Niclas berättar:

Kl 0800 den 11/4-2002 så hade vi fått en tid för eventuell igångsättning på Specialförlossningen Östra Sjukhuset i Göteborg. Kvällen innan och under natten hade Monika känt av förvärkar som lite oregelbundna sammandragningar som kom och gick. För övrigt så kände sig Monika ganska bra och var inte direkt påverkad av sin lindriga havandeskapsförgiftning.

Planen som läkarna redogörde för oss var att först skulle Monika behandlas med en hormongel på livmodertappen som skulle mjukas upp och kanske sätta igång förlossningen tack vare det. Sedan skulle man låta det vänta i 6 timmar för att se hur det framskred. Om inget hade hänt så skulle Monika få vila över natten och behandlas nästa morgon igen med gelen. Ca kl 1100 efter lite undersökningar så sattes gelen på plats.

Ganska så snabbt så kunde jag märka hur sammandragningarna började ta i ordentligt och hur Monika påverkades. Fortsättningen var som jag hade förväntat mig att en "vanlig"förlossning skulle vara. Monika hade det mycket kämpigt under det s.k öppningsskedet men eftersom det hela tiden gick framåt så kändes det efter omständigheterna tryggt och bra.

Framåt 19 tiden på kvällen så gick vattnet vilket för mig kändes som ett mycket stort steg framåt. Men för Monika,som hade kämpat på otroligt bra med avslappning under verkarna och även nu börjat använda lustgasen , blev nu smärtan på gränsen att bli övermäktig. Vi började fundera på lite mer smärtlindring (ryggmärgs bedövning) för tyvärr så kunde vi inte göra de saker som vi hade planerat om innan t ex varmt bad och dusch, varma och kalla omslag m.m, anledningen till detta tror jag var att barnmorskan verkade lite för upptagen och att Monika var sängbunden nästan hela tiden.

Ca kl 2300 satte man in ryggmärgsbedövningen samt även två stycken s.k sterila kvaddlar. Jag uppfattade det som en skön befrielse för Monika att få smärtlindringen då hon fick möjlighet att vila/återhämta sig en stund. Ungefär vid denna tiden så började förlossningspersonalen få problem att ha kontakt med Jens via den skalpelektrod som man hade satt efter vattenavgången. Den krånglade genom nått slags glapp som de inte kunde hitta man försökte senare under natten på olika sätt att få den fungera. Man bytte bl a annat ut den två gånger, man försökte hitta om glappet fanns i själva CTG-apparaten o.s.v. Men samtidigt så hade alla tidigare kontroller under dagen/kvällen/natten visat mycket fina värden på CTG-kurvorna så jag kände aldrig någon större oro även om ibland kontakten med Jens uteblev lång tid. När så skedde så lyssnade man kortare stunder med yttre kabeln.

Ca kl 0400 började Monika att krysta. Vilken enorm skillnad det var att se Monika gå från avslappningsarbetet till det mycket aktiva krystningsarbetet. (Ni killar/män som har haft förmånen att få vara med er underbara kvinna vet vad jag menar.) Denna enorma kraft som kommer från ingenstans och hjälper barnet ut cm för cm. Under denna tiden så hade helt slutat med direktkontakten via skalpelektrod till Jens utan tydligen så tyckte man att övervakningen via den yttre kabeln var bäst.

Kl 0534 föds Jens och ganska så snabbt märker barnmorskan ( som var en helt ny för oss eftersom vår ordinarie var upptagen på ett annat rum) att Jens är dålig. Han bars iväg till ett behandlingsrum och jag fick följa med. Barnpersonal tillkallas och efter ca 5 minuter så kom en annan barnmorska och sa till mig att gå in till Monika igen och vänta. I förlossningsrummet fick Monika, jag och barnmorskeleven som vi hade haft hela natten, vänta i ca 30 -45 minuter då den förlösande barnmorskan kom tillbaka och sa att nu är han stabiliserad och att han både andas och hjärtat slår. I samband med detta så sövdes Monika ner för att moderkakan inte hade släppt som den skulle och de fick ta ut den genom operation.

