Essä om människans natur av Niclas Berggren

I denna uppsats har jag för avsikt att söka besvara tre frågor: (i) Är människans natur konstant över tid och rum?; (ii) Vilken är människans karaktär?; och (iii) Hur kan ett kapitalistiskt ekonomiskt system utvärderas mot denna bakgrund? Jag kommer att försöka argumentera för att vissa av de anklagelser som har framförts mot kapitalismen från socialistiskt och religiöst håll grundar sig på en felsyn på människan samt att kapitalismen är ett moraliskt försvarbart ekonomiskt system.

Inledningsvis vill jag definiera kapitalism som ett ekonomiskt system som, inom ramen för väldefinierade privata äganderätter, bygger på full frihet (bl a från statlig inblandning) och dess motsats, socialism, som ett ekonomiskt system där produktionsmedlen ägs och nyttjas av staten. Jag använder mig avsiktligt av dessa extremer för att kunna utvärdera de båda alternativen etiskt. Hur de båda systemen skulle fungera i verkligheten i renodlad form och hur olika blandningar av de två fungerar i dagens värld är två andra frågeställningar, som berörs i viss mån nedan.

Låt mig börja med frågan, om människans natur är konstant över tid och rum. Med människans "natur" eller "karaktär" menar jag hennes grundläggande karakteristika, såsom ondska/godhet, hat/kärlek och egoism/altruism. Det förefaller mig som att denna fråga måste besvaras innan någon vidare analys kan genomföras; vikten härav framgår med tydlighet av nedanstående resonemang. Frågan kan besvaras på två sätt: "ja" eller "nej", där jag sällar mig till den skara som avger det förra svaret. Jag vill grunda min ståndpunkt på Gary Beckers begrepp "hushållsproduktionsfunktion", som hushållet vill maximera givet olika restriktioner i sin strävan att uppnå största möjliga nytta. Det intressanta i denna idé är att argumenten i funktionen (s k Z-varor) inte är direkta varor och tjänster utan de övergripande mål, som hushållet vill uppnå genom den direkta konsumtionen. Exempel kan vara hälsa, lycka o d. Argumentet är här att det är rimligt att förvänta sig, att "alla" människor har liknande övergripande mål för sina liv, även om de medel som de tror bäst leder till måluppfyllelse skiljer sig åt. Härvidlag kan man säga att människans underliggande preferenser är konstanta över tid och rum. Det betyder, för analysen i denna uppsats, att vilka grundläggande egenskaper vi än åsätter den mänskliga naturen, är dessa desamma över den relevanta tidsperioden och mellan olika personer vid samma tidpunkt. För den religiöst intresserade torde Bibelns budskap stödja synen om den mänskliga naturens konstanthet: före syndafallet var människan god i alla avseenden, efter detsamma var hon "fallen" och syndig och kommer så att förbli tills hon (i) blir en kristen (blir en "ny skapelse") eller (ii) når himlen. Det motsatta synsättet säger att den mänskliga naturen ändras över tiden och/eller skiljer sig åt mellan olika människor; d v s människans natur är en funktion av olika variabler (t ex olika institutioner eller olika ekonomiska system).

Nästa fråga är vilken den mänskliga naturen är. Det står klart, att denna fråga endast kan besvaras under synsättet, att den mänskliga naturen är konstant. Om inte detta synsätt är korrekt, finns det ingen mänsklig natur per se, eftersom varje enskild individ anses ha en viss natur beroende på olika faktorer. Därför utgår svaret på frågan ifrån att vi accepterar att den mänskliga naturen är konstant. Givet detta vill jag hävda, att människan i grunden är egoistisk. Det innebär att varje individs handlingar primärt emanerar från en strävan att uppnå det som bidrar till att höja sin egen nytta - inte andras nyttor. Ett nödvändigt villkor för att handlingar som höjer andras nyttor skall utföras, är att dessa samtidigt höjer den egna nyttan.

Mot bakgrund av antagandet att människor är eviga egoister, blir nästa fråga: Hur kan kapitalismen utvärderas? Det logiska svaret blir, att kapitalismen inte skiljer sig från socialismen vad gäller graden av egoism i den mänskliga naturen; d v s vi kan inte diskriminera mellan de två alternativa ekonomiska systemen i moralisk mening på basis av graden av egoism. Härvidlag menar jag, att de argument som framförs mot kapitalismen som "omoralisk, eftersom den gör människor (mer) egoistiska", är inkorrekta.

Hittills har jag emellertid talat om egenskapen egoism som en del av människans natur. En nära relaterad sak är att den mängd egoism som aktivt används och, framförallt, vilka resultaten av den mängd egoism som används blir, påverkas av de institutioner (formella och informella regelsystem) som omger individen. D v s institutionerna fungerar som ett filtersystem, som avgör hur mycket av den egoism som finns konstant i den mänskliga naturen som används och vilka resultaten därav blir. Olika ekonomiska system ger upphov till olika resultat i dessa avseenden. Härvidlag hävdar jag att kapitalismen är moraliskt överlägsen socialismen.

Grunden för denna överlägsenhet förklaras av Adam Smith i The Wealth of Nations, där han hävdar att ett fritt ekonomiskt system med privat äganderätt gynnar de allra flesta, i det att varje individs egoism och självintresse oavsiktligt leder till att andra individers önskemål uppfylls. När bagaren och slaktaren producerar sina varor gör de bl a det för att få en så hög inkomst eller vinst som möjligt. Men villkoret för att deras produkter skall ge företaget inkomster är att konsumenterna vill ha deras, och inte andras, produkter. Därför måste de försöka tillverka varor som har ett så lågt pris som möjligt för en given kvalitetsnivå. Detta system, som bygger på att varje individ använder sitt självintresse som ledstjärna för sitt beteende, leder alltså till både ekonomisk effektivitet och till en ekonomi, vars yttersta beslutsfattare är de dagliga konsumenterna - du och jag. Ett socialistiskt ekonomiskt system, å andra sidan, leder den egoistiska människan till ett beteende, som inte gynnar andra.

