|
|
Nightwind
Moon Away av Sonja Wakefield (Perklén)
Att vara hunduppfödare är inte bara att känna lycka över nya liv. Det är också ett slit med både tungt arbete och emotionella kollapser. Mycket kan hända. Liksom människor blir djur sjuka och någon har sagt: "om man bara håller på tillräckligt länge - får man vara med om allt". Jag tror ingen uppfödare har bara "flyt" i sin uppfödning. Alla drabbas vi av någonting. Jag känner mig hårt drabbad under mina nio år som uppfödare, trots att antalet kullar inte varit så särskilt stort. Det har varit kejsarsnitt, brutna ben, dödfödda valpar, eklampsi, mag/tarmproblem, gomspalt - jag ska inte nämna allt. Listan kan göras lång. Det är få uppfödare som talar om sina problem, sina motgångar. Rädslan att bli stämplad är förmodligen stor. Ett stort tack till de uppfödare som lyssnat då jag berättat om Pontus, och som tröstat mig genom att berätta om sina egna, hårda, motgångar. Jag känner mig inte längre så ensam! Det började som en dröm. En önskan om att kunna få tillbaka något efter min förstuppfödda sheltie Ch Nightwind Milky Way, som jag sålt till Tyskland för fem år sedan. Först försökte jag få uppfödaren i Tyskland att sälja mig en avkomma, men hon kunde inte tänka sig att sälja en hund om hon först haft den i åtta månader. Rabiesföreskrifterna gör det omöjligt att importera en hund från Europa tidigare p.g.a. vaccinationer och blodtest etc. När det nu inte gick bestämde jag mig för att skaffa en egen trefärgad tik och om hon klarade sina tester skulle jag åka ner till Bobby och para henne istället. Visst det var en chansning. Tikvalpen kanske inte alls skulle bli så bra att hon dög i avel, hon kanske inte skulle klara testerna, parningen kanske inte skulle lyckas, men jag ville göra ett försök. Jag skulle i alla fall få se Bobby igen en gång till och bara det kändes värt projektet. Jag köpte Mambo. En liten dam som växte upp till att bli en mycket vacker sheltietik och som dessutom till min stora glädje klarade sitt rabiestest. Så var det dags att fråga Erika Heinz i Tyskland om vi fick komma och det fick vi. Det var bara att invänta löp nummer två. Nu måste tilläggas att det var en pappersexercis utan like, med alla rabiessprutor, införseltillstånd och veterinärsammanställningar. Men allt klaffade. Det enda problem som tillstötte var att jag samma dag som hon börja löpa från tyska ambassaden fick veta att hund som skulle tas in i Tyskland inte fick ha äldre rabiesvaccination än 3 månader. Mambos vaccination var äldre. Veterinären lugnade mig och sade att det inte skulle vara skadligt på något vis att vaccinera henne med rabies under löpet och så fick hon sin spruta. Det fortsatte lika smidigt. Mambos löp kom så lämpligt att hon skulle höglöpa under Kristi Himmelsfärdshelgen, vilket gjorde att jag inte behövde ta mer än måndagen som semesterdag och också kunde njuta några dagars semester i Hamburg. Jag bokade en Jackpot-biljett och hundplats och vi flög iväg, Mambo i en lånad kattbur av tillåten dimension. På flygplatsen i Hamburg blev vi mötta av Erikas väninna och hennes man. Själv var Erika på styrelsemöte för klubben för Britishe Hütehunde, men hade precis hunnit hem då vi anlände till Hamfelde sen eftermiddag. Det var verkligen roligt att få se Bobby igen. Inte för att han kände igen mig direkt när jag nu kom med en sådan väldoftande dam, men när han fått svansa runt tillräckligt efter henne kom han fram till mig och skällde igenkännande. Parningen gick bra och Mambo parades tre dagar i rad innan vi begav oss till gränsveterinären i Hamburg för att få "utresepapper" på Mambo inför hemresan. Besöket hos Erika och hennes hundar på kennel vom Stormarner Land kanske jag återkommer till vid ett annat tillfälle, nu åkte vi hem, Mambo och jag, och började vänta. Mambo blev inte speciellt tjock, men dräktig var hon. Jag gissade att hon skulle få en valp och visst. Den 18 juli föddes han - Pontus - en i färgen vackrare kopia av sin far. Han föddes inte då han skulle, utan kom tre dagar för tidigt. Jag befann mig i Helsingfors, men mamma intygade per telefon att han var så fin, helt ok och diade bra. Jag anade dock oråd av någon anledning. Men vad kunde jag göra i Helsingfors annat än be mamma väga honom samt vänta på färjans avgång samma kväll. Han vägde 143g. Nästa