På eftermiddan 13 oktober startar minibussen från brandstationen i Oskarshamn. Bakom ratten Bohlin med bisittare Leon. Dessutom Ullman & Urban. I Högsby hämtas Jocke och Lennart. Hur många arter kommer de att få se under två dagar i Skåne (och Halland)? Tidigare år har det blivit knappt 110 arter. Fjärde året i rad gör OBF sin Skånetur under första oktoberhalvan, och förväntan är stor. Värmen som hållt i sen sommarn, och ”Urban-effekten” (första gången han är med) kanske kan höja slutsumman? Gissningarna hamnar mellan 106 och 116 arter.
När Skånegränsen passerats dröjer det en bra stund innan nån fågel visar sig. Vid Hästveda i skymningen flyger något med lång näbb över vägen. En beckasin…? Nej, en morkulla! Oväntat. Bara de två i framsätena ser den, men det räcker. Så är reglerna – minst två. Framme vid vandrarhemmet i Gårdstånga vid 20-snåret, hör vi tranornas skorranden under stjärnhimlen. Vi bestämmer oss för att börja nästa dag vid Örtofta sockerbruksdammar, en nilgås är sedd där dagen innan. På morgonen dyker vår apotekare i exil, numera Ystadbo, upp.
Med Nils Söderbom är bussbesättningen sjusärdeles fulltalig.
Det är fortfarande mörkt när vi anländer till dammarna kl 06:45. Tog en stund att hitta vägen in på området. Rödhakarna knäpper inne bland träden. Järnsparvar, sånglärkor och taltrastars lockläten hörs under himlen. Ett kraftigare, skränigt ljud får oss att fundera….en häger. Inifrån några buskar hörs ett ljud ingen känner igen. Så plötsligt kommer ett litet långsträckt djur springande över vägen – en mink! Vi fortsätter en bit med bussen, dagsljuset bryter igenom och avslöjar hundra meter långa, flera meter höga betberg efter vägen. Nere till vänster ser vi nu några av dammarna. Det hörs grågäss och syns änder långt borta. Vi går ner på en grusväg mellan dammarna. Bläsänder, stjärtänder och krickor kan urskiljas i halvdunklet, och en smådopping dyker vid bortre kanten. Bakom oss landar en snatterand. Några sädesärlor och en gulärla flyger upp från strandkanten. En flock med femtitalet hämplingar irrar runt.
Tillbaka vid bussen ser vi något stort vitt på långt håll. Två storkar går omkring i en beteshage bortom dammarna. En blå kärrhökhona stryker lågt fram över en åker, och går ner bakom en buske. Efter en och en halv timme vid dammarna kör vi in till Lund, till parkeringen vid Willys, där en tofslärka brukar ses till och från. Idag var det från. Ringduveflockar syns på himlen, det passerar runt tusen duvor på en liten stund. Dubbeltrastar och en stenknäck utökar artlistan, men ingen tofslärka.
Vi styr ut mot kusten, stannar vid Barsebäcks mosse. En flock med 25 skogsduvor sträcker förbi. Bläsänder och krickor lyfter från vattenytan. En samling steglitser bland tistlarna i vägkanten ger sig av, och vi fortsätter till Salviken, söder om kärnkraftverket. I en kurva på den knappt trafikerade grusvägen ställer vi upp tubarsenalen, och letar igenom de bevingade besökarna. Bland vadare och änder står fyra tranor och putsar sig. Tofsviporna är talrikast, storspovarna spatserar med dröjande steg, och en myrspov lägger näbben på ryggen. Även här finns en blå kärrhökhona, och tornfalken ryttlar över hela härligheten.
Vi tar fram morgonfikat. Dahlberg & Ullman förbarmar sig över Leon, som glömde sin termos hemma (hur nu det är möjligt). Åt Barsebäckshållet till lyfter stora gåsflockar, det är både grågäss och vitkindade. Styrkta efter kaffe med tillbehör beger vi oss nu söderut. Ett kort stopp vid Borgeby våtmark ger en förbiflygande fjällvråk, och en vattenyta vitprickad av skrattmåsar, med några få fiskdito.
