I. Inledning

Föresatsen med denna essä är att söka fördjupa insikterna om hur dygder - med vilket avses goda vanor, goda beteendemönster, goda karaktärsdrag - formas och upprätthålls, eller bryts ned och tillintetgörs, av den politiska struktur som råder. Jag kommer speciellt att fokusera på de ekonomiska och sociala system som väljs, och jag kommer därvid kontrastera två alternativa sätt att organisera dessa: den klassiskt liberala staten och välfärdsstaten.

Mer konkret studeras hur dessa båda ekonomisk-politiska strukturer påverkar människors beteenden på tre områden - sparsamhet, flit och hederlighet - och varför det är av vikt i vilken grad dessa traditionellt hyllade dygder efterlevs. Det intressanta blir här att klarlägga hur de nyss nämnda ekonomisk-politiska strukturerna skiljer sig åt i termer av vilka dygder de ger, eller inte ger, upphov till samt hur de tre specificerade dygderna ovan bidrar till att goda målsättningar, såsom välstånd, rättvis fördelning och självbestämmande, uppnås. Jag kommer i huvudsak att argumentera för att den klassiskt liberala staten har en överlägsen förmåga att generera dessa dygder och, därmed, att nå de tre målen bättre än välfärdsstaten.

Men innan jag närmare går in på att klarlägga detta, vill jag kort nämna att det givetvis är så att de nyss nämnda dygderna påverkas av en stor mängd faktorer som inte direkt har med den politiska sfären att göra. Men detta utgör inget hinder för att studera hur politik och ekonomi samverkar med dygder, av två skäl. Dels finns det ofta en indirekt koppling, så att politik också påverkar de andra områden, som i sin tur påverkar förekomsten av dygder (såsom skolan, familjen och frivilliga organisationer). Dels är det legitimt att utföra partiella analyser, speciellt i detta fall, när just politikens roll har varit allvarlig eftersatt i resonemang kring vad som ger upphov till goda mänskliga beteenden. Förhoppningen är att kunna bidra till att förstå - om än icke på ett uttömmande sätt - hur sådana beteenden skall kunna blomstra.

Uppsatsen är organiserad på följande sätt. Efter en diskussion om vilka mål som bör eftersträvas i byggandet av ett samhälle, kommer jag att utveckla vilka dygdernas roll är för att nå dessa mål. Sedan kommer frågan om vad som bestämmer olika dygders omfattning och spridning att avhandlas, med speciell betoning på politikens roll, varefter följer en sammanfattning av essäns slutsatser och insikter. Schematiskt sker analysen i denna essä på tre nivåer, i det att följande saker utvärderas:

Målen för ett samhälle: välstånd, rättvisa, självbestämmande

Medlen för att nå dessa mål: sparsamhet, flit, hederlighet (dygder)

Sätten att kunna få fram dessa medel: den klassiskt liberala staten kontra välfärdsstaten

II. Varåt skall ett samhälle sträva?

Det finns ett stort antal politiska ideologier, som mer eller mindre skiljer sig åt med avseende på hur det goda samhället definieras. Men på ett allmänt plan förenas många av betoningen av tre specifika mål: materiellt välstånd, en rättvis inkomst- och förmögenhetsfördelning och individuellt självbestämmande. Varför finns det skäl, att likt de flesta ideologier, anse dessa tre mål eftersträvansvärda?

Vad gäller materiellt välstånd, som enklast och i allmänhet definieras som real bruttonationalprodukt per capita, förefaller det vara ett nödvändigt, om än icke tillräckligt, villkor för att människor skall kunna realisera sina privata och gemensamma mål, vilka än dessa må vara. Dessa mål kan t ex förverkligas genom konsumtion av materiell karaktär, såsom kylskåp och CD-spelare, men också genom investeringar i trygghet, såsom pensionsförsäkringar och sjukvård.

