Leons Fågelcirkel 2009

Målsjön 15 april

Första träffen traditionsenligt vid Målsjön, klart men kall, kall nordostan! Grybäck hälsar mig med att han sett en årta, vilket jag inte riktigt tror på. Dock, när jag går igenom änderna i vasskanten på en liten ö i klarvattnet, vad ser jag? En årthanne, med sitt vita band på huvudet, ligger mellan krickor och gräsänder. Snart hör vi rördrommen, den återkommer då och då under kvällen. Ett par skäggdoppingars lek, med många turer, kunde också beskådas. En flock med ett femtontal sädesärlor går in för landning i den blöta tuvmarken.

  På Porjusrundan fick vi höra rödhake och trädkrypare sjunga. Tillbaka vid Ängsladan plockades fikat fram. En ensam, mycket tidig ladusvala värmde, men inte tillräckligt, varför vi bröt upp tidigare än beräknat. På väg till bilarna passerade en kaja, art nr 33, ett hyfsat resultat.

Bjälebo och Applekulla 20 april

Även andra träffen hade vi klart men kallt väder. På väg ner mot våtmarken i Bjälebo hördes bofink, grönfink, björktrast och entita. I  motljuset ute på vattnet låg ett doppingpar betydligt mindre än viggar och knipor i närheten. Smådopping! De fanns här inte förra året. När vi kom in i skuggan bakom de vattendränkta träden hittade vi ännu en juvel, svarthakedoppingen. Ett par låg tillsammans bara ett tiotal meter ut, och vi kunde njuta av de rödgula lysande färgerna i ”rakborsten” och se de röda ögonen.

  Sedan styrde vi mot Applekulla, och bedårades av kabbelekans blommor som slagit ut. Det var lite trögt med fågelsången, men taltrast och koltrast, liksom rödhake och gulsparv fick vi ändå lyssna på. När vi höll på att skiljas för kvällen, kom så tranparet flygande, lågt, rakt över oss.

Ryningen 27 april

När vi åkte till Ryningen 27/4 kändes det verkligen som tredje gången gillt. Värmen hade kommit, och även paret Vestling, sent omsider. Vi träffades vid forsen i Ryningsnäs, och fastän ingen forsärla syntes till, var där mycket annat. Gissningarna inför aftonen höll sig mellan 24 och 47 arter. På stenarna i forsen visade sädesärlorna upp sig, och i luften ovanför cirklade skratt – och fiskmåsar. Taltrast och gulsparv sjöng från andra sidan vägen, och när vi passerat bron stämde allt fler stämmor in i kören. Här Erik Rosenberg beskrivning av rödhakens sång: ”Den är mycket egenartad, den är som ett musikaliskt fantiserande, några höga, liksom pressade kvittertoner först, så kommer en långt utdragen, skälvande koloratur, som så småningom nästan dör bort, så en plötslig uppryckning, och åter en pärlande rad av glasklara småljud.”

  En liten flock ängspipar lyfte i sin lite hoppiga, ostadiga flykt. Gröngölingen hördes klya, och en större trast flög iväg, då jag såg att stjärthörnen lyste vita kunde jag bestämma den till dubbeltrast. Skogssnäppan kom flygande med sina ”taktmässigt ryckiga vingslag”, med sin vita övergump och svartvita framtoning liknar den en stor hussvala. På väg tillbaka hittade vi stjärtmes och svartvit flugsnappare, allt under det att svarthättan strödde sina flöjttoner. Efter denna lilla upptakt hade vi redan fått ihop 23 arter.

  Vid Ryngen, där man går i åkerkanten intill Emån, höll jag på att trampa på en orm. En nästan meterlång svart smäcker sak gled iväg ner i åbrinken. Kanske var det en svart huggorm, jag såg i all fall inga gula ”öronfläckar”. När Emån svänger åt vänster/öster är det dags att leta efter en stig i den sådda åkern. Här kom en tornfalk och flög förbi, och halvvägs  till tornet hördes en vemodig vissling ”plýh-e”. Efter ett par visslingar föll polletten ner, och jag signalerade ”ljungpipare”. Monica hörde några andra toner, och bestämde snabbt ”trädlärka”. Äshultarna är ju lite bortskämda med den ljuvliga sången. Ute på vattnet hittades en skedandhanne – grönsvart huvud, vitt bröst och rostbruna sidor. Inte bara näbben att gå efter! I väster uppehöll sig en stor flock tranor, närmare 30 stycken. ”Då tranan först vid sex års ålder skrider till häckning” är det troligt att det var en flock med ungfåglar vi såg.

