EN ANALYS AV MOBBING

När jag var barn och inte hade samma insikt i vad mobbing innebär
som jag har idag, trodde jag att mobbing fungerade ungefär så här:
”Du är tjock, därför retar vi dig så att du ska banta och bli smal.
Du är klen, därför retar vi dig så att du ska träna och bli stark.”
Jag trodde att man i mobbing hade ett mycket konkret motiv till att
mobba: Vi retar dig för att du har utstående öron, har för stor näsa,
är för tjock eller för smal, är för kort eller för lång, kommer från ett
annat land eller en annan landsdel. Jag trodde att mobbarna tydligt
och klart talade om för den mobbade varför de mobbade honom och
att syftet var att man skulle bli en bättre människa. Är du feg, så ska
du bli modig. Är du svag, så ska du bli stark. Hade man inga lyten alls,
skulle man slippa mobbing. Hade man lyten skulle mobbingen hjälpa
en att bli av med dem. Mobbing förekom bara bland barn och ungdomar.
Vuxna skulle vara så mogna att de skulle låta bli att mobba.
På arbetsplatsen jobbar vuxna och där skulle mobbing inte förekomma.
Om man gjorde jobbet tillräckligt väl, skulle man slippa höra att man är
en dålig arbetare. Kritik skulle vara befogad och hjälpa en att bättra sig.
Var man samvetsgrann och gjorde sitt bästa, skulle man slippa kritik och
utskällningar.

   Idag vet jag att det inte fungerar så. Mobbing finns bland vuxna såväl
som barn. Det är inte den mobbades lyten som är till grund för mobbing,
utan mobbarens eget begär av att trakassera. Mobbaren letar efter ett
lämpligt mobbningsoffer. Det är någon som han har makt över.
Sedan letar han efter lyten som legaliserar mobbing. Finns inte lytena
hittar han på dem i sin egen fantasi. Många gånger är motiven till mobbing
väldigt diffusa och oklara. Du är annorlunda. På vad sätt är jag annorlunda?
Hurdan är man när man är annorlunda? Orsaken kan ibland vara helt
okänd. Mobbaren mobbar inte för att du ska bli en bättre människa,
utan han gör det för att tillfredsställa sig själv och nyttja sina egna intressen.

   Alla uttryck som mobbing kan ha, från när barn tar ifrån sin kompis
väskan, till när vuxna kommer med sofistikerades sarkastiska kommentarer,
har sin upprinnelse i att man ringaktar den mobbades värde som människa.
Vi kan diskutera både fram och tillbaka om vad som är mobbing och vad
som inte är mobbing, vad som sårar och inte sårar och vi kan lägga stor vikt
vid ord och begrepp istället för att se vad det handlar om. Enklare blir det när
vi går till verkligheten och ser den som den är. Om vi tänker att vår
medmänniska inte har ett värde, avspeglar det sig i våra handlingar, av
respektlöshet och kärlekslöst beteende och vår medmänniska blir sårad.
Om vi betraktar vår medmänniska som dyrbar, visar det sig också i våra
handlingar och den människan kommer att må bra i vår närhet. 

Mobbaren tänker i komparativform

Mobbing kan ses som ett sätt att vilja bejaka sig själv, fast mobbaren gör
det i komparativform. Varje människa vill duga: Man vill vara duktig, stark
- mentalt såväl som fysiskt, man vill vara intelligent, god, betydelsefull,
populär, o.s.v. och man vill kunna använda sina talanger och kunskaper till
det som är stimulerande och meningsfullt. Man vill helt enkelt vara en bra
människa – som duger. Man vill ha rätt att finnas i den här världen och
vara med i allt som sker och bli sedd och uppskattad. Potentiellt sett skulle
det kunna vara möjligt för oss alla. Jag kan vara bra, du kan vara bra och
vi alla kan duga sådana som vi är.

  I mobbing övergår detta att vara bra till att bli bättre än någon annan
och om jag ska vara bättre än någon annan, måste det logiskt betyda att
du är sämre än jag. Istället för att vilja vara bra och önska att andra också
ska vara bra, önskar jag alltså att du ska vara sämre än jag, så att jag ska
vara bättre än du, d.v.s. du måste vara dålig för att jag ska vara bra.

   Är det nu så att du är sämre än jag? Tar jag reda på om du är dålig eller
kass i förväg och om det visar sig att jag har fel, så låter jag bli att mobba?
Nej, har jag bestämt mig för att du ska vara kass så är du kass, och är du
olydig och inte går med på att vara kass, så ser jag till så att du blir kass,
så att du ska vara sämre än jag, så att jag ska vara bättre än du.
Hur går detta till? Är det så att du är kass? Nej, jag tror att du är bra på
många saker, men mobbaren är som en trollkarl, d.v.s. en illusionist som
kan få saker att verka och se ut som de inte är. Han trollar bort dina
talanger, förvandlar alla dina goda sidor så att de blir löjliga eller
värdelösa, men mobbarens egna sidor är alltid bra.
Det kan man göra på tre olika sätt:

   1. Man hänger upp sig på en svaghet som den mobbade har och
förstorar upp den i absurdum och nonchalerar alla de positiva sidorna.
Sune haltar. När han haltar ser han dum ut. Ser han dum ut är han dum.
Detta att han haltar förstorar man upp så att hela hans identitet består i
att halta. Han kanske är bra på matte, fysik, musik, kan geografi eller är
en bra kompis. Detta finns inte. Alltså trollar man bort alla hans positiva
sidor och förstorar upp detta att han haltar och detta gör honom totalt
helkass och man anser sig ha rätt att mobba honom.

   2. Det han är bra på är värdelöst att kunna. Sune är bra på matte,
men att vara bra på matte är inte häftigt. Det är mycket coolare att vara
bra på fotboll. Jag är bra på fotboll och jag är häftig. Han är bra på matte,
men att vara bra på matte är inte häftigt, alltså räknas det inte.

Om hans kunskap värdelös och min är häftig är jag bättre än han. 

   3. Man kan förvränga de positiva sidorna så att de blir negativa.

Sune läser läxor och är en plugghäst. Jag läser läxor och är ett geni.

Sune är datanörd, jag är datasnille.

Lisa dansar ballett och är töntig. Josefin dansar ballett och är fin.

Jag är bra på fotboll och jag är proffs. Anton är bra på fotboll och är
sportfåne.

Anton är hövlig och artig. Han är en tönt. Jag är artig och kultiverad.

Anton är ohyfsad och borde lära sig vett och hyfs. Jag är ohyfsad
och är cool.

Man kan ta vilka sidor som helst och göra dem till någonting positivt
eller negativt.

   Låt oss ta en titt på orden löjlig och töntig som någonting negativt
och häftigt och coolt som någonting positivt. Om man ska svärta ner
saker som verkligen kan vara konstruktiva, t.ex. kunna data, matte,
spela klassisk musik eller dansa ballett, vara artig o.s.v., säger man att
det är töntigt eller löjligt. Om man vill säga att destruktiva saker är
positiva, säger man att det är häftigt eller coolt, t.ex. vara ohyfsad,
slåss, gilla våldsfilmer, svära, använda droger, mobba, o.s.v.
Genom att nonchalera de goda sidorna och stirra sig blind på de
negativa och göra de goda sidorna negativa, får vi den mobbade att
framstå som enbart dålig, vilket betyder att han är sämre än vi och
då är vi bättre än han, men allt detta är en illusion.

   Man blir ingen bra människa genom att peka på någon som vi kan
framställa som sämre än vi själva. En människa blir inte dålig genom
att vi förlöjligar hennes positiva sidor och hittar på lögner för att få
honom eller henne att framstå som en dålig människa.
Mobbaren vaggas i en illusionsvärld.

Vilka människor skrattar man åt?

När det gäller de människor som man skrattar åt, som man kallar
töntar, nördar, vilka är dessa människor? Skrattar man åt en man
som är stark, en kvinna som är vacker och populär, en man som är
rik och har mycket pengar eller en äldre herre som är en respektabel
akademiker? Knappast. Man skrattar åt den som är lite annorlunda,
osäker, har dåligt självförtroende, lite konstig, går konstigt, är lite
bakom, betraktas som dum i huvudet, lite velig, dålig på att ge svar
på tal. Det är en person som är svag. Skrattar man åt den som har
många vänner?

Har man många vänner har man en ”armé” som backar upp en om
man skulle bli mobbad. Nej, man skrattar åt den som är ensam.
Man skrattar åt den som är värnlös och inte kan försvara sig, därför
att det är då man har övertaget. Man har makt att trakassera den
svage och upplever en känsla av överläge.

Var finns glädjen i att vara bättre än en annan människa?    

Nu undrar jag var glädjen finns i att veta att en annan
människa är sämre än jag.

Låt säga att det stod framför mig en människa som är mindre
intelligent än jag, fysiskt svagare, mindre vacker än jag och
dessutom är en skurk. Jag har rätt att se ner på honom på alla sätt.
På alla sätt är jag överlägsen honom: Jag är bättre än han, smartare,
vackrare, starkare och dessutom godare än vad han är.
Det räcker inte med att han bära är värdelös, han är en skit också.
Vad är min respons till detta? Upplever jag glädje? Finns någonting
positivt i att veta att jag skulle vara bättre än någon som är sämre
än jag, som jag kan säga är totalt värdelös? Finns det någonting
positivt i att veta att någon är dum i huvudet, så att jag får vara
intelligentare än han? Är det positivt att veta att någon är svag,
så att jag får vara starkare än en krake som är liten och
försvarslös?

   Om någon är sämre än jag, vilket rimligtvis betyder att jag är
bättre än han, betyder det att just jag är en bra människa?
Låt oss ta en liknelse om betyg, enligt systemet som vi hade
från etta till femma. Betyget säger väldigt lite om hurdana vi är
som människor, men det kan vara en bra illustration i alla fall.
Vi säger att jag har en tvåa i ämnet att vara kompetent, medan
han har en etta. Då är mitt betyg visserligen högre än hans,
eftersom jag har en tvåa. Jag kan briljera med att jag har högre
betyg än han, men min tvåa är betydligt lägre än en femma.

Den som har en femma, är nog mera glad över denna femma,
än skadeglad över någon som har lägre betyg än så.
Om jag däremot har en tvåa, är jag skadeglad om någon har en etta,
så att jag slipper vara sämst. Om jag gläder mig över att någon
annan är sämre än jag själv, måste det betyda att jag inte kan glädja
mig åt att vara bra som jag är. 

   Jag skulle kunna gå omkring på stan och hitta en mängd
människor som jag skulle kunna påstå var sämre än jag, men det
skulle vara ömkansvärt att uppleva skadeglädje över det.
Desto mer upplever jag sorg. För mig är det ingenting positivt att
vara bättre än en utslagen människa som har gått ner sig i alkohol,
som ser sitt liv som misslyckat. Mobbing går ut på att någon måste
vara sämre än jag för att jag ska vara bättre. Någon måste vara
under för att jag ska vara över. Det finns en dualism där jag blir
bejakad genom att någon annan blir förnekad.

Detta visar hur ömkansvärd mobbingen är, där man gläder sig åt det
destruktiva och tror sig ha ett självförtroende som bara är en illusion.
Större glädje är det att vara jämbördig någon som är bättre än jag
– någon som jag trodde var överlägsen mig, men som får vara min
vän.   

Om jag är misslyckad gläder jag mig åt att andra misslyckas
– för min egen skull.

Det är en falsk glädje mitt i all min bedrövelse.

Om jag har lyckats med livet, vill jag att andra ska lyckas
– för deras skull.

Min glädje blir fullkomlig om andra får del av min glädje,
om de lyckas såsom jag har lyckats. 

Hos vilken kategori är mobbing vanligast?

Hos vilken grupp av människor förekommer mobbing mest?
Är den vanligast hos män eller kvinnor? Vad vi definitivt kan säga är
att mobbing utförs både av män och kvinnor och att offren både kan
vara män och kvinnor. Men ligger det mera i mannens natur att mobba
än hos kvinnor eller tvärtom, eller har män och kvinnor olika sätt att
trakassera på? Finns det en viss typ av människor som trakasserar?
Har de ett speciellt anlag? Jag tror att utifrån det som man är och kan
och den position man har, att man kan använda detta till någonting
konstruktivt eller destruktivt, bl.a. mobbing. Däremot kan det vara
möjligt att olika typer av människor kan använda olika sorters
mobbing och olika sätt att trakassera: den ene är smart och listig,
den andre är dominant och burdus, den tredje är anklagande och
skuldbelägger folk, o.s.v.

  Låt oss föreställa oss en gestalt som vill mobba andra. Vi känner
ännu inte till könet hos denna person. Gestalten går efter vilka
möjligheter den har att mobba. Om det är en man som är stor och
stark, kan han använda sin fysiska styrka till att förtrycka andra.
Om de inte lyder honom kan han hota dem med våld och ge dem
stryk. Om det nu visar sig att han inte är stor och stark, så får han
vara smart nog att hitta andra vägar. Han kanske har en briljant
hjärna. Det visar sig att han är duktig i matematik och smart i
affärer. Då kan han använda ekonomisk makt till att förtrycka.
Vad kan en stor och stark karl som är klent begåvad sätta sig upp
mot en man i slips och kostym? Han använder pengar och list till
att förtrycka. Det kan man göra både som man och kvinna.
Om jag är man och förtrycker, kanske jag är mullig mansgris och
säger att mannen är stark och överlägsen kvinnan. Om jag är
kvinna och förtrycker kanske jag är feminist och säger att mannen
är primitiv och kvinnan är överlägsen mannen på andligt plan.
Allt handlar om att utnyttja sina fördelar och möjligheter till att
förtrycka. Om man är populär kan man använda sin popularitet till
att förtrycka. Om du säger emot mig kan jag på nolltid göra dig
impopulär, eftersom jag har kompisarna på min sida som lyssnar
på mig och tror blint på vad jag säger. Om du säger emot mig
kommer alla att tycka illa om dig, så det är bäst att du gör som jag
säger, om du vill slippa bli utfrusen. En impopulär gestalt kanske
vänder sig till en ensam stackare och säger: ”Jag är den ende som
förstår dig. Du och jag är inte omtyckta, men det beror på att de
inte förstår oss.” Manipulationen blir då: ”Om du inte gör som jag
säger, är du lika oupplyst som alla andra och har inte alla dessa
insikter som jag har. Vill du vara grå och vanlig eller vill du vara
speciell?” Vi ser här att vi å ena sidan kan vara rädda för att vara
onormala och å andra sidan rädda för att vara vanliga, därför att
varje människa vill känna sig unik.

  Om man har makt kan man använda sin makt till att förtrycka.
Om man befinner sig lågt i hierarkin kan man använda sin
svaghet till att utnyttja människor och skuldbelägga dem.

Om du inte gör som jag säger, kan du inte kalla dig human och
god. Jag kan beskylla dig för att vara rasist, mullig mansgris eller
kapitalist. Dessa ord biter bara på den som vill vara human och
god. Jag talar mer om detta i Syndabocksmentaliteten. 

   Som vi ser här finns det människor av bägge könen, kvinnor
såväl som män, som kan utöva mobbing. Det är människor som
har ett begär efter att trakassera, men utifrån de yttre
förutsättningar de har och de omständigheter som de befinner sig i,
söker de olika vägar att utföra detta på. På en manlig arbetsplats
kanske en man ser sin möjlighet att utnyttja sin överordnade
ställning till att förtrycka andra män och vara mullig mansgris mot
kvinnor om de arbetar där. Där kan sextrakasserier komma in.
På en kvinnlig arbetsplats kanske en kvinnlig överordnad ser sin
möjlighet i att förtrycka dem som finns där och har hon kvinnor
under sig, blir offren kvinnor. Har hon en man under sig kan hon
vara feminist och beskylla honom för att vara mullig mansgris.
Syndabocksmentalitet kan komma in där. Man gör det som man
ser fungerar. Ser jag att jag är fysiskt stark och ser att jag kan
använda det till att förtrycka, så gör jag det (om jag vill förtrycka).
Ser jag att jag inte är stark, men att jag kan få min vilja igenom
med att manipulera, då använder jag den metoden. Man tar till de
medel och möjligheter som finns för att utföra det som man
önskar, för att bekräfta sig själv och få sin vilja igenom.
Mobbing förekommer som sagt av både män och kvinnor, men
det är möjligt att formen av mobbing kan skifta, där typen:
”Jag är överlägsen och du är underlägsen,” kan vara mera vanlig
bland män, medan syndabocksmentaliteten förmodligen är
vanligare bland kvinnor, där man mobbar genom att anklaga och
skuldbelägga andra människor.

   Vad som avgör om jag mobbar eller inte, är snarare vilken
livsinställning jag har, om jag vill ta till mig av vad jag vill ha med
våld och mina medmänniskor är till för att utnyttja, eller om
människor runtomkring mig är mina medmänniskor som jag har
lycka och framgång tillsammans med, inte utav.
Ickemobbing är en social relation där vi lär känna varandra, tar
del av varandras liv och är en välsignelse för varandra.
Mobbing går ut på att utnyttja, där jag vill ha och du ska ge.
Jag bestämmer och du ska lyda. Jag är över och du är under.
Detta är ingen social relation. Så fungerar mobbing.

Du måste helt ställa upp på mobbarens villkor

Någonting som karakteriserar mobbing väldigt mycket, är detta
att du helt måste ställa upp på mobbarens villkor. Det är ingen
social relation, där två individer umgås med varandra på
jämbördigt plan och utbyter tankar och idéer, utan det är en
envägs kommunikation, där mobbaren talar och du ska lyssna,
mobbaren säger hur det är och du ska fatta. Han frågar inte vad
du tycker, utan om du begriper. Samtycker du, ”fattar” du,
håller du inte med, är du en idiot som ”inte begriper”.
Vill du inte vara en idiot, är det bäst att du håller med. Mobbaren
bestämmer vad ni ska prata om och du ska lyssna och hålla med.
Han ska lära dig hurdan du ska vara och vad du ska tycka, och
du ska göra som han säger. Det är mobbarens initiativ som gäller
och dina förslag slås ner. Du ska tycka om det som han tycker
om och gilla sådana filmer som han gillar, annars är det fel på dig.
Frågan är vilken sorts filmer det är. Du ska gilla den humor som
han gillar och det är lag på att du ska skratta när han skojar.
Gör du inte det, är det du som är en torris. Mobbaren är
fullständigt normal och om du inte är som han, är du onormal
och han ska ändra på dig.

   Det råder ingen som helst demokrati där du får tycka vad du vill,
där dina åsikter respekteras, utan allt vad mobbaren tycker är den
universella sanningen och normala människor tänker som han och
samtycker du inte i allt han säger, så är det fel på dig och detta
förmedlas med hån och förakt.

Om du kommer med ett yttrande som han inte håller med
om, så har du fel.

