Experimentglädje gav vackra resultat
i Shepherd’s kennel

av Sonja Wakefield
foton av Einar Hauffman, lånade från ASSA:s arkiv

Låt oss göra ett snabbt kast tillbaka i tiden och landa i Sverige år 1930. Det var året då den lilla shetländaren för första gången trampade svensk mark. Kommendörkapten Einar Hauffman och hans fru Anna hade bestämt sig för att importera en Shetland Sheepdog till Sverige. Det var Connis of Redbraes, som snart kom att följas av flera importer. Kennelprefixet Shepherd’s blev inregistrerat den 6 november 1931 för 25 kr och hundarna från denna kennel skulle komma att dominera på utställningarna långt in på 50-talet.

Einar Hauffman var kommendörkapten i Kungliga Svenska Flottan och hade egentligen aldrig haft någon hund annat än de skeppshundar man hade ombord på fartygen. Hans fru Anna hade däremot haft hund innan hon gifte sig.

Varför man bestämde sig för att skaffa en hund till familjen förblir höljt i dunkel, men vid en kontakt med sekreteraren i Svenska Kennelklubben blev Einar Hauffman varmt rekommenderad att importera Shetland Sheepdog. Rasen fanns ännu inte i Sverige, men sekreteraren beskrev den som en mycket trevlig hundras, och kanske var det just det att rasen inte fanns i Sverige som fick paret Hauffman att bestämma sig. Ett beslut som skulle komma att leda till ett intensivt och passionerat förädlingsarbete av rasen, trettio år framöver.

Så kom den första sheltien till Sverige i slutet av 1930. Det var den trefärgade hanen Connis of Redbraes (Dondy Pontiff - Nighean Beg), 1931 följd av Kilravock Mignonette (Tilford Tam O’Shanter - Kilravock Maree). Bägge dessa kom från Miss Thynne, kennel Kilravock. Samma år kom också tiken Larkbeare Apricot Flan (GB Ch Gawaine of Cameliard - Larkbeare Rainey Gingercake). "Flan" eller "Baronessan" - som hon också kallades p.g.a. sitt förnäma sätt att räcka vacker tass, vicka på huvudet och gäspa - kom från Clara Bowring, dåvarande sekreterare i engelska Shetland Sheepdogklubben.

Kilravock Mignonette anlände dräktig med Kilravock Specks och blev mor till den allra första Shepherd’s-kullen som föddes den 7 oktober 1931. I kullen fanns två certvinnande döttrar, Shepherd’s Aristocratic Amazon och Shepherd’s Attractive Ayescha. Tyvärr sprang hon bort efter att hon haft sin valpkull. S Ch Connis of Redbraes och Larkbeare Apricot Flan blev föräldrar till den andra Shepherd’s-kullen, som föddes månaden därpå, den 17 november 1931. I den kullen fanns den allra första svenskuppfödda championsheltien, S & DK Ch Shepherd’s Butterfly.

Familjen Hauffman bodde åren 1927-32 i Stockholm och deras shelties fick snart sällskap av två varghundar i våningen på Östermalm. Hundarna motionerades på Strandvägen och då familjen intog sina måltider låg alla shelties under linneskåpet så att endast nosarna nyfiket stack fram. Varghundarna låg i hallen. Det var god pli på dem alla. På somrarna flyttade man ner till Falsterbo och då fraktades alla hundar, inklusive de två varghundarna, dit per tåg.

Hösten 1932 flyttade familjen till Lyckeby vid Karlskrona och flera importer trampade svensk mark; S & DK Ch Netherkeir Chief och Kedale Molly, båda med blod från Chestnut-Mountfortlinjerna. Senare kom också Bawdwin of Cameliard, uppbyggd på ättlingar efter GB Ch Gawaine of Cameliard och GB Ch Riverhill Rufus. Samtidigt med den sistnämnde importerades Runlee Playtime, en son till Runlee Playmate och som bland sina anfäder även kunde räkna GB Ch Peaboday Panache, GB Ch Tilford Tay och GB Ch Moneyspinner of Exford. En tredje samtida import var Helensdale Dainty Maid (Helensdale Rob Roy - Helensdale Flora), en sondotter till GB & AM Ch Rob Roy of Page’s Hill. Hon importerades dräktig med Pibroch of Page’s Hill, men tyvärr dog hon och nästan hela valpkullen.

