C- UPPSATS
i Medie- och kommunikationsvetenskap, Högskolan i Jönköping H.T. 1997
Sveriges kristnande ur ett kommunikationsperspektiv
Alvastra kloster |
SAMMANFATTNING
______________________________________________________
Karin Nyström
SVERIGES KRISTNANDE UR ETT KOMMUNIKATIONSPERSPEKTIV
______________________________________________________
För 1 000 år sedan pågick en av de viktigaste förändringsprocesserna i svensk historia. Det sker ett enande mellan götar och svear till ett första Sverige och den gamla hedendomen får ge vika för kristendomen.
Förutsättningen för att Sverige skulle kristnas var att kristna européer och hedniska svenskar kommunicerade och det är den kommunikationen den här uppsatsen handlar om. Hur de kristna européerna och de hedniska svenskarna kommunicerade, hur kontexten (samhället, kulturen m.m.) såg ut där kommunikationen skedde och vad det ger att beskriva den tidens kommunikation med hjälp av dagens modeller och teorier.
Undersökning baseras helt på litteratur och texter om och från Sveriges kristningsperiod, 800- t o m 1 000- talet, samt på nutida kommunikationslitteratur. Jag har konstruerat en egen kulturkommunikationsmodell med komponenter från redan befintliga kommunikationsmodeller och jag har även byggt upp en kontext med faktorer som påverkar kommunikationen vid kristnandet. Kontexten ingår sedan som en komponent i min modell. Kulturkommunikationsmodellen tar jag sedan till hjälp för att analysera mitt historiska material och för att beskriva hur kommunikationen kan ha gått till.
Jag har i analysen främst ägnat mig åt den kommunikation som skedde mellan missionärer som kom till Sverige och hedniska svenskar. Faktorer som jag anser påverkade kommunikation och vad mottagaren uppfattade är exempelvis den tidigare religionen, samhällshierarkin, värderingar, sändarens skicklighet och människor i mottagarens omgivning.
Det är mycket av kommunikation som kristnandeprocessen handlar om
och genom att lägga ett kommunikationsperspektiv på kristnandet
har jag fått fram en djupare och mer sammanhängande bild och
förståelse för hur det gick till.
________________________________________________________
Nyckelord: Sveriges kristnande, kommunikation, kristendom, vikingatiden,
kulturkommunikationsmodell, mission
________________________________________________________
Medie- och kommunikationsvetenskap 41- 60 poäng, Högskolan för lärarutbildning & kommunikation (HLK)
Besöksadress: Gjuterigatan 23- 25 Telefon: 036-15 77 00
Box 1026
551 11 Jönköping
För tusen år sedan bestod Sverige av Svearike och Götarike och vikingarna fick européerna att be "För nordmännens raseri bevara oss, o milde Herre Gud". Jorden var platt och hela universums medelpunkt.
Det var då, runt år tusen, som några av de största och viktigaste förändrings-processerna i svensk och nordisk historia pågick som bäst. Götar och svear bildade riket Sverige som blir en del av Västeuropa. Så småningom etableras europeiska företeelser som städer och stadskultur, mer feodala jordbruksformer, ny teknik och skatter, kyrkor och klosterkultur och maktkoncentration under en kung. Ett nytt samhällssystem, nya lagar och ett nytt skriftspråk. Förändringar av såväl politiskt som av ekonomiskt och kulturellt slag. En helt ny religion, kristendomen börjar sprida sig.
För att kristendomen skulle kunna spridas krävdes kommunikation, att folk kommunicerade med varandra på ett eller annat sätt. Men hur gick det egentligen till? Hur kunde de kristna och de svenska hedningarna prata och förstå varandra? Vilka var det som kommunicerade och varför just så? Vad användes för argument? Gjorde man Gud till en hård men rättvis gud, eller en snäll gammal gubbe med vitt skägg? Eller någon man skulle frukta och inte stöta sig med, en gud som straffade? Höll missionärerna predikningar om det lika värdet inför Gud och allas möjlighet till frälsning? Eller höll de helvetespredikningar som skrämde folk till att låta döpa sig för att vara på den säkra sidan? Och hur kunde den kristne guden - Vite Krist kallad - konkurrera ut asagudarna? Hur reagerade folk på det kristna budskapet?
Kristnandet är ett brett ämnesområde som det finns en hel del litteratur om, men det är främst ur ett historiskt eller religiöst perspektiv, inte ur ett kommunikationsvetenskapligt. Däremot handlar kristningsprocessen mycket om kommunikation, men benämns kanske inte med de termerna. Inte minst därför kan det vara intressant att se vad det kan ge att lägga ett kommunikationsperspektiv på det hela. Dels är det kommunikation mellan de som predikar och de som lyssnar, dels en kommunikation mellan en gudomlig makt och människan. Den sistnämnda är dock inte något som jag tänker försöka reda ut närmare här, det får bli i en uppsats i religionspsykologi eller teologi istället.
Historia är ett av mina stora intressen, men att jag skulle kunna kombinera det med kommunikationsvetenskap slog mig inte förrän jag läste en uppsats med rubriken Kommunicerade man verkligen förr?! (1995) av Tomas Ahnström och Daniel Petterzon. Det är från den uppsatsen som jag fått idén till den här uppsatsen och hur jag skulle kunna gå tillväga.
Kristnandet är, som sagt, ett stort ämnesområde. Det är en process som började för snart 2 000 år sedan och som fortfarande håller på, kanske mer intensivt än någonsin. Jag ska i den här uppsatsen koncentrera mig på Sverige och på den period när kristendomen introducerades här, vilket innebär 800- talet t o m 1 000- talet.
Jag gör antagandet att det går att använda nutida kommunikationsmodeller på ett historiskt material. De viktigaste komponenterna i dagens kommunikations-modeller bör trots allt ha funnits i kommunikationen även på den tiden, komponenter som budskap, sändare, mottagare, medium, kontext och feedback.
Jag tänker alltså undersöka kommunikationen mellan de kristna och de hedniska svenskarna under den period när kristendomen spred sig i Sverige. Detta ska jag göra utifrån en kulturkommunikationsmodell med komponenter från redan existerande kommunikationsmodeller som jag har konstruerat. Denna analys-modell används sedan på det historiska materialet. Jag kommer i min analys att lägga tyngdpunkten på den kommunikation som skedde i Sverige i och med att kristna missionärer kom hit. Faktorer som kan tänkas ha påverkat kommunikationen, som samhällets struktur och kultur, undersöker jag och kommunikationen sätts sedan in i denna kontext. Jag behöver även veta hur kristnandet gick till.
Utifrån detta ställer jag följande frågor:
Hur kommunicerade de kristna "européerna" sitt budskap med de hedniska svenskarna som resulterade i att Sverige blev kristet?
Hur såg kontexten ut där kommunikationen skedde?
Vad kan det ge att beskriva den tidens kommunikation med hjälp av dagens modeller och teorier?
Kristendomens början
På 30- talet e.Kr. vandrar en man omkring i Palestina, en man som utmärker sig så mycket att flera romerska protokoll och skriftställare (som Tacitus och Suetonius) nämner honom (Ringgren & Ström, 1978). Han är Jesus från den gallileiska staden Nasaret. Att Jesus verkligen har funnits som historisk person verkar de flesta forskare vara överens om "... försöken att framställa honom som en ohistorisk, mytisk gestalt måste betraktas som utsiktslösa." (Ringgren & Ström, 1978), liksom att han inte var en helt vanlig man eftersom han hamnade i de källor han gjorde. Det mesta vi vet om hans liv är det som står skrivet i de fyra evangelierna. Evangelierna och Paulus brev är nedtecknade några årtionden efter händelserna som de berättar om. Först skrevs Markusevangeliet och Matteus-evangeliet (Matteus var en av apostlarna) ca. 50 e.Kr. Nya testamentet är inte skrivet för att vara några objektiva och kritiska analyser av vad som hände, men de gör Jesus till en historisk person säger Holmberg (1995).
Det är oroliga tider i ett Palestina, märkt av inbördeskrig. Landet är invaderat av romarna och olika judiska falanger har gjort uppror för att försökta störta härskarmakten. Evangelierna berättar om Jesus som vandrar runt, oftast tillsammans med sina lärjungar, och undervisar, utför under och botar sjuka. Han t o m uppväcker Lasarus från de döda. Han säger sig vara Guds son och den Messias, räddare, som det judiska folket blivit lovade och så länge väntat på. Men många judar blir besvikna på sin konung, de hade förväntat sig en krigskonung som skulle leda upproren mot romarna. Istället undervisar Jesus om fred, om att be för dem som förföljer er, älska era fiender och att vända andra kinden till. Han ska upprätta ett rike, men ett rike som inte är av denna värld. Under den stora påskhögtiden låter de korsfästa honom på Golgata utanför Jerusalem. Tre dagar senare går ryktena i Jerusalem. Jesu lärjungar säger att han har uppstått, andra att hans kropp blivit stulen.
För de kristna blir uppståndelsen Jesu seger över döden och ondskan, och därmed ett löfte om ett evigt liv efter tidens slut, tillsammans med Gud (Joh. 3:16). Med sig på korset har Jesus tagit människornas synder och gett alla förlåtelse. Alla har samma värde inför Gud, den minste ska till och med bli störst.
Evangelierna berättar sedan att Jesus är kvar ytterligare fyrtio dagar till på jorden. Det sista han säger innan himmelsfärden är; "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar intill tidens slut." (Matt. 28:18- 20) Så gör hans lärjungar och kristendomen sprids ut över världen.
Kristendomens spridning
Den mest betydelsefulle inom den urkristna församlingen och en av de ivrigaste att missionera är Paulus. Det är han som har skrivit de flesta breven i Nya testamentet och det är bland annat han som fastslår att Jesu lära är för alla, vare sig han är jude eller inte. Han undervisar även om lag och nåd. Paulus reser runt i Syrien, Mindre Asien, Cypern, Grekland, Makedonien, Kreta och till Rom, där det sägs att han avrättades ca. 65 e.Kr. Överallt dit han kom evangeliserade han och grundade nya församlingar och det är ofta till dem breven är skrivna. Paulus hade intensitet i både tal och skrift, han var skicklig i att knyta an både judar, grekers och romares tänkesätt och världsuppfattning och kunde göra det kristna budskapet lockande. "... allt detta gav honom en enastående och avgörande roll i kristenhetens historia", säger Holmberg (1995). Det är nu det verkliga brottet mellan judendomen och kristendomen sker (McKay, Hill & Buckler, 1996).
Det är kontakten från stad till stad som är den viktigaste för att kristendomen ska kunna sprida sig och det är här, i städerna, de första församlingarna och kyrkorna grundades (Hellström, 1996). Det är ofta fattiga och slavar som blir kristna, men också en del från de intellektuella och högre klasserna med inflytande i samhället. Kristendomen blir, efter att ha varit mycket hårt ansatt, officiell statsreligion i romarriket på 300- talet. I Rom upprättas ett påvligt ämbete, ett kyrkans överhuvud. Påven blir Kristi ställföreträdare på jorden och Petrus efterträdare. Kristendomen sprider sig med tiden öster ut till Indien, syd över till Etiopien och norrut, till Gallien, Brittanien och romarrikets nordligaste gräns vid Rhen. Frankerriket är kristnat på slutet av 400- talet och England på 600- talet (Hellström, 1996) (karta, se bilaga 1).
Under 700- talet får kristendomen ge vika på många platser i Nordafrika och Mindre Asien för islam. Dessutom börjar en splittring bli allt mer synlig mellan å ena sidan väst och Rom och å andra sidan öst och Konstantinopel/Bysans. I väst har först de latinska och sedan det germanska arvet allt tydligare satt sin prägel på läran. Bland annat strävar man efter att göra latin till det enda liturgiska språket. I öst försökte man i stället göra liturgier på de olika folkspråken. Man sysslar även med mer abstrakta trosfrågor och tänkande medan man i väst tänker mer praktiskt runt moral och levnadsvanor. I väst ökade påvens makt alltmer och han samarbetar ofta med den världsliga makten. Det ogillas av de östkristna och här framträder deras patriark alltmer som en maktfaktor på samma plan som påven. Han får en apostolisk ställning då man säger att den bysantinska kyrkan grundades av aposteln Andreas (Kirkinen, 1984).
På 900- talet påbörjas i väst en reform som ska stärka påvens makt gentemot de världsliga krafterna. Detta ogillas av de världsliga ledarna som istället vill ha mer makt över kyrkan som allt mer framträder som en stat i staten (Dowley, 1980). Annat som förändras under reformen i väst är bland annat latinets nu definitiva seger som liturgiskt språk och införandet av celibat för prästerskapet. Detta blir orsaken till den slutliga brytningen. År 1054 går den romersk-katolska och den grekisk-ortodoxa kyrkan skilda vägar (karta, se bilaga 2). Fiendeskapet dem emellan kommer med tiden att växa, inte minst på grund av korstågen. Splittringen av den kristna kyrkan kommer även att klyva de europeiska folken i en östlig och en västlig del (Kirkinen, 1984).
I västra Europa blomstrar klosterkulturen. Vanligast är den benediktinska formen, men allteftersom utvecklas ur den en rad mer eller mindre "renläriga" klosterkulturer. Engelska och irländska missionärsmunkar bygger kloster och driver missionsarbete i Rhenlandet, Alperna och för de slaviska folken i öst. På 900- talet genomförs en klosterreform för att komma tillbaka till den ursprungliga benediktinska klosterformen. De troligen viktigaste och mest framgångsrika är cistercienserna. Det var de som anlade ett av de första svenska klostren, Alvastra, på 1100-talet. Man byggde eller återupprättade även över 50 kloster som härjats av vikingarna (Dowley, 1980).
Det kristna budskapet sprids, förutom genom klostermissionen, också genom pilgrimsmission, där pilgrimer vandrar runt och förkunnar, eller genom svärdsmission, som frankernas Karl den Store (800- talet) använde i samband med fälttåg mot sacherna och slaverna. Folkvandringar är en annan bidragande orsak till att den kristna läran sprider sig, som när germanerna för första gången stöter på kristendomen hos romarna. Kristendomen sprids också genom giftermål mellan kungafamiljer, fredsslut och politiska allianser (Hellström, 1996).
