Går det att ändra sexuell läggning?

Sådana reaktioner är givetvis svåra att hantera, både om de finns inom en själv och om någon vän eller familjemedlem ger uttryck för dem. Ett sätt att försöka hantera dem är att själv eller med hjälp av någon annan försöka ändra sin sexuella läggning. Ett annat sätt är att acceptera sin sexuella läggning, att försöka förstå varför man själv eller andra har negativa attityder till homosexualitet och att bearbeta dessa attityder så att de istället blir positiva.

Syftet med den här faktasidan är att avråda från försök att ändra sin sexuella läggning genom att presentera saklig information som visar att sådana försök i allmänhet inte fungerar och att de i stället skapar nya och större problem. Istället hoppas jag kunna inspirera dig som är homosexuell till att kunna acceptera din kärlek och attraktion till andra killar, om du är kille, och till andra tjejer, om du är tjej och att du som känner homosexuella också skall kunna acceptera deras sätt att älska.

Först kommer frågan om vad homosexualitet är kort att besvaras. Sedan följer ett avsnitt som går igenom om det går att ändra sin sexuella läggning, varefter följer en diskussion om man bör försöka ändra sin läggning, om det skulle gå. Slutligen presenteras några slutsatser, information om vem du kan kontakta samt en lista på relevant litteratur och en del bra länkar.
 

Vad är homosexualitet?

Låt mig först klargöra vad homosexualitet är. Alla människor har en sexuell läggning, vilket är en grundläggande del av den inre personligheten som inte är självvald eller föränderlig. Man brukar skilja pa tre läggningar:

• Heterosexualitet, dvs förmågan att förälska sig i och sexuellt attraheras av personer av motsatt kön
• Bisexualitet, dvs förmågan att förälska sig i och sexuellt attraheras av personer oavsett deras kön
• Homosexualitet, dvs förmågan att förälska sig i och sexuellt attraheras av personer av samma kön

Jag nämnde ovan att någons sexuella läggning inte är "självvald eller föränderlig". Jag kommer i nästa avsnitt att gå in på om det går att ändra någons sexuella läggning, men först är det viktigt att fastslå att ingen väljer sin sexuella läggning. I en undersökning angav t ex endast 4 % av homosexuella män att de hade valt sin läggning (Lever, 1994). Detta stöds också av forskningsresultat (LeVay, 1996, s. 2-3, 6-7). Som amerikanska psykologisamfundet uttrycker det:

"Är sexuell läggning ett val? Nej. De flesta människors sexuella läggning gör sig känd i tidig pubertet utan någon tidigare sexuell erfarenhet. Vissa rapporterar om flera års allvarliga försök att ändra sin sexuella läggning från homo- till heterosexuell, utan att lyckas. Av dessa skäl anser inte psykologer att sexuell läggning är ett medvetet val för de flesta, som kan ändras frivilligt".

Istället är det så att den sexuella läggningen är en del av vår inre personlighet, som finns där i den form den har, vare sig vi vill eller inte. Det samlade forskningsläget om vad som bestämmer någons sexuella läggning pekar på att både miljömässiga och biologiska (genetiska) faktorer spelar roll, men exakt hur är oklart i nuläget (Bohman, 1995, s. 74-104, Burr, 1996, Hamer & Copeland, 1994, LeVay, 1996, s. 87-194, Posner, 1992, s. 101-108, Ruse, 1988, Sullivan, 1998, s. 89-174). Att det enbart beror på faktorer i uppväxten stämmer inte, men det är sannolikt att de spelar viss roll. Hur en sak har uppkommit har ingen betydelse för hur den skall värderas: oavsett om man huvudsakligen är homosexuell pga faktorer i barndomen eller pga genetiska faktorer är ens läggning fullt acceptabel.