1932 debuterade rasen också i utställningssammanhang. Connies of Redbraes blev det året champion och de första svenskuppfödda Shepherd’s-tikarna, Shepherd’s Attractive Ayescha och Shepherd’s Butterfly, tog sina första certifikat. I maj 1934 ställde man också ut fyra av Shepherd’s-hundarna i Danmark; Shepherd’s Flying Master, Shepherd’s Butterfly, Netherkeir Chief och Larkbeare Apricot Flan. Detta kom att väcka en viss uppmärksamhet. Det var nämligen första gången sådana hundar kunde skådas i Danmark! Domaren var en engelsman, Mr Chris Haulker, och han tilldelade Netherkeir Chief och Shepherd’s Butterfly certifikat.

1935 flyttade man till Kättilstorp i Nättraby där hunduppfödandet tog ytterligare fart. Shepherd’s Butterfly och Netherkeir Chief ställdes åter ut i Danmark och fick åter certifikat, vilket resulterade i att de blev de allra första två shelties som kunde titulera sig DKCh.

1936 hölls den första internationella utställningen i Danmark och Hauffmans fanns åter på plats med bl. a. ungtiken Shepherd’s Lorna Countess, dotter till Kedale Molly, som tog certifikat för domaren J.W. Marples. I Danmark hölls sen inga utställningar förrän 1948.

Blue merle från Tyskland

Kriget ställde till det för kennelarbetet och att få in nytt blod från England blev under dessa år uteslutet. Från Tyskland kunde man dock i september 1942 importera den sobelfärgade hanen Merkur vom Rehof (Weaver of Wyndora - White Lady of Wyndora). Julen 1943 kom även de första två blue merle från Tyskland till kennel Shepherd’s. Det var Caro-och Donna von der Alpspitze, bägge kraftigt vitfaktorerade. Samtidigt kom även Elga von der Alpspitze (Sg.Pajtás von der Alpspitze - Raina von der Alpspitze) med blod från bl. a. GB Ch Uam Var of Houghton Hill och GB Ch Blue Blossom of Houghton Hill. Elga var svart-vit till färgen men resultatet av en blå-blå parning. Caro kom att vinna ett certifikat i Sverige.

Varghundarna försvann i och med kriget men ersattes av Silverpudel i miniatyr och Shih-tzu. Anna Hauffman var specialisten och Einar skrev och forskade. Brevlådan var alltid fylld med korrespondens - efter krigsslutet med brev från de utländska vännerna James Saunders (Helensdale) i Skottland, Sangsters (Exford) i Cornwall, Owen Gwynne Jones (Callart), Mary van Wagenen (kennel Sea Isle i USA), som under många år kom att vara ASSA:s historiker samt Catherine Coleman (kennel Sheltielands i USA) en av de första sheltieuppfödarna i Amerika och grundare av ASSA (American Shetland Shepdog Association). Cathrine Coleman förblev aktiv inom ASSA ända in på 1970-talet och födde upp den allra första amerikanskuppfödda championtiken AM Ch Miss Blackie, född 30 maj 1931. Här fanns också brev från ordföranden i ASSA vid den tiden, Mr William Gallagher, kennel of Page’s Hill (huvudsakligen uppbyggd på den skotska Helensdale-linjen), som fött upp den första amerikanskuppfödda championhanen, AM Ch Mowgli, född 2 juli 1931.

