...föddes Cornelis Vreeswijk. I Holland har nästan alla barn ett smeknamn - det bara är så. Cornelis blev följaktligen Cees [Kejs], och det var så han kallades av familj och vänner.
Hans far, Jacob Cornelis Vreeswijk, var åkare i samhället sedan 1932. Han började sin verksamhet med att skjutsa badgäster från staden till kusten.

Cornelis ansåg sig ha haft en förhållandevis idyllisk barndom, trots kriget. Under andra världskrigets två sista år höll alla skolor stängt i Holland, vilket medförde att Cornelis farfar fick lära honom att läsa och skriva. Efter kriget var man tvungen att avlägga vissa prov för att se i vilken klass man skulle hamna - Cornelis hamnade i fjärde klass. Han var en duktig och konfliktlös elev, som gjorde vad lärare och föräldrar sade till honom.

Cornelis var väldigt tjock som barn. Lite överallt läser man att Cornelis hade tuberkolos (bland annat i "Mäster Cees memoarer"), men så var inte fallet! Däremot så trodde "man" att han hade tuberkolos. Den diet en tuberkolossjuk blev satt på gjorde en ganska rund - något Cornelis fick lida pin för.

Myten om den tuberkolossjuke Cornelis

Historien bakom ryktet att han hade tuberkolos är dock tämligen intressant; I slutet av 1943 gömde Cornelis föräldrar en kusin som tyskarna var ute efter i deras jordkällare. När tyskarna kom för att leta igenom huset efter kusinen, påtalade Cornelis mamma, Jeanne Vreeswijk, att deras son hade tuberkolos. Eftersom tyskarna var väldigt rädda för smittsamma sjukdomar, gick de snarast därifrån. Dagen efter dök tyskarna dock upp på nytt för att hämta Cornelis, och förde honom till ett nunneskött sanatorium.

När han gick ut sjätte klass, avlade han inträdesexamen till gymnasiet, där han gick en termin. Sedan fick hans fader ett oförklarligt ryck, och sålde sina tre taxibilar och ville flytta till Sverige. Cornelis visste egentligen inte varför, men hans far hade varit där på semester vintern innan, och när han kom tillbaka började diskussionerna. Han hade helt enkelt blivit förtjust i Sverige. Allt där var ju fräscht och ingenting var sönderbombat, till skillnad från Holland, som mest låg i ruiner under den här tiden.

Flytten till Sverige

Cornelis fick Sverige beskrivet för sig med granitklippor, sjöar, granskogar och så snö - snö som knappt fanns i Holland. Jacob Vreeswijk ville starta åkerinäring i Stockholm på Ekerö. Så i slutet av oktober 1949, packade familjen in sig i deras T-Ford och begav sig till Sverige. Resan tog drygt en vecka, och den 6 november nådde de Ekerö. Cornelis var då tretton år.

Hans första intryck av Sverige var snö och ekorrar, mycket granar, branta backar och inga långa horisonter.

Skolgången i Det Nya Landet

Han började i skolan på Ekerö tämligen omgående. Han och hans syster, som var näst intill jämngamla, hamnade i samma klass. Cornelis blev retad för sin kroppsbyggnad, men hans syster tog honom i försvar och slog de som mobbade honom. Efter två år började han sjunde klass på Träkvista skola. Där fick han en fröken som han blev väldigt fäst vid, som hette Nina Spångberg.

Under den här tiden av ung tonåring hade Cornelis inte så många vänner. Han hade dock en god kamrat som under sommaren hade tjänat ihop lite pengar. Cornelis hade jobbat åt Konsum med att köra ut skubb den sommaren, så hade hade väl också lite pengar sparade.
De begav sig in till stan tillsammans. Kompisen skulle köpa en motorcykel, och Cornelis hade bestämt sig för att köpa en gitarr - sin första!
När de skulle åka hem ville Cornelis inte åka bak på motorcykeln eftersom han var rädd att gitarren skulle bli förstörd. Följaktligen tog han bussen. När bussen stannade intill Wallenbergs grav, såg Cornelis en motorcykel som låg ute på ängen. Det var hans bästa vän som hade kört ihjäl sig.