Tidsperioden 800 - 1000- talet
Perioden för kristnandet brukar läggas på 800- talet och till och med 1 000- talet (från Ansgar till lag). Den här perioden brukar populärt kallas för vikingatiden, men är också en del av yngre järnåldern och den ännu mer övergripande tidsepoken forntiden. Det är år 1050 man brukar använda som skiljeår, dels mellan forntid och historisk tid, dels mellan järnålder/vikingatid och medeltid. Eriksson & Löfgren (1985) anser att vikingatiden istället bör ha namnet missionstiden och Aili, Ferm & Gustafson (1990) föreslår benämningen fornmedeltiden.
Det var på 800- talet som vikingafärderna startar. Vad var det som gjorde att man gav sig iväg på de här plundringstågen? Det finns många olika mer eller mindre fantasifulla förklaringar. Skönlitterära författare vill gärna ha orsaken till äventyrslusta. En annan orsak kan arvsrätten ha varit. Det var nämligen den äldsta sonen som tog över gården och då var det vanligt att den yngre brodern gav sig iväg som viking. Överbefolkning, begär efter guld och ädla stenar och ökad handel är andra förklaringar. På 1 000- talet upphör färderna igen. Kanske har de på kontinenten nu fått bättre förmåga att försvara sig eller är det så att handelsvägarna stängs, åtminstone österut dit de flesta svenskarna for? En annan förklaring man ger i samband med det här är kristnandet och med den en förändrad moral (Gruvberger, 1994) (se kartor bilaga 3 och bilaga 4 för Europas länder under den aktuella tidsperioden).
Ansgar ansågs länge vara den första och största källan till att Sverige kristnades och efter honom kom munkar, huvudsakligen från England, som Sigfrid, Eskil och David. Sägnen berättar att Olof Skötkonung döps i Husaby källa i Västergötland år 1008 och han kom sedan att bli den första konungen över både götar och svear. Kristnandet dateras därför till 1 000- talet och då faller även hedendomens högborg, asatemplet i Gamla Uppsala. Säger åtminstone legenden...
Sverige
När, var och hur Sverige blev ett rike har diskuterats, och kommer förmodligen att diskuteras åtskilliga gånger. Frågor som: Stod Sveriges vagga i Västergötland eller i Mälardalen? Är exempelvis gemensam kung det enda kriteriet för att ett rike är fött? brukar uppstå i de här sammanhangen.
Under 1 000- talet börjar i alla fall de svenska landskapen förenas till ett slags rike med en gemensam kung. Detta land kallas av Adam av Bremen för Sueonia och Suedia. Vem som egentligen var den förste kungen råder det delade meningar om, men det mesta tyder på att det är svearnas ovan nämnda Olof Skötkonung som var den förste regenten över både svear och götar (ca. 990 - 1 020). Landsdelarna är dock fortfarande självständiga, kanske som små kungadömen (Hellström, 1996). Det som förenar är just kungen och gemensamma offerfester till asagudarna.
Dagens Sverige utgör inte samma geografiska område som det runt år 1 000. Litteraturen om den aktuella tidsperioden brukar avgränsa Sverige efter den tidens definition. Det innebär att Halland, Skåne och Blekinge tillhör Danmark och Bohuslän och delar av Jämtland hör till Norge. Området norr om Umeå tillhör inte heller Sverige vid den här tiden (karta, se bilaga 5).
Det som kom att bli Sverige i det första skedet var; Uppland, Södermanland, Västmanland och Närke, Västergötland, Östergötland, Värmland, Dalarna, Hälsingland, Småland och Öland (Åberg, 1994). Löst knutna till Sverige är också delar av Baltikum och Gotland enligt Eriksson & Löfberg (1985). Det finns även de som spekulerar i huruvida Småland verkligen ska räknas till den här tidens Sverige (Larsson, 1975).
Landskapen var gamla sammanslutningar av land, kallat folk hos Ingers (1949). (Ex. var Uppland tre gamla folkland: Tiundaland, Attundaland och Fjärdhundra-land.) Varje sådant land var i sin tur sammanslagningar av flera häraden, eller i Mälarlandskapen, hundare. I varje härad hade man en mötesplats där man offrade till gudarna och skipade rätt vid tinget (Åberg, 1994). Man hade också ett gemensamt försvar (Ingers, 1949).
Vid den här tiden bor det ca 200 000 personer i Sverige, en fjärdedel av dem i Mälardalen (Eriksson & Löfgren, 1985). Det finns fler män än kvinnor, antagligen använder man sig av någon slags barnbegränsning som utsättning eller vanskötsel av nyfödda barn, som missgynnar kvinnor, för att hålla befolkningen nere. Detta, tillsammans med hög barndödlighet, troligtvis runt 50 %, gör att det finns runt tre, fyra barn i varje familj (Sawyer, 1992).
Den här undersökningen baseras helt på litteratur och texter om och från den period i Sveriges historia när kristnandet skedde samt på nutida kommunikationslitteratur.
Jag började med att skaffa mig en ganska bred kunskap om den tidiga missionen. Jag läste i historieböcker om hur kristnandet gick till, när, vilka som var inblandade och mycket annat, inte minst för att få någon slags helhetsuppfattning. En bra bok om kristnandet är Jan Arvid Hellströms Vägar till Sveriges kristnande (1996). Jag undersökte dessutom vad och hur mycket man vet om kommunikationen och vad som skulle kunna användas ur mina källor för att få fram en bild av den. Eftersom jag inte är historiker och inte gör någon historisk undersökning är jag tvungen att lita till andras historieforskning. Litteraturen är, isynnerhet om vikingarna, mycket omfattande och av den mest skiftande kvalitet. (Här kan Alf Åbergs, ganska lättlästa, Vår svenska historia - Från Jägartid till Vasatid (1994) rekommenderas.)
Jag sökte även efter modeller och teorier med någon kommunikationsanknytning inom en rad olika ämnen. Jag vet numer att något sådant ämne som till exempel religionskommunikation inte finns (än). Det slutade med att jag gick tillbaka till kommunikationsvetenskapen för att finna mina viktigaste modeller i Windahl & McQuails Kommunikationsmodeller (1978). Det jag främst använder mig av för att beskriva/analysera kommunikationen är just olika modeller eftersom jag tycker att det är lättöverskådligt och praktiskt att använda.
Men jag var inte helt nöjd. Ingen av de modeller jag funnit innehöll alla de delar som jag tycker borde vara med för att kunna beskriva kommunikationen. Därför konstruerade jag en egen analysmodell, som innehåller komponenter från de modeller jag fann. En kulturkommunikationsmodell. Genom att läsa om den här tidens Sverige kunde jag bygga upp en kontext i vilken kommunikationen skedde. Kontexten blir sedan en del av min analysmodell som påverkar och påverkas av processen. I kontexten har jag lagt in faktorer som religionen innan kristendomen, näringar, makt, hierarki, beslutsformer, organisation och kommunikationsvägar. Som en del av kontexten, men ändå avskild, finns även kulturen. Med hjälp av analysmodellen undersöker jag hur kommunikationen kan ha gått till. Jag använder mig bland annat av olika historiska exempel för att belysa de olika komponenterna som kommunikationen innehåller. Jag sätter alltså samman kommunikationen med historien för att få fram en bild av kommunikationen mellan de kristna och de hedniska svenskarna.
Den stora svagheten i ett sådant här arbete med historisk inriktning är att man egentligen inte kan säga hur det verkligen var. Det som vi kan se idag är egentligen bara små fragment av hur det var och vad som hände och det är mycket antaganden och kvalificerat pusslande. Källorna från den här tiden är få och ofta inte speciellt tillförlitliga. Man har oftast heller ingen möjlighet till källkritisk jämförelse som annars är brukligt inom historisk forskning. Det går inte att göra förrän på senare epoker i svensk historia.
Vad finns det för källor?
Svenskarna själva har inte producerat några skriftliga källor från den här perioden utan det är utländska författare som skrivit det som finns. Hur pålitliga är källorna? Hellström (1996) säger att avsikten med legender och olika berättelser om missionärer inte är att skildra det historiska skedet utan att huvudavsikten är att öka helgonets storhet eller hävda någons rätt till något genom att visa på dess historia. Men trots att det kanske inte gick till som legenderna beskriver det, så återger de ändå någon slags verklighet och ofta stämmer legendernas sakliga uppgifter med andra källors (Ljungberg, 1980). En annan skriftlig och mer omstridd källa utgör de legender och sagor som finns i skaldediktningarna. Mycket av den äldre forskningen på det här området litar till de isländska sagorna, men på senare år har de nästan förkastats helt. Men, säger Birgit Sawyer (1992), eftersom sagorna berättar om ganska likartade förhållanden inom samhälle, kult, religion, släktskap osv. bygger sagorna sannolikt på en tradition med rötter i verkligheten. Alltså vore det fel att helt förkasta dem även om det är omöjligt att tro på allt som de berättar om stora slag och modiga män . Ännu en skriftlig källa utgör landskapslagarna, som i och för sig nedtecknades först på 1200- talet, men som ändå ger en bild av äldre tider.
Runinskriptionerna på runstenarna är bland de viktigaste, icke litterära källorna, från den här tiden. De har utforskats mycket och använts till många mer eller mindre fantasifulla tolkningar och förklaringar genom årens lopp. Andra källor av mer arkeologisk art utgör utgrävningar av ättehögar, boplatser, gravar, offerdepåer m.m. En forskningsgren som ännu har mycket kvar att erbjuda är ortnamns-forskning (Hellström, 1996).
Definitioner & teoretiska resonemang
Här nedan följer definitioner och teoretiska resonemang som jag senare kommer att använda mig av, bland annat i min kulturkommunikationsmodell.
Så länge det har funnits olika folk, har någon form av Interkulturell kommunikation använts. Mohamed Chaib uttrycker det så här: "...IKK [interkulturell kommunikation] bör inte uppfattas som en enkel kontakt mellan två oberoende kulturer i kontakt, utan som en interaktion mellan dem, där var och en artikulerar sin identitet under det att de kommunicerar med varandra." När missionärer och andra kristna mötte de svenska hedningarna skedde en form av interkulturell kommunikation. Enligt Lundberg (1991) är det vanligt att man anpassar vanliga, generella kommunikationsteorier och modeller så att de passar för interkulturell kommunikation.
Hansson, Jansson, Linell & Sjölander (1989) använder sig av en snarlik definition på kommunikation som den Chaib använder på interkulturell kommunikation. De fortsätter sedan resonemanget med att säga att vi påverkas av varandra på ett eller annat sätt när vi kommunicerar och att "...kommunikationen innebär ständiga och ömsesidiga anpassningar och hänsynstaganden till den andres aktiviteter." (Hansson et al, 1989) Den andres aktiviteter skulle ju sedan kunna utökas till att omfatta även den andres tro och åsikter.
Den Kultur jag kommer att behandla i den här uppsatsen är kultur knuten till en speciell grupp av människor (svenskar) som lever i ett visst samhälle (Sverige) på ett visst sätt. Nationalencyklopedien definierar kultur "...som allt det som människan har, gör och tänker, dvs. både materiella ting, beteendemönster och tänkande." Detta kan vara i form av självklarheter (Arnstberg i Lundberg, 1991). Kultur är också något som förs vidare från generation till generation genom inlärning men är inte något statiskt, utan något som hela tiden förändras, om än långsamt. En människa som lever i en kultur påverkar kulturen och påverkas av kulturen.
En kulturanalys startar med att kartlägga reglerna som gäller i samspelet mellan människor. Man ska undersöka dess värderingar, alla slags tänkbara symboler, riter och den "...religiösa överbyggnaden som genomsyrar det vardagliga livet" (Arnstberg, 1986). Jandt (1995) räknar upp ytterligare ett antal saker som kan ingå i en analys. De här är några av dem som jag kan och kommer att beröra på ett eller annat sätt i den här uppsatsen: språk och gester, seder, sociala relationer och familjeliv, arbete, kommunikationssystem, transporter, regeringssystem och ekonomiska system.
Kulturdiffusion är när två kulturer smälter samman. Båda kulturerna påverkar den nya kulturen, men påverkan kan vara ojämnt fördelat. När en kultur blir dominant kallas detta för hegemoni - herravälde (Jandt, 1995). Nyckeln till sådana diffusionsprocesser mellan kulturer ligger i hur väl man lyckas anpassa meddelandet och "marknadsföringen" till mottagarkulturen. En kulturs alla delar är sammansnodda som ett tilltrasslat rotsystem. "Flytta på en, så flyttar även de andra på sig. Ändra på en så måste de andra ändra på sig" (Jandt, 1995). (Min översättn.) Anpassningen är viktigt för att missionärerna ska kunna sprida det kristna budskapet och kristnandet är ju en process som även kommer att leda till att Sverige, inte bara blir kristnat, utan även europeiserat.
I en kulturdiffusionsprocess finns det två grupper av människor som spelar en viktig roll: Opinionsledare är människor som informellt kan influera andra människors attityder eller beteende i en önskad riktning. Förändringsagenten påverkar innovationsbeslut i en riktning önskad av en förändringsagentsgrupp (Jandt, 1995). Olika positioner ger olika möjligheter att förändra, påverka och manipulera.
Symboler, säger Arnstberg (1986), kan vara såväl handling som materiella ting och berättelser, som metaforer och andra språkliga finesser. Symbolerna skapar, upprätthåller och förändrar värden och skapar också identifikation och tro på kulturen. Symbolerna kommunicerar något.
J B Pratt, religionspsykolog, (i Ringgren och Ström, 1978) har definierat religion som "...en allvarlig och social inställning (attityd) hos individer eller grupper gentemot den makt eller de makter, som de anser ha den yttersta kontrollen över deras intressen och öden". Ringgren & Ström (1978) vill göra tillägget "som man dyrkar" och det tycker även jag kan vara ett bra tillägg. Ringgren & Ström har också ställt upp fyra huvudmoment i religionen.