  Nu väntade sista anhalten, vallen vid Trånshult, den norra änden ”Pumphuset”, där det i regel är lättast att få syn på rastande vadare. Fastän ljuset nu började tryta för tubstudier, kunde vi ändock bestämma grönbenor, svartsnäppor, gluttsnäppa och brushane. Sedan fikade vi på vallen medan dagsljuset långsamt försvann. Efter en liten uppmaning ”Alskans och Olsson…..” blev det fritt fram för alla naturens ljud i skymningen.

  Enkelbeckasinens brummande dykningar omväxlade med rödbenans spel och vipans gnälliga ”veuv véu-vi vite ve-vu-vih”. Björktrastar knarrade från trädridån på andra sidan Emån. Grönbenans visslande ”jiff-jiff-jiff”, (eller som Malmöbor säkert uppfattar det iff-iff), gluttsnäppans ”juh-juh-juh” hördes också när en spetsvingad, långstjärtad siluett drog förbi

 – tornfalken. Bakifrån hörs så ”oårt oårt årt årt psitt” , och där kommer morkullan på sin skymningsrunda. Till och från hörs även skogssnäppans ”plýitt-yitt-yitt”, och krickhannens mjuka vissling ”kryck”.

  När så klockan hunnit bli 21:40 hörs så svagt en vissling ”huitt” som upprepas i serier. Vi hör den några gånger till, och det var liksom den prick vi skulle sätta på slutet, för att denna, årets första ljumma cirkelkväll skulle bli fullständig. Småfläckig sumphöna som slutkläm smäller högt! Och det blev 50 arter, mer än någon vågat gissa.

Gäster 5 maj

Från parkeringen under kraftledningen började vi vandringen upp mot der lilla vindskyddet, ”kuren”, i Gästers södra ände. Det var kända stämmor i kvällskonserten i den glesvuxna skogen: bofinkar, lövsångare, gulsparv, talgoxe, taltrastar och rödhakar. Vinden som varit frisk under dagen hade mojnat, och framkomna till målet bredde den mestadels vasstäckta Gästern ut sig, med barrskog i öster och hällmarksskog i väster.

  En efter en dök arterna upp, skogssnäppans kontrastrika uppenbarelse, både hanne och hona av brun kärrhök, sångsvanen som sakta kom simmandes fram ur vassen, först såg man bara halsen. Ett par sädesärlor visade upp sig på kraftledningsstolpen och i busktoppar, de var säkert mantalsskrivna på lokalen. Krickhannarnas ”kryck, kryck” hördes hela kvällen, liksom beckasinens ”tic, tac”. Från skogen kom nötskrikeskrän, och tofsmeslock ”perrerrítt, perrerrítt”. En lite hackande drill hördes nerifrån vasshavet. Smådoppingen hör till de fåglar som hörs mer än de syns under häckningstiden, liksom även vattenrallen som vi hörde minst tre av.

  Ringduvor sågs flyga förbi då och då, men så kom två lite mindre, knubbigare duvor, med kortare stjärt, och gick ner på en liten fast plätt i våtmarken. Vi kunde se dess grönglänsande fläck på halsen. Skogsduvan hör till de fåglar som ökat lite på senare år. I kanten på en trädbevuxen ö i våtmarken rörde det sig i vasskanten, där stod en älg, en fjolårskalv. De har ju nyss blivit bortstötta av älgkon så här års.

  Tillbaka vid parkeringen gick vi mot det större vindskyddet, som ligger på en stenig udde ut i våtmarken. Här hördes trädpiplärka och gärdsmyg sjunga, och över vassarna drog ett gäng ladusvalor fram på insektsjakt. Ännu en vattenrall hördes, minst tre fanns det. Sävsparvens sång ljöd från olika håll, och på väg tillbaka till bilarna kom så morkullan rakt över oss.

.

Kråkerum 12 maj

När vi gick ut på kajen från parkeringen vid gatuköket, syntes genast att vattenståndet stigit ordentligt på några dagar. Sothöns –och skäggdoppingbon som tidigare legat som upphöjda småkullar i strandkanten, tycktes nu snarast flytande. En skräntärna patrullerade in mot Lillån och kom tillbaka, förutom storleken är dess röda kraftiga näbb och korta stjärt bra kännetecken. Tornseglarna sågs jaga småkryp mot himlen, och från vassarna hördes rörsångarnas lågmälda småpratande.

  Ibland hördes fasantuppars galande, efterföljt av vingbuller. Enkelbeckasinens spelflykt ”då hannen dyker snett nedåt ett stycke, och de yttersta stjärtpennorna skiljer sig från de övriga och kommer i vibration, varvid det mystiska nästan mygglikt surrande lätet uppkommer.”