En språkkonstnär formas

Cornelis var inte så bra på svenska, så han kommunicerade mest på engelska med sin fröken. Han lärde sig läxorna utantill utan att fatta vad det stod och lärde sig rabbla och skriva samhällskunskap som det lades ganska stor vikt på. Svenska språket lärde han sig genom serier (främst Fantomen) och genom sina kamrater. När han väl lärt sig svenska, hängde han med på lektionerna och fick bra betyg. Han skrev sina uppsatser på de tjugo minuter det tog för honom att åka tunnelbana till skolan.

1950 sökte han in på S:t Görans Samreal och blev antagen där. 1955, vid sjutton års ålder, tog han realen.

Första gången han konfronterades med de nationella begränsningarna, var när han var fjorton år. Han och några klasskamrater var med i "Flygpojkarna", och de skulle bli fältflygare. De lärde sig rabbla flygplanstyper och så vidare. Plötsligt så blev det allvar, och de skulle börja tränas. Så Cornelis och två av hans kamrater begav sig till flygstaben i Gärdet, för att genomgå bland annat simulatortest. Men som utländsk tonåring, släpptes han inte in på flygstaben. Något som förmodligen var ganska svårt att förstå för en ung tonåring.

Cornelis började tillbringa sin tid på Stadsbiblioteket på Hantverkargatan. Han satt där ett par timmar varje dag. Läste svenska romaner och poeter. Det var på Stadsbiblioteket han kom att utveckla sitt eleganta idiom.

Cornelis blir man och musiker

1955, på hans realexamen, fick han en presentslant av sin far. Jacob Vreeswijk sade till sonen när han hämtade honom: - Nu kan jag ej göra mer för dig, nu får du ta itu med dig själv.
Det skulle han minsann göra - han hade bestämt sig för att gå till sjöss.
Samma år tog Cornelis hyra på en malmtradare som gick till Narvik och några europeiska hamnar och någon vända till Persiska viken. Han besökte hamnkvarteren, och blev av med oskulden på ett "ganska påtagligt sätt" (Cornelis egna ord). I mässen spelade Cornelis blues. George White, Leadbelly, Georges Bressens, Big Bill Bruce och så vidare. Första låten han lärde sig var "Black girl" av Leadbelly.

När han återvände till Sverige hade han bestämt sig för att syssla med konstnärlig verksamhet i någon form - frilitterär eller skådespelare. Han var då fattig som en kyrkråtta.

Cornelis spelade in sin allra första platta 1959, på Gröna Lund i en liten studio som hette "Din egen röst". Den var dedikerad till en dam som Cornelis mer eller mindre var förlovad med - hon hette Rigmor Blom. Första sidan innehöll den kända visan "Lillsysterns undulat är död" och baksidan den något okända "Kverulanten".

Cornelis verkliga visdebut kom väl egentligen inte förrän i Dagens Nyheters söndagsbilaga, 1962. Han jobbade då som vårdare på Beckomberga sjukhus. Där jobbade han i ett år och där träffade han Inga-Lill som han sedermera gifte sig med och fick sonen Jack (1964).
Dessförinnan hade han provat på mången yrke; järnverksarbetare, kontorist, lantmätarassisten, notisjägare, skeppshandlare, tivoliutropare och teaterskolelev.

Det icke utstakade Vasaloppet

Därefter började han plugga för att få studentkompetens. Bland annat tog han en folkhögskolekurs. Cornelis ville komma in på Sopis - Socialinstitutet och blev så småningom praktikant på Socialbyrån och Barnavårdsnämnden. Och så skrev han en massa. Ett tag började han till och med bära slips.
På Sopis sjöng han visor i källaren, och så blev det folkparkerna 1965. Första plattan kom 1964. Allt under ett rasande tempo. Han fick en deltidstjänst som socialassistent, han pluggade, det var krogsvängar, kvinnor, sprit och en hel del andra preparat.