Det är viktigt att skilja sexuell läggning, som jag hittills talat om, från sexuell identitet och sexuella beteenden. Medan den sexuella läggningen inte är självvald eller föränderlig, är en persons sexuella identitet och sexuella beteenden i viss grad det. En person med homosexuell läggning, som innerst inne känner attraktion till personer av samma kön, kan t ex välja att inte ha en homosexuell identitet, dvs han eller hon väljer att inte tänka på sig själv som homosexuell och talar heller inte om för andra att så är fallet. Det kan också vara så att en person förtränger sin sexuella läggning av olika skäl, kanske helt omedvetet, och i det fallet är självfallet den sexuella identiteten inte i överenstämmelse med den sexuella läggningen. Ibland upphör sådana förträngningar med tiden, och det kan då misstolkas som att den sexuella läggningen i sig har förändrats.

En person med homosexuell läggning kan också välja att inte ha sex och att inte ha en kärleksrelation med personer av samma kön. Här spelar sociala och kulturella värderingar en avgörande roll: så till den grad kan omgivningens ogillande av homosexualitet prägla en person, att hon eller han också föraktar sin egen homosexualitet och väljer att inte bejaka den. Självklart kan både den sexuella identiteten och det sexuella beteendet förändras - till skillnad från den sexuella läggningen.

Innan jag diskuterar försök att ändra någons sexuella läggning, låt mig fastslå att homosexualitet inte är en sjukdom. Därför är det felaktigt att använda ordet "bota" i samband med försök att ändra någons sexuella läggning (Bohman, 1995, s. 220-222, LeVay, 1996, s. 221-230; se också dr Gregory Hereks "Facts about Homosexuality and Mental Health"). Amerikanska psykiatrisamfundet skriver:

"I december 1973 strök amerikanska psykiatrisamfundets styrelse homosexualitet från sin officiella förteckning över mentala störningar, "Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, Second Edition"(DSM-II). Handlingen vidtogs efter en översyn av den vetenskapliga litteraturen och konsultation med experter på området. För att ett mentalt tillstånd skall betraktas som en psykiatrisk störning skall den antingen regelbundet orsaka emotionell plåga eller regelbundet, på ett kliniskt signifikant sätt, nedsätta förmågan att fungera socialt. Dessa experter fann att homosexualitet inte uppfyller dessa kriterier. Styrelsen angav att en betydande andel av homosexuella var klart tillfredsställda med sin sexuella läggning och att de inte visade några tecken på psykopatologi. Det konstaterades också att homosexuella kunde fungera effektivt i samhället och att de som sökte behandling oftast gjorde det av andra skäl än för sin homosexualitet".

"Är homosexualitet en mentalsjukdom eller ett emotionellt problem? Nej. Psykologer, psykiater och andra yrkesmänniskor som sysslar med mental hälsa är överens om att homosexualitet inte är en sjukdom, mental störning eller ett emotionellt problem. Mycket objektiv vetenskaplig forskning under de senaste 35 åren visar att en homosexuell läggning i sig inte är förknippad med emotionella eller sociala problem".

Jag har alltså i detta avsnitt konstaterat att homosexualitet är en sexuell läggning, dvs en del av en människas inre personlighet som inte är självvald eller föränderlig, som beror på både miljömässiga och biologiska faktorer och som inte är en sjukdom. Nästa fråga: går det att ändra sin sexuella läggning, så att man kan bli heterosexuell från att ha varit homosexuell?
 

Går det att ändra sin sexuella läggning?

Nej, det finns inget som tyder på det. En persons sexuella läggning ligger så djupt i personligheten, och har formats i ett så komplext och för oss okänt samspel av miljömässiga och, inte minst, biologiska faktorer, att det i allmänhet inte går att förändra den (Green, 1988).

Låt oss först se vad ledande professionella organisationer har att säga om försök att ändra någons sexuella läggning. Som samlingsnamn på sådana försök används allmänt uttrycken "reparativ terapi" (reparative therapy, eng.), "konverteringsterapi" (conversion therapy, eng.) och "aversionsterapi" (aversion therapy, eng.).