morgon var jag hemma och kunde själv beskåda den lilla. Mambo var stressad. Kanske var hon lite för omogen för uppgiften som mamma. Jag höll temperaturen kontant i badrummet, där de befann sig, och försökte hålla de andra hundarna så lugna som möjligt för att Mambo skulle finna ro hos valpen. På tredje dygnet hade Pontus fortfarande inte ökat något i vikt, men heller inte tappat något. Min intuition sade mig fortfarande att något var fel. Samma kväll, innan jag skulle lägga mig vid halv tolv, satt jag länge, länge och stirrade på honom i korgen i badrummet. Vad var det för fel på honom egentligen? Han hade på kvällen börjat gny och det blev mer och mer vad timmen led. Nu cirklade han också runt, runt och fann ingen trygghet när han stötte på Mambo. Han diade inte längre. Med ens stod det klart för mig: han hade råkat ut för fading puppy syndrom! Jag hade läst om det - men var? Och fanns det över huvud taget något hopp för en valp som fått fading puppy syndrom? Jag letade förtvivlat i minnet innan jag rusade bort till bokhyllan för att söka i min hundlitteratur. Litteraturen gav inte mycket hopp för en fading puppy! De brukade oftast dö efter ett par dagar. Vad man kunde göra var att skilja valpen från dess syskon (nåja, där fanns ju inga) och mata den för hand med ljummen yogurt blandad med druvsocker. Jag var beredd att kämpa för min dröm, hur jobbigt det än skulle bli. Jag tog bilen ner till det nattöppna Statoil och hoppades innerligt att det skulle finnas yogurt, en söndagnatt, i hyllan. Jag fick med mig den sista litern hem... Med sond matade jag sedan Pontus varannan timme med yogurt hela natten. När affärerna öppnade var jag iväg och köpte dofilus istället, vilket skall vara ännu bättre mot tarmbakterier och fortsatte mata honom med samma intervall. Framåt eftermiddagen var han inte bättre - han var sämre. Han skrek och cirklade runt och Mambo ville ut från badrummet, bort från valpen. Jag tvingade henne att ligga hos honom. Han behövde hennes värme. När man inte får sova ordentligt själv utan ständigt blir väckt av klockan för att gå upp och mata, dygnet runt, dygn efter dygn, är det lätt att man tappar tron och hoppet. Jag var beredd att ge upp många gånger. Han höll på att dö framför ögonen på mig, och jag hade aldrig varit med om det tidigare. Det kändes hemskt. Jag gav upp många stunder men så peppade jag mig ändå själv att fortsätta att kämpa, kämpa tills det inte fanns något liv längre. När han så på sjätte dygnet kväll låg i min hand som en geleklump, tyst, orörlig och det enda liv som skönjdes var att jag kunde känna hans lilla hjärta slå, grät jag och bestämde mig för att ge upp. Jag skulle inte mata honom mera. Han skulle förmodligen inte klara natten. Jag lämnade honom med Mambo och satte mig framför TV:n, sorgsen och arg över att inte kunna rädda min dröm. När jag skulle gå och lägga mig vid 23-tiden, tittade jag in till honom ännu en gång. Jag blev sittande. Han var lite - bara sådär pyttelite - bättre! Och det där lilla, lilla fick hoppet att väckas inom mig igen. Jag matade honom ännu en gång och gick sedan att sova sex timmar i sträck för första gången på många nätter. Jag trodde trots allt inte att han skulle klara natten. När jag tittade in på morgonen levde han fortfarande och var ännu lite, lite bättre! Jag var förundrad. Skulle något som varit så livlöst kunna klara sig? Ja, livet är bra förunderligt. Jag fortsatte mata honom och han blev sakta bättre och bättre. Snart kunde jag ge honom en blandning av dofilus och mjölkersättning för valpar. Jag insåg när han var elva dygn gammal att han var stark nog att börja dia igen. Han visade tydliga tecken på det. Han sökte sig till Mambos spenar och drog lite i dem. Men - Mambo hade sinat! Där fanns knappt en droppe mjölk kvar. Jag hade inte räknat med det faktum att hon var förstagångstik och naturligtvis borde ha hållits igång manuellt av mig under dygnen som jag sondmatade Pontus. Åter kände jag förtvivlan. Hur skulle jag kunna fortsätta sondmata Pontus med rätt intervall när jag var tvungen att återgå till mitt arbete? Idén föddes vid ett telefonsamtal med Eva Rozgoni. Hon berättade om en väninna som fått barn. Barnet var ganska ofta hemma hos väninnans mamma och men var lite besvärlig, för han skrek så. Mormodern försökte