1969 fick han två Grammis som Årets vissångare och Årets kompositör - text och musik för Tio Vackra Visor och Personliga Person samt hans egen-hatade Hönan Agda.

Cornelis själv sade att han hade mycket vaga minnen från denna period (1965-1969). Äktenskapet gick i stöpet, han gick upp trettiofem kilo på ett år, han söp, sjöng och härjade. Allt var en enda röra - till dess han fick ett kulturhus av Stockholm stad. Där slog han sig ned, steg ut ur dimman och började lugna ner sig. Han beskrev perioden som ett "långt icke utstakat Vasalopp - hit och dit, av och an."

Musikaliska framgångar och litterära drömmar

1970 tilldelades Cornelis en Grammis tillsammans med Kjell Andersson för Årets produktion av visa eller folkmusik II för albumet Cornelis sjunger Taube.
1971 var det så åter dags och denna gång i kategorin Årets populärproduktion med manlig sångartist för skivan Poem, Ballader och lite Blues. Det var samma sak året därpå, i kategorin Årets populärartist för plattan Spring mot Ulla, spring! Cornelis sjunger Bellman.
1972 ställde Cornelis upp i Melodifestivalen med låten Önskar du mig, så önskar jag dig som fick åtta poäng och kom på delad sjätteplats. Samma år återvände Cornelis till Holland.
Där gjorde han en platta på holländska som gjorde stor succé och sålde 70 000 ex, vilket var mycket på den här tiden. Sedan bodde han i Belgien, Frankrike, Holland, Norge och Danmark (Köpenhamn). Dessförinnan hade han bott i Skåne ett tag. 1975 återvände han till Stockholm.

Sedan 1959 hade han haft en dröm om att skriva en roman med stort R. Han tänkte nu förverkliga sin dröm, men så kom Ulf Lundell (Till Jack) och gjorde det med dunder och brak, och Cornelis ansåg då drömmen ha gått i stöpet. Men Cornelis klamrade sig kvar, fastän rock 'n' rollens sjuttiotal gick hårt åt hans karriär. Det var några mariga år men Cornelis återvände till visan.

Cornelis uppträdde ofta på Mosebacke (där Cornelisdagen numer hålls i augusti varje år) och sammanlagt gjorde han bortåt femtio spelningar där. Den första genomförde han den 26 maj 1970, som var den tredje dagen i Mosebackes historia, och faktiskt den första viskvällen.

Cornelis var också programvärd i radioprogrammet "Högst uppe på berget" i två säsonger (bland annat sommaren 1970), vilket sändes från Vispråmen Storken.

Cornelis ansåg sig vara lite yrkseskadad och hade ett ytterst begränsat privatliv. Karriären var det enda som sysselsatte hans hjärna, och då han inte hade någon familj att fördela sitt intresse på, var arbetet det viktigaste för honom.
Cornelis önskade få ordning på alla sina visor - samla dem i några ordentliga vissamlingar, formulera metodiken han tillägnat sig och framfört. Kort sagt ville han få allt på pränt. Därefter hade han ansett sig nöjd. Han ägnade större delen av sitt vakna och resterande liv till att realisera just den här biten.

Polar'n Cornelis får hembud

Under 1987, som kom att bli Cornelis sista år, lade han in sig på Sophiahemmet i Stockholm. Han hade svår diabetes och en alltjämt växande cancer i levern. Här bodde han när han inte bodde hos sin lilla-syster Ida Leuhusen.
På 1987 års Grammisgala tilldelades Cornelis en Grammis i kategorin Årets visa för ett av hans sista verk - Till Fatumeh. Cornelis ville hemskt gärna träffa sin mamma en sista gång, så den fjärde november begav sig han och hans syster tillbaka till IJmuiden. Där stannade de till den åttonde novemer. Cornelis kunde nu inte gå, utan fick åka rullstol. Hela den kvarvarande släkten kom - fastrar och farbröder. De insåg förmodligen alla att detta skulle vara sista gången de sågs. Cornelis hade väldigt ont och ville hem till Sverige. Innan de lämnade IJmuiden åkte de runt lite grann - ned till stranden och tog en öl och insöp några sista andetag holländsk hamnbouquet. Så tog Cornelis farväl av sin hemstad.