Om du säger någonting av eget initiativ som han inte kan
säga är fel, så är det i och för sig sant, men det är irrelevant,
d.v.s. värdelös sanning.

Om det som du säger är sant och kanske t.o.m. relevant,
då är det han som har lärt dig det. Du har absolut inte
kommit på det själv.

Din egen personlighet ska suddas ut och mobbarens
personlighet ska träda fram.

Han har full frihet att säga vad han tycker och du ska tiga
och hålla med.

Det råder full åsiktsfrihet. Han har full frihet att säga vad
han tycker till dig.

När övertaget har nått sin kulmen och mobbaren har full
makt, visar han denna attityd:

   ”Jag beter mig precis som jag vill. Jag har rätt att förolämpa
dig och bete mig respektlöst som det passar mig och det är bara
en självklarhet att du ska acceptera detta. Du har däremot stränga
order om hur du ska uppföra dig. Du måste säga de saker som jag
vill höra och ger du den minsta lilla vink till förolämpning ska du
stå till svars för det och be om ursäkt:

Vad menar du med det där? Varför sade du så? Nu måste du
förklara dig!”

Det råder som vi ser ingen som helst jämlikhet.      

I en sådan relation kan den mobbade inte må bra. Man kan inte
må bra när man får veta att man inte har rätt att vara den som man är,
utan måste utplåna sin egen personlighet och helt ställa upp på
mobbarens villkor. Du kan försöka dölja dina rätta känslor för en tid,
men hur du mår, kommer förr eller senare att uppdagas.
Mobbaren vill givetvis inte kännas vid detta, men han ser symptomen
och symptomen måste bekämpas – med trakasserier och
processanden. 

”Varför ser du så sur ut? Tog du illa vid dig för det där? Du begriper
dig inte på humor! Du är asocial och kan inte umgås med folk.”
När han säger att du är asocial, finns det ingen tanke på att han själv
gör fel, utan det är dig som det är fel på som inte ”tål” att bli
behandlad på detta sätt.  Mobbaren vill att du ska ha skyldigheter
emot honom, men han har inga skyldigheter mot dig.
Du ska lyssna på honom, men han behöver inte lyssna på dig.
Du ska respektera honom, men han behöver inte respektera dig.
Du ska vara vänlig och hövlig mot mobbaren, men han kan tala i
ovänlig ton tillbaka. Han kräver alltså att du ska vara en vän, men
har inga tankar på att vara en vän tillbaka. 

Mobbaren menar sig vara ”jagstark” och du kallas ”jagsvag”

Hur skulle mobbaren själv förklara sitt beteende om att du måste
ställa upp på hans villkor? Förmodligen ser han det så att han är en
stark personlighet och att du är jagsvag. Han är driftig och framåt,
men du är vek och tillbakadragen. Han har en ”stark vilja”, men du
har ingen vilja alls. Det kan verka så på ytan, men under ytan är det
andra saker som gör sig gällande. Det är inget svårt att komma med
vedertagna uttalanden som alla vet är ”tufft” att tycka.
Tycker du det som är populärt att tycka och säger det som
”går hem”, då möter du inget motstånd, utan kan säga frimodigt vad
du tycker och detta kan ge ett starkt intryck. Att säga vad man
tycker från hjärtat, kan inte ”gå hem” hursomhelst, eftersom varje
människas personliga upplevelser är unika, men kan accepteras i ett
sammanhang där varje individ får vara sig själv och den som är
speciell får känna sig hemma. Mobbaren förlöjligar ofta det som
kommer från hjärtat.

   Mobbarens s.k. ”starka personlighet” handlar om att vara
jagcentrerad, där mobbaren är fixerad vid sig själv: det är vad jag
tycker som är intressant, jag ska ha uppmärksamhet och du ska
lyssna på mig, men du är en diffus skugga, därför att du inte är
viktig i den självcentrerades ögon. Hans ”starka personlighet” kan
alltså vara att han är fixerad vid sig själv och inte respekterar din
egen vilja.

Vad gäller frågan om du är jagsvag, kan det vara så att när du
blir behandlad som oviktig, då mobbaren inte lyssnar på dig, inte
är intresserad av att veta vad du tycker och du blir hånad om du
kommer med ett uttalande som inte passar honom, då blir det lätt
så att du faller in i en roll, där du känner dig jagsvag. Han får dig att
känna dig som om du är tom på insidan, talar till dig som om du inte
är någonting, får dig att känna dig tom och då faller du in i en roll
där du blir ja-sägare och han säger att du är ”jagsvag”. Om du
dessutom tidigare har fått höra att du inte har rätt att vara dig själv,
att du är onormal, att du måste hålla med, för att du annars blir
bestraffad, då blir du jagsvag, men du är inte född till att vara
sådan. Ditt rätta jag kan vara begravt under fördömelsens röster.
Mobbaren kan på så sätt utnyttja detta dåliga självförtroende och
spinna vidare på detta till att få dig att känna att du inte är någonting
och säga att du är jagsvag då han briljerar med sin
”starka personlighet” som i själva verket kan vara hans
egocentricitet och din ”jagsvaghet” kan vara att du blir hämmad av
att inte känna dig respekterad. 

Är det en sund relation, att du måste ställa upp på mobbarens
villkor?

Nu är frågan om mobbarens beteende är socialt. I en sund relation
uttrycker man tankar där man frågar: ”Vad tycker du? Så här tycker
jag.” Man lyssnar på varandra och samtalar med varandra på
samma nivå. Om man säger: ”Som jag säger, så är det och du måste
anpassa dig efter mitt sätt att tänka,” då är det ingen relation där två
vänner samtalar med varandra, utan det är en människa som gör sig
till gud över en annan person och tar sig rätten att äga honom eller
henne. Man har satt sig på en piedestal där man tillsäger sig en
överlägsenhet som är abnorm. Om du inte får lov att tycka och
tänka som du vill, måste det betyda att mobbaren är rädd för dina
åsikter. Om han är rädd för dina åsikter, kanske det betyder att hans
egen föreställningsvärld skulle vackla om den blev konfronterad.
Om han måste ha dig underlägsen och tvinga dig att hålla med,
då är frågan om han är så stark i sin övertygelse som han vill
framstå som och om han är så stark i sin personlighet.

   Om jag är trygg i min övertygelse, är människor som tänker
annorlunda än jag inget hot för mig. Jag kan känna sorg inom mig
om någon t.ex. skulle vara för mobbing eller ha andra åsikter som
jag upplever som inhumana, men jag känner inget behov av att
håna eller trakassera. När man angriper, hånar och trakasserar
människor som tycker annorlunda än man själv, tror jag att det
bygger på rädsla, därför att det är en skör och bräcklig
föreställningsvärld som angrips.

   Om det nu är så att dina åsikter är förbjudna och det är hans
uppfattning som gäller, är det nu så att hans är konstruktiva och
dina är destruktiva? Står han för humana värderingar när han
anser att du inte är någonting och inte har någonting att komma
med? Står du för destruktiva värderingar, med tanke på att dina
åsikter är så förbjudna? Om man har humana värderingar och
någon yttrar någonting inhumant som man inte vill hålla med
om, då reagerar man med upprördhet och resonerar moraliskt
om vad man tycker om yttrandet, men man reagerar inte med
hån. Den som säger att du ska skrota det som är din
personlighet och ställa upp på hans villkor, har i sitt handlande
sagt att du inte har något värde och med en sådan människosyn
har han visat att han inte vill vara en sann vän. 

  Om jag säger att du inte har rätt att ha dina åsikter och vara
den du är, vad för människosyn representerar jag då?
Antagligen en människosyn som inte respekterar allas värde.
Om jag inte respekterar människors värde, har jag då rätt att
pracka på andra mina värderingar?

   Om jag betraktar dig som en sann vän, ger jag dig frihet att
tycka det som du dels är övertygad om och ha de värderingar
som du känner dig trygg att ha. Om jag är trygg i mina
värderingar, kan jag också tillåta andra att vara trygga i sina
uppfattningar.

Man gör en pseudofigur av den mobbade

När du måste ställa upp på mobbarens villkor och tycka precis
som han och göra som han säger, är frågan vilken bild av dig
som han har som person. Kommer han någonsin att kunna lära
känna dig? Mobbaren gör dig till en pseudofigur som han i sin
fantasi vill tro att du är, som en docka. Han är Geppetto och
du är Pinocchio. Istället för att lära känna dig: vad har du för
intressen, vad har du för åsikter, hur ser du på livet? så skapar
han en docka utav den mobbade, totalt utan innehåll, totalt utan
substans. Denna ”docka” har ingen intelligens, inga mänskliga
känslor och inget medvetande och kan därmed inte uppleva
någonting alls. Denna låtsasfigur kan aldrig vara annat än
förnedrande att vara. Vad för skapelse blir det? En grotesk
gestalt! Det blir en docka som inte har något innanmäte,
inga känslor, ingen vilja, inget förflutet, ingen framtid och inget
intellekt. Utifrån denna bild kommer trakasserierna av
kommentarer, hånfulla gester, nedsättande blickar, ovänlig
ton i rösten eller fysiskt våld, som jag definierar som mobbing.
Dessa kriterier måste in för att mobbingen ska kunna vara legal. 

   Den mobbade kan givetvis inte kännas vid denna pseudobild.
Varje levande varelse är införstådd med att vara det som den
är ämnad att vara. Hästen är en häst och äter gräs, för att han
är gjord att äta gräs om han är häst. Fisken simmar i vatten för
att fisken är en fisk. Pinocchio var en docka som förväntades av
Geppetto att vara docka, men problem uppstod när han ville bli
människa. På samma sätt förväntas den mobbade att vilja vara
denna docka som mobbaren har gjort honom till utan protester.
Säger man till Kalle att han är en tönt ska han finna sig i att vara
tönt som om ingenting hade hänt. Hånskrattar man åt honom och
gör narr av honom, förväntar man sig att han ska se glad ut och
se obesvärad ut. Om han är en docka, kan man trakassera honom
utan konsekvenser. Är han en människa ger det konsekvenser.
I mobbing tar man alltid ifrån den mobbade sin rätta identitet.
Detta framgår extra tydligt när man ger den mobbade öknamn och
detta är ett uttryck för brist på respekt för den mobbades integritet.
Respekt är att jag frågar dig vad du heter och sedan kallar dig det
som du har sagt med din egen mun att du heter. Det är du som
bestämmer vad du vill att jag ska kalla dig och ingen har rätt att ge
dig ett annat namn efter sitt eget tycke. Detta gäller även respekt
för din övriga identitet. Om jag respekterar dig, låter jag dig
presentera dig själv som den du är och bemöter dig sedan som
sådan. Garantin mot mobbing torde vara respekt för en annan
människas personlighet. En varningsklocka för mobbing är på så
vis respektlöshet.

   I och med att man har gjort en pseudofigur av den mobbade,
som inte är en människa med känslor och ett intellekt, blir följden
att man inte har någon medkänsla med den mobbade. Den grundar
sig på en föreställning av att den mobbade tillhör en helt annan
människoart, med ett helt annat känslosystem och sinnelag än man
själv har och inte har någon förmåga att uppleva och känna de
saker som man själv gör. Om människor av annan ras inte kan
uppleva smärta, rädsla och sorg som vi, då behöver vi inte bry oss
om hur de känner det. Detta har legaliserat de mest fruktansvärda
grymheter mot människor genom tiderna, av behandling av slavar,
Apartheid och Nazism. Men detta kan sträcka sig längre än bara ras.
Människor med andra åsikter, personer som beter sig och tänker
annorlunda, har annat lynne, har ett lyte eller inte är fysiskt starka,
är inga människor som vi och kan inte uppleva det som vi själva
upplever. När man resonerar så, blir de objekt och man kan tala
om dem som ”sådana där” och ”den sortens människor”, som man
ska behandla efter den och den metoden. I dessa ord finns en
distans och man ställer sig aldrig frågan: Hur hade jag känt mig om
jag hade varit han eller hon, om dem som jag talar föraktfullt om.
Jag tror att empati väcks hos oss om vi tänker om varje människa:
Den här människan kan uppleva och känna saker precis som jag
själv.

En människa som jag skrattar åt kunde ha varit jag. När vi då ser
att dessa människor kunde ha varit jag, byts stoltheten ut mot
tacksamhet över det som vi har och det som vi är, istället för
högmod och vi får då en önskan att andra ska få del av det som
vi har. Om vi tänker att människor som vi ser omkring oss kunde
ha varit jag, då blir vi försiktiga i att döma andra och försiktiga i
att mobba. Den som jag skrattar åt kunde ha varit jag.

   När jag talar om denna pseudofigur, menar jag inte att man helt
och hållet gör en fantasifigur av den mobbade, typ om vi skulle
säga att Anton är en kvinna, svart och kommer från Afrika, är lång
och smal och hemmafru, medan han i själva verket är en
tonårsgrabb, svensk och liten och tjock och går i skola. När man
mobbar, konstaterar man vissa yttre sanningar: Anton är av manligt
kön, jämnårig med klasskamraterna och kille.

Man konstaterar de faktiska sanningarna. Är han mullig, kallas han
kanske ”tjockis”, är han mager säger man att han är spinkig, inte
tvärtom. Det är när det gäller de inre egenskaperna, som lögnerna
träder in om hur han är som person. Man säger att han är dum för
att han verkar dum, fast han kanske i själva verket är ett geni.
Man säger att han är knäpp, för att man har fått för sig att han är
knäpp, men han kanske är vettigare än de flesta i klassen.
Det mentala kan man inte se och det är oftast där lögnerna träder in.
Det yttre kan alla se och där kan man inte ljuga, för alla kan ju se hur
Anton ser ut, men det mentala är osynligt för ögonen och för att få
redan på vad som döljer sig där, måste man lyssna och det är man
inte intresserad av om man vill mobba och då föredrar man att hitta
på lögner istället.

Lögnerna har som störst effekt när de är uppblandade av viss
sanning.

En kille är liten och spinkig och vi säger att han inte är en riktig karl.
Det är sant att han är spinkig, men i sin karaktär kanske han är mera
karl än de största muskelknuttarna.

Günther är tysk och vi säger att han är nazist. Ja, det är sant att han
är tysk, men i sin människosyn kanske han är mer antinazist än de
flesta som kallar sig humana.

Ebba är ful och impopulär. Ja, det kanske är sant att hon är ful, men
lärde vi känna henne kanske hennes inre kvaliteter skulle göra henne
mer attraktiv än den största filmstjärna.

Lisa liknar Agata som är en riktig ragata. Ja, det kan mycket väl
vara sant att hon liknar henne till det yttre, men hon kan vara en helt
annan människa på insidan.

   Det som sårar oss mest, är det som visserligen kan framstå som
sant till det yttre, men som vi inom oss längst inne vet är lögn och
kanske inte kan bevisa på annat sätt än att förklara och den som
mobbar vill inte lyssna på förklaringar. Mobbaren gör alltså en
pseudofigur av den mobbade, genom att ta vissa vedertagna
sanningar, av egenskaper som han kan hitta och förlöjliga och
kombinerar dessa med lögner och fantasier som han har hittat på i
sitt eget sinne och får då fram denna fantasifigur av den mobbade.

Varför gör man denna pseudofigur av den mobbade?

Varför är den mobbades rätta jag inte accepterat? Det kan bero
på att mobbaren upplever en otrygghet gentemot sin motpart.
Han vågar inte lära känna denna människa som person, därför att
det personliga är ett hot för honom. Talanger och personlighet
kan få honom att känna sig underlägsen. Det som får honom att
känna sig underlägsen är ett hot för honom och när han förlöjligar
det som är ett hot, behöver han inte längre känna sig underlägsen.

Samma sak kan gälla om man förlöjligar någon som är annorlunda.
Den som är annorlunda vet man inte var man har. Den som man
inte vet var man har kan man inte kontrollera.

Den som man inte kan kontrollera är ett hot för en och måste
sättas på plats med trakasserier och fördömande ord som säger att
du är onormal. Det som är ett hot måste förlöjligas.

Det som är löjligt är inte farligt längre. På så vis kan föraktfulla
attityder och ett nedlåtande beteende vara ett sätt att skydda sig
mot det som man känner sig hotad av och skydda sig mot känsla
av underlägsenhet och rädsla för det okända.

När man skyddar sig kan man dels göra det med hån och förakt,
men en annan metod är att sätta in en människa i ett fack och
säga att man vet exakt vad du tänker. ”Du är sådan, sådana som
du tänker så här, du tänker så här för att du är en sådan och
därför behöver jag inte lyssna och ta reda på vad du tänker.
Jag vet ju redan vad du ska säga, för sådana som du pratar så här.
” Kan jag sätta in dig i en kategori, har jag din personlighet kartlagd
och vet var jag har dig och kontrollera dig, som en fågel i en bur.
Då är du inget hot längre."

   Vad händer när du blir behandlad på det viset? Resultatet blir att
du känner dig kränkt och mobbaren förlorar en vän. Man vill aldrig
anförtro sig åt en människa som visar respektlöshet. Man vill aldrig
berätta om någonting som ligger en varmt om hjärtat för någon som
hånar och förlöjligar en. Mobbaren går miste om dyrbara relationer
och i sin fattigdom på sann gemenskap får han en förvrängd syn på
människor, där de blir objekt istället för personer. Mobbaren utsätter
sig också för omgivningens förakt, eftersom man föraktar den som
visar respektlöshet och förlöjligar det som är värdefullt i andra
människors liv och det som mobbaren hade tänkt sig, av att bli
bekräftad och omtyckt uteblir och det som mobbaren var rädd för
inträffar, att de som han sårar förkastar honom och inte vill har
någonting med honom att göra. När han sårar människor, förlorar
han vänner och blir illa omtyckt av andra. Detta är en hemsk
sanning som mobbaren måste skydda sig emot med ytterligare en
skyddsmur som säger: ”Alla som visar agg mot mig är idioter.
De som tar illa vid sig när jag gör narr av dem förstår sig inte på
skoj. De tar sig själva på alltför stort allvar. Om människor reagerar
med agg mot mina förolämpningar är det de som är veklingar.”

Man kan gå i det längsta att säga att det är den mobbade det är fel
på, vad man än gör.

”Om jag slår ner dig, är det du som är svag som inte står pall för
min knytnäve. Om du tar illa vid dig, är det du som inte förstår dig
på skoj.” Det är en skyddsmur där mobbaren skyddar sig mot
ansvar i livet, där det aldrig är han själv som gör fel om han skadar
någon, utan det är de som blir skadade det är fel på. Han förlöjligar
människor för att skydda sig mot känsla av att vara underlägsen
och blir på så vis fattig i sin själ. Om man skyddar sig mot allt som
är annorlunda och hotar en att känna sig underlägsen, genom förakt
och förlöjligande, då innebär det att man aldrig ta till sig någonting
av vad någon annan har att ge, för att man inte lyssnar på dem och
detta utarmar själen och gör att man hamnar ännu mer i underläge,
som man måste skydda sig emot genom att förakta andra.