Ett par skogsduvor flög förbi, och en törnsångare hördes dra några strofer ”sången är hastig och käck, men sträv och skrovlig”. Ett buskskvättepar fick vi även se ”hon är en nätt liten fågel, påfallande brokig med rödgult på bröstet och svartbrunt på ryggen, och med tydligt vitt ögonbrynsstreck och vit vingfläck. Hon sitter i toppen på en buske vid dikesrenen på åkern, eller på en hög kärrtistel på ängen i upprätt ställning, medan hon viftar fram och åter med den korta stjärten, bockar sig och låter höra ett rätt svagt men envist läte: ju teck teck teck”.

Övriga fåglar som hördes sjunga var bl.a: bofink, grönfink, lövsångare, talgoxe, svartvit flugsnappare och gulsparv. Våra gissningar inför kvällen låg mellan 38 och 45, och Mona lyckades pricka rätt med 38.

  När vi på sluttampen passerat Västra Kråkerum, hördes utifrån strandängarna att en efterlängtad artist återvänt. Hör vad Rosenberg säjer: ”Sången är förunderligt klingande och ojämförligt stark. Den består av en strof med rader av upprepade tonstötar och saknar melodi. Han brukar börja med några trevande, lågmälda visslingar, ofta ett par lövsångarlika h u i t, så komma tre, fyra halvt knäppande, halvt smackande ljud, som en upptakt till det riktiga näktergalsslaget, en räcka klangfullt smattrande tjúcke eller tívvo, som under gynnsamma förhållanden kunna uppfattas på två kilometers avstånd, och som på närhåll riktigt piska genom öronen, sedan följa gärna ett par djupa, överjordiskt sköna flöjttoner, därpå ljuder ett något skärigt kastanjettsmatter, som till sist tvärt avklippes med ett nålvasst  ”s i t t”.                                     

         -  Näktergalen –

Ölandsresan 31 maj

Vi nöjde oss med två bilar på Ölandstrippen, den röda Polon från Applekulla och den mörkröda Volvocombin från Örnskärsstigen. Det tål att sägas än en gång, det är inte kvantitén som är det viktiga! Första målet var Albrunna lund, dit vi anlände 05:50.

  Direkt hördes näktergalens kraftiga stämma, och i kanten mot åkrarna törnsångarens lite sträva strof. Sipporna var överblommade, men hela lunden var som en stor lummig oas mellan åkrarna i väster och alvaret i öster. Vid ängarna där arontorpsrosen blommat växte hundkäxen tätt, till sist hittade vi en enda arontorpsros. Blodnäva, spenört och humleblomster var annat vi kunde bestämma. Från ängen hördes också trädpiplärkan ”När trädpiplärkan ungefär samtidigt med lövsångaren infunnit sig vid lövsprickningen, blir hennes sång ett betydande inslag i fågelorkestern. Hannen sitter i en trädtopp, sjungande flyger han med hastiga vingslag snett uppåt i luften, varefter han med styva vingar och högt hållen stjärt – han ser ut alldeles som en papperssvala – under sång sakta svävar ned till en sittplats igen”.

  Övriga stämmor i fågelkören var bl.a svarthätta, lövsångare, gärdsmyg, bofink, trädgårdssångare och härmsångare. Två steglitser flög iväg från ett träd i gläntan. Nu skulle vi ut på alvaret för morgonfikat, men första stigen var en återvändsgränd – slutade med stenmur och elstängsel på andra sidan. Tillbaka och ca 100m norrut fanns dock övergången vi behövde, och ute på alvaret en flock hästar, troligen islandshästar. De tog dock, tack och lov, ingen notis om oss när vi sökte sittplats på alvaret.

  Genast fick vi höra en lite annorlunda sång, enligt Lars Jonsson ”En klar och spänstig vissling, ofta tredelad, t.ex vidje-vidje-vju eller ste-vidje-vju”. Snart hittade vi sångaren, det var en 2K-hanne (i sitt andra kalenderår), som ännu inte fått det röda i fjäderdräkten, som annars är utmärkande för rosenfinken. En göktyta jämrade sig från buskarna bakom oss ”tie-tie-tie-tie-tie-tie-tie-tie”. Gulsparvhannen satte sig i toppen av en enebuske, så vi skulle se honom också. På väg från lunden fick vi se gulärlor flyga upp från vägrenen invid åkern. Från rastplatsen intill kunde alla sedan se dem flyga över sädesfältet, eller sittande på ett ax.