Vad gäller fördelningen av inkomster och förmögenheter är detta ett mer kontroversiellt område, huvudsakligen p g a de skiftande definitionerna av "rättvisa". Vissa anser att den fördelning som uppkommer genom fria marknader är rättvis, i den mån den bygger på frivilliga transaktioner mellan ekonomiska aktörer. Andra anser att det sätt på vilket en viss fördelning har uppkommit är ointressant; istället betonas det slutliga utfallet, ofta med betoning på att skillnader i inkomster och förmögenheter skall vara små. Dock tycks alla vara eniga om att denna fråga är viktig.

Vad gäller målet om individuellt självbestämmande tar detta sin utgångspunkt i en syn på den vanliga människan som ett agerande subjekt, kapabelt att forma sitt eget liv efter eget sinne. Om individen inte har tillåtelse att fatta egna beslut på viktiga områden, tycks det, enligt denna syn, som att man berövar henne något väsentligt, vilket torde försämra livskvaliteten.

När jag tidigare nämnde att de flesta ideologier anammar dessa tre mål, nämnde jag att det finns olika sätt att definiera begreppet rättvisa. Men det finns därutöver två andra problem, nämligen att de vikter som åsätts vart och ett av de tre målen skiljer sig åt mellan olika ideologier samt att dessa mål ibland är negativt korrelerade.

I den diskussion som följer tas dessa tre mål som givna, även om deras exakta tolkning kommer att bli föremål för viss ytterligare behandling. Antagandet om att målen är givna görs för att jag istället för att diskutera dem skall kunna fokusera på en specifik form av medel som förtjänstfullt kan användas för att underlätta målens uppnående: vissa dygder.

III. Dygdernas roll för att nå goda mål

När man väl har specificerat de mål man vill nå med politiska medel av olika slag, blir frågan hur dessa skall kunna uppnås - eller, med andra ord, vilka medel som skall användas. Jag vill här utveckla hur tre dygder - sparsamhet, flit och hederlighet - kan hjälpa till med detta, givet att dessa dygder existerar (i nästa sektion diskuteras hur dygder uppkommer och bibehålls). Allmänt finns det skäl att anse denna typ av analys, som resonerar kring olika mänskliga egenskapers betydelse för att effektivt kunna genomföra politiska program, allvarligt eftersatt.

Materiellt välstånd

Låt oss börja med den första målsättningen, den om materiellt välstånd. Det dominerande paradigmet inom nationalekonomin (det neoklassiska) ser detta, operationaliserat som bruttonationalprodukten, som en funktion av realkapital, arbetskraft och humankapital. Även om det knappast finns skäl att ifrågasätta detta, finns det en tendens i denna ansats att negligera den i mina ögon mest centrala frågan, nämligen vilka institutionella förutsättningar som genererar stora mängder av dessa ting och som dessutom tillförsäkrar dem en hög kvalitet. Det är förhållandevis trivialt att konstatera att en ökning av maskinparken i en ekonomi leder till en större produktionskapacitet och, därmed, ett högre materiellt välstånd. Det kräver dock aningen mer av eftertanke för att fundera kring vad som får investerare att se till att maskinparken ökar samt vad som förklarar att det uppfinns nya maskiner.

Av central grundläggande betydelse, vilket framförallt kommit att betonas i den nya institutionella ekonomiska teorin, är vilken den institutionella regelstrukturen är, primärt när det gäller äganderätter samt hur rättssystemet fungerar. Människor är mindre benägna att investera i t ex maskiner och utbildning om de inte kan förväntas få behålla avkastningen på sina satsningar. Men givet vad som kan betecknas som en god institutionell struktur, som ger människor stabila och funktionella spelregler för olika typer av ekonomisk verksamhet, vill jag hävda att de tre dygderna sparsamhet, flit och hederlighet är betydelsefulla för att generera materiellt välstånd genom att de på olika sätt bidrar till att öka mängden och/eller kvaliteten på välståndets tre bestämningsfaktorer: realkapital, arbetskraft och humankapital. Vad grundar jag detta påstående på?