Frågan är alltså om en människa är en medmänniska eller ett
objekt.

Medmänniskor relaterar vi till - objekt hanterar vi.

   Medmänniskor vill vi lära känna - objektet bildar vi en snabb
uppfattning om genom att titta på utsidan. Vi kanske testar
honom och ser hur han fungerar, som om han vore en maskin.
Han blir irriterad när vi retar honom, blir arg och ser dum ut när
vi kommer med den och den piken och när vi har testat honom,
vet vi exakt hurdan han är.

   Om vi hanterar en människa, bestämmer vi över honom, vad
han ska tycka, vad han ska göra och vem han ska vara. Om vi
relaterar till en människa, låter vi honom presentera sig själv,
vem han är, vad han tänker, känner och upplever.

En människa som jag hanterar som ett objekt klistrar jag på en
etikett: Han är en sådan.  

En medmänniska lyssnar jag till och hon får visa sig sådan som
hon är.

Tanken att den mobbade skulle ha valt sina lyten 

En sak som är väldigt typisk för mobbing är idén om att de
mobbade själva skulle ha valt sina lyten. Tant Selma som är lite
mullig har valt att bli tjock för att hon tycker att det är alldeles
underbart att vara överviktig. Kalle har valt att ha utstående
öron för att han tycker att det är kul när folk retar honom.
Lisa som är ful har tydligen valt att vara ful för att ingen kille
ska tycka om henne. Vi måste informera henne om att hon är ful,
om hon händelsevis inte skulle äga en spegel hemma. Hon kanske
har slagit sönder den spegel som hon hade. Vi frågar henne varför
hon är så ful, för att vi tror att hon själv har skapat sitt eget
ansikte. Det räcker inte att vara ful. Hon måste stå till svars för att
du är ful.

   Vi tror också att de mobbade är omedvetna om de lyten som de
har. Tant Selma kommer att bli mycket häpen när hon för första
gången får veta att hon är tjock. Hon undrade vad det var som
vägde så tungt när hon gick. Folk är mer medvetna om sin kropp
och sitt ansikte än vad vi tror. Om vi kommenterar deras utseende,
har troligen någon annan gjort det tidigare.

Vad är syftet med att informera dem om deras lyten? Vill vi att de
ska bättra sig?

Ger vi Lisa ett förslag om hur hon ska bli vacker? Vill vi bjuda
på en extreme makeover?

Är vi beredda att betala kostnaden? Kommer vi att säga att hon är
vacker efter behandlingen. Kanske vi säger att hon borde göra en
ansiktslyftning och inget mer. Vi kanske säger att tant Selma ska
banta för att hon är tjock. Det är lättare att prata än att handla.
Vad är nu syftet med att göra alla dessa anmärkningar?
Avsikten med att påminna dem om någonting som de redan är
medvetna om är förmodligen inte att ge dem viktig information,
utan snarare att plåga dem för eget nöjes skull. Det är inte jag som är
ful, utan Lisa där, som är mindre vacker än jag. Hon är fulare än jag,
alltså är jag vackrare än hon. Mobbing handlar om att man vill att den
mobbade ska stå till svars för de lyten som han eller hon har, för det
är endast när man har gjort någonting av egen fri vilja som man är
ansvarig för det.

   Det skulle vara intressant om det vore möjligt att alla satte ett
porträtt på bröstet som föreställde ett ansikte som såg ut så som varje
individ hade velat se ut. Vi kanske skulle bli mycket förvånade över
vilka fördomar vi har haft och skämmas över de domar som vi har
fällt över andra människor. Sedan kan vi börja peka på porträttet och
kommentera dessa ansikten istället. Kanske det vore lättare att stå pall
för dessa kommentarer. Vi kan se det sataniska i att trakassera
människor för någonting yttre som de själva aldrig har valt att ha, som
de själva lider utav och inte kan göra någonting åt. Frågan är varför
man gör en så djävulsk och dessutom så feg handling. Det kan bero på
att människor är som mest värnlösa om man påpekar lyten se vi inte
har valt att ha. Låt oss jämföra med saker som du kan välja att vara,
t.ex. kommunist, religiös eller pacifist, mot lyten som du inte kan rå för
att du har. När du får kommentarer för det som du står för, då har du
själv valt din ståndpunkt och den identitet som följer därefter, och blir
på så vis mera motståndskraftig.

A: Varför är du kommunist?

B: Jag vill att människor ska ha mat för dagen och att de rika inte ska
sko sig på de fattiga.

A: Varför är du religiös? B: Jag tror på Gud.

A: Varför är du pacifist? B: Jag är emot krig.

A: Varför har du utstående öron? B: Jag vet inte.

A: Varför är du svart? B: Jag är född sådan.

Vi ser att de som fick de sistnämnda frågorna om utstående öron och
att vara svart, stod svarslösa, medan kommunisten, den religiöse och
pacifisten kunde svara för sig.

En person som har ett lyte eller ett utseende som ogillas, har inte
gjort sig beredd på att stå till svars för det. Hur kan man stå till svars
för att man har blivit född till någonting som man aldrig har valt att
vara? Ingen människa har valt sin sitt utseende, sitt kön, nationalitet
eller sina föräldrar. Vi kan endast göra det bästa av vårt liv med det
som vi är och har av begåvning och färdigheter och vi kan hindra
människor från att göra detta genom mobbing eller uppmuntra dem
till det genom kärlek.

   En annan teori som jag har till att man tror att människor har valt
sina lyten, är just detta att lytena sitter på den kropp som vi bär med
oss. En människa som har ett fult ansikte bär detta fula ansikte med
sig, som sitter fast på framsidan av huvudet. Det går inte att ta loss
ansiktet och kasta det ifrån sig eller lämna det hemma. Varthelst Lisa
går, måste hon bära med sig sitt ansikte, vare sig det är vackert eller
fult. Varhelst hon presenterar sig, presenterar sig hennes ansikte.
Det går inte att byta ut ansiktet mot ett annat. Selma som är
överviktig måste bära med sig sin tjocka kropp vart hon än går.
Hon kan inte lämna den ifrån sig. Vi ser det yttre, att en människa är
tjock, ful eller någonting annat som vi ogillar, men vi ser inte den inre
människan som kanske hade velat se helt annorlunda ut och kanske
vara någon helt annan. Just i och med att våra lyten sitter fast på den
kropp som vi kan se, tror den primitiva människan inom oss att man
har valt sitt yttre.

Fobier som lyten

Ett annat lyte som vi kan göra oss roliga över, som inte är fysiskt,
utan mentalt, är fobier. Mobbaren tror ofta att även detta lyte är
självvalt. Den som har fobier vet vilken plåga det kan vara att ständigt
vara rädd för saker som andra inte är rädda för och ständigt vara
tvungen att uppta sitt sinne med att hitta på metoder att undvika
farorna och samtidigt veta att det finns andra som skrattar åt dem.
Det finns människor som har klaustrofobi. Även om jag inte har någon
klaustrofobi, kan jag väl sätta mig in i hur det skulle kännas att ha det,
av ångesten över att vara instängd och rädslan att inte kunna komma ut.
Detta är ångest nummer ett.

Ångest nummer två är att man dessutom ska behöva skämmas över att
man har fobin.
”Men vågar du inte åka hiss? Vad är det för dumheter? Vad är det du
tror ska hända?”

Om du får höra sådana kommentarer, kanske du inte vill tala om för
någon att du har klaustrofobi mer. I föraktet finns det dessutom en
arrogans: ”Jag har ingen klaustrofobi.

Det måste vara svaga människor som inte vågar åka hiss och jag är ju
inte svag.”

   Det finns människor som är rädda för spindlar och ormar. De har inte
valt denna fobi, men de har den och kan ofta inte förklara varför de har
den. Man kanske argumenterar och säger att dessa djur inte är farliga
och säger att den som har fobin är töntig. Lisa är rädd för spindlar.
Låt oss skrämma henne. Hon ser så rolig ut när hon blir rädd. Vi ser
en skrikande flicka, men vad hon själv känner och upplever bekommer
oss inte.

   Varför gör vi oss roliga över den som har fobier? Det handlar om en
människa som är rädd och rädsla är förknippat med svaghet. Lisa är rädd
för ormar. Det är inte vi. Alltså är hon underlägsen oss och vi har rätt att
reta henne. När någon vågar visa sig svag, är rädd, har fobier, är osäker
eller sårbar, då är det så lätt att vi besvarar detta med hånskratt istället
för att visa medlidande, därför att det primitiva sinne säger att man är
överlägsen den som är svag.

   Låt oss nu fråga oss vad resultatet blir om vi mobbar en människa
som har fobier. Blir Lisa av med sin rädsla för spindlar om vi skrattar åt
henne. Det enda jag kan tänka mig är att vi förvärrar fobierna. Om fobi
ofta är förknippad med trauma, då lägger vi till ytterligare ett trauma till
denna fobi, nämligen rädsla för mobbing. Lisa har nu två fobier:
Hon är rädd för spindlar och mobbing. Om vi visar människor med fobi
respekt, så tror jag att vi lindrar fobierna, eftersom respekt inger trygghet
och trygghet innebär lindring av fobier. Om vi visar respektlöshet, vilket
mobbing är, förvärrar vi fobin, eftersom brist på respekt inger osäkerhet
och fobi är byggd på rädsla.

Man dömer funktionshindrade och människor med låg social status

Precis som med lyten och fobier kan man också tro att människor som
är handikappade har valt sina funktionshinder. ”Här kommer en
rullstolsbunden. Han ska ha sina rättigheter, minsann.” Har han valt att
vara rullstolsbunden?

   Man kan få för sig att människor har valt sin sociala status. Här är en
hemlös som säljer Faktum. Har han valt att vara hemlös? Har den
utslagne valt att vara utslagen?

   Man talar om invandrare som bor i förorter. Har de valt att bo i
dessa ytterområden?

Är inte dessa förorter väldigt olika den miljö som de levde i när de
bodde i sitt hemland?

Det är svenskar som har byggt dem och kommuner som har bestämt att
de ska bo där, men det är enklare att anklaga invandrarna, för att de inte
kan försvara sig.

Tanken att det skulle finnas fördelar med mobbing

När man mobbar kommer man med ursäkter om att mobbingen är nyttig.
Den mobbade behöver få utskällningar ibland, bli påpekad om sina brister,
få lite pikar här och där, så att han inte tar sig själv på alltför stort allvar
och man måste då och då få veta sanningen om sig själv. Man behöver en
spark i ändan lite av och till så att man drar latmasken ur ryggen.

Det finns många saker som inte är trevliga men nyttiga.

   Mobbing handlar om att reducera den mobbades kapacitet av intelligens,
initiativförmåga och integritet. Man förbjuder den mobbade från att
utvecklas och utöva sina talanger och tvingar honom att reducera sin
personlighet och bli som ett kolli. Det är som att göra en fullt frisk och
rörlig människa förlamad så att han måste sitta i rullstol. I vissa fall av
skolmobbing har det skett bokstavligen. Mobbing aktiverar inte, utan
passiviserar. När man får veta att man är oduglig, blir man apatisk och
passiv. Genom att få veta att ens liv inte har något värde förlorar man
initiativförmågan. ”Men man behöver ödmjukas ibland.” Detta säger man
inte till den som redan är arrogant och högmodig, utan man säger det till
dem som redan har dåligt självförtroende, eftersom de är de mest
gynnsamma att ge sig på. Då kanske vi säger att symptom av apati och
håglöshet blir effekten hos dem som är svaga, men på de starka ger det
god effekt. Mobbaren ger sig inte på dem som är starka, utan de svaga,
eftersom de starka kan försvara sig. Resonemanget är lika intelligent som
om man skulle förespråka rökning och säga att det bara är de svaga som
får lungcancer och blir sjuka, men att det är nyttigt för de starka att röka.
När jag upplevde mobbing i skolan, orkade jag inte studera och mina betyg
sjönk drastiskt. När jag sedan fick självförtroende, kunde jag studera och
få MVG i sex språk på gymnasienivå, plus liknande betyg på Komvux.
Att säga att mobbing är nyttig, ser jag som ingenting annat än ett sätt att
legalisera mobbing, som man utför i syfte att tillfredsställa sig själv.
Jag tror att motiven med mobbing i grund och botten är egoistiska.
Man mobbar för att tillfredsställa sig själv, inte att göra gott för andra.
Den enda röst som talar om att den mobbade har skyldigheter att bli
mobbad, är mobbarens eget begär. Mobbing sargar och förstör den
mobbade på kort sikt, men även mobbaren på lång sikt.

Tanken att se sig själv trakassera andra

Mobbaren säger ofta som ursäkt för mobbing: Jag är så stark, så jag kan
inte hjälpa att andra blir sårade. Jag är bara så dominant av mig i min natur,
att jag då och då kör över andra och det får folk bara acceptera. Frågan är
bara om det verkligen är så att mobbaren förtrycker andra på grund av sin
förträffliga styrka.

   Nu ska jag själv föreställa mig hur det skulle vara att vara mobbaren och
se mig själv trakassera oskyldiga människor och komma med spydiga
kommentarer som är till för att kränka andra, där jag sårar människor och
uppträder överlägset. Nu är frågan hur jag skulle uppleva mig själv.
Jag skulle uppleva det som om jag inte enbart förnedrade den som jag
mobbar utan jag skulle även förnedra mig själv. Jag skulle våldföra mig på
den moral och människosyn som jag vill representera. Jag anser att det inte
skulle vara någon konst att hitta svaga punkter hos människor, speciellt om
de har dåligt självförtroende och komma med repliker som skulle krossa
deras hjärtan. Vissa människor känner triumf när de gör det.

Om jag var skyldig att en annan människa blev sårad, deprimerad och
mådde dåligt för min skull, skulle jag uppleva att jag hade begått ett
allvarligt misstag och detta skulle ge mig dåligt samvete.
Om jag skulle känna mig stolt, hade jag varit en mycket ömkansvärd
människa, där jag sätter min stolthet i att förstöra istället för att bygga upp
andra och det skulle betyda att jag hade get upp tanken att göra någonting
gott.

   Jag skulle hellre vilja hitta svaga punkter hos människor, där jag kan få
komma med uppmuntran och glädje, än att hitta svaga punkter där jag
kan såra andra människor. Jag vill inte använda mina talanger till att skada
någon annan människa. Jag vill använda dem till att bygga upp och göra
gott för andra människor.

För att ge ett exempel på hur lite det är sant att den som uppträder
överlägset skulle vara stark, så vill jag nämna hur det var när jag var
cirkelledare i språk för många år sedan. Jag märkte hur lätt det hade varit att
uppträda överlägset mot mina kursdeltagare, om de inte förstod sådant som
jag tyckte var självklart i de språk jag lärde ut och hur ynklig jag hade känt
mig om jag hade varit spydig och uppträtt nedlåtande mot dem, plus att jag
hade blivit impopulär. Jag hade visserligen visat att jag kan spanska och ryska,
men jag hade också visat att jag var en dålig pedagog. Vad hade mina
kunskaper i ämnet varit värda om jag inte hade kunnat lära ut dem?
En god pedagog uppmuntrar sina elever till att lära sig, eftersom ett gott
självförtroende är en av de främsta grunderna för kunskap. Ett överlägset
bemötande kan se starkt ut på ytan, men vad är denna ”styrka” värd om jag
stjälper eleverna istället för att lära dem någonting? För att håna någon krävs
ingen som helst styrka eller intelligens. Man ser aldrig upp till den som hånar
och beter sig överlägset. Man känner avsky för den som hånar och man
beundrar inte den som man känner avsky för. På så vis kan vi se det
tragikomiska i att mobbaren vill hävda sig och bejaka sig själv genom
mobbing och följden blir att den mobbade bara upplever avsky mot honom. 
I och med att grundmotivet till mobbing var att bejaka sig själv och bli
bekräftad, förlorar mobbingen på så vis sitt syfte, eftersom motivet
förmodligen var att man skulle se upp till dem och beundra dem, vilket man
ju uppenbarligen inte gör. Mobbaren kan välja att i alla fall se sig själv som
en hjälte i att totalt nonchalera omgivningens åsikter emot honom.
Han lever i en illusionsvärld. Om man försjunker i fördärv kommer man till
sist ner på en nivå där vi börjar berömma sig över gärningar som vi normalt
skulle skämmas över. Att såra en människa ser man då som en seger, istället
för ett nederlag. Att förstöra ser man då som ett hjältedåd, istället för en
destruktiv handling. Man skryter när man i själva verket skulle be om
förlåtelse och ångra sig.

Glädjen av att vara överlägsen en annan människa är en dubbel illusion.

Den ena är illusionen just att man tror att man är överlägsen en annan
människa. Mobbaren är inte överlägsen. Han gör upp i sin fantasi att han
är det.  

Den andra illusionen är inbillningen att det överhuvudtaget skulle vara någon
glädje att vara överlägsen en annan människa. Jag skulle aldrig uppleva det
som någon glädje att vara överlägsen en annan människa. När jag har tittat
på mobbarnas karaktär som människor, har jag aldrig upplevt dem som
starka människor. Det är inte någonting som de har som får dem att mobba,
utan någonting som de saknar.

När man vill hävda att man är överlägsen, visar man i handling sin
underlägsenhet

Jag undrar om det inte är en andlig lag som säger att när vi vill vara
överlägsna andra, så beter vi oss på ett sätt som visar vår underlägsenhet.
Jag tänker på rasister som förtryckte de svarta i USA, som sade sig vara
överlägsna de svarta och när de talade om ”niggrerna” som en underlägsen
ras, så visade de sin egen underlägsenhet genom sitt ovärdiga sätt att
fördöma dem. De ansåg sig vara överlägsna de svarta och utförde
misshandel och övergrepp, där de visade allt annat än värdighet och varje
människa av humant hjärta, svart som vit, hyser avsky mot deras attityder
och gärningar. De visade sin ”överlägsenhet” i att förnedra och förgripa sig
på oskyldiga svarta, men desto mer sin underlägsenhet i oförmåga att göra
dem någonting gott. Jag tänker på nazister som påstod sig vara den högsta
rasen och visade sin ”överlägsenhet” i att döda miljontals oskyldiga
människor i krig och koncentrationsläger.

De sade sig vara överlägsna andra folk, men med sina handlingar visade de
sin underlägsenhet genom sitt ovärdiga sätt att tala om människor som om
de vore djur och deras stolthet var ett tomt högmod som totalt saknade
substans, som gick ut på att andra skulle vara sämre än de själva, istället
för att ha en dignitet i sitt eget liv och bejaka andra människor som värdiga
individer. Deras ”överlägsenhet” ledde till skam och vanära där man idag
ser dem med förakt över hela världen.

