båda bra och dåliga och det är så jag lär mig. Jag säger inte alls att jag är utan skuld, på något vis, men jag har svårt att förstå hur vi tillsammans ska kunna lösa något om vi sätter oss ner och diskuterar igen och sen när det kommer till handling så händer ingenting. Ingenting är vanligtvis det som brukar hända händer. Alltså ingenting. Ingen förändring alls.
Jag förstår inte hur du kan lägga över allt ansvar för det som händer på enbart mig. Vad är det du är så rädd för? Jag förstår verkligen inte det.
Nu sitter jag här med gråten i halsen, ett krossat hjärta och ett självförtroende som fått punktering. Jag har ingen aning om vad och hur du tänker nu. Jag vet inte vad du gör. Jag tror du gör allt du kan för att slippa ta itu med vad du känner. Jag tror du sysselsätter dig med vad som finns till hands, just nu, för att slippa ta i det som är jobbigt.
Jag förstår inte heller varför du egentligen gnäller. Du får ju precis som du vill hela tiden. När jag påpekar det så skjuter du bara ifrån dig det genom att styra över diskussionen på en helt annan fråga. En fråga som, i situationen, är lättare att handskas med för den kan. Som just då, innebära mindre ansvar från ditt håll. En taktiska försvarsmekanism, rent känslomässigt, som nästan jag nästan lärt mig beundrar som en konstform.. Anledningen till att jag gnäller är för att jag förstår inte hur vi ska fungera. Om vi pratar om något och tillsammans bestämmer och sen blir det ändå inte så. Hur ska jag känna då?
Det sorgligaste är nog faktiskt att jag kört så hjälplöst fast i dig. Du säger att du är rädd för mig. Rädd för dom känslorna jag har för dig. Att du är rädd för att såra mig och ändå kan du låta bli att berätta saker och ting för att du veta redan innan att det ska bli diskussioner, som du säger. Om du redan innan vet resulatet av en diskussion så förstår jag inte varför du tycker det är jobbigt. Då har du ju sett händelseförloppet innan och då vet du vad som kommer att hända. Då vet du också hur du ska handskas med situationen. Du har redan bestämt hur allting kommer att bli. Där har du faktiskt förutfattade meningar om mig. Du ger mig inte en chans att motbevisa dig. Du ger inte dig själv en chans att förändra någonting heller eftersom du utgår ifrån vad du tror ska hända. Jag tycker inte alls det är ett enda dugg ärligt. Tycker du det? Varför är det så farligt att förändra sig?
Jag tror, och det är ingen trevlig tanke, att du är fullt medveten om hur mycket jag känner för dig. Skulle du inte vara det så skulle jag bli jätteförvånad. Jag har sagt och visat det massor med gånger. Kanske undermedvetet eller medvetet så utnyttjar du det. Inte för att du vill göra mig illa, egentligen, utan mer för att du ska klara av att handskas med dig själv. Det är bara en genväg.
För jag än vänder och vrider på saker och ting, i tanken, så är det fortfarande så att du stänger ute mig. Du vill inte släppa in mig. In mig i ditt liv. Jag vet inte vad du eller jag har gjort för att det är så. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna att bli utestängd. Jag vet inte vad du vill stänga ute hos dig själv. Du kommer ju ändå aldrig att kunna fly, helt och fullt, ifrån dig själv. Varför inte möta dig själv då? Möt dig med någon du litar på. Möt dig med mig!
Förstår du inte att du inte kommer undan. Du kan inte välja allt och inget samtidigt och få exakt som du vill. Antingen sårar du mig av okunskap och av ren och skär elakhet. Okunskap går att råda bot på. Genom att prata. Säga och visa, i handling, vad man känner och menar. Jag vägrar tro att du är elak. Så jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag tycker jag är klar och rakt fram med vad jag känner. Kan det vara så att du inte vill höra eller du kan inte?
Jag tycker att jag är en enkel person. Enkel att uppfatta och förstå. Ändå blir vi så fel. Varför då? Jag älskar ju dig. Så mycket. Varför är det så fel... |