The American Psychiatric Association (=amerikanska psykatrisamfundet)

"Det finns inga publicerade vetenskapliga bevis för att ‘reparativ terapi’, som behandling för att förändra någons sexuella läggning, fungerar. Det beskrivs inte i den vetenskapliga litteraturen och inte heller nämns det i APA:s senaste övergripande rapport, ‘Treatments of Psychiatric Disorders’ (1989). Det finns ett fåtal rapporter i litteraturen om försök att använda psykoterapeutiska och rådgivande metoder för att behandla personer som bekymras av sin homosexualitet och som önskar bli heterosexuella; men resultaten är inte entydiga och har inte heller replikerats. Det finns inga bevis för att någon behandling kan förändra en homosexuell persons djupt liggande sexuella känslor för andra av samma kön. Kliniska erfarenheter indikerar att en person som söker byta läggning genom terapi kan göra det pga socialt ogillande som har resulterat i internaliserad homofobi, och att homosexuella män och lesbiska som har accepterat sin sexuella läggning på ett positivt sätt är bättre anpassade än dem som inte har gjort det." (länk)

"De potentiella riskerna med ‘reparativ terapi’ är stora, inklusive depression, ångest och självdestruktivt beteende, eftersom det självhat som patienten redan upplever kan förstärkas om terapeuten tar ställning för samhälleliga fördomar mot homosexualitet. Många patienter som har deltagit i ‘reparativ terapi’ rapporterar att de på felaktiga grunder fick höra att homosexuella är ensamma, olyckliga individer som aldrig uppnår acceptans eller tillfredsställelse. Möjligheten att personen kan uppnå lycka och tillfredsställande interpersonella relationer som en homosexuell man eller lesbisk framförs inte, och inte heller diskuteras alternativa ansatser för att ta itu med effecternas av samhällelig stigmatisering. Därför motsätter sig det amerikanska psykiatrisamfundet all psykiatrisk behandling, som ‘reparativ terapi’ eller ‘konverteringsterapi’, som baseras på antagandet att homosexualitet i sig utgör en mental störning, eller som baseras på ett förutfattat antagande om att patienten borde ändra sin homosexuella läggning."(enhälligt uttalande i december 1998 av organisationens styrelse)

"Inga vetenskapliga bevis finns som stöder att konverteringsterapier som försöker ändra någons sexuella läggning fungerar. /…/ Forskningsresultat antyder att försök att ‘reparera’ homosexuella inte är något annat än sociala fördomar förklädda i psykologisk mundering". (Welch, 1990)

"Kan terapi ändra någons sexuella läggning? Nej. Trots att en homosexuell läggning inte är en mentalsjukdom och att det inte finns något vetenskapligt skäl för att försöka konvertera lesbiska eller bögar till en heterosexuell läggning, kan en del individer försöka förändra sin egen eller någon annans sexuella läggning (i det senare fallet, t ex föräldrar som söker terapi för ett barn). Vissa terapeuter som ägnar sig åt denna sorts terapi rapporterar att de har förändrat sin klients sexuella läggning (från homo- till heterosexuell) genom behandling. Noggrann granskning av dessa rapporter gör dessa påståenden tveksamma: många av påståendena kommer från organisationer med ett ideologiskt perspektiv på sexuell läggning, snarare än från forskare inom området mental hälsa; behandlingarna och deras resultat är dåligt dokumenterade; och den tidslängd under vilken patienterna följs upp efter behandlingen är alltför kort. År 1990 uttalade amerikanska psykologsamfundet att vetenskapliga bevis inte visar att konverteringsterapi fungerar och att den kan skada mer än den gör nytta. Att ändra sin sexuella läggning är inte bara en fråga om att ändra sitt sexuella beteende. Det skulle kräva en ändring av ens emotionella, romantiska och sexuella känslor och en omstrukturering av ens självbild och sociala identitet. Medan vissa terapeuter försöker ändra människors sexuella läggning, ifrågasätter andra det etiska i att använda terapi för att försöka förändra en egenskap som inte utgör en störning och som är extremt viktig för individens identitet." (länk)