  Samma sak har jag gång på gång sett med mobbing, att man skryter och
skroderar om att vara överlägsen och visar sin ovärdighet genom att inte
kunna visa denna överlägsenhet på något annat sätt än att trakassera och
förnedra oskyldiga människor. Vad beror det på att det fungerar så, att man
visar en ovärdighet när man vill försöka vara överlägsen andra människor?
Om man bygger sin integritet på att vilja vara bättre än någon annan, har
denna integritet ingen substans. Istället för att sträva efter att bygga upp en
egen karaktär som människa, bejakar man sig själv genom att hela tiden
nedvärdera andra. Vi kan likna det vid en föda som ger en falsk
mättnadskänsla, men inte har någon näring. Den utarmar människor.
Att bejaka sig själv genom att trakassera ger själslig utarmning.
Det är denna fattigdom som gör att man måste förnedra andra för att
bejaka sig själv och däri visar man denna ovärdighet. Om man vill vara
överlägsen andra genom att andra ska förnedras, kan det betyda att man
saknar värdighet och integritet. Det är denna avsaknad av dignitet som
avslöjas, när man vill hävda sig genom mobbing, där man vill visa sin
”styrka” i att dominera och visar sin överlägsenhet i ett nedlåtande beteende,
som absolut inte kräver någon som helst styrka eller intelligens. Det är denna
ovärdighet som rasister visar när de vill visa sin rasmässiga överlägsenhet i att
förtrycka, misshandla och begå övergrepp på människor.

Om man har värdighet och dignitet i dess rätta bemärkelse, så visar man detta
genom att använda sin styrka, intelligens och position till att göra gott mot
andra människor, respektera andras integritet och uppskatta andra människor.
Om man respekterar andra lär man sig av andra och det är då man har
någonting att ge. Mobbing handlar om att ta. Man tar ifrån andra människor
deras värdighet och integritet när man trakasserar andra. Den som har behov
av att ta, är den som saknar. Den som är rik på insidan och har, är den som
kan ge och bevisar sin värdighet i att lyfta upp andra och visa dem respekt.
Denna värdighet vill jag ha och den förbjuder mig att mobba andra människor.

Att jämföra mobbingen med en drog

Det är viktigt att se att mobbingen är ett begär. Behovet av att trakassera kan
på många sätt liknas vid en drog. Precis som en drogberoende har behov av
att för stunden tillfredsställa sig själv med en drog och bara söker upplevelsen
för tillfället utan att se till konsekvenserna, är mobbaren ledd av ett begär efter
att trakassera för att tillfredsställa sig själv, men vill inte se till konsekvenserna
och resonera om ifall mobbing är moraliskt riktig. Mobbaren lever i en
illusionsvärld.

Den fysiska drogen försätter den påtände in i en illusionsvärd som inte är
knuten till verkligheten. Mobbaren försätts i en illusion av att känna sig stor
och överlägsen en motpart som är underlägsen, där avskyvärda gärningar som
skadar en oskyldig upplevs som hjältedåd och ingenting som han gör mot en
annan människa behöver han ta något ansvar för, utan han ser bara till
upplevelsen av att vara stor och dominera eller känna sig bättre än en annan
människa, fast det är en illusion. Han tappar begreppet om verkligheten och
hans bild av sitt den han mobbar blir perverterad och förvriden, som jag sade
om när man gör en pseudofigur av den mobbade. Känsloreaktioner är inga
uttryck för smärta eller vrede, utan de är underhållningsuttryck som är till för
att roa mobbaren. Uttryck för osäkerhet tolkas som ett tecken på
underlägsenhet, istället för obehag över mobbarens otrevliga uppträdande och
mobbaren känner sig överlägsen som har makt att förgripa sig på en annan
människa.

   Det normala sättet att bemöta en sårad människa är medlidande.
Mobbaren reagerar med sadism. Det normala sättet att bemöta en människa
på som säger: ”snälla, låt bli, jag tycker inte om att du gör så här,” är hänsyn
och respekt, men mobbaren tolkar denna vädjan som en underdånighet, där
mobbaren är överlägsen och ser detta som en möjlighet att mobba.

   Drogmissbrukaren vill ha sin drog. Kan han ta den, så tar han den.

   Mobbaren vill mobba. Bjuder personen inte på något motstånd och finns
det inga andra som griper in, så mobbar han, så länge ingen hindrar honom.

   Vi alla vill vara glada och när vi gläder oss, så vill vi att glädjen ska vara
någonting positivt som har hänt, som vi är glada över. Den drogberoende
vill ta en drog som ger honom en känsla av glädje, oavsett hur tillvaron ser ut.
 

   Mobbaren vill uppleva en känsla av att vara överlägsen sitt offer och känna
sig bejakad som stor. Om han sedan är stor på riktigt är en annan sak.
Det är enbart upplevelsen av att vara överlägsen som är intressant.

   Precis som drogbegäret bevittnar om att det finns någonting i den beroendes
liv som inte är tillfredsställt, är behovet av att trakassera ett tecken på att det
finns någonting som mobbaren saknar i livet, som gör att han måste ge sig på
andra människor, för att få en upplevelse av falsk tillfredsställelse, lika falsk
som lyckoruset hos drogen. Men precis som lyckoruset hos drogen inte är en
sann lycka, utan en illusion, kan mobbaren aldrig bli lycklig av att trakassera
andra människor, eftersom en glädje som är en illusion inte är någon sann
glädje. En glädje måste vara sann för att glädjen ska kunna vara glädje.

   Det är dock viktigt att poängtera att det finns vissa skillnader mellan
mobbing och en fysiskt drog. Den fysiska drogen skadar narkomanen direkt
och skadar omgivningen indirekt. Drogen mobbing skadar den mobbade
direkt men skadar mobbaren själv på lång sikt indirekt.

Att jämföra mobbing med en drog kan få oss att inte döma ut människan
som mobbar som ond, utan döma ut begäret av att mobba som ont och att se
att den gestalt som utför mobbing inte är mobbarens rätta jag, precis som en
drogpåverkad visar fram en pseudogestalt som inte tillhör hans rätta identitet.
Den som utför mobbing är på så vis en dr Jekyll och Mr Hyde, där den gestalt
som mobbar är en Mr Hyde, som inte är hans rätta jag och hans sanna jag som
är dr. Jekyll kanske är en lidande människa med dåligt självförtroende som är
beroende av denna drog – mobbing, för att kunna känna sig trygg och få
underhållning i sin tillvaro av tristess och meningslöshet.

Den mobbades skenbara underläge

Den mobbades underläge kan på många sätt jämföras med indianernas
situation, när de vita koloniserade Amerika och indianerna till en början tog emot
dem med vänlighet. Denna vänlighet uppfattades av många vita som underläge
och de såg sin chans att kuva dem och erövra Amerika. Istället för att uppskatta
indianernas vänlighet som någonting positivt, tolkade de denna gästfrihet som ett
tecken på underläge och en möjlighet till att förtrycka dem. Den som räcker ut
en vänlig hand är inte beväpnad och den som inte är beväpnad är ”i underläge”.
Vi vet att indianerna hade högt stående kulturer när det gäller konst,
samhällsskick, filosofi och sätt att se på livet, men bara för att de vita var
militärt överlägsna kunde de kuva indianerna. Indianerna kunde inte förstå den
vite mannens sätt att tänka, av att roffa åt sig och exploatera mark, därför att
deras filosofi gick ut på att värdera och värdesätta Moder Jord och det liv som
Den Store Anden hade gett dem. Aztekerna hade en viss militär makt, men det
som gjorde att de hamnade i underläge var att de trodde att de vita var
gudaväsen. Just detta, att de ville tro gott om de vita, gjorde att de hamnade i
underläge och man kunde rasera deras högt stående kultur med våld.
Deras underläge var deras vilja att tro gott om de vita.

   Samma fenomen finns i mobbing. Den mobbade är i ett skenbart underläge,
för att han eller hon inte är intresserad av att bygga sitt liv på att försvara sig,
därför att det finns andra saker i livet som är intressantare och viktigare.
Den mobbade är ofta främmande för mobbarens människosyn och sätt att
tänka och har ett annat sätt att se på livet och vad som är viktigt i tillvaron.
Eleven går i skolan för att lära sig saker. Plötsligt får han veta att han måste
ha muskler för att slåss och vara tuff och hävda sig! Ingick det i skolplanen?
Den mobbade är inte intresserad av att slänga ur sig sarkastiska och spydiga
kommentarer till människor och säga elaka saker till människor.
Att vara snäll skulle vara ett tecken på godhet, men är ett tecken på mesighet
och ynkedom i mobbarens ögon. Den mobbades underläge kan många gånger
bestå i att han inte är rustad för att försvara sig, därför att han vill ägna sin
styrka, intelligens och energi åt saker som han upplever som mer konstruktiva
och meningsfulla.

   Vilja att hämnas på mobbarna kommer först efterhand. Många som har
blivit mobbade har ofta önskat att de hade varit tuffingar som har muskler och
kan karate, så att ingen kan rå på dem. Så kunde jag också önska vissa
tillfällen då jag hade blivit mobbad, men senare började jag förstå att makt
genom fysisk styrka tillhör den undre världen, en värld som ingen av oss vill
tillhöra. Hur mycket tid har de inte spenderat på att skaffa sig detta pansar
som gör dem oslagbara? Är det värt att ägna all sin kraft och tid till att
styrketräna och öva kampsporter så att ingen kan rå på en? Om man lever
bara för att försvara sig, vad har man till slut att försvara? Det blir ett
meningslöst liv. Vad är detta meningslösa liv till slut värt att försvara?
Jag har efterhand upptäckt att utbildning är en bättre försvarsmetod.
När man tänker att man måste rusta upp sig så att ingen kan rå på en,
utgår man från att det är en normal tanke att man dagligen skulle bli anfallen,
så att man måste försvara sig. Om inget våld fanns, skulle vi inte ha någon
anledning att försvara oss och all den energi som går åt till att rusta oss för
försvar, skulle kunna användas till oändligt mer meningsfulla saker.

Man vill inte tro att mobbingen är ett faktum

När mobbingen är på väg, vill den mobbade ofta inte tro att den annalkande
mobbingen är ett faktum. När vi människor anar fara, ondska eller obehag
som hotar, är vår första reaktion att vi inte vill tro att det är sant.
Under Andra Världskriget var människor oförberedda på att försvara sig
mot Hitlers framfart, mycket på grund av att man inte ville tro att en fanatisk
diktator ville starta ett krig som det inte fanns någon anledning att påbörja.
Man kunde inte förstå sig på att ett land skulle vilja anfalla nationer som inte
hade gjort dem illa.

En ryskjudisk man, vid namn Vladimir Jabotinsky, åkte runt i Europa och
varnade judarna för förintelsen, men detta togs emot med starkt ogillande
och många judar drev honom ut ur staden. Man ville inte höra på en man
som kom och profeterade att någonting sådant fruktansvärt skulle hända.
Man ville inte tro att den kommande ondskan skulle bli verklighet.
Så fungerar vi människor. När faror hotar, vill vi inte tro att den kommande
faran är ett faktum. Den mobbade kan inte förstå sig på hur man kan vilja
ge sig på och skada någon som inte har gjort en någonting ont. Vi kan förstå
hämnd och straff mot någon som har skadat andra människor, men om vi
lever ett fredligt liv och håller oss väl med alla, är vi ju inte skyldiga till
något straff och då ska ju ingen ha någon anledning att ge sig på oss.

   Men det är det som mobbingen oftast handlar om, just att ge sig på en
oskyldig människa, därför att mobbaren är driven av ett begär av att
trakassera för att tillfredsställa sig själv och den oskyldige är mest
tacksam att ge sig på. Den mobbades ovilja att tro att mobbing är ett
faktum blir dess underläge. Om någon pikar hånfullt, kanske vi vill tro att
det är på skoj.

De skämtar bara på det viset och jag får väl hoppas att det bara är deras
sätt att visa mig sin uppskattning. Om någon ger kritik och det sker i
ovänlig ton, så får jag väl inse att kritik är någonting som jag måste ta och
om jag reagerar på deras ovänliga ton, så får jag väl inse att det är så kritik
ska låta. Kritik ska helt enkelt framföras i ovänlig ton, så är det bara.
Om jag sedan tar åt mig, är det väl jag som är överkänslig och det kanske
jag får arbeta bort.

Om människor förtalar mig, så är det nog inbillning. De kanske pratar om
någon med samma namn som jag. Ska jag säga ifrån eller ej? Om jag säger
ifrån, kanske de ser att jag tar åt mig och då ser de en möjlighet att mobba.
Om jag tiger, kanske de ser att de kan fortsätta utan motstånd.
Om jag anklagar dem för mobbing, kanske jag är orättvis. De kanske inte
alls är ute efter att driva med mig.

Det finns ett svårt dilemma här och vi kan dessutom se att det i dessa
frågor som ställs, finns ett avstånd mellan den mobbade och de som den
mobbade ska ställa dessa frågor till. Om den mobbade grubblar:
”Vad tänker de om mig, vad vill de?” ser vi att det inte finns någon
kommunikation. Om kommunikation hade funnits hade man kunnat ställa
dessa frågor direkt. Rädslan för att erkänna mobbing som faktum, kan
också bero på att man skäms. Man vill inte ha stämpeln på sig av att vara
en som är mobbad. Att vara mobbad kan vara förknippat med att vara
svag och man kan känna sig stämplad som onormal. Varför ger de sig på
just mig? Varför är just jag den utvalde? Inför detta kan man känna skam
och känner man skam, vill man inte kännas vid att man är mobbad.
Då är det viktigt att veta om att det inte är den mobbade som är onormal,
utan mobbarens beteende som är onormalt. Lika lite som en flykting ska
skämmas över att vara krigsdrabbad eller utsatt för diktatur, ska den
mobbade skämmas över att vara mobbad.

   Man kan också känna ovilja att kännas vid att mobbing är ett faktum,
för att den som säger sig vara mobbad kan ge ett anklagande intryck mot
omgivningen som vållar obehag. Om man vill vara vän med människor,
vill man inte att de ska uppleva detta obehag. Det är då viktigt att skilja ut
att det bara är vissa människor som har mobbat, men inte alla och att just
se att mobbaren inte är hans rätta jag. Att vara mobbad är ingen identitet.
Mobbing är någonting som en människa har råkat ut för som den
mobbade aldrig någonsin har bett om.

   Man är också rädd för att inse att mobbing är ett faktum, i och med att
man vet att mobbing är svår att bekämpa, speciellt om man har upplevt
den tidigare. Viss mobbing kan vara väldigt obehaglig och jobbig när den
pågår, medan man efteråt kan ta sig ur den utan större men.

Man går stärkt ur den. Men det finns också mobbing som är mer
sofistikerad, där man inte upplever smärtan omedelbart, men den vållar
en enorm bitterhet efteråt. Det kan till och med dröja år innan man vill inse
att man vid det tillfället under den perioden faktiskt var mobbad, fast man
har känt sig tvingad till att förneka det.

Misstron kommer efterhand

Den mobbade vill inte tänka ont om sina medmänniskor från början, men
efter erfarenheter av svek kommer misstron och man säger att han är
misstänksam mot människor och tror att de vill honom illa. Dennis frågar
Anton om han får låna hundra kronor. Han får igen dem nästa vecka.
Dennis får följa med Anton hem och Anton hivar fram hundra kronor
och ger hundralappen till Dennis. Den hundralappen fick han av sin
mormor och har sparat den som veckopeng och ska köpa en leksaksbil för
den. Nästa vecka, när han väntar sig få sin hundralapp tillbaka som Dennis
hade lovat, får han som svar: ”Om du är så dum i huvudet så att du lånar
ut en hundralapp och tror att du ska få igen den, så får du skylla dig själv.”

Med gråten i halsen säger Anton att han aldrig kommer att låna ut pengar
till Dennis mer igen. Anton var så dum att han ville tro gott om Dennis och
tro att han var ärlig. Misstron fanns där inte från början. Den kom när
Anton fick erfara att Dennis inte var ärlig. Den mobbade tänker inte ont om
mobbarna från början, men mobbing gör att de får en annan bild utav dem.
Cynismen fanns där inte från början. Den har kommit dit av en speciell
anledning. När Dennis lurar andra, som han har lurat Anton, kommer ingen
till slut att vilja ställa upp för honom mer och han har lämnat bränd mark
efter sig. När han utnyttjar människor som vill honom väl, kommer det inte
att finnas någon mer som vill ställa upp för honom.

Gör den mobbade fel?

Nu kommer vi till frågan om den mobbade gör fel. Visst finns det saker
som den mobbade gör, som underlättar, provocerar fram eller inbjuder till
mobbing.

Lotta kanske gör sina försök att imponera på omgivningen med dumma
skämt, ska vara ball, tuff, lustig och rolig, men betraktas som fånig och
knäpp eller tas för att vara en pajas som man kan leka lattjolajbans med
som man vill och en dag menar hon allvar och då tror man att hon skojar.  

Rachel drar sig undan för att slippa bli mobbad och blir betraktad som
udda och konstig och vänder taggarna utåt och bygger upp murar: jag är
mobbad – ni är mobbare, jag är mörkhyad – ni är rasister. Sådant vållar
provokation som kan leda till mobbing. Hon kanske visar en vädjande
attityd: ”Snälla, mobba mig inte,” och i denna underdånighet kan
mobbaren uppleva en viss överlägsenhet och ser detta som en inbjudan
att ge sig på och mobba.

Han känner makt när den maktlöse vädjar och kan avslå vädjan med att
mobba i alla fall.

Anton kanske lägger sig till med en arrogant attityd av att vara ovänlig
och stöddig, vilket väcker provokation och omgivningen ser sin
anledning till att slå tillbaka.

   Vi ser här att den mobbade kan göra fel och vi kan slå i ansiktet och
säga till den mobbade: ”Du får skylla dig själv, för du själv minsann gör
fel.” Annars kan vi använda detta till att hjälpa den mobbade med goda
råd. Om det är så att du gör fel, som bidrar till att du blir mobbad, så
kan du också påverka din situation.  

   Anledningen till att man inte kan slänga i ansiktet att den mobbade
får skylla sig själv är väldigt enkel. Den som utsätts för mobbing gör inte
sina misstag avsiktligt för att bli mobbad, utan gör det antingen i okunnighet,
i tro att undvika mobbing eller som en rent mänsklig reaktion: Ett sällskap
där man blir otrevligt bemött undviker man ju. Sedan tänker man inte på att
de betraktar en som konstig. Om någon retar oss, så blir vi ju arga.
Sedan tänker vi kanske inte på att de blir roade utav det. Felen begås i
oförstånd och av mänsklig ofullkomlighet. Varför gör nu den mobbade
dessa okloka handlingar? Den som blir mobbad är ofta ensam och
utelämnad och har ingen att tillfråga om vilka beteenden som är rätt och
fel, utan måste gissa sig till dem och agera på måfå. Om man måste gissa
sig till vad som är rätt, är det en stor sannolikhet att man gör fel.
Alltså kan den mobbade göra fel, men dessa fel kan aldrig rättfärdiga
mobbing.