För det första kan konstateras att ett nödvändigt villkor för att kunna starta och bedriva företag är att det finns ett sparkapital att tillgå. Detta gäller både på det lilla och det stora planet. För den enskilde individ som kontemplerar att bli företagare, är det av avgörande betydelse att han antingen själv har tillgång till pengar eller att han kan få låna pengar som någon annan har sparat ihop (kanske via en bank). Detsamma gäller för det etablerade storföretaget, som antingen måste ha eget kapital eller tillgång till andras kapital för att kunna expandera. Och på nationsnivå är den aggregerade sparkvoten av stor betydelse, eftersom den anger det samlade utrymme som finns för produktiva investeringar i ett land: ju högre kvot, desto större andel av inkomsterna finns tillgängliga för att bygga upp resurser för större produktion. Det förtjänar avslutningsvis kanske att påpekas att detta givetvis inte innebär att ett extremt sparande är av godo: det gäller alltid att balansera behovet av konsumtion i nutid mot behovet av konsumtion i framtid. Men ett mönster av hygglig sparsamhet i befolkningen är en stor tillgång för ett samhälle, i det att det möjliggör en god välståndsutveckling.

För det andra är tveklöst flit en fundamental egenskap för en effektiv produktion och utbildningsverksamhet. Allt annat lika fungerar en arbetsplats mer ändamålsenligt om de anställda drivs av ett engagemang och en strikt arbetsetik. Att t ex sjukskriva sig när man inte har lust att jobba, att ta pauser ständigt och jämt, eller att arbeta långsamt och att dra benen efter sig inverkar menligt på ansamlandet av materiellt välstånd. Samma princip gäller investeringar i humankapital, dvs studier. En student som utnyttjar tiden väl och inhämtar nya kunskaper drar dels färre resurser (överliggare kostar skattemedel!) och blir också snabbare skickad att utföra produktiva insatser.

För det tredje torde hederlighet utgöra ett av de viktigaste karaktärsdragen hos människor i en marknadsekonomi, eftersom denna bygger på frivilliga kontrakt. Ju mer folk litar på varandra, desto större incitament finns det att göra affärer. I en legal miljö där lurendrejeri är ett utbrett fenomen, är det få som vågar riskera kapital och andra ägodelar i satsningar som mycket väl kan visa sig vara illusoriska. Här kan vi anknyta till ovanstående resonemang om vikten av goda lagar och ett välfungerande rättssystem. I hög grad kan sådana formella institutioner betraktas som substitut för en hederlig disposition hos stora delar av befolkningen: ju hederligare folk är, desto mindre är behovet av ett (resurskrävande) juridiskt system.

Sammanfattningsvis kan fastslås att de tre dygderna sparsamhet, flit och hederlighet samtliga bidrar till uppnåendet av målet om materiellt välstånd (även om det därutöver självklart finns andra faktorer som spelar roll - bl a har nämnts de institutionella förutsättningarna).

Rättvis fördelning av inkomster och förmögenheter

Låt oss så fortsätta med målsättning nummer två, den om rättvis fördelning. När det gäller sparsamhet går det svårligen att koppla denna företeelse till fördelningen av inkomster. Däremot blir sparande över en bestämd (visserligen godtycklig) nivå en förmögenhet, och om vi betraktar alla förmögenheter som uppkommit genom frivilliga kontrakt som rättvisa, finns inte så mycket att säga: allt sådant sparande är rättvist. Om vi däremot har ett rättvisebegrepp som just ser till fördelning snarare än till hur ekonomiska medel förvärvats, utgör faktiskt sparande en möjlighet för fattiga att bygga upp ett kapital, som kan möjliggöra en mindre fattig tillvaro i framtiden. I absoluta termer innebär därför sparsamhet en möjlighet till rättviseförbättring; i relativa termer kan dock rika spara mer än fattiga, varför rättvisan här kan försämras genom sparande.

