Han hette Sverige och hon hette Norge. De älskade varande från första stund.

-Vill du förena dej med mej,
sa Sverige till Norge en vacker vinterdag.

-Ja, gutten min, sa Norge och log med hela Sognefjord.

-Låt oss ligga tillsammans mellan Östersjön och Atlanten, sa han.

-Hvor du vil, min elskede, sa hon.

Så lade de sig tätt sammanpressade.
Han smekte henne mjukt över Nordkalotten.

-Så stark du er, min elskede, sa Norge.
Og ikke er du särskilt neutral heller,

som stygge tunger vil ha det til.

Han kysste henne varligt på Galöpiggen och Glittertinden.

-Du kjennes meget bedre enn Danmark, viskade hon.

Han kände ilningar ända uppifrån Lappland
och långt ner i Småland.

Boren och Roxen vattrade sig förväntansfullt.

Plötsligt sa han:

-Du, jag har aldrig varit i Oslo.

-Da syns jeg det er på tide,
sa Norge smeksamt uppfordrande.

Han tog vägen över Morokulien.

De älskade häftigt, så att marken skalv,

ty ingen kärlek är så stark som den mellan två länder.

snön smälte undan ända upp till Treriksröset,
och det pryda Finland

bankade upprört i väggen.

-Du är underbart mjuk på Hardangervidda,
viskade Sverige ömt.

-Vaer stille, min elskede,
sa hon och smekte honom över Gävle.

De smalt samman i en väldig omfamning längs hela Kölen.

De älskade länge, länge.

Unionen upplöstes först 1905.

(ur Bok 1963)