sig då på att ge barnet sitt bröst för att barnet i alla fall skulle ha något att suga på och därmed kanske skulle bli lugnare. Till sin förvåning fick mormodern efter ett par dygn mjölk. Det var värt ett experiment. Jag tog ut den stressade Mambo, som ändå inte ville vara hos valpen, och tog in min sobeltik Rosie, som haft tre valpkullar och varit en jättelugn och fin mamma med massor av mjölk till sina valpar som hon skött exemplariskt. Vi satte oss i bad-rummet och jag visade henne Pontus. Jag berättade att han behövde hennes hjälp och om hon så bara var beredd att ge honom värme och kärlek skulle jag bli jätteglad. Hon nosade försiktigt på honom. Tittade och tittade. Jag pratade och berömde henne. Efter tjugo minuter lade hon sig i korgen hos honom. Pontus kravlade genast upp intill henne och fann en spene att dia på. Han drog och drog. Hon tittade förundrad på honom men började sedan putsa på honom. Två timmar satt jag där och klappade Rosie och berömde henne för hennes insatser. När jag till slut reste mig för att gå vägrade hon att följa med. Hon tänkte minsann inte lämna sin valp. Lyckan var enorm. Även om hon ingen mjölk hade, skulle Pontus i alla fall få värme och kärlek av Rosie. Jag kände mig lättad. När Rosie efter ett dygn hade mjölk till valpen blev jag häpen. När hon efter ytterligare några dagar hade så mycket mjölk till honom att jag inte längre behövde stödmata honom, var, som läsaren säkert förstår, lyckan total. Pontus skulle klara sig och han skulle få kärlek och den bästa mor, även om hennes färg sade att hon inte var hans mamma. Pontus utveckling gick stadigt framåt. Han ökade bra i vikt och utvecklades snart som normala valpar. Allt var frid och fröjd. Så var det dags för ögonspegling vid sju veckors ålder. En rutinkontroll. Hela stamtavlan består av CEA-fria hundar och många genetiskt fria hundar, så om han mot förmodan skulle ha CRD skulle jag inte bry mig hade jag bestämt. Jag skulle ha kvar honom ändå. Några få sekunder och så var hela min dröm i spillror. Pontus hade dubbelsidig näthinneavlossning, var blind på ena ögat och på väg att bli det på det andra. Jag stod som förlamad! Vad var det egentligen hon sa, Kristina Narfström? Jag var djupt chockad. Jag minns att jag sade något om att det då inte var någon vits att vaccinera honom, tog honom i famnen och åkte hem. Jag grät. Jag hade inte märkt någonting på honom och så detta dråpslag efter att jag kämpat så för hans liv. Förtvivlan visste inte några gränser och min väninna Gisela, som är Birma-uppfödare och som hjälpt mig med att mata Pontus under en helg då jag var bortrest, kom för att trösta mig. Var det rabiessprutan som Mambo fick? Var det att han fick fading puppy syndrom? Var det så att just den kombinationen Mambo-Bobby inte var bra eller var det bara så att tillfälligheten slog ner just i Pontus? Jag kommer aldrig att få svar på den frågan hur mycket den än surrar i mitt huvud. Till slut så repar man sig. Inser faktum och att man ändå, trots motgångar, måste vidare. Grannbarnen, som så ofta kommer och hälsar på mig och hundarna, är också ledsna. De ville starta en insamling åt mig för att jag skulle kunna åka till USA och gå till en veterinär för att få Pontus att se igen. I USA fixar de ju allt! Då var jag tvungen att gråta en skvätt igen och krama om ungarna för deras engagemang och deras kärlek till Pontus, och förklara att ingen veterinär och ingen medicin i världen kan rädda hans syn. Jag hade kunnat göra det lätt för mig och avliva Pontus, på en gång, innan chocken över beskedet gått över i förtvivlan. Då hade jag bara behövt gråta en gång. Jag har valt att behålla Pontus så länge det fungerar. Han ser trots allt med ena ögat och vid tre månader fyllda springer han lika vilt som andra valpar, in och ut i huset, uppför trappor, i skogen över stock och sten och det händer bara någon enstaka gång att han kolliderar med något. Han är en lycklig valp, älskar att hoppa och skutta och skäller gärna när jag kommer hem. Pontus fick sitt stamnamn innan jag visste - men det råkade bli passande - Moon Away - "dröm dig bort". Så länge han inte gör sig illa, tänker jag hänga fast vid min "trasiga dröm".
Denna artikel publicerades ursprungligen i SheltieBladet 1997
http://hem1.passagen.se/nightwin/articles/enuppf.htm |