Ur den individuella aspekten:
Intellektuellt moment - människan är övertygad om att det finns en eller flera makter som har kontroll över människornas öde. Makten är också upprätt-hållare i den materiella och andliga världen.
Emotionellt moment - människan är beroende av och upplever en förbindelse med en högre makt på olika sätt.
Beteende moment - människan utför handlingar som bön och offer, eller beter sig på ett visst sätt till exempel enligt vissa etiska normer.
Ur den sociala aspekten:
Religion fodrar gemenskap och skapar gemenskap inom vilken människorna samarbetar för att kunna nå de värden som erbjuds i religionen.
Religionen är det som haft starkast inflytande på kulturen och som skapat normer och värden. Religionen förklarar och ger ramar för människans beteende och formar synen på det motsatta könet, uppfostran, arbete m.m. Dessa värderingar kommer att leva i kulturen och delas även av sådana som inte tillhör religionen (Allwood, 1985). Härdelin (ur Aili et al, 1990) säger att kristendomen för människorna under medeltiden mycket var ett sätt man levde på och som Lundberg (1991) påpekar var kultur och religion mycket starkt sammankopplade.
Kommunikationsmodeller
Med komponenter från följande fyra modeller kommer jag sedan att konstruerar min egna kulturkommunikationsmodell.
En enkel och användbar kommunikationsmodell är Shannon & Weavers från 1949. "Man har kritiserat den [modellen] för dess linearitet och brist på feedback" (Windahl & McQuail, 1978). Men trots kritiken innehåller den här modellen tre komponenter, sändare, mottagare och signal, som är nödvändiga för att det ska kunna bli någon kommunikation överhuvudtaget, samt en fjärde, som man dessvärre bör räkna med, som är brus. De fyra ovan nämnda komponenterna kommer även jag att använda mig av i min modell. Jag kommer också att ha med en källa som grundbudskapet utgår ifrån, liksom Shannon & Weaver.
(HÄR SKA SEDAN EN MODELL LIGGA)
ur: Windahl & McQuail, (1978) s. 19
Riley & Riley har gjort en modell med ett mer sociologiskt perspektiv. De kritiserar det traditionella sättet att se på kommunikation då det inte tar hänsyn till de psykologiska och sociologiska aspekterna. I sin kommunikationsmodell vill de peka på den betydelse som primär- och referensgrupperna utgör. Primärgruppen har stark vi- känsla och familjen är en typisk sådan. Referensgruppen har samma attityder, värderingar och beteenden. Man behöver inte vara medlem i referensgruppen men man kan ändå styras av dess värderingar. Primärgruppen är ofta en referensgrupp.
(HÄR SKA SEDAN EN MODELL LIGGA)
ur: Windahl & McQuail, (1978) s. 33
En sändare och en mottagare kommunicerar med varandra genom att sända meddelanden. Av sina primär- och referensgrupper påverkas sändaren när hon ska välja ut vad hon ska sända och hur det ska utformas. Mottagaren påverkas av sina grupper att välja vad hon ska uppfatta, reagera och påverkas av.
Primärgruppen ingår och påverkas i sin tur av en större social struktur och den ingår i sin tur i det sociala systemet. Det sociala systemet kan ses som samhället. Man vill visa på att kommunikationen försiggår i flera olika system (Windahl & McQuail, 1978). Det jag har tagit fasta på i den här modellen är just att man betonar vikten av andra människors och gruppers påverkan och att man lagt in kommunikationen i ett större sammanhang som även det påverkar resultatet av kommunikationen. Riley & Riley har även med den feedback som Shannon & Weavers modell saknar.
Gudykunst & Kims modell används när man studerar kommunikation mellan främlingar. Den består av olika filter/skal som påverkar vår kommunikation. Skalen är inga vattentäta skot utan har ganska flytande gränser.
Environmental influences är till exempel det brus vi utsätts för, som andra budskap och miljöfaktorer.
Cultural influences är det inflytande och påverkan som kulturen har på kommunikationen. Det fungerar som ett sammanhållande och kollektivt skal för gruppen.
Sociocultural influences visar på hur personer är påverkade av andra människor i sin omgivning. Dessa är i sin tur även de påverkade av kulturen och dess normer och värderingar.
Psychocultural influences är kulturens inverkan på psyket och tankar. Vi är påverkade av normer och värderingar från kulturen.
Kodning och avkodning av meddelanden. (Ahnström & Petterzon, 1995; Lundberg, 1991).
Även den här modellen betonar att det finns människor runt en individ som är med och påverkar. Gudykunst & Kim har också med kulturen som en påverkare på kommunikationen och alla deras influenser påverkar budskapet och kommunikationen. I och med att det är frågan om kommunikation mellan främlingar så bör man väl kunna tänka sig att de kulturerna de kommer ifrån har påverkat dem på olika sätt, så att de därmed uppfattar saker och ting annorlunda. Det här är tankar och komponenter som jag senare kommer att ha även i min modell.
(HÄR SKA SEDAN EN MODELL LIGGA)
ur: Lundberg, (1991) s. 56
Katz och Lazarsfeld har utvecklat en tvåstegshypotes för massmedie-kommunikation. Den bygger på att det finns vissa, opinionsledare, som tar emot ett budskap och som sedan för det vidare ut till andra medlemmar i samhället, s.k. efterföljare. Genom att byta ut massmedier mot budskap i största allmänhet i modellen skulle man kunna säga så här: Den förutsätter att människor är sociala varelser som interagerar med varandra. Att de inte omedelbart reagerar på ett budskap utan att det förmedlas och påverkas av sina sociala kontakter, att man kan exponeras av ett budskap utan att påverkas av det och att olika människor är olika när det gäller påverkan. Människorna kan också ha en mer aktiv eller mer passiv roll. De mer aktiva, opinionsledarna har ofta känsla för socialt umgänge, inflytande över andra och brukar agera källa och rådgivare. Denna modell har dock fått kritik för dess uppdelning aktiv - passiv. Man menar att vilken roll man tar kan bero på situationen och att det dessutom finns en stor tredje grupp som varken lyssnar eller diskuterar. Opinionsledare borde snarare benämnas förmedlare och det är inte säkert att den som får höra om en innovation först är den som blir opinionsledare även om det kan vara så (Windahl & McQuail, 1978). Återigen är det samspelet med andra människor som har fångat mitt intresse, här i kombination med opinionsledarens roll i samhället.
(HÄR SKA SEDAN EN MODELL LIGGA)
ur: Windahl & McQuail, (1978) s. 56
Min kulturkommunikationsmodell
Med stöd från modellerna och teorierna ovan har jag då även konstruerat en egen modell för, i mitt fall, analys av kommunikationen i kristnandeprocessen. Den mindre texten efter varje komponent i modelltexten visar vilken eller vilka komponenter de kan motsvaras av från de ovanstående modellerna.
(HÄR SKA SEDAN EN MODELL LIGGA)
1. Ett budskap, en grundidé, som står fritt från kultur även om det givetvis är påverkat av den kultur som det har nedtecknats i. Detta räknar jag som budskapets källa. (jmf. Shannon & Weavers informationskälla)
2. a. Kultur som påverkar och påverkas av människorna som lever i den.
b. När budskapet når in i kulturen färgas även det av kulturen och kan i sin tur påverka kulturen. (Detta kan jämföras med Gudykunst & Kims cultural influences.)
3. a. Sändaren avkodar och tar till sig budskapet, genom kommunikation med andra människor och/eller källan. Sändaren tolkar in/förvandlar med hjälp av sina behov, förväntningar, förförståelse, personlighet m.m. (Gudykunst & Kims psychocultural influences.)
b. Sändaren påverkas av och påverkar andra människor i sin omgivning, en del av dem mer, andra mindre. Han är också påverkad av kulturen och kontexten, liksom de kan påverkas av honom. (Gudykunst & Kims sociocultural influences, men också Riley & Rileys olika grupper som påverkar individen. Här kan också finnas opinionsledare.)
4. a. "Vi sänder inte idéer i kommunikation med en annan människa, utan tecken eller budskap som är symboler för dessa idéer." (Nilsson & Waldemarson, 1994) Så sändaren kodar informationen - budskapet, förhoppningsvis med hänsyn till kontexten, mötesplatsen, mottagarens "egenskaper" och kultur. Hur väl man lyckas anpassa sitt budskap till mottagarkulturen, är en central och viktig del (Jandt, 1995). (Även kodning finns hos Gudykunst & Kim.)
b. Mediet är sättet kommunikationen utförs på, det som budskapet har trans-formerats/kodats till. Det kan vara till symboler, handlingar, ord, gester, tecken, byggnader m.m.
c. Mediet utförs/uppförs på mötesplatsen där sändare och mottagare möts.
5. a. Mottagaren tar emot det kodade meddelandet och avkodar det med sina egenskaper och med "hänsyn" till kontext, sändare, mötesplats m.m. (Avkodning och psychocultural influences hos Gudykunst & Kim)
b. Mottagaren omformar budskapet med sin kultur, sina erfarenheter, behov, förförståelse. Det är viktigt att tänka på är att alla medlemmar av en kultur har sina egna särdrag och sin egen personlighet. (Cultural och psychocultural influences hos Gudykunst & Kim och)
c. Även mottagaren har andra människor runt sig, kan beskrivas som grupptryck, och en kultur som han kommunicerar med. Även här finns opinionsledare och mottagaren själv kan också vara det. (Sociocultural influences hos Gudykunst & Kim, Riley & Rileys påverkandegrupper och opinionsledare.)
6. Feedback "Kort sagt är feedback överföringen av mottagarens reaktion tillbaka till sändaren." (Fiske, 1982) Någon slags feedback sker alltid mellan sändare och mottagare. (Riley & Riley, Gudykunst & Kim)
7. Hela processen sker i en kontext, en miljö. (Riley & Riley, Gudykunst & Kim.) Man brukar prata om fyra olika slags kontexter, den fysiska, psykologiska, sociala och den kulturella kontexten. Den fysiska kontexten handlar om tid, plats och yttre händelser, den psykologiska kontexten handlar om tankar, känslor, sinnesstämning, erfarenheter m.m. I den sociala kontexten ligger faktorer som identitet, makt, roller, relationer, i den kulturella finns värderingar, språk, världsbild och attityder exempelvis (Nilsson & Waldemarson, 1994).
I min modell har jag splittrat upp denna betydelse av kontext. Delar av den fysiska kontexten har blivit till mötesplats, den kulturella kontexten har delvis blivit till kultur. Idén med den sista uppdelningen när jag skilt kultur från den övriga kontexten är för att understryka att sändare och mottagare kan komma från två olika kulturer. Den streckade avgränsningen mellan kultur och kontext ska visa att kultur och kontext inte är några från varandra separerade delar. Man kan tänka sig att strecken hos den för kontexten främmande kulturen är mycket stora medan de är i det närmaste obefintliga i den inhemska kulturen. Kultur och kontext skulle då alltså nästan kunna sägas vara ett. På samma sätt kan mötesplatsen ses som en del av kontexten och mediet är även det öppet ut till mötesplats och kontext.
Brus är en annan komponent i Shannon & Weavers modell och hos Gudykunst & Kim ligger bruset i environmental influences - omgivningen. Brus är sådant som läggs in i budskapet, men som inte ingick sändarens avsikt. I Nilsson & Waldemarson (1994) delas bruset upp i tre olika sorter: fysiskt brus, exempelvis oväsen, semantiskt brus så som olika språk och vagheter i uttryckssättet, och psykologiskt brus som kan vara misstänksamhet och fördomar. Jag har valt att lägga in fysiskt brus som en del av kontexten och mötesplatsen, psykologiskt som en del av människorna, eventuellt i samverkan med kulturen, och det semantiska blir ett brus i mediet, som till exempel språksvårigheter.
Här nedan är några faktorer som kan läggas in i denna modell (i bland annat kontexten) och som kan vara relevanta för mina frågeställningar och dessutom möjliga att undersöka:
Näringar, hur man försörjde sig.
Makt, hierarki, organisation och beslutsformer.
Kommunikationer, vägar och nyhetsförmedlare.
Religionen innan kristendomen.
Biavsikter med att sprida det kristna budskapet eller för att acceptera det (för egen vinning till exempel).
Motståndare till det kristna budskapet och vilken uttrycksform det tar sig.
Modellen i mottagargruppsversionen
Modellen kan även byggas ut för att omfatta fler personer. När en sändare överför ett budskap kan det finnas flera mottagare, som exempelvis vid en föreläsning eller predikan. Sändarens sida av modellen kommer fortfarande att se likadan ut, men han kodar kanske sitt budskap annorlunda när det är en grupp mottagare som han vänder sig till. Mottagarsidan omfattar nu flera mottagare som sinsemellan kommunicerar. De kommer att antagligen att kommunicera med varandra på ett annat sätt och om andra saker, eftersom de alla är införstådda med budskapet. Varje individ kommer troligen att uppfatta det hela något annorlunda än de andra, eftersom varje individ har sin personlighet, erfarenheter, behov m.m. Deras reaktion och deras feedback kan även den bli något olika dem emellan, men de kan också sända ut en gemensam feedback. I den här uppsatsen kan man tänka sig att den här versionen kan användas när exempelvis en missionär kom till Sverige och började predika för en större grupp människor.
"Samma verklighet upplevs nästan aldrig på exakt samma sätt av två personer. Ju större olikheterna är mellan de två personerna ju större är också sannolikheten att den studerade "verkligheten", iform av en mening, en beskrivande situation eller ett icke-verbalt beteende, tolkas och förstås på skilda sätt." (Lundberg, 1991)
Modellen i gruppkommunikationsversionen
Analysmodellen kan byggas ut till att omfatta både en grupp sändare och en grupp mottagare. Sändarna har tagit till sig budskapet och kommunicerat det sinsemellan, men de kan ändå då ha tagit till sig och uppfattat budskapet olika och det kan hända att de kodar det något annorlunda. Det gör att mottagarna kan få budskap som är något olika. Eftersom det är flera olika sändare kan de även få olika feedback från olika mottagare. Denna version skulle kunna användas när klostermissionen kommer igång i Sverige. Man kan också lägga en än mer kollektiv syn på den här nivån där två folkgrupper eller två kulturer möts. Som när de kristna och de hedniska folken möts.