"Aversionsterapi… rekommenderas inte för homosexuella män och lesbiska. Homosexuella män och lesbiska kan bli nöjda och belåtna med sin sexuella läggning och förstå de samhälleliga reaktionerna på den". (American Medical Association, 1996)

"Terapi som är specifikt inriktad mot att ändra någons sexuella läggning avråds ifrån, eftersom den kan orsaka skuld och ångest utan att ha någon möjlighet att uppnå förändringar i läggningen". (länk)

"Vi tror att en majoritet av psykoanalytikerna och ledarna i amerikanska psykoanalyssamfundet nu accepterar idén att homosexualitet inte nödvändigtvis är en manifestation av psykopatologi och att behandling av homosexuella skall utformas med neutralitet och respekt för den enskildes individualitet, utan förutbestämda tankar om utfallet och utan tvingande försök att ändra någons sexuella läggning - på samma sätt som vi närmar oss vilken patient som helst". (Dr Ralph Roughton)

Men trots detta finns det, som nämnts ovan, personer som hävdar att "reparativ terapi" fungerar. Hur skall man förstå sådana påståenden? För det första bör man ta hänsyn till att de som kommer med sådana påståenden ofta har ett starkt eget intresse av att andra skall tro att påståendena stämmer. De organisationer som sysslar med "reparativ terapi" har som regel ett starkt ideologiskt motstånd mot homosexualitet, det ligger givetvis prestige i att kunna hävda att det man sysslar med fungerar och dessutom tjänar många terapeuter som ägnar sig åt denna sorts behandling stora pengar på varje klient. Enskilda individer som genomgått behandling har också i regel starka skäl att uppge att den har fungerat. Ofta har de investerat mycket tid och pengar i behandlingen, och få människor vill erkänna att de lurats till felinvesteringar. Än viktigare är kanske den ideologiska drivkraften hos dem som genomgått behandling. De sökte sig dit för att de ogillade sin homosexualitet, och de vill verkligen att behandlingen skall fungera. Därför kan de (medvetet eller omedvetet) intala sig själva, och andra, att så är fallet - åtminstone för ett tag.

För det andra bör man känna till att rapporter från organisationer som sysslar med "reparativ terapi" och som hävdar att behandlingen fungerar mycket riktigt präglas av allvarliga brister (Haldeman, 1991, 1994; se också dr Gregory Hereks "Attempts to Change Sexual Orientation".) Bland dessa kan följande nämnas:

• "Framgång" definieras som regel som ett undertryckande av homoerotisk respons eller som en fysiologisk förmåga att genomföra heterosexuella samlag. Dessa ändringar eller förmågor är inte detsamma som att ändra sexuell läggning.
• Ofta har behandlingen lyckats med att minska eller eliminera homosexuellt beteende istället för att skapa eller öka heterosexuellt beteende.
• Den sexuella läggningen vid behandlingens inledning har inte utretts tillräckligt noga. Som jag nämnde ovan är den sexuella läggningen kontinuerlig, och en person med läggning 4 eller 5, som attraheras mer av personer av samma kön än av personer av motsatt kön men som har förmåga också till det senare, och som är mycket motiverad att inte leva homosexuellt, har givetvis lättare att ändra beteende och identitet än en person med läggning 6, som är exklusivt homosexuell.
• Ändrat beteende har inte följts upp ordentligt (Coleman, 1982, Martin, 1984).
• Urvalet är snedvridet och det finns en genomgående brist på kontrollgrupper. Materialet består huvudsakligen av egna rapporter från "reparativa terapeuter" i stället för oberoende utvärderingar, genomföra av personer som inte på förhand känner till vilka som genomgått behandling.
• Rapporterna har inte blivit accepterade för publicering i vetenskapliga tidskrifter.

