Kvintetten som återförenades – sjätte resan (Tåget)

Fyra personer från Oskarshamn, i en hyrd Renault Trafic. Vår man på plats Nils Söderbom, numera Ystadbo, mötte upp på Tåget, vandrarhemmet i Lund, inrymt i gamla järnvägsvagnar.

Året innan var han upptagen med barnbarnsdop, därav återföreningen. Sedan 2003 har oskarshamnarna gjort denna resa, under första hälften av oktober.

  Kl 06:20 lördagen 12/10 startade vi resan norrut, till gränslandet mot Halland. Prognosen var västvind 10-13 sek/m, så därför hoppades vi på lite sjöfågelsträck efter kusten. Framme i gryningen var vinden mer sydvästlig, och inte så stark. Först åkte vi till Kattviks hamn, himlen var mörkt grå och sikten begränsad pga dis. Ett skarpt ziss-ziss ljöd från strandstenarna, och forsärlan kom flygande. Två stycken höll till utmed stranden, medan vi spanade ut över havet. Tämligen omgående lösgjorde sig ett par långvingade gestalter ur diset, och ett par havssulor kom inifrån bukten. Några tordmular syntes ute på vattnet, och även ett par tobisgrisslor dök i dyningarna. Utifrån bukten kom en ensam sjöorrehanne. Norrifrån närmade sig en liten rovfågel, en honfärgad stenfalk, och försvann in över land. En flock ladusvalor svirrade runt i hamnen innan de drog vidare.

  Nästa stopp var Hovs hallar, lite bättre sikt eftersom vi kom högre upp. Fler havssulor, både adulta och ungfåglar. Svartmesar i enbuskarna, och bergfinkar kommer flygande alldeles inpå oss. Vi ser några ejderhonor nere vid bränningarna långt inunder oss i väster, en av dem verkar lite annorlunda. Den är mer rödgul i dräkten, och näbben…. Vi beslutar oss för att gå ner, så att vi kommer närmare. Till slut är vi tillräckligt nära, den visar sig vara lika stor som de övriga honorna, och tja – det är ingen praktejder….! Nere vid vattnet kommer en silltrut riktigt nära, och fler sulor passerar, till slut räknade vi in tolv stycken.

  Torekov verkade vara en naturlig fortsättning, ute på revet sitter ett tiotal skarvar. Förra året fann vi inga toppiga, men denna gång visar sig två i gänget tillhöra den mindre sorten. Förutom storleken noterar vi även branta pannor och klenare näbbar. Vi hör ett vasst

viist-läte, och ser en piplärka flyga iväg mellan stenarna. Efter några minuters letande hittar vi den sittande på en sten. Mörk gråbrun dräkt, långnäbbad, mörka ben – visst, det är en skärpiplärka! En liten tättingflock lyfter från marken, men landar strax igen. I kikaren ser jag deras gula, korta näbbar och strupens gula färg, i ton mellan malen curry och ingefära.

Höstens första vinterhämplingar.

  Det känns som om vi nu måste ge Båstad en chans också. Havssulorna visar här även prov på sin eminenta störtdykningsteknik. Annars hittar vi inte mycket nytt förutom en brunandhanne och skäggdopping.

  En lokal som flera gånger bjudit oss på något speciellt är Löddesnäs. 2004 var det bronsibisen, och året efter en sen svarttärna. Denna gång fick vi höra vattenrallen, och se ett gäng skäggmesar på nära håll i vassgatan. Flera enkelbeckasiner flög upp, men ingen dvärg.

På väg mot Salviken, stannade vi vid Vikhög, där en trastflock uppehöll sig på åkern. Alla utom en visade sig vara dubbeltrastar, 21 stycken, och så en rödvinge. En bit bort satt en pilgrimsfalk på marken och bidade sin tid.

