Jag har varit ute på Internet och är på väg in i Windows när en stor dialogruta plötsligt fyller nästan hela skärmens bredd. "Kan ej läsa från enhet C:\", står det med stora bokstäver. Vad är nu detta? Känner hur hjärtat stannar till. Är det en hårddiskkrasch på gång, det där som man vet kan hända men som man förträngt. I samma ögonblick hör jag ett omisskännligt ljud från köket, jo, det är kaffet som kokar över. Springandes råkar jag sparka i en dörr med mina bara fötter. Normalt brukar jag ej svära det sägs ju tyda på litet ordförråd men nu känns verkligen förrådet minimalt. Fort tillbaka igen till datorn men hast Du mir gesehen, varningen är borta och allt fungerar som det ska. Märkligt! Vill påstå att det är lite av en datoranvändares vardag, att slitas lite mellan hopp och förtvivlan men hur var det egentligen det började. Vi förflyttar oss bakåt i tiden.
Jag är på väg upp för en stentrappa och mina steg blir tyngre och tyngre. Jag hastar på och pannan börjar bli lätt fuktig. En starkt bidragande orsak är kartongen som jag kånkar på, kartongen som innehåller min ännu ouppackade dator som efter åtskilliga födslovåndor nu äntligen kommit in i min värld. Känner mig som ett barn på julafton. Förväntan ligger i luften och när jag nu snart är högst uppe i skolhuset skall en databegåvad lärare i min bekantskapskrets fixa installation och andra startrutiner. Snabba ryck de sista stegen och smått andäktig flåsar jag slutligen in i hans klassrum och möts av ett "tjenare Ulf, jaha, då skall vi se". Vi packar försiktigt upp klenoden och monterar ihop komponenterna. Hans flyhänta fingrar dansar över tangentbordet och allt medan bl.a. viss registrering i mitt namn äger rum, funderar jag över om jag någonsin skall uppnå hans färdighet? Allt går som smort och väl hemma igen skall jag så för första gången ensam starta monstret. Känner en väldig respekt och alla mina tilltänkta, i sig enkla operationer, blir föremål för noggranna överväganden innan jag törs störta mig ut på för mig okända marker och dessutom har jag bara mig själv att fråga. Drar mig till minnes tiden när TV gjorde sitt intåg i det svenska folkhemmet, när man kunde sitta och bara förundras över testbilden. Jämförelsen känns nära tillhands. Så småningom börjar respekten gradvis släppa och att göra smärre fel upplevs inte längre som en katastrof. Min PC och jag funkar snart rätt hyfsat tillsammans.
Det har nu gått snart tre år och många megabyte har runnit under broarna. Visst har man gått på minor, det händer ju att datorn protesterar. Det kan komma upp en ruta med meddelandet "Avbryt" eller "Ignore"(ignorera). Vid ett tillfälle när irritationen var påtaglig valde jag "Ignore" med påföljd att jag sabbade mitt ordbehandlingsprogram, d.v.s. jag fick göra en nyinstallation och förlorade därvid en del skrivfiler. Vid ett annat tillfälle när jag återinstallerat Windows försvann en del annan programvara. Varför lär jag aldrig få reda på men jag har kommit över det. För inte så länge sedan skulle jag göra en redigering i min hemsidas gästbok. Min hand ligger över musen och i samma ögonblick som jag skall klicka på "ta bort" lyser en röd lampa och ringer en klocka längst inne i hjärnkontoret. Alarmet växer till ett crescendo men trots en våldsam spurt hinner inte varningen fram till min pekfingertopp som likt en bödel trycker ned vänster musknapp. Adrenalinet väller genom kroppen och jag letar neurotiskt efter en "ångrafunktion" men NEJ och åter NEJ. Det är fullbordat! Fullbordat vadå? Jo, jag har just sopat bort samtliga besökare i gästboken. Dom är helt enkelt så putz weck som dom kan vara. Det kändes för bedrövligt, men efter en stunds självömkan gick trots allt livet vidare, tro mig.