Ett i vissa stycken liknande resonemang kan föras om relationen mellan flit och rättvis fördelning. Med den första rättvisesynen, att alla inkomster som uppkommer genom frivilliga kontrakt är legitima, finns återigen inte så mycket att säga, förutom att flit givetvis premierar den hårt arbetande och att han skall få behålla frukterna av detta sitt arbete. Med den rättvisesyn som betonar fördelningsfrågan, kan flit både öka och minska rättvisan: i absoluta termer kan fattiga förbättra sin situation genom flit, men i relativa termer finns en möjlighet att rika blir mer flitiga än fattiga, och att inkomst- och/eller förmögenhetsgapet därför ökar om fliten allmänt ökar.

Den tredje dygden, hederlighet, är en central komponent i vilken rättvisesyn som helst: båda de varianter som har diskuterats ovan anser bedrägligt förvärvade inkomster och förmögenhet moraliskt förkastliga. Därför är hederlighet en egenskap som på ett direkt och starkt sätt utgör en av grunderna för en rättvis fördelning.

Sammanfattningsvis är sambandet mellan de två första dygderna och en rättvis fördelning lite mer komplext än sambandet mellan dessa och materiellt välstånd. Däremot är hederlighet tveklöst positivt korrelerat också med en rättvis fördelning.

Individuellt självbestämmande

Så kommer vi till det tredje målet, individuellt självbestämmande. Sparsamhet kan förväntas hjälpa en individ att bygga upp en möjlighet till autonomitet. Genom att ackumulera ekonomiska resurser står man mer oberoende av externa hjälpsystem, såsom staten, banker eller välgörenhetsorganisationer, vilket innebär att man har större möjlighet att göra det man vill.

Flit bidrar också till självbestämmande, både på en individs fritid - eftersom han därigenom kan få högre inkomster p g a högre kvalitet i arbetet och p g a högre produktionskapacitet - och på arbetet, eftersom en flitig person lär åtnjuta större förtroenden än loja och okoncentrerade personer.

När det gäller hederlighet kan man argumentera för att en hederlig läggning bidrar till självbestämmande, eftersom en sådan person med stor sannolikhet (i synnerhet på lite längre sikt) får ett stort förtroende från sina medmänniskor i olika sammanhang. På grundval av detta förtroende är det t ex sedan troligt att det, allt annat lika, blir lättare att få och bibehålla ett arbete, vilket möjliggör en inkomst, som är nödvändig för ett stort mått av självbestämmande. En person som däremot har ett rykte som ohederlig torde få svårt att kunna ingå avtal med andra och skulle nog bli tämligen isolerad. På ett sätt kan en sådan person betraktas som självbestämmande, i något slags formell mening, men rent praktiskt krävs ekonomiska resurser, som en sådan person sannolikt inte har, för att kunna förverkliga olika mål.

Sammanfattningsvis ser vi återigen de tre dygderna bidrar till att förverkliga ett centralt mål för de flesta politiska ideologier, individuellt självbestämmande.

IV. Om hur dygder växer fram och befästs

Vi har nu kommit till den sektion i denna essä, som skall försöka reda ut huruvida den klassiskt liberala staten eller välfärdsstaten är mest gynnsam för att skapa och vidmakthålla de tre dygder vi har diskuterat ovan. Därmed indikeras också huruvida den förra eller senare bäst kan förväntas uppnå de tre mål båda typerna av stat eftersträvar. Detta är alltså den allmänna modell som resonemanget i denna essä följer:

visst ekonomiskt-politiskt system -> vissa dygder -> viss grad av måluppfyllelse

Låt oss börja med att korta definiera dessa båda ekonomisk-politiska system. Den klassiskt liberala staten kan beskrivas som en minimal stat (i Robert Nozicks mening) kompletterad med ett socialt grundskydd av något slag. Välfärdsstaten, å andra sidan, innefattar en långt driven omfördelning av inkomster (på basis av en "ta-hand-om-från-vaggan-till-graven"-princip), vilket bl a innebär ett högt skattetryck och en hög andel offentliga utgifter, inte minst i form av transfereringar av olika slag. Även om exemplen inte är perfekta, kanske dagens Nya Zeeland är en modell av en klassiskt liberal stat, medan Sverige utgör en värdig representant för gruppen av välfärdsstater.

