OBF:s Fågelcirkel 2005 träffades första gången vid Målsjön, kvällen 20 april. En av många klara, kalla dagar i slutet av april, med nattfrost. Lite innan jag kom hade Anders Grybäck sett en buskskvätta på en stängselstolpe. Skvättan visade sig tyvärr inte mer. Drommen hördes däremot till och från.

  Inga flockar med änder sågs ute i sjön, men ett par krickor, ett par knipor och lite gräsänder, samt några sothöns kunde vi leta upp. Gässen höll mest till bort mot Hägern, både kanada –och grågäss, liksom tranparet. Ett sångsvanpar flög runt och hägrar syntes flyga till och från Malghult lite då och då.

Några måsfåglar fanns även, två gråtrutar, tre fiskmåsar och två skrattmåsar. Vid en vandring mot Porjus, runt skogsdungen, fick vi höra sjungande rödvingetrastar. Rödhaken lät också höra sina silvertoner i kvällningen. När vi åkte hemåt vid halv nio, var det redan nollgradigt.

Ryningen 26 april  Första anhalten Ryngen, på åkrarna vid gamla flygfältet (tack Grybäck!)

rastade många björktrastar. I den stora åkerpölen gick även i år flera sorters vadare, men till antalet var det mest sädesärlor. Dock en tofsvipa, två skogssnäppor och en strandpipare som visade sig vara en mindre dito.

  Ryngen har så här års en stor vattenyta, innan växtligheten tagit fart ordentligt. Sångsvanparet låg på sitt stora bo, och framförallt i östra delen av sjön, bort mot järnvägen, vimlade det av änder. Krickor i parti och minut, åtminstone 180 st. Skedandhannar hittades snart, med gröna skedhållare och rödbruna kroppssidor, sju stycken. Två stjärtandpar, med sina eleganta uppenbarelser och långa stjärtspröt (typ alfågel), gled omkring och tippade (stjärt-upp) efter föda. Ett gäng bläsänder kompletterade (minst sex hannar), och i viken närmast oss så juvelen i sällskapet, en årthanne.

  Efter dessa sköna syner i det varma kvällsljuset, begav vi oss till Trånshult. Här syntes inte så många fåglar, men längs Emåns stränder fanns flera skogssnäppor och en gluttsnäppa. Därefter bredde vi ut oss för fika på vallen, och Grybäck öppnade sin hemliga låda. Ett välisolerat fågelbo var huvudnumret, vem som häckat i det blir spännande att luska ut. Tranor kom flygande alldeles nära, men några ”kvällsljud” hördes inte, varför vi bröt upp 21:15.

  Nästa dag såg jag på Svalan att Lars Thurén (Mercedescombin) hade hört två spelande dvärgbeckasiner kl 21:30. Ett tips även för Målsjön den här tiden (slutet april-början maj).

Vi har hört den där några gånger, just denna tid på dygnet, mellan 21:30-21:45.

Gökotta 1 maj, Malghult-Hummeln  En mycket kall morgon, det fanns de som fick skrapa is från bilrutorna. Liksom året innan, mötte vi Stina på väg till korna, och rödstjärten sjöng från berget ovanför. På åkrarna letade måsar och en trana föda, i Malghultegöl simmade ett par sothöns. Kylan dämpade säkerligen fågelsången, men framme vid Hummeln smackade en upptinad ekorre.

  Under fikat hittade vi flera skäggdoppingar ute på Hummeln, samt en bläsandshanne och tre krickor som gick in för landning. En fisktärna flög förbi. På väg tillbaka mot macken hörde vi en grönsångare, och två storskarvar flög över.

  Eftersom jag ändå var i närheten, åkte jag upp till Målsjön efteråt. Förutom drommen hördes en vattenrall, årets första lärkfalk visade sig, och äntligen fick jag höra den svartvita flugsnapparen sjunga. Även en rörsångare hördes ute från vassen, och både hus –och ladusvalor jagade insekter i luften. Vi Hägerns strand lyfte drillsnäpporna och gjorde skäl för sitt namn.