Nästa raritetsletning ska äga rum i Alnarpsparken söder om Lomma. En imponerande park, med både gamla och ovanliga träd. Den vi ville träffa behagade dock inte visa sig. Några misstänkta lockläten hördes, men trädgårdsträdkryparen höll sig på sin kant, den bortre…
Vår vanlige trädkrypare sjöng dock några strofer, ovanligt att få höra på hösten. När vi skulle gå ombord på bussen, skruvade sig vråkarna obekymrat upp i himlen. Först tyckte vi det fanns en biaktig i sällskapet, men det var nog ormvråkar alla 36! Framme vid Ljungen i Skanör träffar vi på en Oskarshamnare, Lars Forsblad med familj. Några amiraler flyger upp från björkstammarna. Vråkskruvarna finns förstås här också, men de ligger för långt åt norr, och försvinner allt som oftast bland molnen. Vi tröttnar snart, och letar med Söderboms hjälp upp ett ställe på motsatta sidan Ljungen, där en speciell familj hållit till tidigare.
I kanten av golfbanan letar vi, och spanar ut över ljungmarkerna. Vi har nästan gett upp, när Urban till sist hittar en ur familjen. Det är en årsunge av svarthakad buskskvätta. Strax hittar vi två till, föräldraparet, de har häckat här på lokalen! Lyckan ler äntligen mot oss, jag ställer upp besättningen för fotografering, det blev Livs-X för några.
Flommen är nästa anhalt , halvön norrut från Skanör. I buskarna vid parkeringen lockar en gransångare. Bland de vitkindade gässen sträcker en stenskvätta på halsen och spanar efter flygfän. Bland några ejdrar simmar en svärthona. Långt borta lyser det vitt i toppen av en buske, bröstet på en varfågel har räckvidd! Från en stängselstolpe spanar tornfalken efter musgodis. Ute över havet går några mindre vadarflockar mot norr. En kustpipare kan bestämmas på sina svarta ”vinghålor”, de övriga är troligen ljungpipare. Det har tidigare kommit ett larm om en bronsibis från Nabben, men den gav sig iväg. Nu kommer ett larm från Vellinge ängar, och vi äntrar bussen med brons i blicken.
En liten grusväg leder ut till ängarna. I Skåneguiden står ” här finns en mindre parkering för fem bilar”. En bil ska just köra därifrån, och vi kan lugnt parkera vår buss. Strax ser vi på håll en samling med skådare åt norr, så vi beger oss ditåt. I ett djupt dike, på drygt 50 m avstånd, går bronsibisen och doppar den långa böjda näbben. Det går bara inte att få se den bättre! Urban får sig ett Livs-X, men vi som var med 2004, såg den då vid Löddesnäs. Det blir även några fina bilder. På tillbakavägen mot bussen kommer en ung pilgrimsfalk lågt och målmedvetet efter kustlinjen, den är på sträck. En flock med 35 stjärtänder passerar över oss. I utkanten av Vellinge ser vi resans första turkduva.
Klockan har passerat 16, och vi styr kosan mot dagens sista lokaler, Krankesjön och Vombs ängar. Vombs ängar är översållade av gäss. Mest vitkindade, men även bläsgässen är talrika. Mindre bläsgåsflockar börjar lyfta, och jag räknar dem, liksom de som är kvar på marken. Slutsumman stannar på 950. De vitkindade känns som om de vore 3-4 ggr fler. Långt bakom gässen sitter åtta röda glador på varsin stängselstolpe, och bakom dessa i sin tur går sex vita storkar. Solen har sjunkit lågt, vi fortsätter till Krankesjön och äntrar det höga Silvåkratornet.