   Jag skulle vilja likna den mobbades misstag vid situationen för gammal
dam har blivit utsatt för stöld. En tjuv kommer förbi och rycker till sig
hennes väska och springer iväg. Hon går till polisen och anmäler brottet,
men det visar sig att hon själv har gjort en hel del misstag som gjorde det
extra lätt att stjäla väskan. Hon gick förbi skumma kvarter på kvällen,
hade smycken på sig och visade dem öppet, såg osäker ut när hon gick,
så att det var fritt fram för en tjyv att komma och rycka till sig väskan.
Polisen ger råd om hur hon ska undvika att bli bestulen eller överfallen i
fortsättningen. Tanten kan ha begått en mängd misstag som har gjort det
tillgängligt för tjuven att stjäla, men brottet är och förblir ett brott.
Det spelar ingen roll om hon lämnar dörren olåst, har plånboken i
kappfickan halvt synlig eller går ensam i skumma kvarter mitt i natten
– brottet är och förblir ett brott. Polisen kan förvisso förebrå henne och
strängt säga till henne att vara försiktig och straffet hon får om hon är
olydig kommer automatiskt - hon blir bestulen. Polisen kan aldrig säga:
”Har du varit så dum, så får du skylla dig själv.” Om hon inte vill bli
bestulen, är det nog troligast att hon gör som polisen säger.

   På samma sätt bör man resonera när den mobbade gör fel.
Ingen människa vill bli mobbad och skulle aldrig begå dessa fel
avsiktligt för att bli mobbad, utan felen begås i oförstånd och okunnighet,
för att man helt enkelt inte vet hur man ska göra för att undvika mobbing.
Många gånger är det svårt att veta hur man som mobbad ska göra rätt,
för att undvika mobbing.

Om jag säger ifrån, så provocerar jag och då blir de arga på mig.
Om jag jamsar med, hånflinar de och ser att de kan ha lattjolajbans med
mig. Om jag skojar, kanske de ser mig som en pajas eller blir arga på mig.
Om jag är allvarlig, tycker det att jag är tråkig. Om jag blir arg, blir de
roade och ser att det går att reta mig och om jag inte visar vrede, tror de
att det är okej att reta. Vi ser här att det är svårt för den mobbade att
veta vad som är rätt och fel i en sådan här situation.

   Man kan diskutera om vems fel mobbingen är och antingen i hårdhet
säga att det är den mobbades fel, för om du ser så rädd ut eller bär dig så
konstigt åt, så blir du mobbad, eller den mobbade kan skylla på mobbaren
och säga att allt är hans fel. På sätt och vis är det så, för att hur den
mobbade än beter sig, om han eller hon är aldrig så konstig, ser aldrig så
töntig ut eller är aldrig så mesig, så finns det ingen ursäkt att mobba.
En människa som provocerar, beter sig udda eller skämtar på ett löjligt
sätt, kan man prata med och säga till. Att mobba är ett primitivt sätt att gå
tillrätta med en människa som beter sig udda.

   Jag tror att det i alla sociala sammanhang finns en interaktion där vi alla
har vårt ansvar, mobbaren såväl som den mobbade, samt de utomstående.
Men det finns en skillnad mellan dessa parter: Mobbaren vill mobba,
åtminstone är han ledd av detta begär. Den mobbade vill inte bli mobbad.
Då är det störst sannolikhet att den mobbade är mer öppen för förändring
än mobbaren och lyssnar mer till råd än mobbaren och är villig att erkänna
sina egna fel. Mobbaren måste först känna på konsekvenserna för att
ändra sig.

Den mobbade har redan känt på konsekvenserna.

Den mobbades sårbarhet på arbetsplatsen 

De platser som vi först tänker på när det gäller mobbing och där mobbing
troligtvis är vanligast och där mobbing gör störst skada är förmodligen
skolan och arbetsplatsen, därför att dessa platser är ställen där människor
måste befinna sig. Varje barn och ungdom måste gå i skolan.
Där människor måste vara, där finns människor som kan mobbas och där
finns även mobbarna. Varje vuxen måste arbeta för sin inkomst.
Du måste gå dit för att arbeta.

   Du är extra utsatt om du är i en nödsituation och behöver hjälp. Den som
behöver hjälp är i underläge och söker arbetet som en nödlösning för att
klara sin ekonomi. Denna nödsituation tolkar mobbaren som underläge.
De som är starka och finns runtomkring skulle se sitt ansvar att vara en
hjälp och ett stöd för denne nödställde, men kan istället se sitt tillfälle att
mobba och trakassera en person som egentligen är i behov av hjälp.
Istället för att vara ett stöd, så trakasserar man den nödställde för att bejaka
sig själv som ”stark”. Man är så stark att man hellre bryter ner och sårar en
bräcklig människa än att vara ett stöd.

   Ett väldigt effektivt sätt att utöva makt över en människa är att se till att
du är i beroende av förtryckaren. Är du oberoende är du fri och kan säga
nej till förtrycket, men är du beroende, kan mobbaren manipulera dig.
Om du protesterar, drar jag in lönen eller ger dig sparken, så det är bästa att
du passar dig. När jag talar om oberoende, menar jag att vi ska vara oberoende
av människor som vill skada oss. Vi är givetvis beroende av samhället och den
tillvaro som vi har runtomkring oss, men den som använder människors
beroende till att manipulera, missbrukar sin maktposition.

Varför innebär mobbing på arbetsplatsen ett sådant trauma för människor?
Arbetet är en sådan central del i en människas liv. Man arbetar för sin inkomst
och inkomsten är till för att man ska överleva. Det är alltid det som man är
beroende av som tillhör de svaga punkterna i ens liv, där man är som mest
sårbar. Ju mer man rör livsnerven hos en människa, desto mer sårbar blir hon
och en av dessa livsnerver är själva existensen. Om man säger till en anställd:
”Du duger inte till att arbeta,” har man egentligen sagt, ”du har inte rätt att leva!”
När man talar om för en människa att hennes liv inte har något värde, så ger
detta trauman, precis som det är psykologiskt bevisat att människor som har
blivit hotade till livet får trauman efteråt.

Vi arbetar för vårt uppehälle och att få veta att vi inte duger att försörja oss
för vår existens, är som att få veta att man inte har rätt att leva.
Detta ger trauman.

   Ett annat trauma som mobbing ger, är också den förnedring som det
innebär, att dit man går för att tjäna sitt levebröd för att överleva, där blir
man gjord till åtlöje. Arbetet som ska vara en del av ens liv, har blivit gjort
till ett skämt. Att göra en människas livsexistens till ett skämt, är att säga
att den människan inte har något värde.
För många människor är arbetet inte bara en inkomstkälla, utan även ett kall.
Man arbetar inte bara för att försörja sig, utan för att göra en insats för
samhället och de människor som finns runtomkring oss. Det kan gälla folk
som har utbildat sig till läkare, lärare, psykologer, präster, politiker och andra
yrken där de upplever sitt arbete som en del av meningen med deras liv.
Om dessa människor blir mobbade i sin arbetsuppgift, måste det vara som att
bli fråntagen meningen med livet, då man ska behöva bli hånad eller förtalad
på den plats där det var tänkt att man skulle vara till en välsignelse för andra
människor. Om man får höra att man är oduglig till att utföra en uppgift som
man upplevde var ens mål i livet, känner man att man har misslyckats med
meningen med livet. Självmord ligger inte långt ifrån. Några av de vackraste
orden som dessa människor känner till, är orden: ”Tack för att vi lever.”
När man trakasserar dem, tar man ifrån dem möjligheten att höra dessa
vackra ord. De känner sig som om de bara finns till, men inte fyller någon
funktion i tillvaron. Det är som att vara levande död. Det finns en oerhörd
tragedi när man blir kränkt, då man vill göra någonting gott för andra.
Varför är man så sårbar på detta område? Därför att en sådan önskan som
att vilja göra gott för andra i osjälviskt syfte, är en av de mest genuina
önskningar man kan ha och just därför är man extra sårbar på detta område.
Ju genuinare din önskan är, desto mer känner du dig kränkt om denna
önskan blir förlöjligad och du blir hånad eller diskvalificerad.

Sammanfattning

Mobbing är ett av flera olika uttryck för sätt att behandla människor illa, som
delar plats med många andra former av förtryck, som kvinno- och
barnmisshandel, våld, orättvisa i samhället, rasförföljelse och
rasdiskriminering, krig och diktatur. Dessa former av förtryck är alla grenar
som tillsammans sitter på en och samma stam. Denna stam har flera rötter,
varav några av dem är brist på respekt för andras värde, nonchalans, sadism,
bitterhet, hämndbegär, förakt, avund, stolthet, övermod m.fl.

   Mobbing kan på många sätt jämföras med kvinnomisshandel, där maken
mobbar och trakasserar sin hustru, precis på samma sätt som jag här har
beskrivit mobbing. När jag skrev stycket Du måste ställa upp på mobbarens
villkor, tänkte jag mycket på en man som misshandlar sin hustru, som säger
att han hustru helt måste ställa upp på hans villkor och göra som han säger.
Mobbaren kan väl bytas ut mot en misshandlande man och den mobbade
kan väl bytas ut mot en misshandlad hustru i det stycket.

   Mobbing kan på många sätt jämföras med rasism, i det att man dömer ut
människor som är annorlunda och anser att de inte är människor som vi.
Mobbing kan jämföras med nazism såtillvida att man att föraktar de svaga
och vill ge dem mindre livsutrymme och anser att de har mindre rätt att
existera. Man sätter dem inte i fängelse, men man för dem in i en tillvaro av
ensamhet och isolering, som blir som ett osynligt fängelse. Man för dem inte
in i koncentrationsläger, men tillvaron av förnedring och kränkning kan
kännas som ett osynligt koncentrationsläger. Man låter dem inte svälta, men
den mobbade blir utarmad på kärlek. Man dödar inte den mobbade, men
tillvaron av att vara mobbad är som att vara levande död, där man aldrig får
bli uppskattad och känna sig värdefull. Man sätter inte någon davidsstjärna
på ärmen, men den mobbade får en identitet påtvingad på sig, som är en
identitet av förnedring och avpersonifiering, där hans rätta personlighet
suddas ut och den enda identitet som blir kvar är ett pseudojag, som när
förintelsens offer blev rakade skalliga för att se mer likadana ut och fick ett
nummer intatuerat på armen. Man kan säga att mobbing är av samma natur
som nazism och rasism, fast mobbing sker i mikroskopiskt format människor
emellan, medan nazismen skedde på det nationella planet. Nazismen kan ses
som en frätande syra i koncentrerad form, då mobbingen är samma syra, fast
i utspädd form.    

Mobbing är att i ord och handling uttrycka att en människa inte har något värde.
Mobbing är att i ord och handling uttrycka sitt förakt mot en annan människas
existens.

Dessa uttryck omsätts sedan i handling och ger förödande effekter på den
mobbade på kort sikt, plus mobbaren själv på lång sikt och till sist hela
samhället.

ATTITYDER OCH LIVSSTIL SOM LIGGER
TILL GRUND FÖR MOBBING

Handlingen som vi kallar mobbing, har sina rötter i ett sätt att tänka, ett sätt att
se på livet och ett sätt att se på människor, som leder till att mobbaren tar sig
rätten och friheten att skada och trakassera andra människor. Detta bottnar i
den verklighetsbild och de normer som mobbaren har byggt upp i sitt sinne.
Mobbing är inte en enskild handling i sig som man hur som helst kan sätta
stopp för, där man bara kan säga till mobbaren att sluta mobba.

Mobbarens sätt att agera grundar sig på hans människosyn och sätt att se
på livet.

Det handlar om mänskligt beteende som i sin friska form är normalt, men
som blir abnormt när det blir perverterat och leder då till destruktiva
gärningar, bland annat mobbing.

Vår verklighetsuppfattning formar vår livsstil och vårt sätt att agera.

Vår verklighetsuppfattning skapar vårt sätt att se på andra människor

och hur vi ser på andra människor formar vårt sätt att behandla dem.

Hur man bildar en uppfattning

Vi bildar vår uppfattning genom det som vi ser och hör och kombinerar
detta sedan med det som vi har behag att tro på.

   Låt säga att vi en gång i tiden levde i en skyddad värld, där vi trodde
att världen var ett paradis. Vi trodde att alla människor var goda och att
alla människor var lyckliga. Vi visste inte om någon ondska och vi trodde
att inget lidande fanns. Vi kunde få allt vad vi önskade och få våra
önskningar uppfyllda. Ingen behövde åsidosättas och man behövde inte
stöta ut någon för att själv få det som man ville ha. Ingen ville mig illa,
alltså behövde jag inte försvara mig. Att tro på detta gav oss behag.
När vi föds och är riktigt små, kanske vi vill tro att världen är sådan.
Ingen föds till mobbare och ingen är ämnad att vara mobbad vid
födseln.

   En dag knackar verkligheten på dörren och visar oss sanningen.
Ondska finns och det finns människor som lider. Då var vi tvungna att
bilda en ny uppfattning - återigen knuten till det som vi har behag att tro
på. Vi ville inte fortsätta tro att världen var ett paradis, eftersom ingen
människa vill leva i en illusion om en lycka som inte är sann. Har en
tragedi skett, vill vi ha reda på den så fort som möjligt, även om den är
smärtsam. Men vi kan bilda vår nya uppfattning på olika sätt, ett
egoistiskt eller ett altruistiskt, eller att drömma om det goda någon
annanstans.

   Det egoistiska: Alla kan inte få vad de vill ha, men jag kan få det.
Alla kan inte vinna, men jag kan vinna. Jag är beredd att acceptera att
lidande finns i världen, bara jag inte får lida. Fattigdom och sociala
orättvisor är acceptabla, bara jag kan vara säker på att inte bli drabbad.
Då har jag behag till ett tänkande som säger att det är vissa människors
öde att lida och om det är deras öde att lida, ligger det nära till hands att
motivera att det beror på att de har mindre värde än jag och att lidande
ska besparas mig, t.ex. för att jag är bättre än andra eller tillhör en högre
människoart. För att detta ska förverkligas, ligger det inte långt ifrån att
använda dominans och förtryck. Någon måste lida för att jag ska kunna
njuta av livets goda.

Någon måste vara fånge för att jag ska kunna vara fri. Någon måste
förnedras för att jag ska kunna känna mig värdig. Om man anser detta,
ligger det nära till hands att man skrattar åt dem som lider. Det onda är
acceptabelt så länge jag inte blir drabbad. Detta ligger till grund för
mobbing eller att man är likgiltig över att någon annan är mobbad.   

   Att drömma om det goda någon annanstans: Paradiset finns inte här,
men det finns någonstans bortom bergen. Kanske människor är snällare
i ett annat land eller någon annan plats på jorden. Vi vet att ondska finns
i den verklighet som finns runtomkring oss, men vi har behag till tanken
att den goda världen med kärlek och värme finns någon annanstans i en
annan värld bortom horisonten. Många mobbade drömmer om detta, där
de flyr en värld som de inte orkar med och de som flyr verkligheten blir
ofta betraktade som svaga och värnlösa, som inte håller ögonen öppnade
för de attacker som kommer emot dem och blir mobbade.
(Jag talar mer om detta i Flykt från verkligheten under
Effekter av mobbing). 

   Det altruistiska: Vi tänker att ondska finns, men den kan bekämpas.
Problem finns, men de kan lösas. När vi tror på att ondskan finns, men är
begränsad i tid och rum, kan vi uthärda den. Om motgångar finns, men har
en mening, då slås vi inte ned av bekymmer, utan konfronterar dem.
När vi ser att ondska finns, finner vi inte ro förrän vi tänker att den dels
inte är rättfärdig och inte heller är beständig. Detta kan leda till konstruktiva
handlingar. Man låter bli mobbing, för att det strider mot ens moraliska
uppfattning och i bästa fall hjälper man den som är mobbad. Man kan se det
som stimulerande att engagera sig i samhällsfrågor, lidande ute i världen,
förtryck, diktatur och mobbing. Problemen finns, men de ger oss ett
engagemang som stimulerar oss och ger oss ett rikt och meningsfullt liv och
med denna insikt kan vi leva i harmoni med den värld vi lever i och ändå se
realiteten som den är.

Syndabocksmentalitet

Nu går vi tillbaka till när jag var egoist och sade att jag var beredd att
acceptera det onda bara det inte drabbar mig. En dag händer det någonting
förskräckligt. Jag drabbas av det onda själv. De svårigheter som jag trodde
att jag var förskonad från, för att jag var finare, bättre eller starkare än
andra, drabbar mig till sist. Nu måste jag bilda en ny uppfattning utifrån
denna verklighet, eftersom jag har sett att även jag kan bli utsatt för det
bedrövliga, men jag bildar fortfarande den uppfattning som behagar mig
bäst. Jag är oskyldig. Det är andras fel.

Jag söker en syndabock. Jag är martyr och söker en grupp människor som
jag har legal rätt att hata. Någon bär ansvaret för det som har skett, men
jag är oskyldig. Någon måste vara skyldig för att jag ska kunna vara
oskyldig.

   Sökandet av en syndabock går stick i stäv med viljan att göra någonting
positivt av sin situation och engagera sig i problem i världen. Om problemet
som har drabbat mig är syndabockens fel, har jag frånsagt mig allt ansvar
att göra någonting konstruktivt för att förändra tillvaron och det är
syndabockens ansvar att reda upp allt som har blivit fel i världen. Om jag
söker en syndabock och säger att han bär ansvaret för mitt lidande och att
det är han som har ansvaret att reda upp mina problem, då har jag gett min
förtryckare makt över mig och det kan jag ju ändå inte ha behag till. Om jag
däremot tror att jag utifrån mina motgångar kan göra någonting konstruktivt,
då är jag fri och är inte beroende av någon syndabock, för att lösa mina
problem.