Var och en av de tre dygderna kommer nu att analyseras med avseende på hur de kan förväntas påverkas av respektive statstyp, både direkt och indirekt (via institutionerna skola, familj och frivilliga organisationer).

Sparsamhet

Den klassiskt liberala staten erbjuder endast en form av socialt system, ett grundskydd sådant att individer som hamnar i akuta och allvarliga ekonomiska problem skall garanteras en materiell minimistandard. Detta innebär att individen för sitt normala uppehälle måste förlita sig på egna eller på anhörigas ekonomiska resurser, tillförsäkrade genom frivilliga kontrakt med andra individer och med företag. Följaktligen kan man förvänta sig att barn redan på ett tidigt stadium, i familjen, i skolan (som finansieras med familjens egna medel genom avgifter) och i eventuella organisationer kommer att få höra att det är av synnerligen stor vikt att spara sina pengar för att kunna leva ett tryggt och behagligt liv. Dygden sparsamhet inpräntas därmed, mer eller mindre av nödvändighet, från ett tidigt stadium av livet.

Om man dessutom beaktar det faktum att den klassiskt liberala staten har ett mycket lågt skattetryck, vilket innebär att människor i allmänhet har en förhållandevis stor nettoinkomst, framstår också den reella möjligheten att spara som stor. Eftersom skatten på ränteinkomster dessutom är mycket låg eller icke existerande (vilket också gäller avdrag för räntekostnader), blir nettoavkastningen på sparande förmånlig, vilket ytterligare stimulerar en anda av sparsamhet.

Låt oss så betrakta välfärdsstaten. Eftersom grundtanken med denna stat är att individen skall tillförsäkras en hög materiell levnadsstandard, mer eller mindre oavsett sådant som arbets- och studieinsats, förefaller incitamenten för att spara relativt svaga. Man kan t ex tänka sig att barn av sina föräldrar möjligtvis uppmanas att spara för speciell privatkonsumtion, men eftersom skolan betalas genom obligatoriska skatter, och eftersom inkomsttryggheten är garanterad livet igenom, finns det inga starkare skäl att inskärpa en seriös inriktning mot sparande. "Sparande för extrainköp" blir devisen, snarare än den klassiska liberala statens "sparande för livet i stort".

På skattesidan medför välfärdsstatens höga skattetryck att den disponibla inkomsten är ganska låg, vilket gör det praktiskt svårt att spara, även om man skulle vilja. Hög skatt på ränteinkomster kan ytterligare förväntas reducera befolkningens intresse för sparande.

Man kan fråga sig hur välfärdsstaten skall kunna öka sparandet, då det anses nödvändigt, om dess invånare inte har vilja eller förmåga att spara tillräckligt mycket. Det förefaller vara så, att om moroten fallerar som metod, då återstår bara piskan - och lösningen kallas "tvångssparande". Även om det privata sparandet genom denna tvångsmetod kan bli lika högt som det frivilliga sparandet i en annan typ av stat, blir frågan hur denna åtgärd påverkar människors beteende. Det är osannolikt att invånarna blir mer benägna att spara efter det ofrivilliga sparandets slut; möjligen kan de t o m bli bittra över att tvingas avsätta medel som de eljest skulle använt till konsumtion. Tvångsåtgärder måste därför betraktas som anatema om målet är att stimulera sparsamhet som en (frivillig) dygd. Dessutom inverkar sådana åtgärder menligt på individuellt självbestämmande.

Flit

Den klassiskt liberala staten betonar starkt, genom sin ringa omfattning, det individuella ansvaret för att ordna tillvaron god och trygg. Den som icke arbetar får det därför ganska knapert, eftersom staten endast tillhandahåller en låg materiell standard för sådana individer (och inga bidrag alls, om det finns möjlighet att arbeta istället för att erhålla bidrag för sin försörjning). Möjligen kan den icke arbetande leva gott ändå, på basis av tidigare ihopsparade medel eller frivilliga gåvor från andra, som sparat pengar. Men i allmänhet finns en stark drivkraft i denna typ av stat att arbeta hårt och att göra en kvalitetsmässigt hög arbetsinsats. Likaså är drivkraften att studera effektivt större, eftersom en fri marknad premierar kompetens genom höga löner.

