Bob och jag gifte oss fredagen den 13 februari i Dallas, Texas. Eftersom mina föräldrar bor i Stockholm respektive Helsingfors och Bobs föräldrar i St.Louis, hade vi inte kunnat ordna med möte dem emellan (förutom via email, vilket de flitigt utnyttjat) förrän tre dagar före själva bröllopet. Det hela var tänkt som en enkel middag hemma hos Bob och mig, med god mat och glatt sällskap. Så blev det nu inte. Att låta de blivande svärföräldrarna mötas skulle - med en glupsk Sheltie i närheten - komma att bli en dramatisk mardröm...

Måndagen före bröllopet kom min väninna Marianne och Mamma med flyget från Stockholm. Jag hämtade upp dem på flygplatsen. Dagen innan hade pappa kommit från Helsingfors. Bägge mina föräldrar bodde till att börja med hos min syster Solveig medan Marianne bodde hos Bob och mig.

På tisdagen kom Bobs mor och far i bil från St.Louis och på kvällen hade vi ordnat med middag hemma hos oss åt alla föräldrar för att de skulle lära känna varandra. Vi hade planerat midagen till 6.30 på kvällen, men jag hade sagt att det gick jättebra att komma tidigare. Klockan 6 kom Bobs föräldrar och möttes av våra två shelties, som fick var sitt tuggben av oxhud av Bob mamma att förtjust gnaga på. Klockan 6.30 kom Bob hem från jobbet och något senare kom så mina föräldrar.

Vi hade ätit vår förrätt och varmrätt och Marianne och jag höll på att planera kaffet i köke när det hände. Jag känner så väl igen ljudet av en hund som skall till att spy. När jag var liten så brukade vår stora Irländska Setter spy ibland och jag lärde mig av pappa att om man reagerade snabbt på de första "ulkande" ljuden och fångade in hunden och drog honom bort från mattan (för av någon anledning så fördrar hundar att uppsöka en matta när de ska spy), så var det så mycket enklare att städa efteråt. Alltså reagerade jag genast på ljudet av att Bobs Sheltie "Boo" börja ha spyljud för sig. Jag rusade fram till honom och tog tag i halsbandet. Bob stod alldeles intill, vid dörren till bakgården, men hade inget hört där han stod och pratade med min pappa. Jag uppmärksammade honom att skynda sig att öppna dörren så vi kunde få ut Boo. Han fick upp dörren och tog ut Boo. Jag återgick till köket.

Plötsligt slog det mig att det inte var spyljud. En hemsk tanke slog mig och bekräftades av att Bob utifrån ropade: "Sonja, vad ska jag göra?" alldeles förtvivlat. Jag rusade ut och en snabb titt på hunden bekräftade min onda aning. Hunden hade satt en bit av tuggbenet i halsen!

Boo försökte förtvivlat hosta upp och svälja om vart annat. Här måste tilläggas att denna hund bitit mig ett flertal gånger och jag därför har mycket blandade känslor till honom. Jag skyndade att berätta för Bob vad som var fatt med hunden och förklarade att vi måste försöka få ut benet ur hundens hals. Jag lät honom försöka själv först, men jag märkte att Bob var allt för upprörd för att klara det fort nog. Jag tog över. Jag sa åt Bob att försöka hålla Boo stilla och öppna munnen. Tyvärr förstod han inte att hålla Boos huvud och munnen öppen, utan släppte greppet medan min högerhand var nere i Boos hals och försökte få tag om benet. Jag hann inte få ut hela handen. Boo bet. Det blev ett djupt hål rakt in i min tumme så att blodet sprutade. Inte skulle Boo frivilligt släppa ifrån sig sitt ben!!

Jag var inte villig att försöka igen utan sa åt Bob att vi fort måste få Boo till veterinären. Det fanns en, två kvarter från där vi bor och det var dit jag tänkte att vi skulle få iväg honom. Det skulle vi hinna. Jag rusade in. Marianne, som börjat inse vad som försegick, och vars Papillon en gång för många år sedan varit i en liknande situation rusade ut för att hjälpa Bob och Boo medan jag tvättade av det värsta blodet och fick tag på första bästa trasa - en kökshandduk - att vira om tummen. När jag hunnit så långt hade Bob och Marianne hunnit förflytta Boo från bakgården till garaget. Jag rusade efter. Marianne hindrade Bob att bära Boo vidare till bilen. Boo gurglade mer och mer och blev allt mattare. Istället sa hon med förtvivlad och gäll röst att vi måste försöka få bort benet ur Boos hals. Hon hittade inte engelska ord. Bob lade ner Boo på en bit heltäckningsmatta, som vi har i garaget, och jag sa: "Vi hinner...vad väntar vi på?" Marianne vägrade släppa iväg oss. Hon var nära gråten. Jag insåg plötsligt att hon hade rätt! Boo blev allt mattare. Vi behövde agera snabbt. Jag började lyssna på Marianne, vars adrenalinhalt måste ha farit upp med en väldig hastighet när hon såg samma sak som jag och Bob - Boo höll på att kvävas till döds!