   Vilken verklighetsuppfattning kan vi bilda som vi kan leva i harmoni med,
där vi vet att lidande och ondska existerar, där vi inte är egoister, utan anser
att alla har lika värde, medvetna om att detta värde ofta kränks, där vi vet att
det kan drabba oss, men vi inte utser någon syndabock, utan väljer en högre
väg? Vi kan tänka att det ur det smärtsamma kan komma någonting gott.
Om jag hade besparats lidande i den här världen, hade denna essä som jag
skriver nu inte kommit till. Att finna en syndabock är att omyndigförklara sig
själv. Det är bättre att göra någonting konstruktivt utav en negativ situation.
De lyckligaste människorna som jag känner till, är inte de som har besparats
lidande, utan de som har låtit lidande få en mening i livet, så att de kan vara
till en välsignelse för andra. De smärtsamma erfarenheterna i livet har gett
dem kärlek till andra som har det svårt, en kärlek som bringar sann lycka.
När de har lidit utav det onda, har de fått en desto större kärlek till det goda.
När de har lidit av orättfärdigheter i världen, har de fått en passion över det
som är rättfärdigt. Den som har funnit en glädje som kan komma efter
smärta, har funnit en genuin glädje som är starkare än all ondska, en glädje
som övervinner sorg och förtvivlan. Om det onda har drabbat mig, kan jag
också behag till att tro att det utifrån en besvikelse kan komma någonting
gott, att jag får visdom och går stärkt ur en motgång. Då kombinerar jag
vetskapen om att lidande finns med en verklighetsuppfattning som behagar
mig, att det ur det tragiska kan komma någonting gott, att ur död kan
komma liv.  

Det är inget fel att ha det bra och vara besparad lidande, om man bemöter
detta välbefinnande med tacksamhet istället för högmod, där man ju säger
att man har det bra för att man är en bättre människa. Om jag är högmodig
betyder det att jag inte värdesätter det som jag har. När jag är tacksam
över det som jag har, betraktar jag det som dyrbart. Jag kan bara ha glädje
av vad jag har i livet om jag värdesätter det. Därför är det bra att vara
tacksam, för när jag är tacksam kan jag glädja mig över det som jag har
och även glädja andra. När man är tacksam kan man bli till glädje för
andra människor, medan högmod gör att man sårar andra. Tänkandet att
det onda inte kan drabba oss, går stick i stäv med inställningen av att vilja
engagera sig och lösa problem i världen. Så länge problemet inte skadar
mig, är det mig likgiltigt om problemet finns och då är det likgiltigt om
andra lider och då finns det ingen anledning för mig att engagera mig.
Om dessa människor då finner att det ur det negativa kan komma
någonting gott, då kan jag ju inte ta del av deras glädje.
Om jag ska engagera mig för andra, måste jag tänka att vi människor
tillhör varandra och att jag är delaktig i andras problem. Om jag älskar
människor och de lider, angår det mig hur de har det.

Bildandet av en verklighetsuppfattning på egoistisk grund

När vi skapar vår verklighetsuppfattning såsom den bäst behagar oss själva
på egoistisk grund, då skapar vi en fantasivärld där vi drar de slutsatser
som är till vår egen fördel. Vi drar slutsatser som gynnar vår kategori och
fördömer och klassar ut dem som inte ”tillhör oss”. Om en rasist säger att
den vita rasen är överlägsen, är det en självklarhet att han själv är vit.
Om han själv är vit, är det ju självklart att han själv vill att de vita ska vara
den högsta rasen. Om en chauvinist säger att mannen är överlägsen
kvinnan, är han givetvis själv man.

Hade han varit kvinna, hade kvinnan varit överlägsen mannen.
Man formar fram den verklighetsuppfattning som talar till sin egen favör
och behagar en bäst själv. De överlägsna är överlägsna så länge jag får
tillhöra dem.

   Till detta hör generalisering. Generalisering är alltid lockande, eftersom
den kräver minimalt tänkande. Det är enklare att döma ut en grupp
människor och säga att alla dessa är dåliga överlag, än att se dem som
individer och lära känna dem var och en för sig.

Vad får mig att ha behag till ett tänkande som gagnar min egen favör, t.ex.
rasism? Egoism. Vad får mig att ha behag till ett tänkande som säger att
alla människor har lika värde? Altruism, d.v.s. jag tänker på andra och
sträcker mig längre än att bara jag själv ska ha det bra.

Hur hanterar jag verkligheten?

Nu är frågan den om jag är villig att låta verkligheten presentera sig sådan
som den är eller om jag vill dressera verkligheten efter mitt behag.
Kan jag lita på att verkligheten kan presentera sig sådan som den är och
ändå behaga mig eller måste jag förvanska den för att jag ska kunna ha
behag till den? Om så är fallet bildar jag den uppfattning som passar mig
bäst, som gynnar min favör och alla fakta som talar mot min
verklighetsbild slår jag ifrån mig med våld. Så fungerade nazismen.
Man ville att den ariska rasen skulle vara den högsta rasen i världen,
eftersom man själv var arier och konstruerade en lära utifrån detta
önsketänkande. Kunde människorna som var mindre gynnade inte
försvara sig med våld, behövdes inga argument. Begäret efter detta
önsketänkande gjorde att man var beredd att med våld förtrampa den
sanna verkligheten för att få sin egen själviska vilja igenom.
I ett sådant tillstånd är man inte villig till samtal. Man vill inte samtala om
en föreställningsvärld som man har byggt upp i sin fantasi, eftersom
samtal med utomstående berättar om verkligheten och verkligheten vill
man i ett sådant tillstånd inte veta av. Så fungerar det även med mobbing.
Om man mobbar någon, bildar man den uppfattning av sitt offer som
behagar en bäst: Jag är överlägsen.

Kalle är underlägsen mig. Kan han inte försvara sig är detta sanning.
Ser Kalle dum ut är han dum och inga bevis behövs. Det är det som tycks
och verkar som gäller, inte fakta.

Mobbaren går efter synintrycket istället för att ta reda på fakta  

Synen anses vara den trovärdigaste informationskällan. Den primitiva
människan, d.v.s. det primitiva jaget inom oss, som Freud kallar detet,
går efter det som vi kan se med ögonen.

Att bilda en uppfattning, utifrån vilket synintryck man får vid första
ögonkastet, kräver minsta motståndets lag. Återigen har vi rasism som
exempel. En människas hudfärg ser vi med ögonen. Där utifrån bedömer
vi rasen och vi har fällt våra domar innan den mörkhyade ens har yttrat
sig. Hans inre känsloliv, åsikter, värderingar och livserfarenheter,
kan man inte se på utsidan. För att få reda på detta, krävs lyssnande och
lyssnande kräver tid och ödmjukhet.

Om vi vill trakassera en människa har vi inte tid med sådant. Det som vi
ser med ögonen, är givetvis en realitet som vi inte kan förneka, men det
som vi har noterat är långt ifrån hela sanningen. Om jag ser en bok och
tittar på omslaget, kan jag bilda en viss uppfattning om vad den handlar
om, men jag kan aldrig uttala mig om vad den handlar om förrän jag har
läst boken. Kanske jag behöver läsa den två eller tre gånger för att förstå
dess innehåll till fullo. Samma sak är det med att lära känna en människa.

När vi nu har bildat vår uppfattning, dels genom vad vi har tagit in genom
vårt synintryck och kombinerat detta med var vi har behag till, är frågan
om nöjer vi oss med att säga:
”Det här är min åsikt, men du får tycka vad du vill,” eller,” det som jag
tycker är den absolut adekvata sanningen. Människor som tycker
annorlunda har inte en annan åsikt, utan de har fel.” När våra
uppfattningar är lika med sanning agerar vi utifrån dessa ”sanningar”.

När vi säger att Anton är dum i huvudet, är det ett ”faktum” och då har
vi rätt att mobba honom. Vi ”vet” att han är dum i huvudet för att vi
anser att han ser dum ut. Man dömer efter första synintrycket.
När man gör sig rolig över en människa klipper man bort alla detaljer
som tillhör hela den personen, vad Anton har för bakgrund, vad han har
för intressen, o.s.v. och koncentrerar sig bara på den enda sak hos honom
som vi kan göra oss roliga över, t.ex. om han haltar. Detta förstorar man
upp så att det blir hela hans personlighet. På så vis får vi en förvrängd bild
av den mobbade. Ja, vi ser att han haltar, men vi vet inte om han har varit
med om en olycka som har gjort honom sådan. Vi ser att han är sur och
tråkig, men vi vet inte om han är olycklig, kanske deprimerad över att vi
mobbar honom. Det som vi ser på utsidan betraktar vi som den adekvata
sanningen och så är det, men vår verklighetsuppfattning är baserad på hur
vi har lärt oss att tänka och det som vi har behag till att hålla för sant.
Vår bild av människor är mer subjektiv än vi tror. Vad vi tycker är naturligt,
 konstigt, töntigt och häftigt är mera inlärt och inprogrammerat i våra sinnen
än vad vi tror. Om vi intalar oss att Anton är en tönt kommer vi till slut att
se en tönt framför våra ögon som heter Anton.

Vi orienterar oss efter synen, men det vi ser är det som vi har lärt oss att se.

   Om vi intalar oss att ett visst folk är av en lägre ras, kommer de att framstå
som en lägre ras framför våra ögon. Om vi intalar oss att vissa människor är
onda, kommer vi att uppleva dem som onda. Hur vi ser på människor,
baserar dels på vad vi ser med våra ögon och kombinerar med en
människosyn som vi har valt att ha och de ideal som vi vill låta prägla våra liv.
Vad vi säger om människor, är en spegelbild av oss själva, av vilken
människosyn vi står för.

Om man värdesätter människor efter fysisk styrka, ser man uppenbarligen ner
på den som är fysiskt svag. Om man bedömer människor efter personlighet,
så struntar man i om någon är fysiskt stark eller svag, utan bryr sig om hur
den personen är som människa istället. Genom vårt sätt att uttala oss om
andra visar vi vår kompetens att bedöma andra människor.

Hur vi bildar vår uppfattning om vår egen och andras identitet

Jag har nu gjort denna tes att vi bildar vår uppfattning efter vad vi har tagit in
genom våra sinnen och kombinerar detta med den verklighetsbild som vi har
mest behag till. Detta gäller även vårt sätt att bilda vår uppfattning om
människors identitet, både vår egen och andras.

Vi bildar vår identitetsuppfattning dels genom vad vi har sett med egna ögon
att vi är och dels vad andra har sagt att vi är. Detta kombinerar vi med den
självbild som behagar oss mest, d.v.s. vi vill tro att det som vi har fötts till är
någonting positivt. Nu är frågan om denna önskan är altruistisk eller egoistisk.
Låt oss nämna rasism kontra antirasism. När nazisterna bildade sin rasideologi,
baserade de den på egoistiska ideal, där den högre rasen var den som de själva
tillhörde och den lägre rasen var den som andra tillhörde. Om vi bildar en
uppfattning efter vad vi har behag till, på egoistisk grund, vill vi själva tillhöra
den kategori av människor som är bättre och stå i kontrast till ett objekt som
är sämre än vi själva. När vi då får vår önskan uppfylld i det att vi hittar en
artificiell ”sanning” som säger att ”vi har rätt” i att vi är överlägsna, har vi fått
vår tillfredsställelse. Nazisterna gladdes åt att tro att de var en överlägsen ras.
Mobbaren gläds åt att vara överlägsen någon annan, men frågan är vilken
kvalitet denna glädje har. Upplever man en sann upprymdhet i sitt hjärta, där
man blir sant lycklig som människa? När jag har sett människor glädja sig
över att vara överlägsna, har de visat en ytlig glädje som är fylld av högmod
och arrogans, utan innehåll och djup. Det är en falsk glädje som inte har någon
substans och kvalitet. Det finns en skillnad i kvalitet mellan en egoistisk önskan
av att vilja tillhöra en privilegierad kategori, där man ser till sitt eget begär,
kontra en altruistisk önskan som är baserad på att vilja andra väl. Om vi får vår
själviska önskan uppfylld, av att vara överlägsna andra och får ett privilegium
som inte är andra förunnat, då blir denna glädje en tom och innehållslös
”glädje” som inte har något som helst värde, eftersom den inte är baserad på
någon kärlek. Man älskar inte den som man dominerar över och kan inte bli
älskad av den som man förtrycker.

Om vi har behag till ett altruistiskt tänkande, där vi bryr oss om andra, vill vi
bilda en uppfattning efter ett ideal som gynnar varenda människoindivid.
Vi nöjer oss inte med att själva vara privilegierade, utan vi vill att alla
människor ska ta del av det privilegium som vi har. Vi är inte likgiltiga om
andra människor är olyckliga, utan vi vill att alla människor ska vara lyckliga.
Om vi efter altruistiska motiv söker den verklighetsuppfattning som behagar
oss bäst, drivna av kärlek, är vårt motiv så mycket genuinare, djupare och
allvarligare. Vi söker en verklighetsuppfattning som kan leva i harmoni med,
men vi vill att den också ska stämma överens med den reella verkligheten,
eftersom vi inte kan vara lyckliga om vi gläder oss åt en god nyhet som inte
är sann. Om jag har ett ideal som jag vill stå för, som jag vet skulle göra både
mig och andra lyckliga, kan denna lycka inte bli fullkomlig förrän jag också
vet att detta ideal stämmer överens med sanningen. Låt oss nämna antirasism
som exempel. När man idag forskar om människors raser, visar det sig att vi
under huden är väldigt lika och står varandra nära. Den rasistiska ideologin,
som är byggd på egoism, håller mer och mer på att visa sig vara felaktig.
Denna triumf besvarar vi inte med någon högmodig glädje eller skadeglädje,
utan denna glädje är genuin, eftersom den är baserad på kärlek.
Den verklighetsuppfattning som altruisten har behag till, är inte den som
säger att vi är bättre än andra människor (som är sämre än vi), utan
altruisten har behag till tanken att vi alla är människor som syskon och att vi
kan ta varandra i hand och vara vänner. Detta är byggt på kärlek och ger
sann lycka.

Mobbingen fungerar exakt som rasismen, där man bildar en uppfattning om
att man är överlägsen någon som man har under sig, men begäret efter
denna uppfattning gör att man inte är intresserad av att ta reda på om man har
gjort rätt bedömning av den mobbade, utan man skapar hellre en pseudofigur
av den mobbade i sin egen fantasi. Om jag har behag till att tro att Anton är
dum i huvudet, är jag inte intresserad av att ta reda på om han verkligen är det.
Vill jag tro att han är korkad, så tror jag det, oavsett vad som är sanning,
därför att mobbing är ett begär, precis som en drog. Vill jag mobba skaffar jag
mig en falsk sanning som ger mig legal rätt att trakassera, t.ex. att Anton är
kass. Jag kan säga att han är kass, så länge ingen kan säga emot mig.
Det som jag har makt att säga är ”sanning”, så länge ingen vågar säga emot mig.

   Den mobbade får däremot inte bilda sin identitetsuppfattning som behagar
honom bäst, utan tvingas på en självbild som behagar mobbarna bäst och den
är förnedrande och destruktiv. Den mobbade bildar inte sin identitetsuppfattning
efter vad han har sett med egna ögon att han är eller vad han på insidan
upplever att han är, utan en identitet ska appliceras på honom utifrån av vad de
säger att han är och hans egen självbild, av vad han själv upplever att han är,
begravs av mobbarnas förnedrande ord.

Hur vi väljer väg

Att välja väg styrs av samma mekanismer som när man bildar en uppfattning.
Vi väljer den väg som vi har behag till och som vi tror eller hoppas ska leda till
lycka, d.v.s. en tillvaro där vi har allt det som vi behöver, där vi är älskade och
omtyckta, där vi får göra det som vi upplever är meningsfullt och vara till
betydelse får vår omgivning.
Det finns huvudsakligen tre faktorer som styr våra handlingar och våra val i
livet: Önskningar i livet som vi vill se uppfyllda, problem som vi vill se lösta
och faror som vi vill undvika, av saker som vi inte vill ska hända.

   Önskningar som vi vill se uppfyllda: Vi har alla saker som vi stävar efter,
drömmer om, längtar efter och saker som vi vill ska ske. Det kan vara
någonting som vi vill bli. Vi kanske vill göra karriär och få ett stimulerande
arbete, där vi får utveckla våra förmågor och använda dem till någonting
meningsfullt. Vi kan önska att bilda familj och önska välgång åt våra barn
och barnbarn. Det kan finnas saker som vi vill skapa, kanske bygga upp ett
företag, skapa någonting konstnärligt eller skaffa sig en gård. Vi kan drömma
om att få uppleva någonting, t.ex. att göra en resa till ett exotiskt land eller
träffa intressanta människor. Vi kan drömma om att få göra en insats som
betyder någonting positivt för andra.

   Problem som vi vill se lösta: Om det finns saker här i livet som vi vill,
kommer det också att finnas problem som vi vill se lösta. Vi kan endast ha
problem när vi har önskningar i livet. Problem är saker som sätter sig i vägen
och vill hindra oss från att få våra önskningar uppfyllda. Problemet kan bara
vara ett problem om vi först har en önskan.  

   Därpå har vi saker i livet som vi fruktar, av saker som vi inte vill ska hända.
Detta går också direkt hand i hand med våra livsönskningar. Om det finns
saker som vi vill ska hända, betyder det att det också finns saker som vi vill
inte ska hända. Vi kan bara vara rädda att misslyckas om vi först har haft
önskan att lyckas. Vi kan bara vara oroliga över vår framtid om vår framtid
betyder någonting för oss. Vi kan bara vara rädda att bli sjuka om vi vill leva i
hälsa.

Vi kan endast vara rädda att bli av med någonting först när vi äger det. När vi
har någonting och betraktar det som dyrbart är vi rädda att förlora det. Vi kan
bara vara rädda att förlora en vän om vännen är dyrbar för oss. Vi kan bara
vara rädda för döden om vi har viljan att leva. På så vis ser vi att det som vi är
rädda för är underställt våra önskningar i livet. Ju dyrbarare det är, desto större
skulle smärtan bli för oss om det gick förlorat.

   När vi ser vår önskan att få göra det som är meningsfullt av livet, utbilda oss,
bilda familj och kanske åstadkomma någonting som är av betydelse för andra,
så strålar allt detta samman i just detta att känna att man är betydelsefull.
Det är det naturliga i vår existens som levande varelser att vara till för någonting.
Om vi tittar på det som finns i naturen, av djur och växter och om vi tittar på
det som finns i vår stadsomgivning och i vårt hem, så ser vi att allting som finns
har ett syfte. Så är det även med oss människor. Det som våra önskningar strålar
samman emot, är det som har med själva livet att göra. En meningsfull tillvaro är
liv. Meningslöshet är död. Familj och välgång är liv. Det som ger oss glädje i
tillvaron är allting sådant som är förknippat med liv. När ett barn föds till världen,
ger det oss glädje, för att barnet är liv. När någon dör, ger det oss sorg, därför att
död är sorg. Stimulans och rikedom av livserfarenheter är liv, medan monotoni
och tristess är död. Att känna sig älskad och omtyckt är liv, medan isolering,
ensamhet och känsla av att vara oälskad är död. Vetgirighet och vilja att lära sig
saker har med liv att göra. Det är liv som vi strävar efter, när vi vill se våra
önskningar uppfyllda. Den mobbade har också önskningar som han eller hon vill
se uppfyllda, som kan grumlas igen av mobbing. Den mobbade kan ha problem
som han eller hon vill se lösta och ett sådant problem är själva mobbingen och
faror som han vill undvika är mobbarna. Alla dessa mål kan bytas ut mot
mobbarens mål: uppfylla mobbarens dröm, lösa mobbarens problem och
undvika faror: mobbarens bestraffning om du inte lyder.