Jag har i detta avsnitt redovisat att det inte går att ändra sin sexuella läggning. Tvärtom finns det risk att sådana försök förvärrar situationen för dem som hittills inte haft förmåga att acceptera sin homosexuella läggning.
 

Bör man försöka ändra sin sexuella läggning?

Nej, det allmänna råd jag vill ge är att inte försöka ändra sin läggning utan att i stället analysera, kanske i samråd med en insiktsfull kurator, psykolog eller psykoterapeut, varför man inte känner sig tillfreds med sin homosexuella läggning. Varför ger jag detta råd?

Ett grundläggande skäl är att det i allmänhet inte går att ändra sin sexuella läggning, som jag just har konstaterat. Om man är missnöjd med något som inte går att ändra, är det oklokt att stånga sin panna blodig i lönlösa försök till förändring. Sådana försök kan i många fall dessutom leda till en försämrad livskvalitet. Dels blir besvikelsen stor när det står klart att försök till förändring inte lyckats, trots vissas påståenden om att det skulle gå, vilket kan försvåra de emotionella problem man upplever med sin läggning. Dels kan behandlingen som sådan leda till större problem, eftersom den ofta bygger på pseudovetenskapliga och empiriskt obekräftade, och ibland vederlagda, teorier om homosexualitetens orsaker.

Tag som ett exempel den föreställning som ligger bakom det mesta av "reparativ terapi", att homosexualitet enbart beror på uppväxtförhållanden, i synnerhet en dominerande mor och en svag far. Detta synsätt lider av minst fyra problem:

• Det kan inte förklara de homosexuella som inte har en dominerande mor och en svag far.
• Det kan inte förklara de heterosexuella som har en dominerande mor och en svag far (se artikel om detta av Dr. Michael Quinn).
• Även om det är så att homosexuella i högre grad än heterosexuella har en dominerande mor och en svag far är inte kausaliteten därför klarlagd: det kan mycket väl vara så att homosexualiteten kommer först och orsakar en distans till fadern och ett överbeskydd från modern.
• Alla de studier som påvisar biologiska faktorer i homosexualitetens bestämning ignoreras.

Ett annat grundläggande skäl till min negativa syn på försök att ändra sin sexuella läggning är att sådana försök utgår från en negativ värdering av homosexualitet - ibland i form av synen att homosexualitet är en mental störning eller sjukdom, ibland i form av ett religiöst baserat ogillande. Även om det gick att ändra sin sexuella läggning, vilket alltså inte är fallet, skulle jag ställa mig tveksam till sådan verksamhet, eftersom den bygger på en kulturellt och socialt betingad, ibland internaliserad, syn på homosexualitet, som felaktig. Eftersom man som homosexuell kan leva ett lika gott och tillfredsställande liv som om man vore heterosexuell, anser jag att socialt och kulturellt grundade fördomar om motsatsen inte bör ligga till grund för terapeutisk behandling.

Speciellt viktigt här är att förstå de utvecklingsfaser som nästan alla homosexuella går igenom. Detta är viktigt både för den enskilde homosexuelle, som kanske är missnöjd med sin läggning, och för terapeuter. Bohman (1995, s. 175) skriver: "Det kan inte nog framhållas att psykoterapi med homosexuella ska bedrivas av terapeuter med gedigen erfarenhet av homosexualitetens särskilda problem." Häri ingår kunskap om den s k komma ut-processen (COP), som i början bl a ofta innefattar en period av självförakt och depression. En terapeut bör tänka på följande:

"Om förankringen av den homosexuella identiteten i den egna personen och bland de vänner man har är otillräcklig, är det lätt hänt att man faller tillbaka och hamnar i det första stadiet av COP, som ju kännetecknas av självförakt liksom förakt för andra homosexuella, ensamhet, depression och självmordstankar. Det är då inte ovanligt att den homosexuelle söker professionell hjälp. För den skull är det emellertid inte självklart att han berättar att han är homosexuell, eftersom han försöker tränga bort sådana känslor och tankar och dessutom känner en panisk fruktan för att bli avslöjad. Om man stöter på depressiva eller suicidala besvär hos en ung person, bör man ha i åtanke att det kan vara en homosexuell person. Har man väl kommit på det, är det inte svårt att gå vidare för att se hur den homosexuella identiteten kan ha kränkts av inre eller yttre skeenden. Man får inte låta sig luras av den homosexuelles negativa syn på homosexualiteten, vilket ställer höga krav på terapeutens sexuella mognad och integritet. I utvecklingspsykologiska sammanhang brukar en sådan tillbakagång till ett omognare stadium i mognadsprocessen kallas för regression. För psykoterapeuten är det ofta klargörande att betrakta en ångestladdad homosexuell person ur denna synvinkel." (Bohman, 1995, s. 180-181)

Dock är det, som nämnts, möjligt att ändra både sin sexuella identitet och sitt sexuella beteende, och där arbetar jag för att samhället skall vara sådant att man skall kunna ha en sexuell identitet som stämmer överens med ens sexuella läggning utan att man känner sig oaccepterad eller nedvärderad. Det är min övertygelse, att en människa har störst förutsättningar för att leva ett gott liv, om hennes självbild och livsstil är i harmoni med hennes underliggande sexuella läggning. Vad gäller sexuellt beteende är min syn att man själv får välja detta inom ramen för frivilliga relationer mellan vuxna.

Mina råd

Antag nu att en person är missnöjd med sin sexuella läggning, att det inte går att ändra denna och att han eller hon följaktligen inte bör försöka ändra denna. Mitt råd är då:

till dig som är homosexuell och som inte vill vara det: att först själv fundera på orsaken till ditt missnöje med din läggning och att, om behov finns, kontakta en kurator eller terapeut som förstår de problem med självacceptans som många homosexuella känner i vissa skeden av livet (se Kontakter nedan). Kan det t ex vara så att ditt missnöje har att göra med att du oroar dig för hur dina vänner och din familj kommer att reagera? Eller att din självbild inte innefattar dig själv som "homosexuell", som du kanske associerar med för dig obehagliga beteenden och livsstilar? I så fall finns det möjlighet att utvecklas vidare i en förståelse, att de flesta idag accepterar en homosexuell vän eller familjemedlem, när man själv känner sig mogen att berätta, och att man kan leva precis som man själv vill som homosexuell, inte alls nödvändigtvis i enlighet med något stereotypt livsmönster.

till dig som känner någon som är homosexuell: att försöka förstå och acceptera att vissa människor är homosexuella, att det är som det är och att livets mål är att ge och ta emot kärlek. Ingen blir lycklig av ett förskjutande eller ett kritiskt förhållningssätt. Om den du känner själv ogillar sin sexuella läggning bör du, med de kunskaper som bl a denna faktasida förmedlar, inte försöka få honom eller henne att ändra sin läggning. I stället bör du själv ge ditt öppna och tydliga stöd, så att han
eller hon känner sig älskad och accepterad också i sin homosexualitet. Om behov finns kan du också rekommendera en kunnig kurator eller terapeut (se Kontakter nedan), som kan hjälpa den du känner att kunna acceptera och älska sig själv, som han eller hon är.

till dig som är läkare, psykolog, psykoterapeut, själavårdare etc: att inte rekommendera eller ge terapi med syfte att ändra någons sexuella läggning och att fördjupa dig i den litteratur som nämns här och i de referenser som nämns i denna litteratur och på länkarna. Då har du möjlighet att utgöra ett positivt inflytande, som kan bidra till homosexuellas välmående.
 