Den silverblanka vattenytan är delvis svartprickig av sothöns. De är dock inte så många som vi sett vid tidigare tillfällen. Skäggdoppingar och en smådopping dyker intill vassruggarna. Längre ut finns en hel del brunänder. I ena änden av en flytande planka mellan vassruggarna upptäcker Ullman ett par fisktärnor. Troligen säsongens sista, liksom de båda ladusvalor som flyger förbi. Även Söderbom senobsar, två enkelbeckasiner. Delvis skymd i en vassrugge sitter en rovfågel och sliter i ett byte. Den är långbent, och snart kan vi enas om att det är en brun kärrhök. Vinden tar i lite extra, och det börjar bli kyligt. Från tornet går vi mot Silvåkrabäcken, då ett hårt ”zrii” ljuder några ggr. Vi skyndar fram mot bron, men kungsfiskaren har redan försvunnit i riktning mot sjön.
På luftledningarna från Silvåkra ner mot oss sitter hundratals starar tätt packade. Det kommer hela tiden nya flockar, stora och små, och för varje flock som landar syns hur trådarna tyngs ner ytterligare 5-10 cm. Fyra trådar fullpackade med starar är en imponerande syn, kanske är de över två tusen? Plötsligt lyfter alla som på en given signal, och beger sig ner mot sjön. Ledningarna flyger upp när tyngden försvinner, och svajar upp och ner 1½ m! Kvar sitter en ensam stare högst upp på en stolpe, den tittar förvånat en stund, och flyger sedan efter de övriga. Klockan har blivit 18, vi drar oss tillbaka till vandrarhemmet. Efter första dagen har vi fått ihop 96 arter.
Nästa dag börjar vi på andra sidan Hallandsåsen, i Båstads hamn. Havet är lugnt, knappt nån vind, vi börjar med intuberingen. Några alkor ligger och dyker en bit ut. Efter en stund konstateras att alla är tordmular, fast vi gärna ville ha en till alkekung… Några alfåglar har letat sig ner hit norrifrån. På stranden invid en brygga hoppar en liten mörk tätting. Just innan den flyger iväg mot piren får jag in den i kikaren, det är en svart rödstjärt. Nedanför några villor längre utåt viken fladdrar det smått i buskarna. Vi går lite närmare, men det är inget uppseendeväckande, mest blåmesar. På en sten i vattenbrynet lyser dock en juvel, i orange och turkos! Jocke har hittat en kungsfiskare. Urban ser att näbben är helt svart, alltså en hanne. Strax kommer den flygande framför oss, och sedan tillbaka igen. Längre ut visar en kentsk tärna upp sig. På väg förbi hamnen, där båtarna nu håller på att tas upp för vinterförvaring, hörs flera gransångare, lockande och sjungande. Bland ejdrar och skarvar dyker en gråhakedopping, och en ensam bergandhona i viggsällskap gör att artlistan nu passerat 100-strecket.
Nästa anhalt är Rönnen, på södra stranden av Skälderviken. Vi tar morgonfikat innan spaningsarbetet fortsätter. Det är varmt i luften, och fortfarande knappt nån vind. Mängder av grågäss ligger i småflockar efter kusten. Ute på själva Rönnen, en ö bara avgränsad av en smal kanal från fastlandet, går en flock vitkindade gäss och betar. En storspov låter höra sin drill, det känns lite konstigt så här sent på hösten. Även här dyker ett par tordmular utanför strandstenarna, där ett gäng sälar vilar. Långt bort hittar vi små grupper av doppingar. Först tror vi att alla är gråhakar, men till slut visar det sig att de flesta är svarthakar. Fyra gråa, varav en hade mycket av sommardräkten kvar, och nio svarta. I bakgrunden drar en sjöorrehona förbi utåt viken. Vi fortsätter vandringen tills vi kan se andra sidan av Rönnen. Här finns det flera vadare i det grunda vattnet. En myrspov, fyra storspovar och en svartsnäppa. När vi går tillbaka kommer en fiskgjuse på sydsträck, en ganska sen obs.
