Tänk om man kunde vrida tillbaks
klockan? Till den dag jag insåg jag var homosexuell. Så
många år sedan var det inte; jag var 21 år gammal
då den tanken slog mig. Bögar hade man sett av på
TV; de var fjolliga, sexgalningar, annorlunda, udda, äckliga,
farliga. Inte som jag. Inte som mina kompisar. Lustiga. Lyckligtvis
hade jag fel men hur skulle jag kunnat veta det?
Det var i duschen efter träningen
allt blev uppenbart. Han hade en konstig effekt på mig,
en varm känsla som gjorde att det pirrade i magen. Shit!
De där ögonen, benen, bröstet! Den dagen gick det
inte att stoppa trots att jag hoppat över bastun. Den reste
sig utan att jag kunde hjälpa det. Tänk fort nu! Jag
vände mig om i duschen och vred på till iskallt vatten.
Det fungerade! Den blev nedkyld. Räddad.
Nej, nej, nej. Jag ville inte vara "sån".
Varför jag? Typiskt; jag som redan är så ful,
töntig, larvig. Just jag skulle drabbas av det där skitet.
Vad hade jag gjort fel?
Det fanns ingen att tala om det för.
Ingen skulle förstå. Jag var säker på att
mina kompisar skulle hata mig om de fick veta hur äcklig
jag var. Världens enda normala kille som gillade killar,
det var jag det. Det var då jag upptäckte heta linjen.
Vad gillar du? var en av de första
frågorna jag fick på heta linjen. En chock blev det,
alla dessa flåsande gubbar. Jävla gubbar. Äckliga
gubbar. Fanns sådana människor omkring mig i Sverige?
Var döljer de sig på dagen, alla dessa kåta flåsande
människor? De finns inte i min omgivning tänkte jag!
Inte här! Den förste jag ringde upp minns jag än
idag. Han ställde lustiga frågor; är du passiv?
är du aktiv?? Hans lustiga röst skrämde mig. När
han fick höra att jag var oskuld med killar blev han alldeles
till sig. Hmmmm, orörd! En sån där han inte har
sett ute! Han blev helt rasande när jag försökte
lägga på.
Jag blev besviken på bögar.
En efter en jag ringde upp sänkte mig. Ville jag träffas?
Vad tände jag på? Det är väl inget fel med
att knulla? Vill du inte bli sugen? Kom nu! Jag borde släppa
mina hämningar. Dagarna, månaderna gick och jag hade
oturen att hela tiden slå fel nummer. Jag minns alla de
röster som verkade intressanta, de jag verkligen hade velat
tala med men de var inte de som lämnade ut numret. Jag lyssnade
och lyssnade och försökte hitta någon likasinnad
i den där absurda världen. Varför just jag bland
dessa dårar??? Jag reste lång, långt borta ett
tag. Men varken kalla duschar eller långa sträckor
hjälper emot det jag hade råkat ut för.
Det var under min långa resa som
jag upplevde en killes kropp emot min. Jag upplevde en oskyldig
kontakt med en snygg grabb jag träffade av en slump. Varför
blev han intresserad av mig? Efteråt kändes det så
bra! Det var inte äckligt utan vackert. Det kändes så
rätt, som om jag alltid upplevt det, som om det hade hänt
förr. Det var så naturligt och han var så normal.
Just som jag. Det fanns andra! Vi talades vid i timmar innan vi
skildes åt för alltid. Jag vandrade glatt tillbaka
till mitt hotell. Jag minns den där starka solen den dagen
och känslan av att ha upplevt något speciellt.
Hemma igen. Jag hade telefonen under
täcket när alla sov. Lyssnade, hoppades, väntade.
Det var en mystisk värld som kom fram ur luren, så
annorlunda, så spännande. Heta linjen var min ventil
utåt men även en drog. Jag blev yr, deppig, förvirrad.
Trött på alla som ljög. En dag fick jag kontakt
med rätt person. Den första augusti 1992 var det. Vi
var båda rädda för vad vi var. Tillsammans upptäckte
vi att det fanns en annan värld förutom den på
heta linjen för likasinnade. Han är än idag en
kompis som står mig nära. Annorlunda men sammanvävda
av samma öde. Med tiden har vi båda lärt känna
många andra sk "vanliga" killar som gillar killar.