  Utifrån dessa tre kriterier: önskningar som vi vill se uppfyllda, problem som vi
vill se lösta och faror som vi vill undvika väljer vi vår väg. Vi har vårt mål,
problem dyker upp som vi vill se lösta, vi undviker faror som hotar oss.
I detta vill vi också leva i verkligheten. Vi vill inte tro att vi har en miljon på
vårt konto, om vi inte har det. En student vill inte tro att han har fått väl godkänt
på ett prov, om han inte har fått det. En sångerska vill inte tro att hon har vunnit
melodifestivalen, om hon inte har gjort det. Vi vill att all glädje ska vara
förankrad i verkligheten. En människa som utbildar sig och skaffar yrke säger
inte: ”Jag ska bli miljonär och bosätta mig i Dallas,” eftersom detta inte är
realistiskt, utan: ”Jag vill ha ett välbetalt jobb där jag kan försörja min familj och
kanske om några år skaffa en villa och kunna resa utomlands en gång om året
med min familj.” Han kombinerar sina önskningar med en verklighet som är
realistisk.

   Vi löser också våra problem med en visshet om verkligheten. Vi säger inte:
”Imorgon ska alla mina problem vara ur världen, för att en fe ska komma om
natten och trolla bort dem,” utan: ”Om jag tar itu med det här problemet idag,
kommer det att bli mindre och så småningom hoppas jag att det en dag ska vara
ur världen.”

   När vi väljer vår väg, väljer vi den väg som vi förväntar oss ska leda till lycka.
Ingen människa skulle välja en väg som hon vet leder till olycka. När vi har valt
fel väg, har vi gjort det i tro att den vägen skulle leda till lycka, därför att vår
föreställningsvärld inte har stämt överens med den reella värld som finns
runtomkring oss. Vi har våra drömma i livet, men vi vill inte se den väg som
finns mellan vårt mål och den plats där vi står, där det kan finnas hinder som vi
måste övervinna. Så kan det vara med kriminalitet. När man skulle göra sin stöt,
såg man rikedomarna framför sig och lyxvillan som man drömde om på Hawaii,
som förvandlades till en fängelsecell. Kombinerar man inte sina önskningar till
verkligheten, kan begäret bli till fanatism, där man måste använda våld för att få
sina önskningar uppfyllda. ”Jag vill ha allt vad jag önskar just nu och jag vill ha
det utan att göra den minsta ansträngning.” I en sådan önskan kan finnas en
förtvivlan. Man bygger en fantasivärld som säger att dessa önskningar är
genomförbara utan ansträngning. För att få denna önskan uppfylld krävs att
andra människor offras. Allting som finns, har människor arbetat och gjort en
ansträngning för att skapa. En rånare går in i en butik för att roffa åt sig varor.
Människor har ansträngt sig för att producera dessa varor. En miljonär som har
skaffat sig ohederliga vinster, har skott sig på människor som har arbetat med
blod och svett, vars produkt dessa miljonärer kommer över med snabba vinster.
För att få det som man vill ha utan att offra sig, måste man ha i sin tänkevärld
att andra människor har mindre värde. När man då har fått det som man önskar,
kommer det som man har fått att vara dyrbart för en? Det som man har tagit,
utan att själv göra en uppoffring för att få, värdesätter man knappast.
Om det inte har något värde kommer man att begära mer och mer och till sist
bruka våld för att skaffa det. Det är som att äga en miljon kronor och varje
krona är värd 0 öre.

   Experter har ifrågasatt idén om att mobbaren skulle ha dåligt självförtroende
och säger att mobbaren istället har gott självförtroende, i och med att han är full
av arrogans. Det är en form av självförtroende som totalt saknar substans.
Mobbaren talar stora ord om sig själv och säger: ”Jag är bäst i hela världen,”
och detta ”bäst i hela världen” betyder ingenting.

   Detta sätt att tänka präglar även mobbaren och det gäller allt vad man önskar i
livet som popularitet och känsla av att vara någon. Vill jag vara någon genom att
arbeta på min karaktär och bli en människa som man kan tycka om, eller vill jag
bejaka mig själv genom att förneka någon annan? Vill jag bli populär genom att
vara en person som folk tycker är behaglig att umgås med och allra helst hjälpa
andra att bli populära, eller blir jag populär genom att göra någon annan
impopulär? Sann stolthet är att bejaka sitt eget värde och andras.
Högmod är att inte respektera andras värde. Högmod är som andlig inflation
där man gör sig själv till någonting stort och magnifikt, men denna storhet inte
har någon substans, utan är som en ballong som man kan sticka hål på och
ballongen försvinner. Högmod är som att vara miljonär, där varje sedel är som
en papperslapp totalt utan något som helst värde. 

   Vi ser att det i detta vägval finns två sorters vägar. Den ena handlar om att
bygga för framtiden, där man inte bara ser till att tillfredsställa sig själv för
stunden, utan ha ett framtidsperspektiv och ett mål att gå efter, som på lång sikt
bringar lycka. Denna väg ser jag som mest konstruktiv. Man betraktar livet som
dyrbart. Den andra vägen handlar om att tillfredsställa sig för stunden, där man
är ledd av ett begär som inte låter vänta på sig, där man inte ser något
framtidsperspektiv, utan ska ha det som man önskar just nu och är beredd att
använda våld och bedrägeri för att få det, men man vill inte offra någonting för
att få det. Denna väg ser jag som destruktiv och leder till förtryck, kränkningar
och mobbing.
Man betraktar livet som någonting som bara är att exploatera.

Det destruktivas sken av att vara starkt

Hur kommer det sig att man lockas till det destruktiva? Det destruktiva har i sin
natur ett sken av att se starkt ut, samtidigt som en ringa uppoffring behöver ske i
proportion till resultatet. Det konstruktiva kan på kort sikt se mindre lockande ut
och verka svagare, för att det krävs uppoffring för att få fram det och man ser
inte resultatet med en gång. Om den primitiva människan
(det primitiva jaget inom oss) kan göra lite, men åstadkomma mycket, så upplevs
detta som en tillfredsställelse, men de krafter som just har den effekten är ofta de
destruktiva, därför att det krävs mindre ansträngning att bryta ner än att bygga upp.

   Jag vill ge en illustration om hur det är att bygga ett hus. Att konstruera en
byggnad tar tid och kräver arbete. Ju större huset är och ju mer välgjort det är,
desto mer arbete har krävts för att bygga det. Vissa hus kan ta år eller decennier att
bygga. Ett hus som kräver så mycket tid och arbete att bygga, kan raseras på bara
några minuter. Det går fort att riva ned ett hus som har tagit år att bygga upp, men
när huset väl är rivet, finns det inte mera. Man kan inte riva ett hus två gånger om
man inte bygger upp det igen. En liten tändsticka kan sätta ett hus i brand, som har
stått där i flera hundra år. Pyromanen är imponerad över den stora brand som hans
lilla tändsticka har åstadkommit, men när huset väl är nedbrunnet finns där inget
hus längre. Pyromanen är begeistrad över upplevelsen av det stora han har lyckats
åstadkomma genom en så pass liten prestationsinsats, men han är endast begeistrad
över den upplevelse som han får just för stunden. Han är avskuren från det förflutna,
i det att han inte tänker på de generationer som har bott i huset sedan sekelskiftet och
människor som på 1800-talet byggde huset med stor möda och kraft och han tänker
inte på vad som händer härnäst, på de konsekvenser som sker av att en dyrbar
egendom blir förstörd. Han är begeistrad över den ögonblickliga upplevelsen för
stunden, men vill inte veta av följderna. Hur han hanterar huset handlar om hur han
relaterar till det. Om huset inte betyder någonting för honom och inte har något värde,
berör det honom inte om det förstörs. Men om han har en relation till huset: det kan
hända att han bor där själv, föräldrarna kanske bor där, han kan ha vuxit upp där som
liten och han kanske skulle bli hemlös utan detta hus, då kan han inte bränna ner det
utan vidare. Han kan inte förstöra det utan konsekvenser. Det som han gör mot huset,
gör han mot sig själv.

   När huset har brunnit ner, kanske han ser en ek som är 300 år gammal. Denna ek
började gro och växa upp som en liten panta redan på 1700-talet och är nu ett stort
och mäktigt träd som många har beundrat genom århundradena. Han tar fram en
motorsåg och sågar ner eken på en halvtimme. Så fort går det att såga ner en ek som
har tagit flera hundra år att växa upp. Han är begeistrad över det stora han har lyckats
åstadkomma, men när den väl är fälld, finns där ingen ek längre. 

   Låt huset och eken symbolisera vår omgivning och våra medmänniskor.
Hur vi relaterar till andra människor baserar på hur vi tänker om dem. Om vi tänker
att vi har en tillhörighet till den omvärld som finns runtomkring oss och att vi har en
samhörighet till de människor som vi omges av, är de värdefulla för oss och då ger
det konsekvenser hur vi behandlar dem.

Om vi betraktar levande varelser som objekt, som vi inte alls har någon relation till,
spelar det ingen roll hur vi behandlar dem. Skadar vi dem, ger det inga konsekvenser.
Empati handlar om att vi tillhör varandra som en organism som vi själva tillhör.

   Låt oss nu föra över liknelsen om huset och trädet på en människa. Varje människa
har blivit född och vuxit upp, har ett förflutet och en framtid. En ung människa har
livet framför sig, en gammal människa har ett långt liv bakom sig, beroende på var på
livsstegen man befinner sig. Detta människoliv kan man släcka ut på en sekund.
Det behövs bara ett enda pistolskott eller ett enda knivhugg att döda en människa och
när denna människa är död kan hon inte väckas till liv igen.

   Vi ser här att de nedbrytande krafterna går snabbare och ser ut att ge större effekt
på kort sikt än de krafter som bygger upp och kräver dessutom mindre motstånd.
Det destruktiva kan på så vis vara lockande, därför att den primitiva människan är
road av det som ger effekt på kort sikt. Om det inte kräver någon uppoffring, inte ger
några konsekvenser och effekten blir stor på kort tid, då roar det den primitiva
människan att göra det. Illusionen säger att vi är starka när vi förstör och att det är
starkare att slå sönder än att bygga upp.  

   Varför talar jag om denne pyroman och folk som river hus och om skjutande och
dödande när det handlar om mobbing? Mekanismen har samma rot – attraktionen
till det destruktiva. Låt oss nu titta på hur detta fenomen tar sig i uttryck när det
gäller vårt sätt att behandla andra människor. Vi tror att hat är starkare än kärlek.
Vi tror att hårda ord är starkare än vänliga ord. Vi tror att våld är starkare än
barmhärtighet. Vi tror att det är starkare att såra en människa än att säga vänliga
saker som uppmuntrar. Vi tror att det är starkare att ryta åt en människa än att tala
i vänlig ton. Vi kan tro att det är starkt att nonchalera människor och svagt att visa
respekt och medkänsla. Vi kan bedras till att tro att de destruktiva krafterna är
starkare än de konstruktiva, därför att förstörelsens mekanismer har en natur av att
till det yttre se starkare ut än de krafter som bygger upp. När vi ser detta, kan vi
tänka oss att den som gör det destruktiva kan imponera på sin omgivning.
Människor som föraktar andra gör ofta sin röst hörd, för att de ger ett intryck av att
vara starka och lockar ofta till sig människors respons.

En talare som har ett hatobjekt lockar gärna till sig åhörare. Det är lättare att finna
ett hatobjekt än att tänka att vi själva måste förändra vår situation. Vi lockas till
dessa krafter när vi är avskurna från livets mening och inte tänker längre än till det
som vi ser för stunden.

När vi tänker att livet har en mening, att vi tillhör det förflutna och har en framtid,
då lockas vi till det som på lång sikt ger lycka.

   Om man tror att det destruktiva är starkare än det konstruktiva, faller det sig
naturligt att man föraktar dem som vill göra det konstruktiva. Det är lättare att
förlöjliga människor som vill åstadkomma någonting positivt, för att slippa känna
sig underlägsen, än att åstadkomma någonting själv, så att man kan känna sig
jämbördig med dem som man annars skulle ha känt sig underlägsen.

   Till denna livsstil hör att man inte betraktar någonting som dyrbart i livet,
varken människor eller saker och ting som finns i ens omgivning. Det är en
lockande tanke att allt vad vi vill ha i livet skulle vi kunna få utan att behöva göra
någon insats och att vi skulle kunna göra precis vad vi ville med allt vad vi har fått.
Men detta kan endast vara möjligt om det inte har något värde. Om det inte är
dyrbart, behövs inget pris att betala för att få det. Hur behandlar jag då det som
jag har fått om det inte är dyrbart? Kommer jag att bevara det eller förstöra det?

Ger det konsekvenser hur jag hanterar det? Om vi gör sönder en kristallskål, värd
hundratusen kronor, ger detta konsekvenser. Om vi gör sönder en papperstallrik,
ger det knappt några konsekvenser alls. Om en tavla som är gjord av Rembrandt
blir skadad, blir förödelsen stor och gärningsmannen hamnar fängelse – för att
tavlan är dyrbar. Allting som är dyrbart ger konsekvenser om vi förstör det.

   Förstörelse + värde = konsekvenser.

   Förstörelse + inget värde = inga konsekvenser.

Hur blir det då om det som jag skadar är dyrbart, men jag hanterar det som om
det inte hade något värde? Jag måste intala mig själv om att det inte är dyrbart i
min egen fantasi, fastän det i verkligheten är dyrbart. Jag bildar den uppfattning
som jag har mest behag till och jagar bort konsekvenserna med våld.
Vilka konsekvenser det ger om vi skadar en människa, beror på hur pass dyrbar
den människan är. Fängelsestraff är påföljden för mord och misshandel.

Det som gör att man får fängelse för mord och misshandel har sin grund i att
varje människoindivid är dyrbar. Om man mördar en människa, kan man inte
göra detta utan konsekvenser, därför att mordoffret har ett okränkbart värde.
Om människan inte hade haft ett värde, hade mord och misshandel varit legal.
Den är illegal på grund av att människan värde.

   Om man vill skada en annan människa och tro att det inte ska ge några
konsekvenser, måste man sätta i sinnet att offret inte har något värde.
Man tar sig rätten att äga sitt offer utan att ha behövt betala något pris för att
få sin ägodel. Man kan då behandla sitt offer som sin leksak, som man kan
leka med efter behag. Vad man gör mot sin ägodel ger inga konsekvenser,

för att leksaken som man har gjort människan till inte har något värde.
Mobbaren leker med en människa som är alldeles för dyrbar att leka med.

   Om en människa har ett okränkbart värde, finns det inga pengar och inget
pris som är högt nog att köpa en människa och sedan äga honom eller henne.
Vi kan endast relatera till varandra som medmänniskor, om vi tänker att de
har samma värde som vi själva. Att veta att jag har ett okränkbart värde och
att veta att min medmänniska har samma okränkbara värde som jag, är för
mig en större glädje än tanken att äga en människoindivid.

   Om vi tillhör den värld som vi har runt omkring oss, betraktar vi den som
dyrbar och när den är dyrbar för oss, vill vi inte förstöra den. När vi har en
framtid, vill vi inte förstöra den värld som vi ska leva i. De människor som
vi betraktar som dyrbara vill vi inte skada.

Förakt mot den genuina människan

Om vi tänker oss en genuin människa, som är mänsklig i dess rätta
bemärkelse, hur ser hon ut? Vi ser kanske framför oss en person som kan
visa äkta känslor, som kan gråta, skratta och vara glad, som är sig själv och
inte förställer sig, utan visar sig precis som hon är. Vi ser framför oss en
människa som tänker på andra och vill andra väl, som blir glad när du är glad
och blir ledsen när du är ledsen. Vi ser en människa som reagerar med vrede
över orättvisor och orättfärdigheter, men det är en helig vrede kombinerad
med värdighet. Det är en öppen människa som hälsar vänligt på folk och får
dem att känna sig älskade och omtyckta.

   Som vi ser är detta en altruistisk person som tänker på andra och bryr sig
om hur andra har det. Det är en sympatisk person som vi upplever behag till
att umgås med, en människa som vi gärna vill vara tillsammans med.
Denna människa är samtidigt ingen övermänniska, utan det är en person som
kan erkänna sina brister och kan säga: ”Oj, ursäkta, där hade jag ju helt fel!
Oj, nu gjorde jag bort mig igen!” eller säga mera allvarligt: ”Förlåt att jag
sårade mig, jag ville inte göra dig illa.” Det är en person som aldrig skyller
ifrån sig, utan tar ansvar för sina misstag. Det är också en person som kan
visa barmhärtighet mot andra. När vi gör bort oss, så hör vi inga fördömanden
eller sarkastiska kommentarer om att vi är idioter eller dumma i huvudet, utan
det är en förlåtande tongång: ”Det gör ingenting. Det är mänskligt att fela.

Vi kan alla göra misstag.” Att vara människa är viktigare än att vara perfekt.
Att vänskapen bevaras är viktigare än att allting är i sin ordning. Om vi däremot
har gjort ett allvarligt misstag som verkligen har skadat andra, ger den personen
kritik, men angriper inte oss som människor, utan pekar på vad vi har gjort och
ger oss gärna ett råd om hur vi ska rätta till vårt misstag. Vidare är denna
människa också disciplinerad och vill få gjort mycket, men energikällan är inte
karriärslystnad av att vilja duga eller rädsla att det ska bli katastrof om allt inte
blir perfekt, utan drivkraften är en passion och en längtan att få göra sådant som
är meningsfullt och är till glädje för både en själv och andra. Man disciplinerar
sig för att få sina drömmar och önskningar förverkligade och dessa drömmar är
baserade på kärlek och en vilja att göra gott. Man drömmer om att få se andra
människor lyckliga och vill få dessa drömmar förverkligade.

   När vi ser till mobbingens natur, står man för dessa ideal? Ett av de viktigaste
kännetecknen hos denna genuina människa var altruism, d.v.s. man tänker på
andra. Mobbaren mobbar av egoistiska motiv. Ett av de viktigaste kännetecknen
var empati och medkänsla. Mobbaren har bedövat sin empati, vilket gör att han
kan utföra mobbingen. Den genuina människan gläds med den som gläds och
gråter med den som gråter. Mobbaren skrattar åt den som gråter och föraktar
den som är glad och blir avundsjuk på honom. Mobbaren har inget överseende
med människors svaghet, utan fördömer dem som gör fel och ser varje tillfälle
att anmärka och trakassera så fort han ser att någon gör ett misstag, men kan
däremot inte erkänna sina egna brister. Disciplin är hos mobbaren förenat med
hårda ord och brutalt uppträdande, där man domderar över andra vad de ska
göra, medan man troligen inte ställer lika höga krav på sig själv.
Hur är det med känslor? Det är löjligt att gråta.
Det är löjligt att bli känslomässigt rörd.

