HÖNSHÅLLNING: Det är svårt att förklara charmen med höns för någon som själv aldrig har haft, eller har intresserat sej för, dessa djur. Men de ÄR verkligen CHARMIGA! De har ett roligt och intressant beteende, de finns i så oändligt många olika raser och färger och de är mycket allsidiga som husdjur. Och vilka andra sällskapsdjur kan förresten betala för sitt uppehälle så som hönsen gör i form av dagliga nyvärpta ägg!? Tuppar värper visserligen inte ägg, men i gengäld har de en sådan färgprakt och pondus att hela hönsflocken vore en blek skugga av sej själv om inte tuppen vore med.

Man behöver heller inte nödvändigtvis bo på landet för att kunna hålla sej med höns - de allra flesta kommuner tillåter att man åtminstone har en handfull hönor inom tättbebyggt område. Vänd dej till Miljö- och Hälsovårdsnämnden för att få veta vad som gäller just där du bor!

Och har man inte möjlighet att hålla höns året runt, så brukar det gå bra att hyra några över sommaren!

FLOCKEN: Höns trivs bäst i mindre flockar, och med en beskyddande tupp som tar hand om dem. Jag har mina höns uppdelade i tre olika flockar med 8-9 individer i varje. En av flockarna är frigående, och i den har jag flera tuppar. Vanligtvis en äldre ranghög tupp som bestämmer, samt några ungtuppar som finner sej i att vara underlägsna honom. Om de yngre dessutom är mindre till storleken brukar det aldrig bli några stridigheter att tala om, men ungtuppar som är jämnstora med flockledaren kommer förr eller senare att åtminstone försöka slåss med honom om makten. Orkar den gamle inte stå emot då kan han bli väldigt illa åtgången - så därför vill jag inte rekommendera att man nånsin har jämnbördiga tuppar tillsammans. Och ska man överhuvudtaget ha flera tuppar ihop så behöver de gott om plats utomhus (allra helst vara frigående!), så de hela tiden har möjlighet att gå ur varandras väg. Lustigt nog kan tuppar som på dagen ogillar varandra, ändå helt fredligt sitta och sova bredvid varann på samma pinne inne i hönshuset om natten.

En hönsflock bör egentligen inte vara större än ett 50-tal djur för att alla individer ska känna igen varandra, och veta sin plats i rangordningen. Även flockens hönor bör precis som tupparna vara av olika åldrar, för att minimera bråk och hackskador. Och kycklingar bör få växa upp i flocken, eller införas i den i god tid före könsmognaden, för att snabbt och konfliktfritt bli accepterade av de äldre.

HÖNSHUS: Hönshus kan byggas på tusen olika vis, men gemensamt för dem alla är att de bör vara ljusa, torra, välventilerade men inte dragiga, ha belysning, sittpinne, gödselbinge och värprede. Har man ett rymligt uthus kan man ta en del av det och göra om till hönsavdelning. Att bygga nytt är förstås det allra bästa, men dyrt... Och ett hönshus behöver faktiskt inte vara så märkvärdigt - man kan med fördel göra ett av en gammal outnyttjad lekstuga eller redskapsbod.

När det gäller storleken så finns det vissa regler och normer att följa, tex att man måste ha minst en kvadratmeter golvyta per fem hönor samtidigt som de har obegränsat med utomhusutrymme. Men jag tycker inte att man ska stirra sej blind på sånt här, utan bygga efter sitt eget goda förstånd och inrikta sej på att ordna allt på bästa tänkbara sätt för sina husdjur. Har man ett frostfritt hönshus tar man till utrymmena rejält, och har man ett kallare hönshus bör det inte vara större än att hönsen själva kan värma det någorlunda under vintern.