  Nästa anhalt var Eckelsudde, eller som själva viken kallas Västerstadsviken. Här parkerar man vid badplatsen, och går sedan en liten bit norrut efter stranden. Viken är mycket grund, och det finns alltid sandrevlar, där vadare, tärnor och änder brukar hålla till. Längst in i viken är det däremot lerigt. På stenarna utanför udden brukar det alltid finnas gråsälar, så även denna gång. En flock med sträckande gäss syntes ute vid sälstenarna. Små och mörka med vit akter, och vi var i slutet av maj – prutgäss.

  Från diket i vasskanten hördes en snabb svirrande sång, med skickliga härmningar. En kärrsångare, den hör till de sista flyttfåglarna som anländer, först i slutet av maj. Längre bort mot obsplattformen hördes ännu en. Ute på sandrevlarna gick några skärfläckeungar i vattenbrynet. På en sandrevel satt även två småtärnor, förutom litenheten utmärks de av sin vita panna och gula näbb (med svart spets), samt i flykten de smala vingarna, och vingslagen som är snabbare än övriga tärnors. Andligheten utgjordes av gravänder, skedänder och ett par snatteränder, samt dessutom en stjärtandhona, en krickhanne och två bläsandhannar. Större strandpipare gjorde sina små ruscher, för att tvärstanna, och så vidare igen….

  När vi gick tillbaka mot bilarna – och en hägrande andrafika – fick vi se ett litet gäng vadare med en stor svart fläck under buken. Rastande kärrsnäppor, och bland dem gick en lite mindre och slankare vadare med beckasinrandigt ansikte och rygg. En myrsnäppa! Snart visade sig ännu en. Fikat intogs på badbryggorna som inte sjösatts ännu, och då kom några gråsparvar fram. Över fältet upp mot vägen såg vi sjungande gulärlor här också. Klockan var nu tio, och vi bestämde oss för att besöka Möckelmossen, som ändå låg på vägen till Stenåsa, där Naturbokhandel och lunch hägrade.

Under morgonen hade jag börjat att dela ut stjärnor till den som upptäckte något, eller bestämde något vi hörde, med löfte att segraren skulle få ett litet pris i Naturbokhandeln. Nåväl, just när vi närmar oss Möckelmossen får jag se en rovfågel över alvaret söder om vägen. ”Stanna, om det går!” ber jag Mai. Det är en ljust grå, långvingad kärrhök, med en flykt så lätt, så lätt….. En ängshökhanne, rena skönhetsupplevelsen, som så många andra fåglar….

  Under promenaden ut mot Möckelmossen tittade vi mest nedåt, mot alla blommor på marken. Getväppling, jungfrulin, majviva och hjälmnycklar var några av dem. En riktigt ljus stenskvättehanne visade upp sig, och göken kom flygande, långstjärtad och spetsvingad

”med snabba vingslag, grunda, nedåtgående, icke över horisontalplanet”. En mycket karaktäristisk flykt. Ute på sjön var det nästan fågeltomt, förutom en sothöna och ett fiskmåspar. Rödbenorna varnade och ett par storspovar sågs flyga förbi, sävsparvar hördes sjunga.

  Naturbokhandeln i Stenåsa, här hördes pilfinkens ungar från en holk inne på gården.

Efter Ölandslufsa resp ärtsoppa, åkte vi ut till östra kusten vid Stenåsabadet. På åkervägen dit sågs dagens enda buskskvätta. I talldungen sjöng en grå flugsnappare sin enkla lilla ramsa. En härmsångare hördes inne på campingen, och till sist fick vi se den också. Komna ut på sandstranden frågade en man oss om vi hört vakteln. Den hade hörts spela alldeles norr om campingdungen nyligen.

  Vi började gå norrut på en stig just innanför stranden. Ett snatterandpar syntes, liksom de för dagen nya, havstrut och knipa. Värmedallret över vattnet gjorde nu att det knappt gick att få några skarpa bilder i tubkikaren, och vi vände tillbaka. Då hörs han! Vakteln!

”Vaktelslaget är en tre gånger hastigt utstött vissling, som upprepas 5-10 ggr i följd med sekundlånga pauser. Den taktfasta strofen låter som býtt-byll-ytt, býtt-byll-ytt, býtt-byll-ytt…

Finns flera vaktlar på åkern, kunna de spela alternerande, då låter det särskilt fascinerande med detta mjuka droppande, som faller än här, än där och kan vara oavbrutet långa stunder.

Ingen i gruppen hade tidigare hört vakteln, förutom cirkelledarn, fast det var första gången på Öland för hans del, så det kändes som en riktigt härlig avslutning på Ölandsdagen.

Den sista arten för dagen tog vi vid Almérs livs i Färjestaden, där vi stannat för glassinköp.

Det var blåmesen, och slutsumman blev 81. Mais gissning kom närmast, hon hade sagt 78, alla vi andra hade trott på färre arter.