Slutsatser

Det finns starka skäl att tro att det inte går att ändra sin sexuella läggning. Är man exklusivt homosexuell går det inte, med hjälp av terapi eller annan behandling, att bli heterosexuell. Tvärtom riskerar sådana försök att leda till större emotionella problem. Därför avråder jag från försök att ändra sin läggning. I stället rekommenderar jag personer som är missnöjda med sin homosexualitet att i första hand försöka förstå grunden till sitt missnöje. Min hypotes är att detta i allmänhet beror på ett från den omgivande kulturen internaliserat ogillande av homosexualitet och/eller på en oro för hur livet kommer att gestalta sig när så många ogillar homosexualitet. Genom personliga erfarenheter vet jag att livet dock kan vara lika bra och tillfredsställande om man är homosexuell, som om man är heterosexuell (såvitt man nu kan jämföra det överhuvudtaget). Om man har svårt att tro och acceptera det, rekommenderar jag att man överväger att samtala med en erfaren kurator eller terapeut, som kan hjälpa till med att se på homosexualiteten från nya, positiva utgångspunkter. Med detta är min förhoppning att alla, oavsett sexuell läggning, skall kunna forma sina liv på ett harmoniskt och integrerat sätt, utifrån egna förutsättningar och önskemål, inom ramen för vad som är möjligt.
 

Kontakt

Om du har funderingar kring det som denna faktasida tar upp, av allmänt eller personligt slag, är du välkommen att ta kontakt med

• RFSL:s kuratorer
• Ph-center
• Jourhavande vän
• Linje 59
• Om du är missnöjd med din läggning utifrån kristna utgångspunkter, kan du kontakta mig eller EKHO
• Om du är förälder och undrande över hur du skall se på ditt barns homosexualitet, finns möjlighet att tala med RFSL:s kuratorer och också att, genom dem, få kontakt andra föräldrar i din situation. Det finns också en stor amerikansk föräldraorganisation: P-FLAG
• Har du varit med om, eller känner du till, behandling i Sverige med syfte att ändra sexuell läggning? Jag vill gärna få information om personer som ägnar sig åt sådan behandling, så hör i så fall, med full garanti om anonymitet, gärna av dig till mig.
• Har du varit med om behandling i USA med syfte att ändra din sexuella läggning? Två amerikanska psykologer vill gärna ställa några frågor till dig.

Litteratur och länkar

Litteratur

American Medical Association (1996). "Health Care Needs of Gay Men and Lesbians in the US: A Condensed and Edited Version of the 1994 Interim House of Delegates Meeting Report 8 of the Council on Scientific Affairs". Journal of the American Medical Association, nr. 275, vol. 17, s. 1954-1959.

Bohman, Lars (1995). Man och man emellan: En bok om homosexuella män. Stockholm: Natur och Kultur. Utdrag ur boken finns på nätet.

Burr, Chandler (1996). A Separate Creation: How Biology Makes Us Gay. London: Bantam Press.

Coleman, E. (1982). "Changing Approaches to the Treatment of Homosexuality: A Review". I Paul, W., Weinrich, J., Gonsiorek, J. & Hotvedt, M. E. (red.) Homosexuality: Social, Psychological, and Biological Issues. Thousand Oaks: Sage.

Green, Richard (1988). "The Immutability of (Homo)sexual Orientation: Behavioral Science Implications for a Constitutional (Legal) Analysis". Journal of Psychiatry and Law, vol. 537, s. 555-568.

Haldeman, D. C. (1991). "Conversion Therapy for Gay Men and Lesbians: A Scientific Examination". I Gonsiorek, J. & Weinrich, J. (red.) Homosexuality: Research Implications for Public Policy. Thousand Oaks: Sage.

Haldeman, D. C. (1994). "The Practice and Ethics of Sexual Orientation Conversion Therapy". Journal of Consulting and Clinical Psychology, nr. 2, vol. 62, s. 221-227.

Hamer, Dean & Copeland, Peter (1994). The Science of Desire: The Search for the Gay Gene and the Biology of Behavior. New York: Simon & Schuster.