Kyla är dock inte så farligt för höns, även om de naturligtvis inte klarar massor av minusgrader under några längre tider. Fukt är mycket värre, och när man ger tillskottsvärme bör man tänka på att man samtidigt ökar fukten/kondensen i hönshuset. Mitt hönshus är inte frostfritt, och när det är som kallast har jag en värmelampa tänd där. Men det blir betydligt otrevligare, blött och kladdigt på golvet när den är tänd, än när det är nån enstaka minusgrad i hönshuset. Så jag tänder inte lampan förrän utomhustemperaturen kryper ner mot -10 grader eller kallare. Ner till -5 grader i hönshuset tycker jag är acceptabelt under en kortare tid. Fast då får man ju förstås problem med dricksvatten som fryser och sönderfrusna ägg...

HÖNSGÅRDAR: Även om man menar ha sina höns frigående så är det alltid bra att ha en hönsgård till hands där man vid behov kan stänga in dem. För egen del har jag mina avelshöns i säkert förvar i hönsgårdar, och "sällskapshönsen" går fria. Jag har haft lite problem med bevingade rovdjur, så därför ska alla hönsgårdar förses med nättak framöver. Konstigt nog har höken och ormvråken bara slagit höns för mej i hönsgårdar. De djur som går fritt har aldrig drabbats, men de har väl å andra sidan fått lära sej att vara mer uppmärksamma, och så har de ju tillgång till många gömställen.

En hönsgård för permanent bruk ska gärna vara gräsbevuxen, men i praktiken är det svårt att lyckas med det. Stora höns sprätter snabbt sönder gräset och fördärvar dess rötter, medans dvärghöns är något skonsammare mot det. Vill man försöka med gräs så bör man redan från början bygga två rejäla hönsgårdar som djuren växelvis kan vara i. Om man bara ska ha en hönsgård, som dessutom kanske inte är så stor, så är det bäst att ha singel eller grovt grus i den. Det dränerar bra och är lätt att hålla rent.

SKÖTSEL: Att sköta om sina höns är inte särskilt betungande eller tidskrävande, men det är ganska viktigt att man håller på bestämda tider och rutiner för att inte störa sådant som äggläggning eller ruvning. Hönshusets luckor ska öppnas och stängas ungefär vid samma tid morgon och kväll, maten ska serveras i samband med lucköppningen, och eventuell tillskottsbelysning bör vara kopplad till en timer.

Höns äter gärna matrester från hushållet, men de ska också ha spannmål. Enklast är att köpa färdigfoder från tex Lantmännen. En 50-kilos säck kostar under 200 kronor, och räcker länge till några "sällskapshöns". Höns som får går fritt letar upp mycket föda på egen hand i form av gräs och grönt, insekter och mask.

Sjukdomar och parasitangrepp förebyggs bäst genom god hygien, men hur noggrann man än är så händer det ändå ibland att hönsen blir sjuka eller får ohyra. Den allra vanligaste åkomman är något som kallas för kalkben. De drabbade hönsen får en gråvit beläggning på benen, och benens fjäll reser sej. Detta orsakas av ett kvalsterdjur som lever under benfjällen, och det i sin tur orsakar hönsen klåda och stor irritation. Lättare angrepp kan man få bukt med genom att först bada/skura hönsens ben i såpvatten, och därefter smörja in benen med vacelinsalva.

Löss är inte heller något ovanligt, och Etotalpulver tar snabbt och enkelt bort dem. Behandla dock inte kycklingar förrän de är så stora att de har fått fjädrar.

Coccidios är en smittsam mag- och tarmsjukdom som vanligtvis leder till döden. Den kan ligga latent hos djuren under lång tid för att plötsligt bryta ut när de är nedsatta i kontition. En drabbad höna är hängig och uppburrad, släpar vingarna i marken och varken äter eller dricker. Träcket är löst. Man kan behandla med antibiotika.

Hönsförlamning är en annan vanligt förekommande åkomma som främst drabbar unga kycklingar. Benen blir obrukbara, och ett drabbat djur kan inte förse sej själv med mat och vatten varför det med tiden svälter ihjäl. Avlivning rekommenderas, för även om sjukdomen ibland kan gå tillbaka så blir det sällan eller aldrig bra djur av dem som haft hönsförlamning.