Fyra dagar senare, den tolfte november 1987 blott 50 år gammal, gick Cornelis ur tiden på Södersjukhuset i Stockholm. Prästen sade vi graven, ungefär så här:

Ja, vår polare har rest och vi är många som saknar honom. Det blev tystare och tristare utan honom. Vem ska nu dra ned paragrafryttarna från deras höga hästar och sjunga en underfundig sång om fogdarna som ännu marscherar runt kistan med sina hillebarder? Han vågade ta de utslagnas parti och hade inte så mycket till övers för den svenska präktigheten. Vi har ju gjort Maria Magdalena till en ärevördig glansbild, men det var hon ju inte när Jesus mötte henne, som känt. Sportiga Marie heter hon i Cornelis tappning. Så länge hotet om det stora kriget ligger över oss och somliga går med trasiga skor behövs Cornelis dröm. Vi får inte låta sången tystna, inte sluta förkunna glädjens budskap för dem som är små i världen!

Cornelis begrovs på Katarina kyrkogård på Söder, en liten bit ifrån Renstiernasgatan som kom att bli hans sista bostad. Han blev den förste att begravas där under 1900-talet.

Nekrolog över en mästare

Det är först långt senare som man inser hur mycket Cornelis gjort. Att på tjugotvå år hinna med sjutton album med egna sånger, samt åtta till med tolkningar av alltifrån Victor Jara till finska spjutkastarvisor, tre diktsamlingar och medverkan i sex filmer och lika många teaterpjäser och musikaler, fem live-plattor, översättningar av ett åttiotal sånger som andra artister spelat in, intervjuer samt ett omfattande turnerande i Holland och Norden med deltagande på bland annat Roskilde-festivalen och som grädde på moset; sex stycken Grammis (under sin livstid). Det talar sitt tydliga språk!
Ständigt skrev han. Eller läste. Idéerna fullständigt strömmade ur honom, som om någon jagade honom - en lieman som obönhörligen flåsade honom i nacken och gjorde konstanta utfall att lägga krokben med sin långa, skarpa skära, och ständigt erinrade sig.

Medborgaren Cornelis, som själv aldrig blev medborgare. Det kom honom nämligen till daga att en utländsk boxare vid samma tid, på mindre än en vecka erhöll svenskt medborgarskap, för att kunna få tävla i det svenska landslaget. Cornelis, som fick tampas med byråkraternas och paragrafryttarnas krav på intyg i svensk språkvård, blev således förbannad och drog helt sonika tillbaka sin ansökan.

Men likaväl som rosorna röda, skall även han de maskarna göda. Däremot är de konstnärliga frukter han förärade oss med inte tillstymmelse till maskätna. De lever, starkare än någonsin. Detta visade sig inte minst på 1993 års Grammisgala där samlingsverket Mäster Cees memoarer tilldelades en Grammis för Årets specialutgåva. Eller så vilar de sig bara. Väntar på rätta läget - ligger till sig en smula. Här och var dyker ständigt nya inspelningar upp och nytt material rotas fram och dammas av. Cornelis är säkert väl medveten om det.

I väntan på rätta läget, förväntas det resultat - Själv diktar jag ständigt träget, här har du en ny, kamrat...

                                        - Rikard Ljunggren

Inspirerat av bland annat "Beppe Wolgers intervjuar Cornelis Vreeswijk", inspelat 24 februari 1983 från radioserien "Svenska Drömmar", Sveriges Radio, Stockholm; I spåren efter Mäster Cees av Peter Mosskin; "Cornelis Vreeswijk - Gömda Guldkorn" Metrome records 1998, m.fl.