En skir grönska mötte oss i Humlenäs 11 maj, musörade björkar och hasselbuskar där knopparna nyss brustit. Våra ögon sökte sig strax till marken, där gullvivorna lyste gula, vitsippor, harsyra och några enstaka smultronblommor vita, samt gökärt, lungört, vårärt och vätteros i olika nyanser av blått och rött. Och över allt detta sjöng fåglarna.

  Koltrast och taltrast, rödhake och bofink, lövsångare och grönsångare. Så här skriver Erik Rosenberg om den sistnämnda: ”Grönsångarens sång är ett surrande eller ringande spelljud, den har jämförts med med dallrandet av ett silvermynt. Strofen börjar med klingande knäppningar, som accellererar och så plötsligt övergår i en virvlande ringning sipp sipp sipp-sipp-sipp sirrrrrrrrrr!  Då och då ger sig grönsångaren ut i en kort horisontell flykt mellan träden under sången. Och emellanåt låter han höra ett enstavigt, flöjtande ljud tju, tju, tju, tju, tju, som liknar talltitans sång, men är djupare, ännu ljuvligare och mer vemodigt.”

  Framkomna till Nynässtugan visade oss Vidar på balsampopplarna och dess doft, och uppe i trädkronorna hittade vi det svartvita flugsnapparparet. Stenknäckens läte gjorde mig uppmärksam på honom, Rosenberg beskriver dels ett knäppande, rödhakelikt zick, och ett srii,

rätt koltrastlikt. I flykten syntes det vita vingbandet och den korta stjärten tydligt. På vägen till Kejnäset dominerade grönsångardrillarna, men även en trädgårdssångare lät höra sig. Rosenberg skriver: ”Sången går icke att exakt beskriva, men den har träffande beskrivits som en muntert porlande vårbäck. Den sätter plötsligt igång, och dansar hastigt fram i tre, fyra sekunder; strofen saknar melodi, den låter konverserande, ett friskt, musikaliskt språk med korta liksom kramade flöjttoner.”

  Vid bron gjorde vi halt och tog fram matsäcken. En skäggdopping dök inne i ”kammarn”, och två kniphannar uppvaktade ivrigt en hona. Långtbortgöken gol, och två gråhägrar kom flygande mot kvällshimlen, ”utstötande rungande, råa, gräsliga kränk” (enl. Rosenberg).

  För att uppleva solnedgången tog vi oss till Stålberget, där Hummelns blanka yta speglade kvällshimlens toner av gult, rött och violett. I ett silverstråk långt bort mellan St.Boö och Älgenäs kunde vi i tuben spana in ett åttital troliga fiskmåsar, som vi dessförinnan hade hört.

Till sist hittade vi storlommen, som dök och simmade långa sträckor under vattnet. I ”Lommar” av Lars Jonsson/Toralf Tysse kan man läsa ”Storlommen spanar i hög grad efter bytet med huvudet nedsänkt i vattnet på småskrakmanér. Sväljer nästan alltid bytet under vattnet, och ses därför sällan ta upp fisk till ytan.” Anders Grybäck berättade om historiska händelser som timat där vi stod, både från urtid och förra seklet.

  På vägen tillbaka gick vi igenom en grind med en elegant låsanordning, och såg högar av material till nya gärdsgårdar, spridande sin väldoft. Rödhakarna var nu nästan de enda som sjöng  sedan solen gått ned, och tillbaka vid bilarna hörde vi en morkulla dra förbi.

På vårens sista cirkelträff, 25 maj vid Målsjön, blev det äntligen lite värme i luften. Vidar visade oss mycket av det vi missar annars när vi är ute, bl.a brok –och vårförgätmigej, luddhavre och kärrbräsma. Själv lyckades jag bidra med jungfrulin och spenört.