Det här kapitlets första del handlar om några av de faktorer som kan vara viktiga att känna till för att bättre förstå hur Sverige var vid tiden för kristnandet och för att bättre förstå kommunikationen och dess villkor. En slags samhällskontext, struktur, miljö. Den svenska kulturen finns också med här. I andra delen kommer en redogörelse för hur kristnandet gick till i Sverige.
Samhällskontext
Näringar - Bönder, handelsmän & vikingar
De allra flesta nordborna var bönder, någon speciell yrkesuppdelning hade inte skett i någon större utsträckning. Bonden var bonde, smed, snickare och den som tog upp myrmalmet. Även många av de som handlade var på samma gång bönder. Yrkesskiktningen kommer främst med städerna och det är där handelsmän och hantverkare sedan kommer att finnas (Ingers, 1949). Sedan fanns då de så berömda och mytomspunna vikingarna. Att säga att det är ett yrke är kanske att ta i, men det gav säkert bra inkomster. De flesta vikingar var vikingar vid sidan av jordbruket. Meningarna är delade om hur blodiga vikingafärderna egentligen var, en del vill ha dem till rena handelsfärder, andra tycker bättre om dem som just vikingar i den "traditionella" betydelsen.
Makt, hierarki, organisation & beslutsformer
Vid den här tiden var basen i samhället ätterna. Det var ätten som ägde jorden, inte den enskilde bonden. Varje fri man tillhörde en ätt och medlemmarna var andra fria fränder - släktingar. Ättens/släktens anseende, ära, heder och makt var näst intill avgörande för den enskilde individen. Ätten var tryggheten (Ingers, 1949; Åberg, 1994; m fl). Sawyer (1992) tycker däremot att ättesamhället i mångt och mycket är en myt. I vilket fall som helst så är det ett starkt skiktat samhälle.
Kung valdes man till, men det hela var lite problematiskt då en son även kunde ärva titeln efter sin far. Följden blev stridigheter om vem som hade rätten till kronan och till kungar utan land. Kungen hade egentligen ingen makt. Han skulle bara verkställa det som beslöts på tinget, men man skulle kunna tänka sig att han hade ett visst inflytande över andra människor. Ett undantag fanns emellertid, i krig var kungen enväldig härförare. Det fanns gott om saker att kriga om, som makten och kungatronen och släktfejder för att hämnas på oförrätter. Det var bataljer mellan svear och götar och emot danerna om gränsdragningar och ära.
Andra med mycket inflytande var stormän, hövdingar och storbönder, män som kom från finare ätter med mycket mark. Det var ofta de som utrustade och finansierade vikingatågen. Gårdens storlek gav ätten, och dess medlemmar, social ställning och status.
De flesta människorna var vanliga, självägande bönder som brukade jorden. De bönder som gav sig iväg i vikingatåg och på handelsfärder lät hustrun stanna hemma och sköta jordbruket, kanske tillsammans med gårdens träl.
Trälarna, eller slavarna, var ättelösa, kunde köpas och säljas hur som helst och behandlades som husdjur. Trälarna var dels av den äldsta inhemska folkstammen, dels människor inköpta eller bortrövade under utlandsresor. De hade en möjlighet att ätteledas in i sin husbondes ätt om de friköptes (Gruvberger, 1994; Ljungberg, 1980; Åberg, 1994).
Det var ett starkt decentraliserat samhälle där de viktigaste beslutsfunktionerna låg hos landstingen. Landstingen var samhällslivets brännpunkt och här fattades alla viktiga beslut, stiftades det lagar och dömdes. I Småland exempelvis, fanns det tio stycken lagsagor, och därmed landsting, vid medeltidens början (Larsson, 1987). För att få rösta krävdes att man var man, fri och med en viss inkomst (intressant att se att det är ungefär samma kriterier som för demokratin i det antika Athen, eller som för dem med rösträtt i Sverige runt senaste sekelskiftet...). Det var en lagman som fungerade som domare och ledare på landstingen.
Kommunikationer, vägar & nyhetsförmedlare
Det finns gott om vatten i Sverige och vattnen var de viktigaste kommunikations-vägarna på den här tiden. Landsvägarna var dåliga och det fanns stora skogar och bergiga trakter, inte minst mellan de olika landskapen. Men det var långt ifrån riskfritt att färdas längs vattnen. Berättelser från den här tiden talar om sjörövare som bodde längs kusterna och som gav sig på fartygen som åkte förbi (Åberg, 1994). Vattnen knöt samman bygderna där annars skogar och berg skilde, så väl geografiskt som kulturellt och ekonomiskt. Adam av Bremen berättar att resan från Skåne till Birka tar fem dagar sjövägen, mot en månad landvägen. Just båt var ett viktigt kommunikationsmedel även för vanligt folk. Längs floder och över sjöar kunde de ta sig till marknaden och tinget och på vintern kunde de gå över de frusna vattendragen. Men så reste de inte så mycket heller, de vanliga. Inom de närmaste byarna, till marknaden, tingen och bloten några gånger per år. Det svenska samhället var förövrigt ett bysamhälle, och hade så varit sedan 500- talet e.Kr. (Ingers, 1949).
Nyhetsförmedlare var de som reste mycket, i Sverige handelsmän och vikingar. Men även präster, munkar och missionärer var nyhetsförmedlare. Andra nyhetsförmedlare var sändebud från exempelvis Rom eller kurirer och diplomater från olika kungar och hövdingar (Aili & Fritz, 1990). Den muntliga kommunikationen var den överlägset rådande och isynnerhet i städerna fanns det alltid en mängd nyheter och rykten i luften.
Religionen i Sverige innan kristendomen
Vikingatiden var herremännens tid där den starke hade rätten på sin sida. Man skulle vara hjälte, ha makt och vittbrett rykte. Ta för sig och jaga guld. Men deras syn på världen och deras religion var ganska dyster (Åberg, 1994). Den förnordiska, eller mer korrekt, den förskandinaviska religionen, (samer och finnar hade andra religioner), utvecklades ur en stor germansk religion. Var denna religion från början uppstod är oklart, men det intressanta i sammanhanget är att man kan dra paralleller mellan den och dels hinduismen och dels den grekiska och den romerska mytologin (Ringgren & Ström, 1978). Var det kanske en gång en religion med rötter hos det indoeuropeiska folket, (om det folket funnits, vilket många numer ifrågasätter)? Främsta källan om den förskandinaviska religionen är de isländska sagorna som till exempel Eddan (Gruvberger, 1994).
Det fanns två slags gudomar, vaner och asar. Vanerna var goda och vänliga fruktbarhetsgudar som gav stora skördar, hälsa och lycka. Till vanerna hörde exempelvis Freja, Frej och Njord. Dessa dyrkades av vanligt folk, av bönderna. Vanerna fick till viss del ge vika för asarna (Ringgren & Ström, 1978). Till asarna hör gudar som Oden, Tyr och Tor. Dessa kom emellertid in i Skandinaviens tro vid ett ganska sent skede, införda av det krigiska stridsyxefolket. Asarna var krigiska och våldsamma och till dem offrades hästar, hundar och människor för lycka i strid. De som främst dyrkade asarna var hövdingar och krigare, de som hade makt och rikedom. Gudarna framställs som ganska svaga gudar, de är förmänskligade och kommer liksom människan att dö (Ljungberg, 1980). De ligger i ständig fejd med jättarna och kan inte hålla undan för de onda krafterna. (Exempelvis besegras ju Balder - det ljusa - av Loke - det mörka.) Gudarna sviker. "Hårt är i världen, hordom mycken, yxtid, svärdstid, sprängda sköldar, stormtid, vargtid, innan världen störtar. Ingen man skall en annan skona" (Voluspá i Åberg, 1994). Människorna och världen håller på att förgöras. De enda som har hopp är de ärofulla män som stupar i krig och som fått komma till gudarnas boning Valhall (som gång på annan är hotat av onda makter!)
Den förnordiska religionen var polyteistisk. Gudavärlden, liksom samhället, var hierarkiskt (Gruvberger, 1994). En annan viktig, ofta bortglömd del av gudomen, var tron på lägre gudar och väsen som alver, älvor, vättar, tomtar och de kvinnliga diserna, valkyriorna och fylgjorna. De bodde i husen, i träd, i åkrar, stenar, lundar och det gällde att hålla sig väl med dem så att inget ont hände. Dessa varelser spelade en stor roll, ofta större än asarna och vanerna, i den mer folkliga och praktiserade religionen (Hellström, 1996; Ringgren & Ström, 1978). En annan makt som får en allt större roll som det med makten över människorna är Ödet (Ljungberg, 1980). Något opåverkbart och osäkert.
Sammanfattande kan man säga att hedendomen vid tidpunkten för kristnandet var en mycket försvagad och "osäker" religion. Den hade gudar som inte hade kraft att stå emot allt ont och den gav egentligen inget framtidshopp. Allt skulle bara förgöra sig självt och människorna försvinna utan någon form av fortsättning eller återfödelse.
Kult- offer, blot och blod
Offer var en väsentlig del av den förkristna kulten. Den utfördes i olika sammanhang, mer privat i familjen, i byn, i trakten, och när det började bli någon slags ening, på kunglig nivå (Gräslund i Aili et al, 1990). Tre gånger per år hade man blot. Höst, midvinter och på sommaren. Vart nionde år hade man riksblot i Gamla Uppsala tempel. Det var kungen som förrättade det hela. Det var mycket mat och dryck, templet hade smorts med blod, och så hade man marknad på samma gång. Under bloten, som varade i nio dagar, offrades män och hästar och hundar av hankön. Kropparna hängdes upp i offerlunden och blodet som vattnade träden gav dem dess helighet. Var det riktigt illa ställt i landet kunde självaste konungen offras. Det är den bild som Adam av Bremen ger och de flesta forskare verkar acceptera skildringen men med vissa förbehåll. Hellström (1996) är av åsikten att asatemplet i Gamla Uppsala är en myt, som inte alls har existerat, men han är ganska ensam om att tycka så.
Annars så gällde det att hålla sig väl med småväsen, de kunde ställa till med mycket förtret. Att ställa ut gröt till tomten har sina rötter här.
Kultur- Hämnd, frillor & starkhet
Kulturen är, som jag tidigare nämnt, vid den här tiden mycket starkt sammankopplad med religionen. Den svenska kulturen, som jag väl får kalla den trots att det inte är någon speciellt bra benämning, hade antagligen utvecklats ur en germansk "urkultur". Den bör alltså ha påmint om den som rådde i andra germanska länder innan kristnandet. Kristendomen hade alltså redan passerat ett germanskt skikt innan den nådde Sverige. Detta, säger Ingers (1949), hjälpte till vid anpassningen av den nya religionen till den gamla.
Hos Oden i Valhall efter det stora slaget vid Fyrisvall: "Men längst bort satt en gammal ensam man utan att akta på de andra. íJag har ingen att vänta påí, suckade han tungt. íMitt enda barn var ett flickebarn och den skammen tog mig så hårt att jag tyst gick bort och kastade mig utför en ättestupaí." (Heidenstam, 1908) Det här citatet är som synes inte skrivet på 800- talet, men jag låter det ändå illustrera ett synsätt. Man tog nog inte livet av sig för att man fått en flicka, men man ville hellre ha pojkar. En som var svag på något annat sätt, som handikappad eller utvecklingsstörd hade nog inte någon plats i det samhället. När man blev gammal och svag kunde just ättestupan vara utvägen för att inte ligga någon till last. Det var ett mansdominerat samhälle där den starkes rätt rådde.
Samhället var kollektivt och det var snävare ramar då än nu, i vårt mer individualistiska samhälle, för vad man fick säga och tycka. Man kunde till exempel inte öppet ha en annorlunda, privat åsikt om något inom religion (Aili, Ferm & Gustavson, 1990). Något annat som man inte heller skulle ha var en egen åsikt om giftermål, det var föräldrarna som bestämde vem man skulle gifta sig med. Även om äktenskapet var monogamt tog mannen sig i allmänhet en eller, om han var rik, flera frillor vid sidan av (Härdelin ur Aili et al, 1992; Sawyer, 1992).
Det var värre att stjäla än att mörda - lite märkligt med tanke på att det var helt OK att stjäla så mycket man bara kunde vid vikingafärderna. När något brott hade begåtts skulle man hämnas på förövaren eller någon av hans fränder, gärna något värre. Ett system med "öga för öga, tand för tand". Det kunde räcka med en förolämpning för att det skulle bli vedergällning (Ingers, 1949; Åberg, 1994).
Det jag tagit upp ovan är sådant som i den "kristna" kulturen ofta var annorlunda och som mer och, ibland, mycket mindre, bekämpades av missionärer, präster och kyrkan. Kollektiviteten, isynnerhet när det gällde religiösa områden, är dock något som blir allt starkare även inom den "kristna" kulturen allt eftersom att kyrkan och läran blir mer etablerade.
Kristendomen kommer till Sverige
Kristendomen spreds till Sverige på två sätt. För det första genom kyrkliga initiativ då missionärer, biskopar och munkar kom till Sverige för att missionera det glada budskapet till de hedniska folken i norr. För det andra genom vikingafärder och handelskontakter i östlig, västlig och sydlig led. Jag kommer främst att koncentrera mig på den första punkten, men för att kunna ge en riktig bild måste också svenskar som kom i kontakt med kristendomen utomlands vara med.
När man talar om kristnandet måste man svara på tre frågor: När, Var och Hur? När beror på vilken del av Sverige man talar om och hör alltså samman med Var. Man kan dela upp Europa i två sfärer vid den här tiden, en västlig och en östlig. Den västliga sfären kristnas före den östliga, kanske på grund av romarnas inflytande över de områdena. Även i Sverige var det de västliga delarna som kristnades först. Sverige kan delas mitt itu där Västergötland, Småland och Värmland hör till den västliga sfären och Mälarlandskapen och Hälsingland till den östliga. Östergötland bildar en brygga mellan de båda sfärerna. Sist kristnades Uppland och det är ju inte så märkligt med tanke på att asatron hade sitt centrum där (Hellström, 1996) (karta, se bilaga 6).