Nu så började den absolut värsta väntan i mitt liv någonsin. Först tog de iväg min son och strax därefter så kördes Monika iväg kvar var jag med alla tusen tankar som for runt i huvudet och chocken efter att ha fått följa återupplivandet av Jens. Som tur var så kom en barnmorska och frågade om jag skulle följa med och hälsa på Jens som hade flyttats upp en våning till intensivårdsavdelningen 1 våning upp. Självklart gick jag med henne upp och fick egentligen för första gången komma nära Jens ,samtidigt så fick jag träffa den läkare som sedan hade ansvaret för Jens vård där. Han informerade mig kort om vad de hade gjort med honom.

Efter ytterligare ca en timme så kunde jag vara med Monika när hon vaknade upp så att vi lite senare kunde vara tillsammans med vår nyfödde son.

Monika berättar:

Eftersom jag sattes igång så var vi på sjukhuset under väldigt lång tid innan Jens föddes. Från det att vi kom in till sjukhuset så tog det 22 timmar innan Jens föddes så hela förlossningen känns som den tog evigheter, och det har nog mycket att göra med att jag var på sjukhuset från första värken till sista. Efter som det var själva förlossningen som var orsaken till att Jens drabbades av syrebrist så har jag försökt förtränga varje minut av den även fast jag vet att det inte är bra för precis som alla andra kvinnor som varit med om en förlossning så behöver man ju prata om den. Samtidigt som det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv så är det ju ändå det det bästa också.

Efter 17 timmar när jag äntligen hade öppnat mig och började krysta så var jag helt slut men det kändes ändå helt underbart att veta att snart så skulle det vara slut. Men min livmoder var ganska trött så mina värkar var inte så effektiva så det tog drygt en och en halv timme innan Jens kom ut och det kändes som om det aldrig skulle ta slut även fast barnmorskan sa att hon såg hans huvud och jag fick känna på det. Jag trodde aldrig han skulle komma ut men så hände det, han kom ut och jag glömmer aldrig hur det kändes när han föddes, det är en känsla som inte går att beskriva. Så höll nån upp honom och jag såg direkt att det var en kille och jag blev så otroligt lycklig för det var det jag hade känt på mig hela tiden att det skulle vara en kille. Sedan la dom upp honom på mitt bröst och jag tänkte oj vad stor han är! men direkt när de hade lagt upp honom så började barnmorskan suga honom rent i munnen men han började inte att skrika så barnmorskan tog honom och sprang ut med honom och sa åt Niclas att följa med.

Kvar i rummet låg jag och barnmorske eleven som hade varit med hela natten. Hon var helt chockad och sa att hon inte ens hade hunnit se vad det var för kön och det var då jag började inse att allt inte vat som det skulle. Efter några minuter kom Niclas tillbaka in till rummet och det enda han sa var att "dom jobbar med honom och att det var hur många som helst" ute i behandlingsrummet där Jens var och att en barnmorska hade sagt åt honom att han inte skulle vara kvar där utan gå in till mig. Det var då när Niclas kom tillbaka som jag började först att det var väldigt allvarligt sen satt vi bara där och väntade på att någon skulle komma in och berätta nåt men det kom ingen och det tog en evighet innan någon äntligen kom in och sa att han lever och att han andas och att hjärtat slår och han är uppe på barnavdelningen och det lät ju ganska positivt men det skulle senare visa sig att det inte alls var positivt.

Sedan började alla oroa sig för att min moderkaka inte lossnade och dom började prata om att jag skulle sövas ner för att man var tvungen att ta ut den manuellt, men jag var helt vettskrämd för att de skulle söva mig för jag ville ju inte bli nersövd så länge jag inte visste hur det var med Jens, men jag hade inget val. De körde upp mig en våning och sövde ner mig och plockade ut moderkakan och efter en dryg timme när jag vaknade så visste jag inte om Jens levde så det första jag frågade Niclas var: hur är det med honom lever han?