På skattesidan förstärks denna dygd ytterligare, genom att låga skattesatser gör det mer intressant att arbeta, emedan det blir mer pengar kvar, netto, efter en given arbetsinsats. Stimulans till kompetensutveckling, i form av utbildning, föreligger också i hög grad, eftersom de lönefördelar detta ger får genomslag på nettoinkomsten. Dels behövs alltså, i denna typ av system, inkomster för att bygga upp ett tryggt sparkapital; dels möjliggörs ett sådant uppbyggande genom låga skatter - och genom flit i utbildning och arbete erhålls dessa eftersträvade inkomster.

Välfärdsstaten, å andra sidan, har som tidigare konstaterats en mer eller mindre heltäckande inkomstgaranti: oavsett om du arbetar hårt, oavsett om du överhuvudtaget arbetar och oavsett om du utbildar dig, kan du alltid vara säker på ett relativt gott liv, i materiell mening. Dessutom är det vanligt med en komprimerad lönestruktur, vilket innebär att mervärdet för individen att avancera, t ex genom utbildning, blir litet. Därför är det troligt att motivationen att utveckla en anda av flit hos människor är svagt i ett dylikt system.

Detta svaga motiv förstärks av att det dessutom är höga skatter på arbete och sparande, vilket gör ytterligare arbetsinsatser mindre lönsamma, vilket ytterligare försämrar den relativa avkastningen på utbildning och vilket gör att det blir mindre lukrativt att samla medel för framtiden.

Vad blir välfärdsstatens alternativ till att frammana flit? Kanske att med verbala uppmaningar vädja till "solidaritet" med nationen eller sina medmänniskor. Men om det inte finns underliggande, individuella skäl att bete sig flitigt, kan den rent retoriska metoden troligen betraktas som ett misslyckande.

Hederlighet

Den tredje dygd vi beaktar, hederlighet, kan förväntas uppkomma som ett kombinerat resultat av tidiga instruktioner i skola, familj och frivilliga organisationer samt av den incitamentsstruktur som finns i det ekonomiska systemet. I det klassiskt liberala samhället är skolorna privata, vilket innebär att de konkurrerar om elevunderlaget genom att försöka erbjuda så attraktiva utbildningsprogram som möjligt. Eftersom föräldrarna vet vikten av att vara ärlig och hederlig i ett liberalt samhälle, där man är starkt beroende av att knyta förtroendefulla kontakter med andra, lär de premiera de skolor som instruerar eleverna i vikten av hederlighet.

När det gäller detta systems incitament, bygger en förhållandevis stor del av tillvaron på att man skriver frivilliga kontrakt med andra individer, där dessa konkurrerar med andra om ens gunst. Vikten av hederlighet kommer speciellt att betonas här, eftersom konsekvenserna av upptäckt lurendrejeri är grava (inga inkomstgarantier) och eftersom konkurrensmiljön gör att man, t ex som affärsidkare, i allmänhet kommer att bojkottas om man inte håller måttet. Rykteseffekter kan väntas förstärka sådana "straff". Vidare innebär de låga skatterna att motiven till att fuska med redovisning etc. är svaga.

Välfärdsstaten, som ju inrymmer en del fria marknader, utvecklar givetvis också hederlighet i många stycken, även om det sannolikt blir i svagare form, av två skäl. Dels är även fuskare tillförsäkrade en ganska hög materiell standard, vilket alltså innebär att "kostnaden" för ohederlighet är lägre; och dels är konkurrensen mer begränsad, vilket gör att ett företag inte i samma grad behöver oroa sig för att bli övergivna till förmån för konkurrenter fusk uppdagas.

