|
||||||||
Hundens
signaler
En retning från en individ som påverkar beteendet hos en annan individ brukar kallas signal. Huvudrörelser, öronhållning, svansföring, gnällande, urinerande m. m. är exempel på signaler. Signalerna är djurens språk - deras kommunikationssystem. Språket är bl. a. beroende av vad sändaren kan sända och vad mottagaren kan ta emot och av en överenskommelse om vad signalerna betyder. Olika raser har olika svårt att läsas varandra. En Sheltie kan t.ex. ha svårt att läsa av en boxers signaler - kuperad svans, svart hoptryckt ansikte osv. Den perfekta sändaren bör se ut som hundens stamfader vargen: vita kinder, svarta läppar, markerade teckningar i ansiktet, buskig svans med markerad "tipp", stående öron osv. Alla avsteg från den modellen försvårar kommunikationen. Hundar har emellertid en stor social inlärningsförmåga, vilket bl. a. innebär att de kan lära sig vad de skall titta efter hos t. ex. en puli eller bulldogg. Ju flera olika raser hunden får träffa under sin uppväxttid, ju lättare får den att avläsa andra rasers signaler. Hundars "överenskommelse" om vad signalerna betyder är delvis genetiskt styrd. Tolkningen av signalerna har troligen också genetisk bakgrund, men för att en hund skall förstå de finare detaljerna krävs att den får erfarenhet av andra hundar särskilt under uppväxttiden. De visuella signalerna är de som uppfattas med synen. Ofta har vi människor svårt att tolka rätt då hunden är så snabb i sina skiftningar, men med träning kan vi i alla fall förbättra vår förmåga. Är du intresserad att lära mera om just din hunds signaler, kan du börja med att noggrant studera den vid möte med en annan hund. Titta på svans, öron, gång osv. Den dominanta, självsäkra hundens stela gång, höga svansföring och framåtriktade öron är ganska lätt att känna igen. Likaså den underlägsnes mer hopkrupna kroppshållning, låga svans och bakåtlagda öron. De många mellanstadierna är svårare att uppfatta. Alla hundar låter olika, men språket är detsamma. Ett smalt huvud ger ett gällare skall än ett stort och tungt. Hunden har ett ganska begränsat antal läten: gnäll, skrik, skall, morr, yl, gäsp, stön, suck och några till. På grund av de många övergångarna mellan de olika lätestyperna blir repertoaren ändå ganska stor. Ylandet är viktigt för flocksammanhållningen. En varg som tappat bort sin flock ylar och får till svar ylanden från andra vargflockar. Han kan då "sortera" bort de läten som ej kommer från den egna flocken och på så sätt hitta "hem" igen. Samma gäller för våra tamhundar då hunden blir lämnad ensam i bostaden - den söker kontakt med flocken genom att yla. Ylandet kan också utlösas av andra orsaker. En av mina sheltie, Titus, ylade vid övergångsställen vid "röd gubbe" då han hörde det tickande ljudet, andra hundar kan börja yla då de hör ambulanssirener, brandlarm m. m. Ljudet uppfattas då som en förkommen flockmedlems ylande. Kanske har du på TV någon gång sett inslag om hundar som kan "sjunga" tillsammans med matte/husse. Även detta bygger på ovan nämnda flocksamverkan. Urinerandet har en viktig social funktion. Urin och avföring fungerar som meddelanden djur emellan. Hanhunden markerar med sin urin reviret. Går man samma runda varje dag med sin hund, upptäcker man snart att hunden gärna urinerar på samma ställen varje dag. Det ger den en sorts "hemkänsla". Man har kunnat konstatera att dessa meddelanden sannolikt innehåller: individualitet, kön (hane-tik), könsmognad, löpning (tiken doftar olika under olika stadier av löpet). Mottagaren av dessa signaler reagerar olika beroende på vilket meddelande som lämnats. T. ex. kan en hund vilja gå åt andra hållet om det var någon där innan som han är rädd för. När två hundar möts luktar de noga av varandra. Ansiktet, mungipor, analöppning, könsorgan. Hundens kropp utsöndrar dofter som är viktiga för kommunikationen. Vad tömning av analsäckarna har för meddelande har ännu inte helt blivit klarlagt, men man tror att det är en signal för fara/rädsla. hunden markerar att "här hände något otäckt". Slutligen har vi kommit till de taktila signalerna. Säkert har din hund någon gång kommit och lagt nosen i ditt knä eller krupit upp hos dig i soffan och med ögonen bett om att få bli kliad, omklappad och ompysslad. De taktila signalerna är viktiga för kontakten mellan flockkompisar. Hit hör också "pussar", "nagga på varandra", lägga tassen på kompisen" osv. Om man lägger samman alla dessa signaler som jag nu endast kortfattat gått igenom, upptäcker man vilket enormt stort språk hunden faktiskt har. Det är en härlig erfarenhet att äga hund och fascinerande att studera dess språk, dess signaler. Genom att studera din hund lär du dig mycket. Utbytet er emellan blir större om du så endast lär dig några få signaler. Studera din hund - du kommer att bli förvånad över hur väl den talar!
http://hem1.passagen.se/nightwin/articles/ssiggnal.htm |