Dagen jag förstod att alla flåsande, motbjudande och
bittra bögar på linjen var i minoritet kändes
det som en befrielse. Fösta steget i rätt riktning var
taget.
Nästa steg. Jag fick hans nummer
trots att han bodde hemma. Han var så trevlig och lät
så söt och rädd på rösten. Ännu
en själ på jakt efter sitt jag. Vi utbytte bilder men
jag vågade inte säga hur snygg jag tyckte att han var.
Inte tills han sa att jag såg bra ut. Hur kunde han tycka
det? Stegen hem kändes så tunga efter plugget. Jag
längtade hem till telefonsvararen och till min post. Hans
röst och brev gjorde mig yr. Varm i själen. Men jag
kunde väl inte bli tillsammans med en kille? Jag var väl
inte grovt homosexuell? Jag sa till honom att jag var bisexuell
och jag inte ville ha ett förhållande. Inte jag. Inte
med en kille.
Vi träffades en regnig dag. Den
kvällen kändes det som en dimma, som en film. Natten
därpå sov han hemma hos mig och jag upplevde för
första gången en hel natt med någon jag längtade
efter så att det värkte i kroppen. Jag kramade om honom
och kände en lugn och trygghet jag aldrig hade upplevt tidigare.
Men det hela sket sig. Tiden var inte mogen. Varken jag eller
han vågade erkänna vad vi var. En dag kramades vi vid
spegeln i hallen. Hans reaktion när han såg oss själva
i spegeln var att det "inte såg rätt ut".
Två killar som höll om varandra var inte en bild som
fanns i vår sinnesvärld. Bilden av kärlek och
ömhet mellan två av samma kön var inte något
vi hade sett. Det är Strange love än idag .
Jag var skitpackad den där fredagen
för tre år sedan. Vi drack öl, sprit vin och vi
diskuterade livets mening. Det var oundvikligt, det naturliga
steget att säga det. Vi hade ju talat om allt tidigare, om
avsaknaden av tjejer och kärlek. Delade hoppet om att hitta
den "rätta". Jag sa dem orden, "det finns
något jag måste berätta för dig…".
Trots att han direkt sade att det inte spelade någon roll
utbrast jag i gråt när han gick hem. Men tårarna
jag svettades var av lättnad. Jag grät över min
feghet, att vara så falsk för min omgivning. Jag kvävdes
av skådespelet. Ventilen var nu öppen. Det kändes
tungt den där första gången jag berättade
för en heterosexuell kompis om vem jag var. Men idag när
många av mina nära vänner vet om min läggning
förstår jag inte varför jag inte berättade
tidigare. Jag hade ju kunnat slippa alla dem åren av ensamhet.
Alla har tagit det bra och till och med kommit mig närmare.
Det är lätt att vara efterklok.
Blir ibland sorgsen när jag tänker
på all tid som gick åt att förstå att man
inte väljer att ha den läggningen man har. Det är
inte mitt val, utan naturens. Att kärlek mellan två
killar är naturligt och vacker såsom all ömhet
två människor emellan. Att sexuell läggning inget
har med livsstil att göra. Jag behöver inte vara som
alla heterosexuella eller som andra bögar. Jag lever mitt
liv precis som jag alltid gjort, jag lever som homosexuell i den
vardag jag alltid levt, den sk. "heterovärlden".
Visst lever jag inte helt "öppet" men jag tycker
att inre öppenhet, att acceptera sig själv, är
viktigare. Fan!! att det tog så många år och
hitta det uppenbara.
När jag berättade för
en hetero-tjej om att jag tyckte att det var jobbigt och vara
bög ibland så svarade hon: "tror du att du är
unik bara för att du är bög?" Alla människor
har ibland problem med sig själva. Vissa homosexuella har
en tendens att tro att allt skulle vara så mycket enklare
och vara hetero. Så fel man kan ha. Det är lika knepigt
och leva vilken läggning man än har.