Även jag påverkades av all propaganda om Internet och för snart 2 år sedan tecknade jag ett abonnemang med Telia. När installation av programvaran var klar återstod så uppkoppling mot modempool och jag kände en viss upphetsning när Telias hemsida inför mina ögon sakta började laddas på skärmen. Idag, när den största nyfikenheten lagt sig, när man börjat få lite distans och när man lärt sig att sovra kan jag bara tycka att jag har stor behållning av Internet. Kanske är det E-mail som tillfört mig mest. Eftersom jag anser mig vara ganska utåtriktad har jag stor glädje av de kontakter som skapats, de flesta via den hemsida, som jag, efter viss möda lyckats knåpa ihop. Ett par sådana kontakter har jag fått i USA, bägge med svenska rötter. Min korrespondens på engelska är lite tidsödande ock sker med hjälpmedel, dock har jag lagt märke till att det strax efteråt går väldigt lätt att skriva ett brev på svenska. En lite lustig episod inträffade när jag för mr. Grant Lofgreen berättade om mitt möte med två älgar. Jag stavade engelskans älgar alltså mooses med ett o vilket han uppfattade som profeten Moses. Detta gav upphov till vissa förvecklingar och gav en helt annan bild av min berättelse . Grant som är väl bevandrad i den bibliska historien hade för en kort stund vissa funderingar om mitt mentala hälsotillstånd innan han fattade situationen. Å andra sidan envisas han med att kalla mig "gubban" Ulf. "Jag ticker omi doom" är ett annat av hans favorituttryck. Detta sagt med glimten i ögat, för Grant förefaller vara en kille med hjärtat på rätta stället.
En sak som jag inte torde vara ensam om är upptäckten att man kan bli väldigt personlig i sina E-mails, mer än när man kommer till tals på annat sätt. Trots allt handlar det ofta om människor som man aldrig mött eller har en aning om hur dom ser ut. Vi släpper helt enkelt lite på den skyddsmur som vi vanligtvis omger oss med vilket jag upplever som positivt. Ther´s a small world after all.
Vanligtvis är jag ute på "nätet" en kort stund på morgonen och lite längre på kvällskvisten. I begynnelsen kunde jag sitta och bara oplanerat surfa fram. Idag har jag som regel ett mål när datorn slås på. Ett av målen är ofta "Föreningssparbanken via Internet". Jag tycker det är väldigt bra sätt att bl.a. betala sina räkningar. Om mina egna noteringar inte stämmer kan jag gå in och kolla på "historik" där alla in- och utbetalningar finns noterade. Jag kan också göra överföringar mellan konton eller kika på eventuella fondvärden m.m. För släktforskare finns en förening som heter Dis, vilket står för "Föreningen för datorhjälp i släktforskningen". Föreningen har en sida på nätet med en del material. Ett privat företag håller på att lägga ut samtliga svenska kyrkoböcker på "nätet" och beräknas vara färdiga någon gång på vårkanten. Borde bli ett tummelplats för forskare. Tjänsten kommer dock inte att vara gratis. Det finns ju en uppsjö av information att hämta, det lite knepiga är att söka rätt och inte få med en massa ovidkommande sidor. Torget. Passagen, Ica-Kuriren, Apoteket, Kiosken, Allt om Trädgård, SeniorNet är bara några exempel på "sajter" som jag uppskattar. För de som vill börja snickra på en hemsida och de vill väl många, finns på min hemsida en länk till en bra HTML-skola där man lektionsvis tränger sig in i den konsten.
Förvisso finns det mindre bra saker, tänker bl.a. på en del reklam, cookies etc. för att inte tala om pornografi och rasism, men mycket går ju att undvika. Rätt använt är datorarbete, som jag uppfattar det, ett förträffligt sätt inte minst för oss äldre, att hålla hjärnan i trim.
Min tidigare fullt kompetenta "maskin" är nu passé och har svårt att fungera med många av dagens allt mer avancerade programvaror. Hårddisken är bara på 420 mb vilket innebär att jag alltid ligger på gränsen. Ett dilemma är att välja vilka program man skall ta bort för att bereda plats för nya. Har också hänt att datorn tagit bort sparat material när det blivit för små marginaler. Ett nyinköp närmar sig och förvisso gruvar man sig lite grann för nya rutiner men jisses, vi äldre kan också bara vi tror oss, även om det oftast tar lite längre tid, eller hur. Vi kanske stöter på varandra i cyberrymden hälsar