  En stor flock vipor vilar invid vägen till höger, jag räknar dem till 325. På andra sidan är det alldeles prickigt av ljungpipare. Senare uppskattade jag dem i luften till ca 2500, när de i flera flockar böljade mot himlen. Längs Salvikens stränder kunde man leta upp många sorters vadare, änder och gäss. Ental av skärfläcka, kustpipare och större strandpipare, fyrtal av svartsnäppa och ett tiotal storspovar. I en fläderbuske födosökte ett par svarthättor, och från tallskogen sissade kungsfåglarna medan större hackspetten kickande flög förbi. Fjällvråk och tornfalk ryttlade, pilgrimen stötte upp mängder med vipor och pipare när den passerade, och försvann bland alla kraftledningar i norr.

  Vår väg fortsatte nu förbi Barsebäcks mosse, där flera kärrhökar seglade omkring. Två mycket mörka, ungfåglar av brun kärrhök, som var betydligt större än de blå. Dessa var tre till antalet, adulta av båda könen och en ungfågel. En fjällvråk gjorde rovfågeltrion komplett.

Örtofta sockerbruksdammar blev första dagens sista anhalt. På fälten innan dammarna satt fem ormvråkar, varav tre Börringar. Dagens andra vinterhämplingflock flög runt bland vinterståndarna. Skådarskaran var tämligen trött, och stanken från dammarna gjorde inte saken bättre. Till sist hittade vi lite flyg & flytfän i några av dammarna. En smådopping, fem gravänder, nio knölsvanar, fyrtitalet vigg och talrikast sothönsen - 68. Ett flertal fasaner fanns på sydsidan av dammarna, och några sparvhökar svepte förbi på låg höjd.

  Efter god kinamat somnade vi gott på Tåget i Lund.

Uppe med tuppen på söndagen, ute i receptionsvagnen hade nån roat sig med att kasta in en stor blomkruka genom dubbla glasrutor. Vi var tidigt på plats i Falsterbo, och kunde ta

en P-plats vid entrén till golfbanan. Det var mycket tättingar i rörelse, och skulle så förbli under förmiddan. Sparvhökar sågs ofta flera i luften samtidigt, jag noterade 35 under våra 2½ timmar, men då hade jag förstås inte hökradarn på hela tiden. Det ljusnade under vår promenad ner till Nabben, och vi kunde raskt konstatera att vår kunskap om tättingars sträckläten var ganska begränsad. Järnsparv, grönsiska och bergfink var sånt vi klarade.

  I viken ner mot Måkläppen låg mer än 200 knipor, några prutgäss, bläsänder och krickor.

En årsunge av skärfläcka, en storspov, några kustpipare, fem svartsnäppor och tretton kärrsnäppor utgjorde vadarklientelet. Fler kärrsnäppor kom senare, fem sandlöpare gjorde en sväng över vattnet och glutten hördes tjua. Efter en liten stund vid Nabben, där många av oss obestämda småfågelflockar sträckte ut, kom ett telefonsamtal. En pärluggla skulle visas upp vid fyren. Så gott som hela besättningen vid Nabben, ett femtontal personer, satte sig i rörelse.

  Själv blev jag lite efter i starten (som vanligt), och senare fick jag höra att snabbstartarna Bohlin & Ullman (båda med förflutet i Räddningstjänsten) fått se en jorduggla gå ner vid blöthålet. Senare efterforskningar blev tyvärr resultatlösa. Pärlugglan levererades till en mycket intresserad åskådarskara av flera nationaliteter. Själv blev jag förundrad både över dess litenhet, och hur långa vingarna var när de sträcktes ut. Som en riktig Idol-kändis skulle ugglan plåtas av de flesta.

  Efter detta avbrott i sträckskådandet hittades en varfågel i buskarna i södra kanten av golfbanan. Småflockar med prutgäss rundade Nabben, och lite större flockar med vitkindade kom på högre höjd över golfbanan. Falsterbobesöket avslutades med fika på Kolabacken. Jag råkade först sätta mig alldeles intill ett jordgetingbo, men hann flytta på mig innan besvärande närkontakt uppnåddes. Efter kaffet provade jag & Bohlin på spaning i ryggläge. Det gav snabbt resultat, på en kvart upptäckte vi åtta trädlärkor.