Det är tufft att vara känslokall och inte beröras. De som tänker på andra är
dumma, men den som är smart tar för sig utan att visa hänsyn. Som vi ser finns
det hos mobbaren ett ideal som står i rak motsats till den genuina människan och
ett förakt mot det som är genuint mänskligt. I detta människoförakt finns en
väldig avpersonifiering. Om man vill göra en pseudodocka utav den mobbade, är
det inte önskvärt att dockan plötsligt börjar få liv och tycker en massa saker och
börjar visa sin rätta personlighet. Varje gång någonting som tillhör ditt rätta jag
glimmar till, bemöts det rätta jaget omedelbart med hån. Om du ska vara ett
objekt, är det inte önskvärt att du har några egna åsikter. Om du uttrycker en
personlig åsikt, är det inte bara din åsikt som är löjlig, utan du är löjlig över det
faktum att du överhuvudtaget har en åsikt.

Om den mobbade ska vara ett objekt, är det förbjudet för den mobbade att visa
sig som människa. Om du har umgåtts med en människa som behandlar dig
respektlöst, där du gång på gång får höra att du är lustig när du resonerar om
seriösa saker och löjlig om du uttrycker känsloupplevelser och dina
kommentarer av och till bemöts av ett hånskratt; tänk efter när dessa hånskratt
kommer! När är du lustig i deras ögon? Vilka repliker är det som är komiska?
Försök att notera om det just är de repliker som kommer från hjärtat, där du
uttrycker det som du känner och upplever som är lustiga, där du visar ditt rätta
jag. Försök att notera om det är de känslor som är äkta som besvaras med ett
hånskratt. Det är mycket troligt att du anses löjlig just när du vågar vara
människa. Om man vill skapa en pseudofigur av den mobbade, en tönt som
man har rätt att trakassera, ter det sig logiskt att den mobbades rätta
personlighet är tabubelagd, eftersom den skulle rasera den föreställningsbild
som man har gjort av den mobbade och skulle därmed eliminera rätten att
trakassera. Dessa rätta sidor måste sopas bort, med hån och förakt, förbud
och bannor. Om mobbingens natur är att förakta den genuina människan,
ter det sig naturligt att man hånar och förlöjligar dig om du vågar visa sig som
en äkta och genuin människa och hånar det som är mänskligt hos dig.    

För den genuina människan är det en rikedom att kunna gråta och röras till tårar.

Den känslokalle har bedövat sig från möjligheten att känna smärta, vilket han
tror är ett tecken på styrka, men han har även bedövat sig från möjligheten att
uppleva sann glädje.

Det är löjligt att bli rädd. Att kunna reagera för faror som hotar, ser jag som en
normal skyddsmekanism, som människan är utrustad med för att undvika faror.
Att reagera med vrede över sådant som är orättfärdigt ser jag också som friskt
och sunt. Är det löjligt att reagera med vrede över sociala orättvisor i världen?
Är det inte helig vrede som får oss att engagera oss i sådant som är orättfärdigt
och vilja lösa problem i livet? Är detta löjligt?

När det gäller känslouttryck som man skrattar åt hos en annan människa, så är
det också intressant att studera vilka känsloyttringar som man tycker är lustiga
hos en annan människa. Skrattar man åt den som är på gott humör eller kanske
rentav själv hånskrattar? Nej, man skrattar åt den som är arg, ledsen eller rädd.

Gubben är ilsken och alldeles röd i ansiktet. Han blev så arg så han slog näven i
bordet.
Det såg roligt ut.
Lisa blev så rädd så hon gallskrek när vi visade henne ormen. Vilken mes!
Anton blev så sur så han grinade när han förlorade spelet.
Han är en dålig förlorare.

Dessa känslor som man skrattar åt; vad har de gemensamt? De är negativa.
Skrattar man åt den som är glad? Möjligen den som gråter av glädje och blir
känslomässigt rörd.

   Han blir sentimental när han hör en vacker dikt, så han snyftar och fäller en tår.    

Vad har nu dessa känslor gemensamt? Att man betraktas som svag.
Man är svag när man är rädd (underlägsen den som man är rädd för),
svag när man är ledsen (för att man har misslyckats med det som man
önskade eller känner sig besegrad), underlägsen när man agerar i
obehärskad ilska (man upplever en frustration och den som är
frustrerad är maktlös).

Den som är arg är rolig, så länge han inte kan försvarar sig. Kan han
försvara sig, skrattar man inte längre. Man anses också svag när man
gråter av glädje. Det kan dels bero på att man ser ut att vara ledsen
och att vara ledsen var ju som sagt svagt. Det kan betraktas som svagt,
för att man anses inte klara av att handtera glädjen. Om man är glad,
ska man ju tjoa och jubla, inte sitta och snyfta. Att gråta av glädje kan
också betyda att man känner sig tröstad. (Den som blir tröstad har ju
varit ledsen och därmed svag). Dessutom är det ju barn som vill bli
tröstade, inte vuxna. Att man gråter av glädje kan också bero på att
man visar äkta känslor för glädje. Detta betraktas som svagt, för att
man föraktar den äkta genuina människan i mobbing.

   Om det nu är så att den som visar dessa känslor är svag, varför
skrattar man då åt den som är svag? Är vi glada över att någon är svag?
Kan det bottna i att man vill känna sig överlägsen? När någon är svag,
säger det primitiva sinnet att vi är överlägsna den svage.

Man känner sig överlägsen den som är rädd, som man betraktar som
svag och underdånig. Man känner sig överlägsen den som tappar
kontrollen och agerar i ilska och man njuter av att se honom förnedras.
Man känner sig överlägsen den som gråter och känner sig maktlös och
besegrad. Det är en större prestation att stå med armarna i kors och
hånskratta och kalla sig överlägsen, än att vara ett stöd och en hjälp för
en människa som behöver tröst och stöd.   Finns det nu inte farhågor
som kan hota oss och göra oss rädda, tragedier som kan bedröva oss
och göra oss ledsna och saker som vi kan bli arga och frustrerade över?
Ska vi inte visa känslor över det som vi är med om? Mobbaren ser bara
”pajasen” som är ilsken och gastar, veklingen som lipar, harkranken som
är skrajsen, eller snyftaren som är sentimental och visar glädjetårar, men
ser inte en människa som är ledsen och behöver tröst, en människa som
är arg och känner sig plågad eller någon som är rädd och behöver trygghet.
När man känner sig överlägsen, visar man att man inte är delaktig i den
människans smärta, utan ser personen som ett objekt. ”Så länge jag inte
är drabbad, är jag i överläge.” Detta ”överläge” är en total illusion, där
man inbillar sig att man är stark när man är i avsaknad av medkänsla. 

   Bakom föraktet mot den genuina människan kan det också finnas en
rädsla. Man kan vara rädd för sig själv och rädd för sitt eget rätta jag.
När man ser en människa som t.ex. vågar visa äkta känslor, känner man
igen sitt eget sanna ego inom sig, som man är rädd för och upplever dessa
sidor som ett hot. När man då känner sig hotad, reagerar man med våld i
form av trakasserier. Äkta känslor upplevs som ett hot då jaget som man
döljer bakom en mask blir avslöjat. Bakom alla ord av löjlig och töntig
som många gånger riktas mot det som är mänskligt och äkta kan det finnas
en rädsla, en rädsla för det inre hos en själv som man är rädd för. Man är
rädd för att vara svag och rädd för att andra ska tycka att man är löjlig.

Man kan också vara rädd för den som gråter och vågar visa sig vek, för att
det finns en vekhet inom en själv som man känner igen. Det är också
intressant att analysera vilken sorts musik som anses töntig bland många
ungdomar idag, t.ex. klassisk musik. En orsak till detta kan vara att den
många gånger talar till de äkta känslorna och dem är man rädd för.

Många människor kan bli sårade då de blir hånade om de visar sitt rätta jag.
När man hånar deras rätta jag, har man satt kniven i hjärtat där deras rätta
jag sitter. Om man har sagt till dig att du är löjlig när du visar dig sådan som
du är, då har man ju kränkt hela dig som människa. Det är ofta de som visar
sig som genuina människor, som blir mobbade, om de inte blir uppbackade
och stöttade av folk som står på deras sida.

Perfektionism

Ett annat uttryck för förakt mot egenskapen av att vara människa är
perfektionism, som säger att människan ska vara perfekt och ofelbar och att
det är förbjudet att visa sig svag. Denna perfektionism är som en dualism
som bara ser svart och vitt: antingen är jag helt perfekt och ofelbar eller så är
jag misslyckad och dömd som ett hopplöst fall. Den perfekte har enbart goda
sidor och kan aldrig göra fel och skulle man våga kritisera honom, blir det ett
ramaskri utan dess like och den som döms ut som misslyckad har bara fel och
brister och ska kritiseras från morgon till kväll.

Det är förbjudet att fela och en dödssynd att begå misstag och svagt att
erkänna sina brister. Misstag som begås av obetänksamhet eller klumpighet
fördöms, men att såra en annan människa anses inte vara något misstag.
Vi skäms över om vi gör bort oss och gör en tabbe som inte skadar någon och
i det långa loppet inte är någon förödelse, men vi skäms inte om vi sårar någon
och gör någon illa. Vi är kanske stolta över det istället. Vi är ju starka.
Vi föraktar alltså mänsklig svaghet, medan onda gärningar som skadar levande
människor är acceptabla.

Tänk på när människor skäller ut varandra! Hur många gånger handlar inte
om misstag som de har råkat begå av obetänksamhet och glömska, men saker
som vi har gjort av elakhet fördöms inte!  När vi tänker så, är frågan hur vi
värderar människor, om materiella föremål har mera värde än människor.
Ett perfektionistiskt samhälle blir ett skört samhälle där människor lever i oro
och ångest, där minsta lilla misstag innebär en katastrof. Ett samhälle där
människor tillåts att vara operfekta blir ett elastiskt samhälle där misstag kan
göras, men samhället inte faller. Människor kan göra fel, men de är inga
hopplösa fall, därför att vi är levande organismer som kan utvecklas.    

Många människor kan idag känna sig misslyckade för att de inte kan leva
upp till de ideal och de förväntningar som ställs på dem, därför att
perfektionism på många sätt handlar om att ignorera det faktum att vi är
människor. Genom perfektionism kan vi skada många människor genom att
fördöma dem och vi inser inte att våra domar är fullständigt oproportionerliga
mot det som den människan har gjort. Vad är ett perfekt samhället värt,
där människor är olyckliga? Vad är perfektionism värd, där inte kärlek finns?
När vi ska sträva efter att försöka vara någonting som vi inte är, måste
följden blir att vi känner oss misslyckade.

Illusionen om att icke-människan skulle vara stark

När jag gav liknelsen om huset (se sid. 41-42), sade jag att de destruktiva
krafterna ser ut att vara starkare än de konstruktiva och därför verkar
lockande, men att detta är en illusion.

På samma sätt ger icke-människan ett starkt intryck av att vara överlägsen
den genuina människan i styrka och intelligens, medan detta är en illusion.
Om vi ska använda bilden av en drog i detta avseende, så vet vi att det finns
de som använder droger i tro att de ska höja prestationen i studier och idrott
och tror att drogen skulle ge inspiration till konst och musik. På många sätt
vet vi att detta är ett bedrägeri, eftersom drogen bryter ner kroppen och
hjärncellerna. På kort sikt kan man tycka sig uppleva att prestationen höjs
och att inspirationen flödar, men på lång sikt bryts människan ner.

   På samma sätt vill jag säga att tron på att man blir stark och överlägsen
när man gör sig själv till icke-människa är en illusion. Den som gör sig själv
till icke-människa kan tyckas tillföra sig själv egenskaper av styrka eller
smarthet, medan det i själva verket handlar om att reducera och bedöva de
egenskaper som tillhör den genuina människan. Om man inte känner någon
medkänsla med människor som lider, kan man inte bli vek och när man inte
blir vek, framstår man som stark, illusoriskt. En drog som har stimulerande
verkan får den injicerade att tro sig vara tillförd energi som ökar
prestationsförmågan så att han orkar mer. I själva verket stängs de
mekanismer av som signalerar trötthet, som talar om för kroppen att den
behöver vila. När vi förnekar det faktum att vi är människor, så ger det oss
en skenbar styrka, där vi tror att vi är starka då vi slår oss fram, men den
bryter ner oss som människor, då vi måste stänga av våra känslor och
förbjuder oss själva att vara människor.

   Satanisterna säger att de är starka när de inte visar medkänsla.
Om de ser någon som ligger nedslagen på gatan, så går de förbi och låtsas
som om ingenting hade hänt, ”för att det är de svaga som visar medkänsla”.
De är ”starka” när de står pall för en människas rop på hjälp.

De är ”starka” när de inte berörs av ett barn som gråter. Det är alltså svagt
att kalla på ambulans och göra första hjälpen på den skadade.
De som kommer med ambulansen är så ”svaga” att de lyfter upp den
skadade på bår, bär den skadade in i ambulansen och kör honom till
sjukhuset. Doktorerna är så ”svaga” att de opererar den skadade och syr
ihop såren. Sköterskorna är så ”svaga” att de tar hand om patienten och ger
honom den omsorg som han behöver och ser till att han blir frisk. De som
gör satanisttecknet och bara gå förbi gör alltså en mer beundransvärd insats.

   Vi hör löjet i detta sätt att tänka, men är det inte så vi resonerar när vi
anser att det är starkt att vara känslokall och strunta i andra och svagt att
inte visa empati? Vad kräver mest styrka och energi, att bry sig om och
hjälpa någon som lider eller att lämna den plågade åt sitt öde?
Krävs det någon energi att nonchalera en människa som gråter? Man anser
att man är stark när man inte berörs. Det som anses vara starkt kan i själva
verket jämföras med att vara död. Stenen är hård, men stenen är död.
Blomman är vek, men den lever. Det som anses svagt, kanske i själva
verket är att leva.

   Vi vet att satanisternas sätt att resonera är absurt, men hur många finns
det inte som tror sig vara starka om de inte visar empati och tror att de är
starka om de inte tar hänsyn till andra människors känslor, från ungdomar i
skolan som mobbar, till de som arbetar på fabrik och domderar över sina
underordnade, till myndighetspersoner som kan visa känslokyla gentemot
människor som är i nöd, bl.a. flyktingar som är utvisningshotade.

   När vi nu anser att vi är starka i egenskap av att vara icke-människor,
så måste vi fråga oss vad vi åstadkommer med denna styrka. Gör vi
konstruktiva eller destruktiva gärningar? Respekterar vi människor eller
behandlar vi dem respektlöst? Hjälper vi människor eller nonchalerar vi
dem som behöver hjälp? Många menar att brist på hänsyn till andra leder
till framgång. Frågan är vilken framgång man vill nå.
Vilket värde har denna framgång?

Är framgång att jag tar för mig och roffar åt mig och lämnar skövlad och
exploaterad mark efter mig? Hur kan marken sedan välsigna mig när den
är förstörd? Om jag slår ut andra, hur kan de sedan välsigna mig om de
är utslagna? Kommer de att vara ett stöd för mig om jag vill komma
framåt i livet? Vad är framgång? Det som jag tar för mig eller det som
jag lämnar efter mig? Om jag vinner seger, vad är denna seger värd om
den inte innebär lycka och glädje för andra människor? Vi känner till
länder och folk som har lagt andra folk och nationer under sig och
vunnit stora segrar, men om folket i detta land sedan blir olyckligt, vad
är denna seger värd? Vad är det värt att tillhöra en stormakt, om
människorna som bor där är olyckliga?

   När vi strävar efter att göra oss till icke-människor, går det så långt
att vi till slut blir helt främmande för vad en människa är för någonting.
Vi vet överhuvudtaget inte längre hur en människa fungerar och blir
totalt främmande för att en människa kan ha känslor. När man ser
någon som gråter, klarar man inte av att visa medkänsla. När man
förolämpar någon, kan man inte begripa att denna människa blir sårad.
Det som man trodde var starkt, har nu istället blivit ett handikapp.
När människor pratar om känslor och relationer, står man fullständigt
främmande för vad detta är för någonting och har ingen aning om vad
de pratar om.

Mänskligt och omänskligt i samhällsmässigt perspektiv

Om vi gör oss till icke-människor, hur kan vi bygga ett samhälle där
människor är lyckliga? Hur kan människor bli lyckliga om de inte får
lov att vara människor? När människan inte får lov att vara människa
kan hon aldrig bli lycklig, eftersom man aldrig kan vara lycklig om man
inte får vara det som man är ämnad att vara. När vi har fråntagits rätten
att vara människor, vad finns det för rikedom, framgång eller ära som
kan ersätta förlusten av att vara människa? Om vårt mål med livet är att
förbättra världen, göra människor lyckliga och lämna positiva spår efter
oss, är inte förutsättningen för framgång att vi tar till oss identiteten som
den genuina människa som vi är födda till att vara? Den genuina
människan skulle vara vårt ideal, därför att vi aldrig kan vara lyckligare
än när vi är de som vi är ämnade att vara och vi kan aldrig misslyckas
med att vara de människor som vi är tänkta att vara. 

   Vi kan se att det i länder där det har förekommit diktatur alltid har
funnits som ingrediens att människan inte får lov att vara människa.
Soldaten får lära sig att inte visa empati och medkänsla.
I kommunistländer har det förekommit en väldig avpersonifiering,
där människor inte är individer, utan kuggar i ett maskineri.
Nazismens ideal om vad som var en äkta arier handlade om att göra
människan omänsklig och Hitler höjde verop över dem som var svaga.

På samma sätt är det i mobbingens natur. Vilka blir de mobbade?
Många gånger är det de som är människor i dess rätta bemärkelse,
som visar sina känslor, vågar erkänna sina svagheter och visar sig som
de människor de är utan att förställa sig. De anses som svaga eftersom
icke-människan betraktas som stark.

   Det är viktigt att poängtera att det finns människor i vårt samhälle
som vågar visa känslor öppet, t.ex. när det har skett tragedier i Sverige
och folk har tänt ljus, då har vi vågat visa äkta känslor. När jag talar
om förakt mot den genuina människan handlar det om mobbing.
När vi talar om sammanhang där det är tillåtet att vara människa,
där den genuina människan upphöjs som någonting positivt och fint,
rör vi oss i en annan sfär som inte har med mobbing att göra.
Det finns människor som får lov att vara äkta människor och de finns i
sammanhang där det som är genuint hos dem uppmuntras istället för att
förlöjligas och min önskan är att alla som är mobbade ska få finnas
bland människor som uppskattar deras personlighet istället för att
förlöjliga den./