Hur är lite mer komplicerat. I samband med "hur" måste man diskutera vad man menar med kristnandet. Idag kan vi tala om att vara kristen i den meningen att man bor i ett kristet land och tillhör Svenska kyrkan. Den definitionen kan "underkännas" i den meningen att man ska var personligt kristen, tro på Gud och att Jesus är Guds son (Joh. 3:16) och med den definitionen är dagens Sverige inte speciellt kristet.
Jan Arvid Hellström (1996) menar att kristnandet på 900- och 1 000- talet inte var så mycket omvändelseprocess utan mer en rituell process. Man lät döpa sig efter enkel undervisning och liturgisk träning. Man ska alltså inte, enligt Hellström, jämföra kristnandet på 1 000- talet med det som skedde under 1800- talets väckelsevåg, som jag har gjort ovan. Hellström (1996) tillägger också att det svar han ger på frågan om Sveriges kristnande är ganska nytt och lite radikalt. Ljungberg (1980) exempelvis, ser däremot kristnandet som först och främst en ny tro, sedan en ny kult och så en ny sed. Ritualerna efter tron. Med tro för de före detta hedningarna menar Ljungberg att de genom bevis kommit till insikt om att den nya guden ger bättre liv och villkor än de gamla.
Hellström (1996) talar om olika nivåer av kristnandet. Det är ingen absolut gräns mellan de olika nivåerna och olika delar av Sverige befann sig på olika nivåer vid samma tidpunkt. Dessa kan också hjälpa till att ge ett svar på frågorna när, var och hur:
1. Individuella nivån. Enskilda människor, ofta utomlands, tar till sig den kristna tron, riterna och sederna.
2. Kollektiva nivån. Grupper av människor, såväl hemma som utomlands, sluter gemensamt upp kring kristendomen och dess seder.
3. Rättsliga nivån. När landskapen på sina ting antar kristen tro, och dess seder, och låter dem forma de offentliga riterna och rättsväsendet.
Utlandsresenärer & Sjöfarare - på individuella nivån
På den första nivån av kristnandet, den individuella, kan en del "svenskar" ha trätt in redan på 400- och 500- talet under folkvandringstiden. Från och med 600- talet finns det gott om vandringspräster i Europa. Det vore märkligt om inte några av dem letat sig upp till svenska breddgrader. Det finns dock inga skriftliga källor som belägger detta. Ansgar var knappt först, men hans föregångare hade ingen större genomslagskraft på kollektivnivå (Hellström, 1996). På 800- talet börjar nordborna ge sig ut på vikingafärder. Det var under dem som de för första gången på allvar kommer i kontakt med den kristna läran. Det blir också allt vanligare att nordborna övervintrar exempelvis på den skotska kusten, eller att de tog hela sitt bohag med sig och flyttade från Götaland. Det var mest från Västergötland och Småland och från Danmark och Norge som man for sydväst över. Svearna for vanligtvis öster ut och även där fanns möjlighet att möta kristna. Just handels- och vikingafärderna var antagligen mycket viktiga för Sveriges kristnande på den individuella nivån (Hellström, 1996).
Handelsmännen, och även vikingar, möter kristna i handelsstäderna, genom affärskontakter, men där finns kanske också gott om munkar och präster, liksom kyrkor och andra kristna symboler. De som bor på en kristen plats under en längre tid har ännu större möjligheter att bli påverkade. När resenärerna kommer hem har de med sig kristendomen i form av tro, ritualer och seder. De har kontakt med andra, oftast inom ätten, och sprider på så sätt kanske den kristna läran till dem i sin närhet. De första enkla kyrkorna, på gården hemma, kanske mer som en bod, började antagligen byggas, som något som hörde till familjen och inte till socknen. Hellström (1996) kallar allt detta för utdragen assimilationsprocess.
Det var vanligt att vikingarna plundrade kloster. De tog nog inget vidare intryck på det mer andliga planet när de brände kloster, och någon kommunikation om just trosfrågor gav man sig inte in i. Däremot tog man slavar med sig hem, och när de togs just från ett kloster kunde de mycket väl vara kristna präster, lärda män. Man kan tänka sig att de åtminstone kan ha påverkat andra slavar och kanske även sina husbönder. Kanske imponerade de med sina böner och andra symbol-handlingar. Motsägelsen till det är väl att de inte hade något anseende, de var ju bara ättelösa ägodelar.
Missionärer & Martyrer - på kollektivnivån
Det kollektiva kristnandet sker både på hemmaplan och utomlands. När det blivit tillräckligt många kristna i en del av "Sverige" kan man säga att det området kristnades på kollektiv nivå. Kristna börjar gå samman till större gemenskaper, mellan gårdar, i byarna, i häraderna och de börjar bygga kyrkor tillsammans och ta ett gemensamt ansvar för dem. Det är egentligen först nu som präster och missionärer får sin stora betydelse för kristnandeprocessen. De är förutsättningen för övergången från hedendom till kristendom och de ersätter druider, ceremonimästare och offerpräster. De ska välsigna och besvärja, skydda och hjälpa, beveka Gud att skänka god skörd, fred och hälsa. Om det går dåligt är det prästen som får skulden (Hellström, 1996). Det finns många berättelser och legender om några av de missionärer som kom hit, en del mer realistiska än andra... De missionärer som kommer att få störst betydelse är de från England, men även danernas konung och "tyskarna" sände missionärer till Sverige. Både Danmark och Norge anses blivit kristnade före Sverige, kanske för att de tidigare än svenskarna hade en stark, enande kung.
Hellström (1996) anser att tron fortfarande låg på den liturgiskt- rituella nivån som han uttrycker det. De gamla asagudarnas offer har blivit offer till Gud, Maria och de andra helgonen istället. Troligen förstod man, säger han, inte vad missionären predikade, om han nu alls predikade. Man gjorde bara som missionären, korstecknet, faller på knä och förundras av den vackra ritualen. Ljungberg (1980) är däremot av åsikten att det var just förkunnelsen som var det grundläggande, påverkande och bärande i kristnandeprocessen.
Ansgar & Birka
Ansgar är en missionär i gränslandet mellan den individuella nivån och den kollektiva nivån av kristnandet (Hellström, 1996). Det är med honom som kristnandet traditionellt brukar börja och jag låter honom stå som exempel för en missionär och hans arbete.
På Björkö i Mälaren blomstrar handelsstaden Birka. Här härskar Björn, kung över svearna, och det är hans lag som råder. Kungen garanterar fred under marknaderna och skydd åt främmande handelsmän. I gengäld tar kungen ut tull och får förköpsrätt på varorna de har med sig. Birka är ett stort handelscentrum och marknadsplats för de ungefär 50 000 personer som bor i Mälardalen, Bergslagen, Dalarna och Gästrikland. I själva Birka bor det ungefär 1 000 personer permanent. Det är köpmän, ofta mycket rika, med sina familjer, slavar och en del hantverkare. Här finns också handelsmän från stora delar av världen (Åberg, 1994).
År 829 sänder kung Björn ett brev till ärkebiskop Ludvig den fromme i Worms med en förfrågan om han inte kunde sända upp en missionär till Birka. Som svar sänder Ludvig iväg den frankiske munken Ansgar med sällskap, som efter en strapatsrik resa når Birka. Ansgar stannar i Birka i ett och ett halvt år. Rimbert berättar för oss att missionen var framgångsrik och att man gärna lyssnade till den nya läran. Bland annat så omvändes och döptes statsfogden Hergeir och han lät sedan bygga en kyrka på sin gård och berättade mycket ivrigt för andra om den kristna läran. Andra som uppskattade hans mission var de kristna slavar och utländska köpmän som fanns i staden.
När Ansgar kom tillbaka till Hamburg lät han sända upp präster till kyrkan som grundats och byggts där uppe i Birka. Men efter drygt tio år kom bakslaget. En präst mördas av Birkainvånare och de andra jagas ut ur Birka. Ansgar har dock inte gett upp, tjugo år efter sitt första besök kommer han tillbaka till Birka. Han träffar nu den nye sveakungen Olof och får honom över på sin sida. Om Ansgar skulle få predika eller inte måste dock avgöras på tinget. Kungen och hans hövdingar kastar där lott om saken och utgången blir att asagudarna låter meddela att den nye Guden är välkommen. Något senare dör dock Ansgar och kyrkan i Birka tynar bort (Eriksson & Löfgren, 1985; Rimbert, Åberg, 1994). I slutet på 900- talet var hela staden Birka övergivet.
Framgångarna från början kan kanske förklaras med att Birkas invånare redan var bearbetade och att man överhuvudtaget hade en generös inställning. Det fanns ju redan kristna i Birka. Många av dess invånare var även vittberesta och hade säkerligen redan då stött på kristna. Öppenheten kan kanske också förklaras med att hedendomen var polyteistisk. En gud till spelade inte så stor roll, han kunde ju vara bra att ha... (Ljungberg, 1980). Eriksson & Löfgren (1985) framför idén att det kanske var när man insåg att den kristna Guden sa att "Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig" som man reagerade genom att döda prästen.
Man tror att kungen ville ha Ansgar i Birka som någon slags service åt de kristna köpmän som fanns där, kanske för att förbättra handelsrelationerna med den kristna kontinenten (Eriksson & Löfgren, 1985). Eller var det kanske av ett mer personligt intresse? Hellström (1996) säger även han att de första missions-insatserna ska ses som service för redan kristna, inte som mission i Paulus anda. Den stora svagheten i Ansgarsmissionen var att det bara var en liten del av hela befolkningen, i själva Birka, som var positiva. Utanför rådde fortfarande hedendomen (Åberg, 1994). Men helt bortkastad var den kanske ändå inte, kristendomen kan ju mycket väl ha levt kvar i en del ätter och familjer (Ljungberg, 1980).
Kungar & Biskopssäten
Efter Ansgar är det tyst från källorna i något århundrade. På slutet av 900- talet kom fler missionärer, det vet man med säkerhet, men det är troligt att det redan innan fanns efterföljare till Ansgar (Hellström, 1996). En av de som kom på slutet av 900- talet var den tidigare nämnda Sigfrid. Runt denne missionär finns det en mängd legender knutna, bland annat räknas han som Värends apostel.
Sveakonungen Erik Segersäll (= ca. 995) var fientligt inställd till kristendomen tills dess att han själv blev omvänd och döpt. Det hände vid ett besök vid danernas hov då han såg några fakirunder en missionär utförde. Väl hemkommen återföll han dock till hedendomen igen (Eriksson & Löfgren, 1985). "Omvändelsen" bedöms av till exempel Birger Nerman (i Ljungberg, 1980) som en rent politisk åtgärd. Däremot blev Eriks son, Olof Skötkonung, döpt på grund av en inre övertygelse, det hävdar åtminstone Ljungberg (1980). Hur det var med Sigfrid och dopet vid just Husaby är väl mer osäkert. En annan kung värd att nämna är kristne Inge d.ä. (senare delen av 1000- talet) som tvingas fly till Västergötland efter att ha vägrat förrätta bloten. Han lyckas dock återta makten igen från Blot-Sven och hämnas genom att låta riva hednatemplet i Gamla Uppsala.
Städer börjar växa fram. Sigtuna tar Birkas roll och där präglas de första svenska mynten. Skara blir ett kristendomens centrum, men huruvida det var Växjö (Larsson, 1975) eller Skara - "...den synnerligt stora staden..." (Adam av Bremen) som var det första svenska biskopssäte är man inte riktigt överens om. Innan hade Sverige i alla fall legat, först under Hamburg-Bremen, och sedan under danska Lund. På 1100-talet byggs våra första svenska kloster, Vreta, Alvastra och Nydala, och efter dem följer fler. Uppsala kommer också att segla upp som ett stort, kristet centra, kanske för att hednatemplet tidigare legat där, för att skapa en motvikt mot eventuell kvarvarande hedendom och för att det var naturligt att lägga en ny religiös samlingspunkt på en plats som tidigare varit det.
Ting och Lag - på rättslig nivå
Det rättsliga kristnandet sker även det vid olika tidpunkter i olika delar av landet. I början av 1 000- talet i götalandskapen och Jämtland, framåt 1100- talet, ibland kanske senare, för Mälarlandskapen och Dalarna och i de verkliga obygderna i civilisationens utmarker och lappmarker inte förrän på 1700- och 1800- talet. Tingsbesluten för ett kristnande kunde i alla fall inte tas förrän tillräckligt många män blivit kristna. De här tingsbesluten togs i tre steg: Förbud mot hednakult (vilande på 1:a budet, 1 Mos. 20:3), påbjudande av kristen tro, kult och rättsväsende och så slutligen beslut om kyrkbygge (Hellström, 1996).
Förr trodde man på ett radikalt omvändande där allt blev nytt på en gång, men det synsättet har börjat överges (bl a Brink & Nilsson, 1992; Hellström, 1996). Motiveringen till det är att kristendomen i Sverige faktiskt tog upp en del av de hedniska gamla traditionerna och lät dem få en kristen "glasyr". Annat är att man ofta byggde kyrkor på platser där det tidigare varit offerlundar och andra kultplatser, som jag talade om i samband med Uppsala.
Kristnandet av Sverige gick ganska oblodigt till och Hellström (1996) säger att kristendomen och hedendomen levde sida vid sida utan större konflikter. Men det finns ganska många berättelser om martyrer som dött i Sverige. De flesta är dock, säger exempelvis Hellström (1996), efterkonstruktioner för att visa på missionärernas oerhörda mod. Kristnandet i Sverige visar inte heller på några direkta tvångsmetoder säger bland annat Ljungberg (1980). Fast å andra sidan blev det förbjudet att utöva hedendomen och det kan kanske ses som ett visst tvång.
Jag kommer nu med hjälp av min analysmodell visa hur kommunikationen kan ha gått till. Jag kommer främst att hålla mig till Sverige, med missionärer som sändare och svenskar som mottagare.