Bob och jag lyfte upp Boo i midjehöjd i en hast och höll honom så att luftvägarna skulle kunna vara öppna. Jag höll i huvudet och Bob i kroppen. Mariannes hand for in i Boos svalg och hon grävde och grävde samtidigt som hon skrek: "jag känner den men jag får inget grepp". Hon lät allt mer förtvivlad.

Plötsligt kände jag hur Boos kropp slutade göra motstånd och blev alldeles slapp. "Min Gud, han är död" skrek både Bob och jag där vi höll honom. "Nej, nej", grät Marianne och körde in handen ännu djupare i strupen på den livlösa hunden, som nu var ännu svårare att hålla. Hon grävde och grävde med fingrarna efter den geggiga oxhudbiten som slant hennes fingrar hela tiden. Det kändes som evigheter, innan hon drog ut handen och fick med sig oxhudsbiten ut.

Boo var totalt livlös. Han hade kissat på både Bob och mig när han slocknade. Bob släppte taget om honom och jag hade hans tunga kropp i min famn. Bob skrek förtvivlat: "Nej, nej han kan inte vara död!" Jag lade ner honom på mattan och frigjorde luftvägarna genom att öppna munnen och lägga tungan åt sidan. Jag sa till Bob att fort sätta igång att massera Boos bakdel medan jag själv med jämna interall började pressa på Boos bröstkorg. Marianne höll koll på huvudet, munnen och tungan. Jag trodde inte för ett ögonblick att jag skulle lyckas få liv igen i hunden, men Bobs och Mariannes förtvivlan fick mig att ivrigt fortsätta. Jag pressade brstkorgen ner och släppte upp, ner och släppte upp. Sekunderna gick och blev minuter. Jag koncentrerade mig hårt medan jag mumlade: "Kom igen nu, Boo!"

Plötsligt rosslade det till inne i hunden. Han fick luft. Det var bara lite, lite men det ingav hopp. Skulle vi faktiskt kunna få liv i den till synes döda hunden? Jag koncentrerade mig ännu hårdare på att pressa med rätt intervall, trots min nyvaknade iver. Allt för att få igång hjärta och andning. Sekunderna gick. Det rosslade mer och mer i hunden och Bob kunde känna att den tidigare så livlösa hundkroppen plötsligt åter gav lite motstånd. Nu fanns det liv i Boos ögon igen och han andades, om än rosslande. Tio minuter senare låg han ännu orörlig på mattan, men andades någorlunda normalt. När jag reste mig upp för att springa in efter bilnycklarna, för nu behövde jag inte pressa hans bröstkorg längre, reste han på huvudet för att se var jag tog vägen, innan han hastigt lade ner det igen.

Jag var tillbaka inom två röda och lyfte upp honom i famnen medan Bob sprang till bilen och öppnade bildörren åt mig. Boo skulle nu nog klara sig, men till veterinären skulle vi hursomhelst. Det var först i bilen som Bob fick mig att förstå att den veterinären som jag hade tänkt att vi skulle ta med Boo till, hade stängt för kvällen. Det tog ytterligare 15 minuter att köra till den dygnet-runt-öppna djurakuten. Den resan hade Boo aldrig klarat om inte Marianne funnits! Jag erkänner villigt att jag var mycket motvillig till att köra ner min hand i Boos gap igen, efter bettet han givit mig på bakgården. N är Marianne försökte, var Boo redan avsvimmad och kunde inte göra motstånd.

Boo kvicknade till och var redan mycket bättre när vi kom till veterinären. Hans lungor lät ok och hjärtat likaså. Han fick penicillin för att förhindra eventuella skador på slemhinnorna, som kunde resultera i senare svullnad och därmed kvävning, ifall Marianne hade skadat dessa när hon drog ut benet. Veterinären sade att vi hade haft tur. Bob ringde hem och kunde berätta att allt var ok och att vi skulle komma hem inom några minuter. Alla drog en lättnadens suck. I bilen på väg hem var Boo redan så pigg att han orkade protestera mot att sitta i min famn.

Nästa dag var Boo mer eller mindre som vanligt. Kanske var han lite omtumlad och chockad. Min tumme var i ett paket efter en rejäl rengöring av det djupa såret. Min stelkrampsspruta var bara 3 år gammal, så jag behövde inte åka till doktorn för att ta en ny. Några veckor senare var Boo sig själv igen och ett litet ärr på insidan av min höger tumme skvallrar om händelsen. Det kan jag leva med när jag vet att vi lyckades rädda livet på Bobs hund. Jag kan dock inte låta bli att undra om Boo faktiskt dog och vi lyckades få liv i honom eller om han bara svimmade. Hursomhelst rörde det sig om sekunder för att rädda honom och utan Mariannes insats hade Bob och jag helt klart varit en sheltie mindre. Trots att det första mötet mellan de blivande svärföräldrarna inte blev det mest lyckade, så njöt alla av festligheterna kring vårt bröllop - tre dagar senare!

Artikel index

Denna uppsats skrevs ursprungligen i april 1998
© Sonja Wakefield

http://hem1.passagen.se/nightwin/articles/boo.htm