AVEL: Som med så många andra husdjur där man håller individer av olika kön tillsammans, så blir det relativt lätt tillökning i hönsgården. Ibland nästan för lätt...! Speciellt dvärghöns brukar vara ruvvilliga, och kan producera kull efter kull nära på året runt.  Att få kycklingar är ju något av det allra roligaste med hönshållningen, och så länge de ska vara för eget bruk så behöver man kanske inte fundera så allvarligt på skillnaden mellan avel och att "bara" föda upp. Men menar du att få fram kycklingar till försäljning bör du hålla dej till renrasiga avelsdjur av bästa möjliga kvalitet - inte nödvändigtvis utställningsstjärnor, men absolut djur vars goda egenskaper kommer att finnas hos avkomman också. Och hur fina föräldrardjur du än har så kan det ändå bli en och annan dålig kyckling i kullarna, som inte växer och utvecklas i samma takt som syskonen - sälj aldrig en sådan om du är rädd om ditt goda rykte.

Om du är seriöst intresserad av hönsavel så tycker jag att du ska börja med att besöka en utställning. Där kan du få se mängder med olika raser, finna favoriter, samt få kontakt med redan etablerade och framgångsrika hönsuppfödare. Det är från dem du ska köpa ditt avelsmaterial - börja inte med vilken tupp och höna som helst om du vill komma någon vart med din egen uppfödning. Några enkla tumregler som gäller för all avel är att föräldrardjuren ska vara lika varandra i typ och utseende, den enes brist bör vara den andres styrka, och avla ALDRIG på två djur som har samma fel.

Att avla med siktet inställt på framgångar i utställningssammanhang är en spännande utmaning som kräver mycket kunskap och fingerspetskänsla. De flesta hönsägare har väl inte fullt så höga ambitioner, utan nöjer sej med att föda upp hushållshöns. De flesta har då sin hönsflock och en tupp, och låter slumpen avgöra vilka hönors ägg som får kläckas. Personligen tycker jag att man även i detta fall gott kan idka lite urval, och bara låta sina allra bästa hönors ägg bli ruvade eller lagda i kläckmaskinen. Om du inte har så många höns kan du kanske lära dej känna igen utseendet på deras respektive ägg, och därigenom sortera ut vilka du vill kläcka. Annars kan du sätta ihop tex en avelstrio eller -kvartett i en egen liten hönsgård under sommarhalvåret. Har du sen höns i den vanliga hönsgården som vill ruva så ger du dem väl märkta ägg ifrån avelshönsen. När det gäller uppfödning av hushållshöns ska du prioritera god värpförmåga och köttansättning före ett exemplariskt yttre och en vacker färg. När de egenskaperna är ordentligt befästa i din uppfödning kan du gå vidare med skönhetsidealen om du tycker att det verkar vara en rolig utmaning.

KYCKLINGAR: I den lilla hushållsflocken vill man gärna ha en eller ett par ruvhönor som kan förse hönsgården med nya individer. Men det är inte önskvärt att alla hönorna ruvar, och särskilt inte samtidigt, för då blir det ju inga ägg. Ibland kan det rent av kännas som ett problem när hönsen är allt för ruvvilliga, och man får fler kycklingar än vad man egentligen vill ha. Det går knappast att hindra en höna som bestämt sej för att ruva, men du kan ju styra lite hur många ägg hon får ligga på. 2-3 stycken bara kan räcka. Det är humanare än att låta henne ruva vecka efter vecka på ingenting, vilket hon annars kommer att göra om du tar ifrån henne alla äggen. Och det vore ju synd att inte belöna en duktig ruvhöna med åtminstone någon kyckling!

Ruvlusten hos många värpraser är helt eller delvis bortavlad, men i rätt miljö och under rätt förutsättningar kan t o m en värphybridhöna, som gjort sitt på äggfabriken, stimuleras till att ruva fram en kull. Men lyckas man inte få sina värphöns att ruva själva så kan man pröva med att skaffa sej en dvärghöna eller ett par - de har i regel stor ruvlust och är duktiga mödrar.

Hönorna ruvar i genomsnitt i 21 dygn, och nykläckta kycklingar är väldigt försigkomna och följer med sin mamma på födosök efter ett dygn eller två.