  Vi tog vår promenad förbi ladan bort mot Porjus, och rundade kullen innan vi svängde tillbaka. En koltrast som sjungit vackert från en torrtopp, avbröt sig plötsligt, och flög under ideliga ki-ki-ki-ki, upp i kullen bakom uggleholken. Från sjön hördes som vanligt rördrommen till och från; ärt, törn –och trädgårdssångare sjöng sina väl åtskiljda strofer (tycker jag, alltså), och tornsvalorna jagade i luften. Vi lyssnade till den svartvite flugsnapparen inifrån grönskan, när plötsligt en storhuvad fågel, med lätt kupade vingar, kom inifrån skogen med den upprörde koltrasten bakom sig. Kattugglan!!! Anders G. och Eva gick på spaning där den försvunnit, och kom den helt nära, där den satt och tryckte mellan några stora stenar.

  När hela gruppen mödosamt tagit sig under en taggtråd, gick herr Nilssén helt ogenerat lite längre bort genom en öppning i stängslet. På tillbakavägen mot ladan gladde vi oss åt korna som kommit ut på vårbete. De hade två söta kalvar, en brun och en vit. Två stycken bruna kärrhökhannar visade sig samtidigt, finns det mer än ett par i sjön, eller…? Under vår långa kvällsfika vid Ängsladan, gjorde sig för första gången under cirkeln fågelmaten påmind, dvs myggen.

                                            ------------------------------------------------

Som jag nämnde, skulle vi kunna ha några cirkelträffar till hösten. Det som i så fall är aktuellt, är en tur till Mörlundaslätten, med rastande gäss och rovfåglar (stenfalk och blå kärrhök brukar ses). Vid Stångehamn i Oskarshamn kan man beskåda sjöfågelsträcket,

blåser rätt vindar handlar det om tusentals änder och gäss på några timmar, men det vet man ju inte långt i förväg. Slutligen det vid horisonten alltid så aktuella Öland, där kan man få vara med om det mesta. Om minst fem personer hör av sig senast 14 aug, ska vi nog kunna göra något gemensamt. Vilka helger kan ni tänka er, och vad är ni särskilt intresserade av? Ring eller skriv! Och glöm nu inte heller att repetera allt ni hört och sett, i böcker och på fågelskivor, och ta reda på vad ni har för några fåglar runtom där ni bor! Ni som bor i Röstorp får väl kolla upp nåt annat område, för det vet vi ju redan….

Till sist citerar jag ett stycke ur Gunnar Brusewitz ”Solvarvets tecken”, som stämmer så väl med tiden vi har nu i början av juni:

”Grönare än så här blir inte naturen. Fälten, vägrenarna, ja till och med unggranarna med sina späda skott – allt har samma gröngröna grönska. Man börjar nästan längta efter den mogna sommarens lite mer nyanserade färgskala.

Många fåglar har fått ut sina ungkullar, och samtidigt börjar sången mattas en aning. Trastar och finkar får ägna dagarna åt ungmatande, och har inte tid att sjunga längre, det är mest varningsskrän och lockläten man hör från dem den här tiden.

  Försommarens fågelsång domineras istället av svarthättor och trädgårdssångare, särskilt den senare är outtröttlig när det gäller att komponera fantasifulla tonarabesker. Jag har en som håller till i ett videsnår nere vid stranden. Någon enstaka gång hinner jag se en skymt av honom, när han slinker som en skyttel genom bladverket, men hela snåret tycks vara fullt av hans porlande sång. Ständigt växlande och livlig som en vårbäck – det är ett under att han aldrig tycks snubbla på en enda ton.

  Är kvällen stilla kan vi höra näktergalen från ett strandsnår på andra sidan sjön. Vittljudande smackningar och sammetsmjuka visslingar varvas med virtuosa löpningar och smattrande kastanjetter. Det är en stämma som inte liknar någon annans.

  Men jag sätter nog trädgårdssångarens sång högre än näktergalens. Den har mycket mer av lek och improvisation och känns bättre samstämd med den nordiska försommarens ljusa stämningsläge.”

                                               På återseende och tack för den här våren!

                                                                    Leon