En höjdardag i New York för en "bonnläpp" från Ersnäs

En söndageftermiddag i november 1988. Platsen ett hotellrum på Manhattan i New York vid 42:a gatan. Ligger utsträckt på sängen, omtumlad men ganska seg efter att ha sprungit New York-marathon. Försöker sammanfatta det som skett tidigare under dagen. Många intryck passerar. Minns all den spontana publiken efter banan som manade på. Alla utsträckta händer, en del med godis andra med dryck, för att inte tala om popbanden som satte extra krydda på anrättningen. Med en viss motvilja tänker jag även på den "medical personal" som ville ta mig av banan några kilometer från mål när jag bad om lite massage. Fick nästan slita mig lös. Det hade varit ett antiklimax att inte få fullfölja. Minns naturligtvis målgången i Central Park och den färgade kvinnliga funktionären som gav mig en kram alltmedan hon upprepade "you did it man, you did it". Hennes medkänsla och glädje verkade äkta. Kom också ihåg busschauffören som efter loppet lät mig åka gratis ner mot hotellet när jag inte kunde hosta fram pengar ur min ryggsäck för att inte tala om den borttappade hotellnyckeln och det besvär den händelsen åsamkade mig och i viss mån även hotellpersonalen.
Lät allt sjunka undan och såg framåt. Vad skulle jag göra nu när jag lagt detta bakom mig, det här som jag haft som morot när träningen känts tung under mörka och kyliga vinterkvällar. Hade lekt med tanken att besöka en blueskonsert uppe i Harlem på 125:e gatan. Problemet var bara att jag inte fick någon med mig av de övriga ur den löpargrupp som jag camperade ihop med. Efter en stunds funderande hade jag bestämt mig. Klart, hade jag nu äntligen kommit hit så inte skulle jag försitta chansen. Efter att ha styrkt mig med ett par whiskeypinnar tog jag på mig ett par slitna jeans och med minimalt med pengar på fickan äntrade jag, trots en del varningar, en buss för resa upp till Harlem och anrika Apollo Theatre, där gräddan av USA:as jazz- och popartister har uppträtt.
Klockan var runt 21.00 och bussturen från 42:a upp till 125:e gatan tog lite längre än jag väntat. Trafikljus och hållplatser bidrog. Det stod klart att jag inte skulle hinna i tid till konsertens början. Sista biten fick jag gå efter en gata som var blåst på folk men plötsligt låg den där Apollo Theatre som jag läst så mycket om. Inte en liv ute men ett par dörrar fångade min uppmärksamhet. Öppnade en och plötsligt är jag inne och har framför mig en bred trappa som leder upp. Jag böjar forcera den med långa kliv och halvvägs kan jag höra musiken, som får mig att ytterligare skynda på. Väl uppe befinner jag mig på en stor läktare. Bluesen slår emot mig med full kraft och B.B. Kings gitarr "Lucy" ylar för full hals. Trots den höga volymen kan jag inte undgå att höra en röst bakom mig, "your ticket sir". Jag förklarar för den färgade unge mannen i uniform att jag ingen hade och inte heller visste var jag skulle fixa en. Han visar mig artigt nerför trappan igen och väl där nere upptäcker jag det lilla knappt synliga fyrkantiga hålet i väggen. Där innanför sitter en välskyddad "big mama" och efter en kort ordväxling stormar jag åter upp, nu med en biljett. Så kan jag till sist slå mig ner och njuta.
Publiken på Apollo är känd för att verkligen ge uttryck för vad dom tycker om uppträdandet på scenen. Mången artist har säkert darrat inför sin entré men ett lyckat framträdande har också kunnat betyda början på en karriär. Bluesartisterna avlöser varandra och huden knottrar sig. Draget är enormt och ståpälsen, uttrycket som Gunde Svan myntade, är total. Efter styvt tre timmar är konserten över och lokalen töms snabbt. Folk skyndar därifrån och plötsligt står jag ute på gatan ensam och ganska omtumlad. Mörkret är kompakt och jag ser inte hur mycket klockan är. men börjar gå åt det håll där jag vill minnas att bussen släppte av mig och hast Du mir gesehen, efter en inte allt för lång väntan dyker det upp en i mörkret. Gissa om jag blev glad? Vi är bara några som tar oss nedåt Manhattan. En av passagerarna är en yngre man med vad jag misstänker är en gitarr av fodralet att döma. Efter några hållplatser stiger det på ytterligare en ung man även han med ett gitarrfodral. De två sitter en par stolar från varandra men efter en stund har de två, obekanta tills nu, flyttat ihop och diskuterar livligt sitt gemensamma intresse, musiken. Det sista jag uppfattar när dom skiljs är att dom skall träffas och lira. Ett möte i natten som kanske leder till något positivt. När jag kliver av är det bara ett stenkast till hotellet och sängen. En händelserik dag är till ända och medan ett par bluesfraser snurrar runt lite i min skalle då och då avbrutna av någon polissirén domnar jag sakta bort tämligen nöjd och belåten.

"Holm-Helmer" was there