Antag att den inkomst som ekonomin aggregerat producerar under en viss tidsperiod (BNP) fördelas lika mellan alla individer (N stycken). Varje individ får då, oavsett arbetsinsats eller personliga karakteristika, BNP/N. För den läsare som är ytligt bekant med mikroekonomisk teori, framstår detta systems praktiska omöjlighet klar och tydlig: varje rationell individ kommer att sluta arbeta! Under antagandet att individen, då han arbetar, bidrar lika mycket till den totala inkomsten som alla andra, är kostnaden för att sluta arbeta näst intill noll (BNP/N - {[(N-1)/N]*BNP}/N), medan intäkten (njutningen av att inte arbeta) är stor. Detta är det s k fripassagerarproblemet. Följaktligen kommer det socialistiska systemet aldrig att kunna leda annat än till misär, såvida (i) folk inte tvingas att arbeta (i vilket fall deras produktivitet med all säkerhet kraftigt kommer att understiga den som kan observeras i den fria ekonomins; dessutom kan det etiska i tvång av detta slag ifrågasättas) eller (ii) den mänskliga naturen inte ändras i och med det socialistiska systemets införande. Den marxistiska retoriken har betonat den andra punkten, medan verkligheten snarare har tvingat de socialistiska ekonomierna att inse, att människan är egoistisk också under socialism och att, om något alls skall produceras, tvång måste användas.

Om vi istället för det renodlade fallet tittar på en partiellt socialistisk ekonomi, av svensk typ, ser vi att den egoistiska människan har två scener att agera på: den ekonomiska och den politiska. På den ekonomiska marknaden fungerar systemet i princip såsom beskrivits ovan: den vinstmaximerande företagaren leds i sin egenintresserade strävan efter vinst att uppfylla konsumenternas önskemål. På den politiska marknaden, vars storlek och utbredning definieras konstitutionellt, finns det i regel också utrymme för den egoistiske individen att agera för sina intressen. Till skillnad från den ekonomiska marknaden, där egoism leder till välståndsmaximerande utfall, används egoismen här för att konfiskera vad andra människor tjänar och äger. Av två skäl ger därför en partiellt socialistisk ekonomi upphov till att människors naturliga egoism leder till lägre välstånd och, i den mån man anser dessa två begrepp positivt korrelerade, till lägre välfärd: (i) genom att individer lägger resurser på att försöka få politiker och byråkrater att fatta beslut som gynnar dem istället för att bedriva produktivt arbete och (ii) genom att de som arbetar, skapar, och producerar implicit bestraffas genom att stora delar av deras inkomst tas ifrån dem, vilket skapar negativa incitament för välståndsskapande verksamheter.

Jag hävdar att den socialistiska idén bygger på en felaktig modell över hur en ekonomi de facto fungerar. Dess betoning av fördelningsfrågan på bekostnad av tillväxtfrågan beror på dess statiska syn på ekonomin som ett nollsummespel, där det med nödvändighet är så, att det en vinner, förlorar en annan. Den kanske viktigaste insikten i nationalekonomin är att ekonomin är en dynamisk företeelse, som ständigt förändras och utvecklas över tiden och som under frihet är ett plussummespel: praktiskt taget alla får det bättre över tiden, absolut sett. Införandet av socialistiska företeelser leder till ett minussummespel: den samlade förmögenhetsmassan minskar över tiden. I den mån fördelningsfrågan tas upp måste den analyseras i nära samband med tillväxtfrågan; antagandet om deras oberoende är grovt felaktigt och potentiellt ytterst skadligt.

Avslutningsvis kanske läsaren anser att jag har betonat egoismens kontroll över människans agerande, och fördelen därav under ett kapitalistiskt system, alltför starkt. Till detta vill jag säga, att jag inte tror att den mänskliga naturen endast kontrolleras av självintresse; jag tror emellertid att så är fallet i en dominerande utsträckning. Jag tillhör dem som menar, att det mesta av det som vissa betecknar som altruistiskt beteende i själva verket baseras på egoism. Människan ger t ex till välgörenhet för att antingen känna sig snäll inombords, för att få andra människors beundran eller för att lyda Gud. Härvidlag är jag av den åsikten, att ett socialistiskt system förstör människans motiv att ge till andra av egen fri vilja. Under en kapitalistisk regim, där det inte finns en välfärdsstat, vet människor att det är på dem och deras bidrag som social hjälp beror; dessutom är deras möjligheter att bidra med hjälp i olika sammanhang större, eftersom staten inte konfiskerar stora delar av deras inkomster. Under socialism förväntas staten agera som social understödjare i alla situationer, varför privat ansvarstagande och initiativkraft urholkas i det att människans inneboende egoistiska natur inte leds att hjälpa andra. Här menar jag att det bibliska budskapet ger min syn stöd: där betonas varje individs ansvar att ge till dem som behöver hjälp - aldrig talas det om statliga välfärdssystem.

Slutsatsen är klar: givet att människans natur är egoistisk, ger det kapitalistiska systemet upphov till högre välstånd och större frihet än varje form av socialistiskt system, som leder till lägre välstånd och som medför betydande tvångs- och konfiskationsinslag. Därför menar jag, att kapitalismen är moraliskt överlägsen socialismen som ekonomiskt system.

Go back