Grundbudskap & Kulturfärgning (1, 2)
Grundbudskapet är den kristna läran, dels genom källan Bibeln - Guds ord, som också är ett medium, och dels genom personlig kontakt med Gud - den emotionella nivån i Ringgren & Ströms religionshuvudmoment (1978). Bibeln är färgad av författarna och deras, oftast, judiska kultur, men det bortser jag ifrån här. När budskapet kommer in i sändarens kultur, påverkar den kulturen (moral, etik, värderingar m.m.), men påverkas även av kulturen den kom in i. Våra kristna högtider, jul till exempel, kan väl sägas vara någon slags utveckling av eller ersättning för hedniska fester från förkristen tid i romarriket.
Ett annat exempel på kulturfärgning hos sändaren är traditionen att hålla gudstjänsten på latin. Det är kommer inte från ursprungskällan då Jesus talade arameiska och Nya testamentet är skrivet på grekiska. En kulturfärgning som fanns redan innan sändaren fick meddelandet och som kom att påverka alla de kulturer och kontexter som det kristna budskapet kom i kontakt med. Utan den västliga kyrkan hade latinet troligtvis inte funnits idag.
En annan kulturfärgning skulle kanske barndop kunna vara, för just att döpa spädbarn är inget som Bibeln egentligen talar om. Anledningen till att det kanske skulle kunna vara så är det Ringgren & Ström (1978) berättar om, att det i germanskinfluerade kulturer fanns en sedvänja att spädbarnet bars fram till fadern som fick avgöra om det skulle sättas ut eller om det skulle få leva. Om det blev det sistnämnda bestämde han vilket namn barnet skulle ha och stänkte sedan vatten på dess huvud. Man ville inte heller låta barnen dö som hedningar, det var ju hög barndödlighet på den här tiden.
Sändare - Gud, biskopar & missionärer (3)
Sändarna var missionärer, ofta munkar eller präster och en och annan eremit. De var påverkade av sitt germanska ursprung, var nästan undantagslöst män, välutbildade (i alla fall i teologi och latin) och förhoppningsvis troende. Oftast var de utsända av en kung, kyrka, biskop eller av påven själv. De ansågs även kallade och utsända av Gud. Missionärerna kan ses som förändringsagenter som Jandt (1995) säger. De kan vara drivna av en längtan att missionera, men kanske även av exempelvis äventyrslusta eller önskan att ses som modiga. Palme (i Hellström, 1996) ser ekonomiska och sociala motiv och sammanhang som drivkraften. De utsändande kan ha (och hade) biavsikter av imperialistisk art eller för politisk vinning. Som Karl den Store, eller korstågen som kommer några århundraden senare. Ansgar är utsänd av ärkebiskopen, som i sin tur fått påtryckningar av kung Björn. Kung Björns biavsikt kan vara att förbättra handelsrelationerna.
Sändaren har tagit del av budskapet, till en början troligtvis genom en annan människa, men förhoppningsvis läser han själv Bibeln. Om man antar att han "tror" på en emotionell nivå har han även kontakt med den verkliga källan, Gud. De han fått höra budskapet ifrån spelar en viktig roll för vad och hur han har tagit till sig det. Han tolkar också in sin personlighet i budskapet, efter sina behov, erfarenheter och förförståelse. Likaså har han människor i sin närhet som påverkar och en kultur som gör detsamma. Sändaren har tagit emot budskapet och ska nu praktisera det.
Medium & Möten - Predikningar, handlingar, symboler (4)
När missionären - sändaren - ska förkunna Guds ord för nordborna kodar han budskapet så att det ska passa för dem. Samtidigt gäller det att balansera anpassningen så att inte grundbudskapet förvanskas allt för mycket. Missionärerna kunde knappt komma med några långa teologiska utläggningar, inte för vanligt folk. Att ge mottagaren en Bibel, som ofta praktiseras idag, var inte heller lönt eftersom de var på latin och mottagaren med stor sannolikhet inte kunde läsa den.
Kristendomen förmedlades enkelt genom grundläggande undervisning i tro, bön och hur man lever ett kristet liv. Detta kunde man göra genom själva predikan, som hölls på folkets språk, (ritualerna i mässan var på latin) men också "...genom kyrkobyggnadernas och gudstjänstlivets för människan alla sinnen uppfattbara och fantasieggande symbolspråk..." (Härdelin ur Aili et al, 1990). Förutom rena predikningar, vars betydelse ju är omstridd, var symboler, symbolhandlingar m.m. viktigt. Missionspredikningens urmönster, som man använde sig av, finns i Paulus tal på aeropagen i Athen (Ljungberg, 1980). (Apg. 17:22-31)
Vad bestod då budskapet av? Hur kunde det fånga både slavar och kungars intresse? Kanske framhöll man för slaven en Gud som värderade alla lika och för kungen Guden som uppmanade folket till lydnad? Genom att läsa Rimbert kan man få en aning om vilken Gudsbild som var den rådande inom den katolska kyrkan vid den här tiden. Enligt Härdelin (ur Aili et al, 1990) finns det ingen anledning att tro att tron i den svenska kyrkan var så speciellt mycket annorlunda. Det är en Gud som straffar den som skymfar honom och hans lärjungar. Rimbert berättar om hur allehanda olyckor drabbar dem som varit med om att döda prästen i Birka, men det finns också förlåtelse att få. Rimbert, liksom många andra författare från den här epoken, framhåller också kampen mellan det onda och det goda. Jesus då, hur framställs han, Vite Krist kallad? Han blir den store hjälten, ung, kämpande och segrande på korset med krona på huvudet. Han framställts också som konungen i spetsen för sin armé (av helgon och änglar). Makten och härligheten. Starkare än Oden, Tor och Ödet. En Gud som lever, segrar och som inte skall dö (Ljungberg, 1980). En hjälte helt i nordbornas smak. Ofta blev Jesus en symbol för hela kristendomen.
Språk är ett viktigt medium. Vid den här tiden talar vi i Sverige urnordiska och det är en gren av den nordgermanska språkfamiljen. Det sker mycket förändringar under den här perioden även på språkets område. Det urnordiska språket börjar ta form till olika, skilda språk och det som brukar kallas för runsvenska växer fram. Vi får allt fler låneord, inte minst av munkar och missionärer. Latinska, frisiska, engelska och lågtyska (sachsiska) ord kommer in (Bergman, 1984).
Missionärerna kan ha använt sig av tolkar för att kunna tala med folk. Som tolkar kan man ha använt slavar och utländska köpmän som varit i Sverige tillräckligt länge för att lära sig språket (Hellström, 1996). Antagligen lärde sig sändarna också tala urnordiska, dels ligger deras och svenskarnas språk "nära" varandra, dels så hade de ju lyckat lära sig latin. De olika språken kan också ses som brus och ett kommunikationsproblem.
Inom kommunikation undersöks ofta saker som ickeverbal kommunikation, men det är nog i det närmaste omöjligt att uttala sig om vad man använde sig av för gester m.m. Möjligtvis skulle man kunna tänka sig att de inte var så "rädda" för att komma nära som idag eftersom man bodde många på en liten bostadsyta. Den ickeverbal kommunikation spelade däremot säkert en viktig roll. Det ligger nära till hands att ta till gestspråket när orden inte räcker till. Även detta kan vara en källa till brus.
Det fanns ett skriftspråk i Sverige, runorna. De exempel som finns kvar av det idag är de på runstenarna, men runorna användes troligen även på träsaker och annat. I det latinska alfabetet fick den mer bildade överklassen ett nytt skriftspråk, men runorna fortsätter att användas bland vanligt folk, ofta med någon magisk innebörd. På 2/3 av runstenarna finns det kors. Deras funktion är omtvistad, men det kan ha varit ett sätt att berätta att runristaren var kristen. Ett medium.
Handlingar kan ses som ett medium. Genom att visa barmhärtighet kunde missionärerna trovärdigt förmedla det kristna budskapet (Härdelin ur Aili et al, 1990). Något annat ganska vanligt var missionärer som friköpte slavar. Andra föredömen gjorde man helgonen till. De blev förebilder för hur man skulle leva med siktet på himmelriket. Helgonlegenderna var bra för att på ett enkelt, konkret och lättförståeligt sätt förklara kristendomens grunder. Ljungberg (1980) framhåller att missionärernas personlighet hade en avgörande roll när det gällde att föra människor till tro. De skulle utstråla lycka och verklig, inre övertygelse. Sändaren bör alltså vara trovärdig, så blir sändaren själv ett medium.
Andra handlingar är symbolhandlingar och dem finns det gott av inom kristendomen. Dem använde sig sändarna av, som exempelvis de mystiska riterna och liturgin på gudstjänsterna. Mässan blev inte mindre mystisk för att den hölls på latin och den blev något som man förundrades över och det oförklarliga, övernaturliga och vackra (nattvardskalken, utsmyckningar) uppskattades mycket berättar Hellström (1996). De sju sakramenten (inom katolicismen dop, konfirmation, nattvard, prästvigning, bot, äktenskap och den sista smörjelsen) är andra symbolhandlingar. Genom dopet och den sista smörjelsen hade människorna hela livet skyddat hos Gud, inte ens i döden behövde de gå in ensamma (Härdelin ur Aili et al, 1990). Om man tror som Hellström (1996), att det mest var fråga om att ta efter vad sändaren gjorde, hade dessa symbolhandlingar en än större betydelse. Hedendomens blot hade som syfte att skapa gemenskap mellan gudarna och människorna (Ringgren & Ström, 1978). Samma funktion har sedan nattvarden.
Kyrkan lyckades ofta anpassa gamla föreställningar till de nya trosformerna. Helgonkulten blev till viss del en ersättning för det gamla mångguderiet. Sankte Olof exempelvis, blev populär hos bönderna då han påminde om asa-Tor (Larsson, 1987). Men det är också i samband med det här viktigt att poängtera, säger Ljungberg (1980), att man förkunnade att det bara fanns en Gud.
Ända in i våra dagar flyter gränserna mellan förkristna och kristna riter ihop och gamla föreställningar hänger kvar i folktron. Ritualer som förr utförts till de gamla gudarna gjordes nu till den kristne guden. Man välsignade hem, redskap, åker och hage genom att gå runt dem med en stav i luften och blidka alla småväsen som kunde tänkas bo där, ända in på 1900- talet. Även dyrkan av lundar och ättehögar hängde kvar. Tron på älvor och tomtar finns än idag, ibland, i den äldre generationen. Och julen och midsommar, som Johannes Döparens dag, fick ersätta midvinter- och sommarbloten. De blodiga bloterna försvinner alltså, men även inom kristendomen är blod en viktig "del", fast snarare på ett mer symboliskt område. En annan nytta sändarna kunde dra av hedendomen var tron på reliker och andra ting och deras undergörande makt (Ingers, 1949). Hos kyrkan fanns reliker, som kvarlevor av helgon, men även föremål, som statyer föreställande Jesu död (Härdelin ur Aili et al, 1990).
Andra symboler var krucifix och amuletter. Kyrkorna och målningarna i dem kan också ses som symboler. Målningarna var inte bara gjorda för att berätta de bibliska berättelserna, utan även för att få den som gick till kyrkan att känna en tillhörighet, gemenskap och deltagande i de draman som utspelat sig långt därnere i Palestina. En annan symbol säger Härdelin (ur Aili et al, 1990) är församlingen, gemenskapen med resten av världskyrkan. En symbol, som jag redan nämnt är självklart korset i alla tänkbara utföranden.
Andra medium man skulle kunna tänka sig är olika tecken och under, som fakirundren när Erik Segersäll låter döpa sig. Det finns även berättelser om när människor blivit botade och bönhörda. Hos Rimbert berättas till exempel om hur Hergeir ber om regn och att regnet sedan vräkte ned. Det finns också berättelser om hur missionärer slagit sönder hednastatyer, men om det gjorde så att fler blev kristna vet jag inte.
Medierna ska utföras eller visas upp på en mötesplats. De missionärer som kom tidigt, innan man börjat bygga kyrkor, sökte sig till den största offentliga mötesplatsen som var tinget. I närheten av tingsplatsen fanns ofta också traktens offer- och kultplatser belägna. Det kunde vara en offerlund med heliga träd eller en gravhög. I samband med landstinget hade man även marknad. Det fanns, som jag redan nämnt, inte speciellt många städer, men de som fanns var viktiga mötesplatser för missionärerna. När sedan kyrkorna växer fram får de allt eftersom en mycket stor funktion som mötesplats, offentligt rum och informationskanal, inte bara i kyrkliga ärenden (Hellström, 1996). Även gudstjänsten i sig kan ses som en mötesplats där medierna spelas upp. Det fanns även, som jag nämnt tidigare, vandringspräster och de hade säkerligen stor möjlighet att möta människor mer i vardagen. De skulle ju ha mat och husrum till exempel.
Mottagare - Ta emot, föra ut eller förkasta (5)
Det är svårt att ge en bild av mottagarna. De är en mycket stor, heterogen grupp av "svenskar", män, kvinnor, rika, fattiga, unga, gamla, helt enkelt som befolkningen i ett helt vanlig land. Men i alla fall, de flesta mottagarna tror på hedendomen, men det finns något enstaka exempel på ateister (Aili et al, 1990). En del kan redan tidigare kommit i kontakt med kristendomen. Mottagaren tar till sig budskapet och avkodar och omformar det efter kultur, personlighet, erfarenheter m.m. Omformningen kan vara den anpassning som jag tidigare talade om i samband med medierna. Det är svårt att säga hur mycket sändaren omformade och hur mycket som mottagarna själva tolkade in. Vad han uppfattar av budskapet, hur mycket han tar till sig och berörs och bryr sig om det beror även på hur väl mottagaren har lyckat koda sitt medium och hur trovärdig sändaren är. Som kristen kan man även lägga in Gud som en påverkande part här till exempel genom en känsla.
Mottagaren har även människor som han kommunicerar med och som påverkar honom. De kan också fått höra om den kristna läran, och kan vara positiva eller negativa, eller så har de inte hört om den. Det kan vara sådana som betyder mycket för mottagaren, i en primärgrupp som familjen eller ätten, som han litar på eller ser upp till och den personen påverkar mer än en som mottagaren misstror eller ser ned på.