LeVay, Simon (1996). Queer Science: The Use and Abuse of Research into Homosexuality. Cambridge: The MIT Press.

Lever, J. (1994). "Sexual Relations: The 1994 Advocate Survey of Sexuality and Relationships: The Men." The Advocate, 23 augusti, s. 17-24.

Martin, A. D. (1984). "The Emperor’s New Clothes: Modern Attempts to Change Sexual Orientation". I Stein, T. & Hetrick, E. (red.) Innovations in Psychotherapy with Homosexuals. Washington, D.C.: American Psychiatric Press.

Posner, Richard A. (1992). Sex and Reason. Cambridge: Harvard University Press.

Ruse, Michael (1988). Homosexuality: A Philosophical Inquiry. Oxford: Blackwell.

Sullivan, Andrew (1998). Love Undetectable: Reflections on Friendship, Sex and Survival. London: Chatto & Windus.

Welch, Bryant L. (1990). Statement of Bryant L. Welch, J.D., Ph.D. Washington, D.C.: American Psychological Association.

Länkar

• Amerikanska psykologisamfundet avråder från "reparativ terapi" - den största professionella sammanslutningen av psykologer i världen ger sin syn på försök att ändra någons sexuella läggning. Sådana försök avråds ifrån.
• A Critical Evaluation of Attempts to "Cure" Homosexuality, en uppsats av Niclas Berggren som tar en närmare titt på "reparativ terapi" och som varnar för den.
• They've Changed, So They Say, en kommentar till påståenden om ändrad sexuell läggning, av dr Andrew Sullivan.
• Do Homosexuals Need to Be Healed of Their Homosexuality?, en fråga som dr Joseph Adam Pearson besvarar nekande.
• Attempts to Change Sexual Orientation, en klargörande analys av dr Gregory M. Herek, som finner att sådana försök misslyckas och är oetiska.
• Can Sexual Orientation Change with Therapy?, en presentation av diskussionen inom amerikanska psykologsamfundet.
• How Does Psychoanalysis View Homosexuality?, ett klargörande brev från dr Ralph Rouhgton från amerikanska psykoanalyssamfundet.
• Conversion Therapy Does Not Work, en samling referenser som dokumenterar detta.
• Can a gay person become heterosexual? Dr Ralph Blair tar en närmare titt på "ex-gay"-rörelsen, ofta ledd av kristna, som påstår att en förändring är möjlig. Det visar sig att det inte finns någon grund för att tro att så är fallet.
• "Healing" homosexuality, en bra översikt av problemen med "ex-gay"-påståendena.
• Ex-ex-gay, avslöjande information om (o)möjligheten att ändra sin sexuella läggning, med personliga berättelser och fakta.
• Fact or Friction?, en artikel där "ex-ex-gays" intervjuas och avslöjar vad "ex-gay"-organisationer håller på med.
• "Psychologist says efforts to 'cure' homosexuality can cause lasting damage", en artikel från The Detroit News.
• The "Ex-Gay" Movement, flera insiktsfulla berättelser om påståendet att homosexuella kan förändras till heterosexuella.
• The Bible as Medicine: Bible and Prayer as Miraculous Cure against Homosexuality", en text av prästen och doktoranden vid Göteborgs universitet, Lars Gårdfeldt, där han beskriver och analyserar den kristna "helaren" Leanne Paynes läror.
• In Their Own Words: Hatred Posing as Science, en samling avslöjande citat från personer som hävdar att de på vetenskaplig grund kan ändra andras sexuella läggning.
• Changing Sexual Orientation: Does Counseling Work? - en klinisk studie om effekterna av att försöka ändra sin sexuella läggning. Om du har deltagit i sådana försök i USA, tag kontakt med psykologerna bakom denna sida.
• En gång gay alltid gay, en intervju med Ulf Lidman, som tidigare trodde sig ha blivit heterosexuell genom kristen behandling men som nu förstår att han hela tiden varit homosexuell.

Gå tillbaka