Trefärgad gav blå linje

Den 1946 importerade trefärgade Helensdale Black Prince "Darkie" (Fydell Startler - Helensdale Biddy) kom tillsammans med avkommor från Caro & Donna von der Alp-spitze att betyda mycket för grundandet av en blå linje på Shepherd’s. Bl. a. parades Shepherd’s Silver Maiden och 1949 föddes den första blue merle sheltien som vann cer-tifikat och CACIB i Sverige - Shepherd’s Blue Etiquette.

"Darkie" kom att bli far till många certifikatvinnare och champions. Hans farmorsfar var GB & AM Ch Rob Roy of Page’s Hill (Helensdale Emerald - Helensdale Nugget), första sheltie att bli champion i både England och USA.

Dollarkrisen stoppade amerikanska champions

Einar Hauffman korresponderade även med Miss Whelen, en amerikansk uppfödare som födde upp bedårande blue merle med prefixet Pocono. Från denna kennel hade Hauffmans köpt AM Ch Blue Treasure of Pocono och AM Ch Blue Elegance of Pocono. Allt var i sin ordning med köpet. Ägarbytet hade registrerats av AKC, pengar hade skickats till New York City bank och man väntade bara på att tikarna skulle paras då deras löp var nära förestående. Medan man inväntade löpen, och på grund av den s. k. dollarkrisen, beslutade den svenska regeringen plötsligt att dra in alla importlicenser, inkluderande sådana där pengar redan deponerats men inte lyfts. Det visade sig omöjligt att övertala de svenska myndigheterna att få ta in de två tikarna till Sverige, så alla ansträngningar var förgäves. Einar Hauffman beklagade detta innerligt, då han sett det som en chans som endast uppkommer en gång i livet, att få importera "två av de allra bästa blue merle i världen". Så säker hade man varit på att få tikarna till Sverige inom några få veckor, att man låtit trycka upp en kennelfolder hösten 1947, med en bild av AM Ch Blue Treasure of Pocono (se sid 36).

AM Ch Blue Elegance of Pocono ställdes också ut i Einar Hauffmans namn, i USA, strax före hennes planerade export. Hon vann BIM. En kokard var allt som blev kvar av glädjen, alla tänkta planer och allt besvär Hauffmans och Miss Whelen hade haft. Det skulle komma att dröja närmare 45 år innan en amerikansk sheltie trampade svensk mark.

Kontakter med vännen James Saunders

Hundintresset smittade också av sig på familjens son Claes, som sommaren 1948 besökte familjen Saunders i Skottland och Constance Sangsters, kennel Exford, i Cornwall. Claes Hauffman följde intresserat med i rasens utveckling i USA och prenumererade på den första amerikanska specialtidningen för sheltie - Shetland Special - som började ges ut 1949. Han gick även som domaraspirant en tid. 1951 gifte han sig och flyttade till Stockholm och följde därefter endast på håll, utan hund, föräldrarnas arbete.

Många av de utländska sheltiekontakterna gästade också Sverige och familjen Hauffman. James Saunders var en av dem. Han dömde på Svenska Kennelklubbens utställning i Göteborg i september 1947 och stannade då tillsammans med sin fru Jessie några dagar hos Hauffmans i Kättilstorp. På utställningen ställde Hauffmans bl. a. ut S Ch Shepherd’s Kilham (Shepherd’s Nick-Nack - Shepherd’s Cascade), som blev BIR och BIS-4 och den trefärgade tiken Shepherd’s Hobby (Helensdale Black Prince - Shepherd’s Warpaint), som tog certifikat och BIM med följande kritik:

"...an outstanding eight month black-tan-white puppy, well-defined cleancut head and ears, nice body outline, good legs and feet, free mover with a bright future."

Hobby blev senare både svensk och dansk utställningschampion.