En intressant iakttagelse som kan göras här är att det, till skillnad från den urkristna församlingen, är mycket människor från de högre klasserna som är först med att bli kristna. Förklaringen kanske kan vara så enkel att det är de (och deras ätter) som först har möjlighet att höra om kristendomen. Hövdingar, stormän och andra som åkte utomlands och som rörde sig mest inom Sverige och de större orterna och mötesplatserna. De är män med makt och inflytande och som påverkar andra i sin närhet, ledare man beundrar. Alltså opinionsledare, som även hade stora möjligheter att påverka när de rättsliga besluten skulle tas. Man skulle också kunna tänka sig att det var en hel ätt som var opinionsledare.
Missionären har en förhoppning om att mottagaren ska föra vidare budskapet till andra människor. Om mottagaren då alltså är opinionsledare kan hans beslut att bli kristen och hans dop betyda mycket för att det ska bli fler efterföljare. Det är i det här sammanhanget som kungen spelar en stor roll för kristnandet säger Hellström (1996). Ansgar får båda kungarna, Björn och Olof, på sin sida. Även om de är kungar utan speciellt mycket formell makt så är de säkert ganska populära, de har ju trots allt blivit valda till kungar. Stadsfogden Hergeir är en annan kristen med makt som aktivt för vidare budskapet.
Även om det inte förekom några tvångsdöpningar, i större utsträckning i alla fall, eller annat för att kristna folk blev det säkert ett socialt tryck, eller socialt tvång, att låta döpa sig och barnen om alla andra gjort det. Det kunde även vara ett socialt tvång åt andra hållet, man råkade illa ut om man blev kristen, som Inge d.ä. eller Olof Skötkonung som även han var tvungen att fly från Mälartrakten.
Kvinnor var ofta ganska positivt inställda till kristendomen. I synnerhet Maria var mycket populär, någon så stark kvinna fanns inte inom hedendomen. Dessutom gav kristendomen hopp också för kvinnor om ett behagligt liv efter döden och de behövde inte heller sätta att ut sina barn längre. Sawyer (1992) kallar rika änkor (de enda kvinnor som kunde äga egendom) för brobyggare mellan kristendom och hedendom för att de visade generositet i kristen anda. Hon säger vidare att kvinnor hade en aktiv del i att sprida den kristna läran och att stödja varandra i den. Kvinnorna i allmänhet var kanske inte opinionsledare, med tanke på deras ställning i samhället, men de kunde säkert påverka, inte minst andra kvinnor, inom familjen och dem som de var barmhärtiga emot.
Ett exempel på kulturfärgning men tvärtom är det som Hellström (1996) påpekar. Han säger att asatron som den framställs idag har fått starka drag av den kristna föreställningsvärlden. Det som är kvar av den fornnordiska religionen ofta färgad av kristendomen, Snorre var ju kristen när han nedtecknade Eddan. Kultur-färgningen fanns annars redan hos Adam av Bremen. Han berättar mycket detaljerat om hur bloten i Gamla Uppsala går till och säger att inne i templet sitter de tre gudarna Oden, Tor och Frej som om de vore en slags treenighet.
Feedback- Dop, pengar och martyrskap (6)
Vad fick nu då sändarna för feedback på sitt budskap? De fick, först och främst givetvis, den feedback som man alltid får vid kommunikation, genom kroppspråk, nickningar, intresserade frågor, skratt, gäspningar, hummanden och annat.
Den feedback man kan anta de helst ville ha var när mottagaren lät omvända sig och döpa sig, för att i sin tur sedan sprida budskapet vidare till andra. Uppmuntran i något som nog annars skulle kännas ganska tröstlöst i längden, om de nu, vilket jag antar, även drevs av en ärlig längtan att predika evangelium för alla folk. Ju fler som blev kristna, desto fler blev sändarna. Annan feedback de fick var i form av pengar, och mark till kyrkor och senare även kloster, inte minst av mer förmögna änkor.
Missionärerna fick även negativ feedback mer konkret än att människorna inte lät omvända sig. En del missionärer piskades upp och blev bortjagade, andra blev martyrer. Det finns också berättelser om nedbrända kyrkor och annat. Om något gick dåligt var det ofta prästerna som fick skulden. En del av den negativa feedbacken kan väl också ha kommit sig av att missionärerna vanhelgade hedningarnas heliga platser och ting.
Ansgar får feedback i form av uppskattning från de som lyssnar, till exempel blir Hergeir omvänd. Att denne man dessutom hör till en av dem med högre ämbeten i samhället gör ju inte saken sämre och inte heller att han låter bygga en kyrka, en mötesplats. Men vi finner i Ansgars legenden även högst negativ feedback. En präst mördas, och de övriga jagas ut ur staden. Om man får tro Eriksson & Löfgren (1985) är det för att man inser vad budskapet innebär (innan har det väl varit en form av brus...), en Gud som vill ha monopol och som vill förändra lagar och värderingar.
Motståndare & Brus
Motståndarna kan ses som dels mottagare, dels som ett slags brus och eller som ett slags feedback. De som enbart var bönder var de mest konservativa säger Ljungberg (1980). Det är inte så märkligt eftersom man kan tänka sig att de som var vittberesta och som sett mycket var mer öppna för nyheter. Anledningen till att någon var motståndare till kristendomen kan ha varit många, som att de helt enkelt inte gillade den och/eller de människor som företrädde den. Att sändarna misslyckats. Den mest uppenbara anledningen är väl att man helt enkelt tyckte bättre om och trodde på hedendomen. Även motståndarna kunde vara opinions-ledare, inte minst om de hade en hög funktion inom hednakulten. De kan ha varit rädda för att mista sin ledande ställning om det blev kristendom istället för hedendom. En motståndare var exempelvis hednakungen Blot- Sven. Och Erik Segersäll kan ju ha avvikit från kristendomen för att han föll för grupptrycket när han kom hem igen.
Nilsson & Waldemarson (1994) delade upp bruset i tre delar. Det fysiska bruset ska jag inte gå in på här eftersom det vore bäst att var på plats för att kunna uttala sig om det. Semantiskt brus är i det här fallet exempelvis de olika språken eller misstolkningar av den ickeverbal kommunikation. Eller att poängen i helgon-legend inte kom fram. Psykologiskt brus kan vara att missionärerna sågs med viss misstro, dels för att de var välutbildade och "finare" - en social skillnad, dels för att de sågs som utlänningar (Härdelin ur Aili et al, 1990).
Ett annat brus kan det faktum att man inte kunde tänka och tycka som man ville i fråga om religion vara. Om inte den övriga ätten var kristen vågade man kanske inte bli kristen för om man inte följde ätten kunde man till och med bli utesluten. Hedendomen, den andra religionen, kan även ses som ett brus, men att den var en så svag religion var också något som underlättade kristnandet, säger bland annat Åberg (1994).
Den kulturella skillnaden var ett slags brus. Missionärerna var bland annat starka förespråkare för att slavsystemet skulle försvinna, för äktenskap utan frillor och mot släktfejder och utsättningar av spädbarn. Alla var kanske inte beredda att ge upp det. Eller så kände missionären inte till den svenska kulturen tillräckligt väl för att kunna koda till ett bra medium. Sändaren kanske var otrevlig eller uppträdde tvärtemot vad som var lämpligt för att det han förkunnade skulle bli trovärdigt. Och mycket mer...
Sammanfattning av kommunikationsanalysen
Det här är en kort sammanfattning över hur de kristna européerna kommunicerades sitt budskap med de svenska hedningarna.
När den kristna läran kommunicerades till svenskarna skedde det huvudsakligen på två sätt. Det ena sättet var när svenska handelsmän och vikingar utomlands träffade på kristna människor. Svenskarna for sedan tillbaka hem och spred den tro, sed och kult som de lärt sig till sin närhet. Det andra sättet var när präster och munkar kom till Sverige för att missionera. Det är den kommunikationen som jag huvudsakligen har analyserat. Sändarna - missionärerna - är utsända av till exempel biskopar och kungar, och av Gud. Det är inte säkert att det bara var en längtan att förkunna som var drivkraften, det kan ha varit biavsikter av till exempel politisk eller ekonomisk karaktär, inte minst för utsändarna.
Sändaren kodar sedan budskapet till ett medium som passar för mötesplats och mottagare. Saker man betonade i budskapet var Jesus som den store, odödlige hjälten, mycket starkare än asagudarna, Gud som straffande men även förlåtande, att Gud var en, och kampen mellan gott och ont. Mediet kan vara språk i till exempel en predikan eller handlingar som missionärerna utförde som att visa barmhärtighet. Symbolhandlingar som de sju sakramenten och själva liturgin i gudstjänsten är andra medier. Helgonkulten blev till viss del en ersättning för de många gamla gudarna och mycket av den gamla folktron på till exempel småväsen lever kvar, men med viss kristen glasyr. Symboler man använde sig av var exempelvis olika reliker, skulpturer, kors och kyrkomålningar. Medierna kunde även vara under och sjuka som blev botade. Viktiga mötesplatser var tinget, kulten och marknaderna. Med tiden blir kyrkorna allt viktigare som mötesplats och det inte bara för kyrkliga frågor och angelägenheter.
Mottagarna är då alltså "svenska" hedningar. Hur de värderar budskapet, vad de tar till sig, hur mycket det påverkar dem beror på dels mottagaren själv, dels på sändaren med sin personlighet och hur väl han lyckats med mediet. En annan påverkande faktor är andra i mottagarens närhet, både kristna och icke-kristna. Opinionsledare, som hövdingar, kungen och stormän, var också viktiga påverkare. Det var ofta människor från finare ätter som först blev kristna. Mottagaren för förhoppningsvis vidare budskapet och på så sätt fortsätter kristendomen att sprida sig. Även kvinnor var viktiga spridare av kristendomen.
Den mest positiva feedback sändaren kunde få var att mottagaren blev kristen. Mer negativ kunde vara att bli uppiskad, eller till och med dödad. Motståndare kan vara mottagare, feedback och brus. De kanske inte gillade hedendomen eller var rädda om sin position som hednisk ledare. Det är ett hårdare klimat för kristendomen i den östliga delen av Sverige än i den västliga. Bruset kunde vara i form av språksvårigheter, misstolkningar, stora skillnader i samhällsklass, kultur eller misstro mot missionären. Eller kanske att missionären inte var tillräckligt bra på att koda rätt.
Att se på historien utifrån ett kommunikationsvetenskapligt perspektiv är inte speciellt vanligt, det har jag, om inte innan, förstått nu. Inte minst genom de som har sagt att "Nu har du väl ändå tagit dig vatten över huvudet, Karin", "Omöjligt" eller "Det är ju som att köra huvudet i väggen". Sådant gör ju å andra sidan det hela ännu lite mer spännande... Varför är det då så ovanligt? Kanske för att man, som jag, inte ens har kommit på tanken innan. En annan anledning kan vara att det är ett ganska ovanligt tillvägagångssätt för att vara inom kommunikations-vetenskap. Ofta använder man sig av mer praktiska metoder som intervjuer och observationer. (Men vad tänk spännande det hade varit att intervjua Ansgar till exempel...)
Jag anser att det är viktigt att forska inom historia. Någon vis man eller kvinna har sagt "För att kunna se in i framtiden måste vi även kunna se bakåt." Allt som vi ser idag kommer ju någonstans ifrån, har sina rötter någonstans. Genom historien kan man se varför det ser ut som det gör idag, men man kan också lära sig något om hur det kan komma att bli. Kanske att inte göra om samma misstag, eller lära sig hur man ska göra för att kunna rätta till det som gått snett. Även ur ett kommunikationsperspektiv kan detta vara viktigt. På det här sättet kan man få reda på vad för medier som användes då, vad för feedback man kan tänka sig, hur kontexten var och vad den innehöll för påverkande faktorer. Och kanske kan man upptäcka något i sin samtid som man tidigare inte lagt märket till eller se hur kommunikationen har utvecklats, om den nu har det
Vad ger det då att använda nutida teorier och modeller för att beskriva kommunikation som skedde för 1 000 år sedan?
Det ger en kunskap om kommunikationen på den tiden som inte är möjlig att få fram på något annat sätt. Som jag ser det är det den enda möjligheten att kunna beskriva kommunikationen på, genom att använda något från vår egen tid. På ett eller annat sätt måste man göra ett avstamp från den tid vi lever i nu. Sedan kan det givetvis ses som en svaghet. Det är mycket möjligt att jag missat någon för dåtidens kommunikation viktig faktor, inte minst på grund av att det inte finns någon kunskap om den längre, eller för att den idag har spelat ut sin roll.
Gång på gång har det slagit mig att det är kommunikation som så mycket av kristnandet, och historien, handlar om, men det beskrivs inte med kommunikationsvetenskapens termer eller upplägg. De olika kommunikations-delarna beskrivs var för sig utan att sättas samman. Att skriva den här uppsatsen har i alla fall fått mig att tänka lite annorlunda. Att se kristnandet som kommunikation med delar relaterade till varandra. Jag har fått en djupare och mer sammanhängande bild och förståelse för hur kristnandet verkligen gick till. Det inte längre bara en mängd händelser i kronologisk ordning. Ett annorlunda sätt att se på kristnandeprocessen, men även på andra historiska händelser. Genom att ha ett kommunikationsperspektiv kan man få ett annorlunda orsak - verkan samband. Och för att kunna ha kommunikationsperspektiv måste man använda sig av nutida modeller och teorier som utgångspunkt.
Då & Nu
Jag har funderat en hel del under arbetets gång, inte minst över hur det ser ut idag i den svenska kristenheten. Medan kristendomen växer snabbare än någonsin i andra delar av världen, exempelvis i Asien (där det på några få år har vuxit fram församlingar med runt 750 000 medlemmar!), minskar antalet medlemmar i församlingar runt om i Sverige och allt färre går till kyrkan. Några av funderingarna kring det och runt kristnandet av Sverige finns här nedanför.
Det är mycket som hänger på sändaren, att lyckas koda så att mottagaren förstår och fångas av budskapet, men så att det ändå inte förvanskas. Balansgången mellan exempelvis helgon och att det bara finns en Gud kan inte ha varit lätt i den tidens kultur präglad av mångguderi.