Det generösa system av bidrag som präglar denna typ av stat utgör också ett direkt problem, eftersom bidragsfusk stimuleras av stora, opersonliga och svårkontrollerade bidragssystem. Denna tendens till fusk förstärks av att välfärdsstaten anför det som legitimt att inhösta stora delar av människors inkomster och ge dem till andra; följaktligen kan människor komma att uppfatta sig som berättigade till andras intjänade medel. Därmed undergrävs en hederlig attityd vis-à-vis medmänniskorna, som ytterst är de som betalar alla bidrag: man får lätt för sig att deras inkomster likaväl kan tillhöra en själv.

På skattesidan inträder likaså ett stort problem för välfärdsstaten i detta hänseende. P g a de höga och allomfattande skattesatserna blir de disponibla inkomsterna relativt låga, vilket stimulerar till skattefusk jämte en attityd, att sådant fusk inte anses speciellt allvarligt, kanske t o m beundransvärt. Detta kommer till uttryck i sådant som ett utbrett svartarbete, i synnerhet i branscher som är svårkontrollerade, vilket föranleder ytterligare byråkratiska insatser från staten för att försöka komma till rätta med problemen. Men dessa ytterligare insatser måste i sin tur finansieras, vilket tenderar att höja skatterna ytterligare. Den onda cirkeln är i full gång. Likaså blir smuggling av varor lönsam: när skatterna når en viss nivå, blir många konsumenter synnerligen villiga att inhandla skattefria varor som tagits in från andra länder eller som tillverkats illegalt.

Vi ser här att högskattesamhället, som välfärdsstaten är ett typexempel på, leder till en utbredd mentalitet av ohederlighet, i alla fall riktad mot staten, men också indirekt mot de näringsidkare som inte fuskar utan som håller sig till reglerna och som konkurreras ut.

V. Avslutande kommentar

Analysen ovan har visat att om man vill uppnå materiellt välstånd, rättvis fördelning och individuellt självbestämmande, då förefaller de tre klassiska dygderna sparsamhet, flit och hederlighet ytterst behjälpliga. Den intressanta frågan blir då hur dessa dygder kan stimuleras fram i ett samhälle, eller hur olika ekonomisk-politiska system påverkar människans karaktär på dessa områden. Det tycks då som om den klassiskt liberala staten är överlägsen välfärdsstaten när det gäller att ta fram och bibehålla dessa dygder hos människor. De huvudsakliga skälen till detta torde vara att den förra modellen innefattar personligt ansvar i avsaknad av en omhändertagande offentlig sektor, låga skatter, ett behov av att kunna knyta frivilliga och bestående avtal och en konkurrens med ständig bestraffning av dem som uppvisar odygdigt beteende.

Utan tvekan finns en rad andra faktorer som är viktiga för att nå de tre målen (t ex de formella institutionerna), och utan tvekan finns en rad andra faktorer att bedöma när man utvärderar de två ekonomisk-politiska modeller som har diskuterats här (t ex omfördelning av inkomster och förmögenheter). Men jag hävdar med övertygelse att de mekanismer som innefattar dygder är viktiga och betydelsefulla, jämte andra ting, och att det därför är påkallat att infoga dem i en bred analys av hur den sociala och ekonomiska politiken skall organiseras

I det inledande citatet antydde Thomas Paine att dygder inte ärvs utan att man måste utforma system som uppmuntrar till dygders spridande. Det finns därvidlag en icke oansenlig risk att välfärdsstaten, som förefaller vara relativt dålig på att förmedla vissa viktiga dygder, utelämnar människor som präglats av den till hjälplöshet om den dag kommer då välfärdssystemet inte längre finns på plats (t ex till följd av bristande resurser). Då befinner sig människor utan en tradition av för dem viktiga dygder och utan det stöd från staten som många skulle behöva för att bibehålla sin levnadsstandard: knappast den bästa av världar. Därför blir implikationen av resonemanget i denna essä att dygder är viktiga och att det klassiskt liberala samhället av det skälet är eftersträvansvärt.

Gå tillbaka