När kycklingarna kläcks har de en så kallad gulesäck med sej i buken, den de har fått näring ifrån under sin tid inne i ägget. Den varar i ytterligare 48 timmar, så innan dess behöver man egentligen inte förse nykläckta kycklingar med mat eller vatten. Men från och med att de är två dygn gamla ska de ha ett speciellt proteinrikt kycklingfoder, så kallat startfoder. Om man bara har några få kycklingar behöver man dock inte rusa iväg till Lantmännen och köpa 50 kilo "Start" - det går lika bra att ge dom vanligt värpfoder med tillsats av hårdkokt äggula eller undulatfröblandning under de första 3 veckorna. Därefter övergår man till så kallat tillväxtfoder, som de ska ha fram tills de är fullvuxna och värpfärdiga.

Den största faran i den lilla kycklingens liv är att bli kall och/eller våt. Det händer att man hittar ihjälfrusna kycklingar på golvet i hönshuset eller på marken i hönsgården, och det känns alltid sorgligt. I viss mån kan man gardera sej mot sånt här genom att inte släppa ut alltför små kycklingar om inte vädret är riktigt varmt och soligt, och att inomhus ha dem och deras mamma i en speciell kycklingbur. Om man hittar en kall men ännu levande kyckling på marken/golvet, så kan man ofta få liv i den genom att snabbt ge den värme. De brukar piggna till förvånansvärt kvickt, och kan sedan återföras till sin mamma och syskonen.

MASKINKLÄCKNING: Jag har kläckt fram åtskilliga kycklingar i äggkläckningsmaskiner, och visst är det ett alternativ till naturlig ruvning och kläckning - men ett ganska invecklat sådant jämfört med att låta naturen ha sin egen gång.

Om du vill kläcka fram kycklingar maskinellt bör du i första hand ta reda på om det finns någon duktig person i närheten, med en stor och riktigt bra maskin, som kläcker på beställning. Låt isåfall denne göra jobbet åt dej - det brukar inte kosta mer än några kronor per ägg.

Bestämmer du dej för att själv investera i en kläckmaskin bör du tänka på följande: De är dyra - en bra hobbykläckare för ett 30-tal ägg kostar åtskilliga tusenlappar. Det finns billigare (som egentligen är dyra de också, om man ser till vad de består av - det är nämligen inte mycket det!), och bestämmer du dej för att köpa en sådan behöver du i regel bygga om den lite grann för att den ska fungera tillfredsställande. Ofta behöver man förbättra ventilationen, och det kan vara en god idé att även förse kläckaren med en liten invändig fläkt. Att ett så viktigt instrument som en hygrometer inte alltid följer med som tillbehör är ofattbart - köp absolut en sådan, de enklaste kostar bara några tior. Glöm sen heller aldrig bort, oavsett vilken maskin du använder, att kläckresultatet inte blir bättre än vad du själv gör det till - dvs du måste verkligen se efter din maskin och äggen under ruvningen, och kolla flera gånger om dagen att det står rätt till med allting.

HÖNSKLUBBAR: Det finns två stora svenska hönsklubbar, och jag rekommenderar varmt ett medlemsskap i en eller båda av dem.

Dels är det Svenska Lanthönsklubben, som i första hand vänder sej till den som gillar "vanliga" höns till sällskap och husbehov. SLK arbetar för skyddandet, spridandet och bevarandet av våra gamla inhemska lantrashöns. Klubbtidningen Hanegället utkommer med fyra nummer om året och innehåller mycket trevlig "vardagsinformation" om höns och hönshållning.

Vidare så finns Svenska Rasfjäderfäförbundet, SRF, som är mer specialiserad på avel och utställning av rashöns. Deras klubbtidning utkommer sex gånger om året och är mycket intressant för den som gillar avel, genetik och fjäderfäutställningar.

Har du frågor eller funderingar kring höns och hönsskötsel så får du gärna maila till mej, så ska jag göra vad jag kan för att ge dej ett svar!