Vad var det som drev den tidens sändare att åka ända upp till Norden? Det var ju inte ens säkert att de skulle klara av att komma fram levande, även om nu antalet som blivit martyrer i Sverige inte är så högt. Bland forskare är det många som tvivlar på att det skulle vara av en längtan, en vilja, att predika Guds ord som drev missionärerna. Men är man villig att dö för något man inte tror på? Är jag villig att dö för det jag tror på?
Jag tror att kristenheten i dagens Sverige är dåliga på att föra ut sitt budskap på rätt sätt. Många vill så ofta anpassa sitt budskap, göra det så "normalt", att det mister all substans. Andligheten och det övernaturliga göms undan, trots att andar och annat hårdlanseras av exempelvis New Age med stor framgång. Till och med de gamla asagudarna har fått renässans, i de flesta nordiska länderna har det bildats hedendomssamfund. Dessutom blir budskapet utåt, i massmedierna till exempel, ofta snedvridet, det handlar mer om frågor som synen på alkohol, kvinnliga präster och homosexuella än om de verkliga väsentligheterna.
När jag började skriva på den här uppsatsen hade jag en vag föreställning om att det främst var predikan missionärerna använde sig av som medium. Kanske trodde jag också att det kunde varit sådant som under, helbrägdagörelser och liknande. Nu visade det sig att medierna sändarna använde sig av var många, fler än dem jag tagit upp i det här arbetet, av de mest skiftande karaktärer. Något som jag nog inte hade upptäckt om det inte varit för att jag letat efter kommunikations-medium.
Handlingar. Vi kan inte veta om alla missionärer verkligen levde som de lärde, men vi vet att många jobbade hårt för att få slavar fria och för att spädbarn inte skulle sättas ut. Munkar var bundna av sina löften att skänka vad de kunde till de fattiga. Lever vi idag som vi lär? Visar kristna barmhärtighet med de som råkat illa ut i samhället, talar vi mindre illa om människor än andra och är vi mindre benägna än andra att ha så mycket som möjligt på banken?
Missionärerna sökte upp den tidens mötesplatser, ibland förkunnade de på motståndarnas allra heligaste platser. Var finns "motståndarnas" heliga platser idag? Hur och var når man mest effektivt, men samtidigt på ett trovärdigt sätt, dagens mottagare? Steget in i dagens kyrkor kan vara så mycket svårare att ta än att åka till en guru i Bortre Mongoliet. Kanske är det mer engagemang från alla kristna, i vardagen, i kontakten med enskilda personer i mindre sammanhang, som behövs? Men det är det så lätt att vara bekväm. "Herre, här är jag, sänd henne".
Mottagare. Ofta var det folk från de övre skikten i samhället som kristnades först och de kunde mista all sin makt genom att bli kristna. De hade knappt något att vinna på att bli kristna för vinnings skull. Eller Olof Skötkonung eller Inge d.ä., som drevs bort och blev fråntagna sina kungatitlar. Jag har lite svårt att tro som Hellström (1996), att det bara skulle vara ett rent rituellt kristnande. Om man ser till Ringgren & Ströms religionsmoment (1978) finns det två moment till på den individuella nivån; den intellektuella och den emotionella. På det intellektuella planet hade de sedan tidigare gudar. Skulle de hedniska gudarna vara kvar där, om nu då den kristne guden inte tog plats där? Att de sedan inte förstod allt är något annat. Och det emotionella momentet, kristna idag känner ju stöd och hjälp, så varför inte de då? Jag tror att ritualen hade större betydelse då än den kanske har idag, men jag tror även att det fanns de som blev kristna mer än bara rent rituellt.
Ett uppenbart problem - brus - då, liksom nu, är språket. När "kristna" samtals-ämnen idag kommer upp är det så lätt att vara fast i en vokabulär, en jargong som är svår att ta sig ifrån. En mängd av uttryck och ord som i andra sammanhang aldrig används, men som för de invigda har en ofta självklar innebörd och som är svåra att översätta till "vanlig" svenska. För en utomstående kan uttrycket eller ordet vara helt obegripligt eller leda till misstolkningar och felaktiga associationer.
Det är isynnerhet två delar som jag saknar i den tidens kommunikation som hade varit intressant att få reda på något om. Det är barn och musik. I dag är det två av de viktigaste delarna, det finns inte många församlingar utan barnverksamhet och kör av något slag. Båda två kan sägas vilja föra ut det kristna budskapet, ett slags medium, men är också mötesplatser. Men hur var det då? Jag kan tänka mig att musik kan ha spelat en roll redan då i gudstjänsten, av två anledningar. Bibeln talar en hel del om musik och Adam av Bremen berättar att det vid bloten sjöngs sånger så oanständiga att han inte vill återge dem. Men hur lät den? Och barnen, fick de också undervisning, som dagens barn, eller var religion något som bara hörde vuxenvärlden till?
Kan man då se kommunikationen som framgångsrik åtminstone utifrån missionärernas synvinkel? Både ja och nej. För det första tog det ganska lång tid, flera hundra år, och då var det ändå inte alls säkert att alla verkligen var kristna. Samtidigt är inte det så märkligt. Det tog lång tid att färdas och det fanns inga sådana massmedier som det finns idag. Men det var inte heller det enorma bruset i form av information som finns runt oss i dagens samhälle. Det borde ju vara en faktor som underlättade. Ett annat "misslyckande" var väl att folktron levde kvar, den på allehanda källor, lundar och småväsen som måste dyrkas och blidkas för lycka och välstånd. Långt draget skulle det kunna vara ett "brott" mot första budet, om att inte ha några andra gudar jämte Gud. Men det var kanske inget som oroade den tidens kyrkliga ledare?
Missionärerna lyckades också, Sverige blev kristet och fick en kristen grund. Kristendomen har idag påverkat vår kultur så mycket att vi oftast inte tänker på det. Värderingar, symboler, riter, lagar, den "...religiösa överbyggnaden som genomsyrar det vardagliga livet..." för att återigen citera Arnstberg (1986). Men skulle vi ha nåtts av dem ändå så småningom, även om vi inte hade kristnats? Skulle vi ha klarat att inte låta oss influeras av våra kristna grannar? En annan aspekt av det lyckade kan det fortsatta kristnandet vara. Genom årens lopp har Sverige sänt ut missionärer till folk över hela världen med evangelium.
Fortsatta uppsatser
Det här arbetet är ur historisk synvinkel långt ifrån heltäckande (kan det någonsin bli det?). Jag har till exempel lagt analystyngdpunkten på just missionärs-kristnandet. Anledningen är enkel, det var runt den som de allra flesta källorna finns. Så speciellt mycket, förutom att även handels- och vikingafärderna var viktiga, står det ofta inte. Jag har inte heller fördjupat mig något speciellt i sändarens kultur och det är något som man skulle kunna göra för en mer täckande analys.
Min kulturkommunikationsmodell ska förhoppningsvis gå att använda även på andra skeenden och epoker. Sändarna, mottagarna, kontexten och budskapet och dess framställningsformer må skifta, men de finns väl alltid med i en kommunikationsprocess? När två kulturer, två nya synsätt eller religioner möts skulle man nog kunna använda sig av min modell för analys. Om sändare och mottagare kommer från samma kultur behövs kanske inte en speciell avgränsning för just det, utan kulturen kan istället få bli en del av kontexten. Kulturen skulle även kunna vara en subkultur inom samma kontext. En annan utbyggnad kan det vara att även undersöka feedbackens mötesplats och medium närmare. Man kan också tänka sig att budskapet har skapats inom sändarens kultur. Eftersom den finns i flera olika versioner kan den förhoppningsvis användas på såväl individ som kollektiv nivå.
Det finns nog en hel del historiska epoker som skulle kunna lämpa sig för kommunikationsvetenskaplig forskning. Huvudsaken är att det finns något sånär gott om kunskap för att få fram kontext, kultur och andra komponenter. Något som kunde vara intressant, men stort, är till exempel Franska revolutionen och den stora förändring som skedde, inte bara i Frankrike utan i hela västvärlden. Vissa hävdar att den inte slutat än...
Uppsatser inom ungefär samma genre som den här skulle kunna handla om övergången från katolicism till protestantism på 1500- talet eller om väckelsen på 1800- talet. Eller varför inte titta på kristenheten idag?
Adam av Bremen, översättn. och komm.: Svenberg E. & Hallencreutz C. F. (1985, urspr. 1070- talet). Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar Stockholm: Samfundet Pro Fide et Christianisimo och Proprius förlag
Ahnström, T. & Petterzon, D. (1995). Kommunicerade man verkligen förr?! - Om kulturmöten i det postglaciala Europa Jönköping: Högskolan i Jönköping
Aili, H; Ferm, O; Gustafson, H. (red.) (1990). Röster från svensk medeltid Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur
Allwood, J. (1985). Tvärkulturell kommunikation Göteborg: Institutionen för lingvistik, Göteborgs universitet
Arnstberg, K-O. (1986). Teori för kulturforskare Stockholm: Carlssons Bokförlag AB
Bergman, G. (1984) Kortfattad svensk språkhistoria Stockholm: Prisma Magnum
Bibeln, 1981 års översättning
Brink, S. & Nilsson, B. (Red.) (1992). Kontinuitet i kult och tro från vikingatid till medeltid Uppsala: Lunne böcker
Dowley, T. (1980). De kristna - Illustrerad handbok i kyrkohistoria Stockholm: EFS-förlaget
Eriksson, B. G. & Löfgren, C. O. (1985). Sagan om Sverige - Bilder från forntiden Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur
Fiske, J. (1984) Kommunikationsteorier - En introduktion Stockholm: Wahlström & Wistrand
Gruvberger, N. (1994). Sveriges forntid - svensk folkkultur Kompendium för grundskollärarlinjen Jönköping: Högskolan i Jönköping
Hansson, G.; Janson, T.; Linell, P.; Sjölander S. (1989). Kommunikation mellan människor Linköping: Universitetet i Linköping & Tema Kommunikation
Heidenstam, W. von, (urspr. 1908). Svenskarna och deras hövdingar: berättelser för unga och gamla Stockholm: Bonnier
Läst på. http://www.lysator.liu.se/runeberg/svenhovd/073.html
Hellström, J. A. (1996). Vägar till Sveriges kristnande Stockholm: Bokförlaget Atlantis AB
Holmberg, Å. (1995). Vår världs historia - Från urtid till nutid Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur
Härdelin, A. (1990) Den kristna tron i medeltidens Sverige. Aili et al, (red.) Röster från svensk medeltid Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur
Ingers, E. (1949). Bonden i svensk historia del 1 Stockholm: Lantbruksförbundets Tidskriftsaktiebolag
Jandt, F. E, (1995). Intercultural Communication: An Introduction Californien: Sage Publications, Inc.
Kirkinen, H; Torbacke, J; Bjöl, E. (red.) (1984). Bonniers Världshistoria 7 - Europas födelse Stockholm: Bonnier Fakta Bokförlag AB
Larsson, L-O, (1975). Det medeltida Värend - Studier i det småländska gränslandets historia fram till 1500- talets mitt i serien Kronobergsboken, Växjö
Ljungberg, H. (1980). Röde Orm och Vite Krist - Studier till Sveriges kristnande Stockholm: Samfundet Pro Fide et Christianisimo och Proprius förlag
Lundberg, P. (1991). Utbildning och träning för interkulturell kommunikativ kompetens Lund: Studentlitteratur
McKay, J. P; Hill, B. D; Buckley, J. (1996). A History of World Societies Boston: Houghton Mifflin Company
Nationalencyklopedien Band 11 (1993) Höganäs: Bra Böckers Förlag
Nilsson, B. & Waldemarson, A-K, (1994). Kommunikation - Samspel mellan människor Lund: Studentlitteratur
Rimbert, översättn. och komm.: Odelman, E. & Ekenberg, A. (1986, urspr. ca. 870). Boken om Ansgar - Ansgars liv Stockholm: Samfundet Pro Fide et Christianisimo och Proprius förlag
Ringgren, H. & Ström, Å. V. (1978). Religionerna i historia och nutid Stockholm: AB Verbum
Sawyer, B. (1992). Kvinnor och familj i det forn- och medeltida Skandinavien Skara: Viktoria Bokförlag
Warburg, K. (1904). Svensk litteraturhistoria i sammandrag Stockholm: Kongl. boktryckeriet. P. A. Norstedt & söner
Läst på: http://www.lysator.liu.se/runeberg/svlihist/11.html
Windahl, S. & McQuail, D. (1978). Kommunikationsmodeller Lund: Studentlitteratur
Åberg, A. (1994). Vår svenska historia - Från Jägartid till Vasatid Stockholm: Natur och Kultur
Stencil av:
Chaib, M. (1996). Interkulturell och internationell kommunikation 5 s. (i kurs) Jönköping: Högskolan för lärarutbildning och kommunikation
Övrig litteratur
Allwood, J. & Strömqvist, S. (1988). Tvärkulturell kommunikation med särskild hänsyn till talspråkig interaktion S. Strömqvist, & G. Strömqvist (red.), Kulturmöten, kommunikation, skola Stockholm: Norstedts Förlag
Atlas till Världshistorien (1978). Stockholm: Esselte Studium AB
Aronsson, P. (1995). Regionernas roll i Sveriges historia Stockholm: ERU och Fritzes
Carlsson, S. (1986). Thule, Sion & Athen - Historiska betraktelser om det svenska kulturarvet Stockholm: Samfundet Pro Fide et Christianisimo och Proprius Förlag
Elmqvist, A. & Rydberg, P. (1979) Sveriges historia Stockholm: Ordfront
Persson, R S (1996). Formell struktur och personligt författarskap Almqvist & Wiksell Förlag AB
Roesdahl, E. (1992). Viking og Hvidekrist - Norden og Europa 800- 1200 Köpenhamn: Nordiska Ministerrådet
Åberg, A. (1963) Tid och rum - Världshistorisk Atlas Stockholm: Generalstabens litografiska Anstalts Förlag