  Kanske kom vi för tidigt till Ljungen, klockan var 10:30 och ingen rörelse kunde märkas i lufthavet. Redan på väg därifrån mötte vi en pilgrimsfalk i snabb sträckflykt. Att ett kort stopp vid Höllviken kan ge några extra arter, har vi lärt oss genom åren. I år blev det rödbena och skedand, men här fanns även svartsnäppa, gravand och stjärtand. Innan vi åkte från Falsterbo hade det larmats ut brandkronad kungsfågel från Bingsmarken. Endast två i vår kvintett hade sett denna lilla sentida invandrare, så vi beslöt att göra ett försök.

  ”Öster campingen <500 m” var ju en hyfsad begränsning, men vi ringde snart rapportören och fick veta att den senast setts i ett nyponsnår vid ett gult hus. Rödglador svävade runt oss, och en sen lärkfalk svepte förbi. Efter lite planlöst letande, samlades vi på grusvägen som ledde upp mot ”stora vägen”. Där hördes flera kungsfåglar, och Jocke hade även hittat en trädkrypare. Plötsligt fick jag in en annorlunda profil i min kikare. Det kraftiga vita ögonbrynsstrecket gjorde att kinden riktigt lyste. ”Jag har den” var nog mina ord. Efter några minuters intensivt letande hade alla fem fått skåda den Brandkronade.

Tack Ronny Malm!

  På småvägar ledde oss nu Söderbom genom det sydskånska odlingslandskapet, och vips var vi framme vid Näsbyholmssjön (vilket är en grov överdrift). Som alltid på hösten, full med gäss och änder. Mest grågäss och vitkindade, drygt femtio bläsgäss och slutligen två sädgäss.

Ental av snatter, stjärt & sked, medan brunänderna uppgick till minst sextio. Inga kungsörnar denna gång, men väl två havsörnar. Efter andrafika i början av allén väster om slottet, ställdes siktet mot Havgårdssjön. I närheten av Lemmeströ fick vi äntligen örnvingar i kikaren. Två unga kungsörnar och en fjällvråk cirklade i det backiga landskapet, försvann ibland bakom en kulle, och kom åter fram. En spillkråka hördes ropa, och kom flaxande förbi på nära håll.

Klockan var nu 14:20, dags att avsluta med Vombs ängar och Krankesjön. När vi kör genom Vomb flyger en gröngöling i sin bågiga flykt framför oss. Ute på ängarna är det alldeles fågeltomt, varför det bär direkt till Silvåkratornet.

  Vi började som vi brukar, vid Silvåkrabäcken. Dock ingen kungsfiskare denna gång, men entitans ”pitchu” hördes, och strax fick vi se den också. I lövverket fanns dessutom flera födosökande gransångare. Uppe från tornet skådades resans andra varfågel, och bland några trädrötter i vattnet försvann en rörhöna. Sothönsen höll till i nordväst, ett långt bälte av dem sträckte sig över sjön. En smådopping och minst 25 skäggdoppingar fanns på närmare håll.

Klockan var nu 15:30, och vi hade hemresan till Oskarshamn framför oss. Vår sista art på listan blev trana, tre stycken seglade över ängarna just innan vi kom fram till vägen mot Lund.

Där lämnade vi Nisse, han hade sin bil vid Tåget.

  Bland arter vi missade under våra två skådardagar var bl.a sångsvan, svärta, storlom, grå & svarthakedopping, vit stork, duvhök, turkduva, kungsfiskare, nötskrika och stenknäck. Ändå kom vi upp i 119 arter, två mer än förra året. Det blir en låååång väntan till nästa höst!

Leon Axelsson