Monika berättar

Sedan den dagen vi åkte till sjukhuset för att föda vårt älskade lilla barn så hade jag inte lämnat sjukhuset område. Så kom den dagen när jag skulle åka hem utan mitt barn. Niclas och några vänner frågade om jag ville att dom skulle plocka bort alla Jens saker som stod framme. Men det kändes inte rätt att göra det. Det värsta hade ju redan hänt, vi hade förlorat våran son och sorgen blev nog inte större för att vaggan och skötbordet stod kvar så jag sa att jag ville ha det kvar. Jag ville inte åka hem, allt skulle kännas så definitivt då Jens var verkligen borta och han skulle aldrig få komma hem med oss, men jag visste ju att någon gång var jag tvungen. Jag satt i bilen utanför länge länge innan jag orkade gå in och den känslan när jag steg in genom dörren utan Jens kommer alltid att finnas kvar inom mig.

Dom första två-tre veckorna hemma var ett enda stort kaos, man befann sig i ett slags chocktillstånd och jag tror inte man riktigt hade fattat vad som hade hänt. Telefonen ringde hela dagarna, vänner kom och hälsa på, mina föräldrarar kom ner och vi började nästan genast att ordna allt till begravningen så man var upptagen hela tiden, men det var efter begravningen det riktigt jobbiga började. Det är nu man ska orka fortsätta leva i vardagen utan Jens. Nu när telefonen inte riktigt ringer lika ofta eller folk kommer till oss, det är nu det svåra börjar när en del tror att man ska börja leva normalt igen. En del har frågat mig: Nu när det har gått en tid (Snart fyra månader) känns det lättare då, känns sorgen lika stark eller är den mindre nu? Men det är ju precis tvärtom det är nu det är som svårast när man ska försöka leva i vardagen igen utan allt det stöd man fick i början när vi kom hem. Det är nu man känner den stora tomheten. Jag hade aldrig trott att vår lilla lägenhet skulle kännas så fruktansvärt TOM!

Många dumma kommentarer har man fått höra från folk och även fast man vet att de bara vill hjälpa så har man blivit sårad så många gånger när folk har slängt ut sig saker som: Vilken tur att ni i alla fall är unga och att ni kan skaffa ett nytt barn! Vad spelar det för roll om vi får ett nytt barn, saknaden av Jens kommer ju inte att bli mindre för det. Även fast vi får 10 barn till så kommer det alltid att finnas ett barn för lite i vår familj. Vi kommer alltid att ha en liten ängel som vi älskar men som inte är här hos oss. Men det värsta är endå folk som inte väljer att inte säga någonting även fast man vet att dom vet, jag förstår att många kanske är rädda att möta människor i sorg och att de ska säga fel saker men det är värre att inte säga någonting alls, man behöver inte säga något speciellt kanske bara lyssna om den som har drabbats vill prata om det eller bara säga att jag tänker på er.