Intresset att förädla rasen blev mer och mer intensivt under slutet av 40-talet. På gården hade man gårdskarl och kennelflickor för att klara de många avelsdjuren. Ibland dog något av djuren av en olyckshändelse, ibland slog valpsjukan till och mängder av hundar dog. En som överlevde valpsjukan var den 1946 importerade Helensdale Shepherdess (GB Ch Fydell Round Up - Fydell Satisfaction) vars mor var helsyster med Helensdale Gentle Lady (e. GB Ch Nicky of Abelour), Shepherdess var själv helsyster till GB & S Ch Fydell Round Robin (f.1947) som Birgitta Östergren, Stormkappans kennel, importerade 1951.

Välfyllt bibliotek

Einar Hauffman var också en ivrig fotograf och samlare av allt som rörde sheltie; böcker, foton, tidningar, stamtavlor; svenskt som utländskt material. Biblioteket på Kättilstorp var inte bara för prydnad, utan böcker och tidningar var vällästa. När Miss Margaret Osborne bad Einar Hauffman om hjälp med saknade länkar under sammanställandet av 1950 års engelska handbok, blev han mycket smickrad och kunde ur sina samlingar plocka fram den information som saknades. Hans fotointresse resulterade också i att varje presumtiv hundköpare lånades 10-15 fotografier, allt för att bilda sig en uppfattning om vad de skulle ge sig in på.

Inte bara importer

Det importerades inte bara från Shepherd’s kennel utan exporter gick också till Polen och Tyskland, Danmark och Norge. 1939 exporterades t. ex. certifikatvinnaren Shepherd’s Reflex (Runlee Playtime - Shepherd’s Smaragd) dräktig till Tyskland. Andra tyska exporter i början på 40-talet var Shepherd’s Upas (Shepherd’s Oliver - Shepherd’s Effect), Shepherd’s Warman och Warbaby (Runlee Playtime - Shepherd’s Cascade). Till Danmark gick ca sju shelties från kennel Shepherd’s samt ytterligare ett antal från andra svenska kennlar som börjat med Shepherd’s-hundar i sin uppfödning.

1950 importerade Hauffmans sobelhanen Helensdale Herdsman. James Saunders hade 1949 råkat ut för en liten "olyckshändelse" på sin kennel. Det var GB Ch Helensdale Bhan som hoppat över ett staket och parat sig med sin mor Helensdale Gentle Lady. Det blev bara en valp i kullen: Helensdale Lone Star, senare omdöpt och mera känd som den charmige och otroligt populäre "Roddie"; GB Ch Helensdale Ace. Roddie vann sitt första cert endast sex månader gammal och CC och BIR på Crufts i februari 1950, där han även blev champion, endast 10 månader gammal. Strax därpå ställdes Roddie även ut på den skotska kennelklubbens utställning i Glasgow, där han tog ett fjärde CC och blev Bästa-valp alla raser den utställningsdagen.

Helensdale Herdsman var efter GB Ch Helensdale Bhan - Helensdale Aviatrix. Aviatrix var mor till Helensdale Gentle Lady och därmed var Herdsman av nästan samma härstamning som Roddie. Herdsman kom att vinna ett certifikat i Sverige.

Hamiltonplanketten

Genom alla åren var det ett ivrigt planerande, studerande och experimenterande på Shepherd’s kennel. Allt för att hela tiden förbättra och försköna rasen. Standarden fanns i Einar och Anna Hauffmans sinnen och det var med den i sikte man under 30 år födde upp shelties med prefixet Shepherd’s. Einar Hauffman dog 1960 och den passionerade kennelverksamheten upphörde. Anna Hauffman dog 1972, utan hundar.

Både Einar och Anna Hauffman tilldelades Hamiltonplaketten - en utmärkelse om vilken kommendörkapten Einar Hauffman sa: "den finaste av alla mina ordnar". •

Shepherd's lever vidare

Den som tror att pionjärinsatserna vid Shepherd’s kennel bara är ren historia och att det i dag inte finns något kvar i våra hundar av dessa första importer, bör tänka om! Även om det importerats flitigt till Sverige genom åren, så vill jag - utan att påstå för mycket - säga att den import som betytt allra mest för svenska shelties av i dag var Kedale Molly. Hon importerades av Hauffmans redan 1932 och bildar den något udda Familj 26, enligt de engelska Charts. Det udda med denna familj är att den inte existerar i rasens hemland, England. Kedale Mollys mor, mormor och mormorsmor lämnade inte efter sig andra döttrar i England för avel, utan det var bara Molly, som i Norden kom att lämna döttrar och därmed skapa Familj 26.