Hasslarps sockerbruksdammar ligger bra till efter vägen söderut, och vi gör ett kort studiebesök. I den övre dammen räknar jag utefter vasskanten: kricka 55, skedand 6, sothöna 18 och rörhöna 2. I en av de nedre dammarna dyker två smådoppingar. Vi funderar på att göra ett stopp vid Skäralid, på Söderåsens ostsida, men när vi ser att parkeringen är proppfull fortsätter vi. Förbi Eslöv, Dalby och Skurup ner till Näsbyholmssjön. Nånstans på åkrarna i närheten ska en svarthuvad mås ha setts, vi skjuter upp letandet efter den, och svänger in vid den nyligen restaurerade Näsbyholmssjön. Här finns stora mängder gäss på vattnet. Flest grågäss, kanske ett femtital sädgäss och några bläsgäss. En glädjestrålande dansk kommer fram till oss och pekar bortåt över sjön ”Kongeörn”! Vi hittar en kretsande 1K-fågel, och fortsätter med det sista av vårt fika. Då kommer larmet! Just det vi hoppats på.
”ORMÖRN 1 ex. Anderslöv”
Foto: Hans Bohlin Foto: Hans Bohlin
Då det visade sig att vi befann oss drygt en mil öster om Anderslöv var det bara att dra! Efter telefonkontakt med rapportören, som dock inte var observatör, fick vi åtminstone en lite bättre lokalangivelse: Fru Alstad, väster Anderslöv. Men var där? Vi körde på smala grusvägar, hoppades, misströstade, och stannade på en raksträcka söder om fru Alstad. Några mindre skruvar, men ”bara” röda glador och ormvråkar. Ytterligare en bil som letade kom, och vi körde tillsammans norrut igen. När vi stannade vid fru Alstad kyrka kom nya uppgifter, och vi fortsatte åter upp mot väg 101. Där står så tiotalet skådare med vapnen riktade snett uppåt öster. Jag parkerar bussen bakom övriga fordon, och där kretsar den, vår efterlängtade ORMÖRN, ihop med två röda glador. Äntligen…..
Då gladorna cirklade ihop med örnen, fick man fina tillfällen till storleksjämförelser. Vingbredd och längd skiljde inte så mycket, max 10% mer till örnens fördel. Däremot var örnens kropp betydligt längre och kraftigare. Stjärten var nästan kortare än vingens bredd. Det mörka huvudet och strupen var i medljus chokladfärgade (mjölkchoklad). Några ggr ställde sig ormörnen mot vinden. Den ryttlade inte som man är van att se fjällvråk och tornfalk, utan
den böjde ner huvudet och stjärten, och man såg endast liksom en böljande rörelse i handpennorna. Vid dessa tillfällen kunde man se en ljus fläck under örnens haka.
Jag försökte lägga så många detaljer som möjligt på minnet, ifall det skulle visa sig nödvändigt att skriva en raritetsrapport. Örnen började nu glida norrut, bort från oss. Den höll vingknogarna väl framskjutna under glidet. Gladorna följde efter, och gjorde små utfall mot örnen ibland. Efter en stund var den tillbaka, och kretsade i fint medljus, så vi fick verkligen se oss mätta på den. Dessutom fick Urban & Bohlin bildbevis!
Efter denna kanonobs, var det precis som om luften gick ur oss, och efter att lite halvhjärtat letat svarthuvad i en måsflock, kändes det lagom att starta hemfärden. Sista Skåne/Hallandsart blev en spillkråka som flög över vägen. Artlistan stannade därmed på 111 arter, och om man tar i beaktande att våra gissningar låg mellan 106 och 116, får man säga att det stämde ganska väl.
Tidigare OBF-resor med roligaste obsarna:
3-5/10 2003 Falsterbo – jorduggla, Rönnen – tuvsnäppa. Galtabäcks hamn – tärnmås.
1-3/10 2004 Skummeslövsstrand – vitnackad svärta. Stensåns mynning (norr Båstad) – tärnmås, kungsfiskare 2. Löddesnäs – bronsibis. Simrishamns hamn – medelhavstrut.
Falsterbo – jorduggla. Salviken – pilgrimsfalk, silkeshäger.
30/9-2/10 2005 Båstad hamn – sillgrissla 5. Barsebäck – större piplärka. Löddesnäs – svarttärna. Ystad jvg-station – sj svart rödstjärt. Falsterbo – pilgrimsfalk.