Det är på detta sätt de engelska Chartsen är uppbyggda. Med "Linje" för hanhundar och "Familj" för tikar i rakt nedstigande led från en viss grundare. Denna grundare är den sheltiehane eller tik som ligger så långt bak i stamtavlan som man har kunnat komma då man forskat. Familjerna kan innehålla hanhundar, liksom Linjerna kan innehålla tikar, men i bägge fallen blir det stopp när de hamnar i fel Chart, eftersom en hane inte kan föra en Familj vidare och en tik inte kan föra en Linje vidare.

Jag har sökt i stamtavlorna som presenteras i gallerierna i våra tidigare handböcker efter avkommor till Shepherd-shelties och blev glatt överraskad när jag fann att Kedale Molly och Familj 26 finns i rakt nedstigande led bakom de flesta av de senaste tio årens topp-placerade utställnings- och lydnadsshelties i Sverige. Här finns t. ex. Ch Gordon Bell Dream of Fame (årets sheltie 1993), Ch Thoco’s Victorian Style med dotterdottern Ch Ohinima’s Little Indian Plume. Victorian Styles syster Ch Thoco’s Vanity Fair har fyra certifikatvinnande döttrar med Maribell-prefix. Genom Ch Baronets Daybreak och via Baronets Apple of My Eay går Kedale Molly vidare genom Ch Moorwood Theme For a Dream till bl. a. storvinnaren Ch Moorwood Theme of a Memory och dess certifikatvinnande dotter Windcrest Make Up Girl, men även till den vinstrika norskägda Ch Moorwood Handsome Tradition.

Genom Smedjenäs shelties lever Kedale Molly vidare genom bl. a. Ch Surfing’s Barbie Socks och certifikatvinnaren Surfing’s Babuschka.

Duktiga lydnadshundar, som dock ej för Familj 26 vidare eftersom de är hanar, är för att bara nämna några: LCh, Ch Smedjenäs Dreamboy, LCh, Ch Älvmarkens Emil, LCh Smedjenäs Seb och LCh Smedjenäs Amaretto.

Även genom Manhems shelties finns det Shepherd-blod kvar. Dessa stammar dock till en senare Shepherdimport, Helensdale Donna (Helensdale Son’O’Ace - Debutante of Doshell). Hon blev 1960 mor till S Ch Shepherd’s Absint (e. Helensdale Lorne), som i sin tur är mor till en av kennel Manhems stamtikar, Blockhusets Tina, uppfödd av den nu bortgångne Uno Urborn. Helensdale Donna hör till Familj 13.

Jag skall här inte gå in på alla vinnare ur dessa två familjer utan hänvisar till de Charts som jag skissat upp för att visa hur starkt Shepherd’s lever vidare i våra hundar av i dag.

Ett stort tack till Claes Hauffman som delat med sig av minnen från sitt och föräldrarnas "hundliv", ASSA för att jag fått tillgång till arkiverad korrespondens och fotografier och Flemming Larsson som försett mig med bl. a. de danska Charts, som gjort sökandet efter Shepherd’s-shelties i våra stamtavlor så mycket enklare. Ett speciellt varmt tack till Sue Ann Bowling, Deryni shelties i Alaska, som inspirerade mig till denna artikel och som oavtröttat svarat på mina frågor, scannat fotografier och gamla tidningsurklipp samt tagit sig tid att till mig elektroniskt överföra det bildmaterial vi kan se i bl. a. denna artikel.

© Copyright Sonja Wakefield

SSSKs sida om Shepherd's - Nightwind arikelindex

© Sonja Wakefield